Specialpedagogiska implikationer som framkommer vid analys av informanternas beskrivningar berör tillgänglig lärmiljö och utformning av extra anpassningar.
En likhet som i alla intervjuer beskrivs är tron på att lärmiljön blir tillgängligare genom ett ökat rörelseinslag under skoldagen. SPA säger
Det tycker jag är en stor specialpedagogisk fråga - vad kräver vi av dem? Att sitta och ta in kunskap auditivt, det är inte det optimala för många barn. Vi måste jobba hela tiden för att se att de är aktiva, att de är i rörelse. Utelektioner och alla möjliga sätt, få dem till att ha möjlighet att röra på sig. / … / Jag tror jättemycket på vad som händer i klassrummet. Det får inte bli stillasittande för de här små barnen i klassrummet.
SPX hävdar att hon ”tror att rörelse är bra för alla, speciellt för de som har fokus- och koncentrationssvårigheter”. På samma spår uttrycker SPD i en reflektion kring rörelseinslag på lektioner att det skulle gagna många, hon tillägger även att ”vi har ju drygt hundra elever med stora behov”. Hon tänker även kring det övergripande specialpedagogiska perspektivet och menar att rörelse kanske också är något som borde tas i beaktning vid analys av tillgänglig lärmiljö – precis som de fysiska, pedagogiska och sociala aspekterna. SPD reflekterar över åldersspannet av barn och säger vad gäller rörelse att ”det är ju väldigt lite av det, om man tittar ner på förskolor så är det ju ofta specialpedagogen som jobbar motoriskt med barnen där”, sedan tillägger hon:
Men jag tänker ju att det faktiskt är en del av den tillgängliga lärmiljön också så det skulle ju inte vara konstigt om specteamet till exempel fortbildas lite i rörelse och hur man skulle kunna få in det. Och att man sen försöker implementera det utåt. Sen det svåra är ju alltid att förankra det och att det görs, och som sagt för att det ska göras så tror jag det behöver vara väldigt så här “det här ska göras” uppifrån och då inte bara från ledningen utan ifrån Skolverket. Nu är detta någonting som ska göras, annars tror jag att det är många som känner sig obekväma eller det kanske känns konstigt att börja göra rörelsegrejer.
SPB beskriver att man för vissa elever måste smyga in rörelse, så att ”det inte är så förknippat med prestation och idrott”. SPA tar i en reflektion kring tillgänglig lärmiljö också upp vikten av rörelseinslag för att reducera stressnivåer. ”Vi har många små barn som är stressade. De är här långa dagar och det är mycket krav på även små barn idag”. Hon tror att en stor portion rörelseinslag under hela skoldagen – på lektion som rast – kan minska detta och resultera i mer välmående barn. I relation till mående trycker SPC på ämnesövergripande arbete och säger att ”det hade varit roligt att jobba med något sånt där positivt, vi behöver ha kul, både lärare och elever. Lärandet och gott mående hör samman,
41
det är svårt att lära om man inte mår bra. Jag tror detta är en bit som hade varit jätteviktig, även socialt för eleverna. De hade fått roligt, några roliga aktiviteter.” SPB beskriver att hon i sammanhanget tror att kontakt- och samarbetsövningar hade varit bra, för att tränas i att bli en social kompetent person, säker i sin kropp och stärka självkänslan.
En samsyn som också blir märkbar under den fenomenografiska analysen av beskrivningarna är att alla intervjupersoner ger uttryck för att utformningen av extra anpassningar både på grupp- och individnivå, på ett sätt eller annat, och att de extra anpassningar som görs skulle kunna bestå mer av rörelseinslag än vad de i nuläget gör. SPX hänvisar till en gammal arbetsplats och beskriver att man där medvetet arbetade ”mycket med hela gruppen för att bryta stillasittandet, och sen även att man jobbade med vissa på individnivå, extra anpassningar eller i åtgärdsprogram. Ibland att de skulle ha någon med sig och ibland att de själva skulle ta en runda”. SPB pratar om rörelseinslag på gruppnivå som att ”det blir en mikropaus för eleverna. Det är bra för de som skulle behövt gå ut. Delaktigheten ökar, det passar för flera. Man tar fokus från något annat”. SPD beskriver de extra anpassningar som i nuläget görs och som innefattar rörelse:
Då handlar det om att få möjlighet att ta korta pauser vid behov, och då är det jätteolika beroende på… Vissa elever fixar att gå upp och röra på sig, gå ut, gå ett varv runt huset, och komma tillbaks igen, andra elever klarar inte av att lämna ens sin plats för då kommer de inte tillbaka. Så det är så himla olika och därför hade det ju varit bra om man hade fått in på gruppnivå, istället för på individnivå. Då behöver det inte ens vara en anpassning, på gruppnivå var tjugonde minut har man en mikrorörelsepaus och sen så har man det varje dag i varje klass på varje lektion så blir det inte konstigt heller.
I likhet menar flera av informanterna att man på skolan skulle kunna bli mycket bättre på att göra extra anpassningar för elever som har koncentrationssvårigheter. SPC berättar
Jag tänker på en elev där vi faktiskt av ren slump, en elev med mycket koncentrationssvårigheter, där en trygghetsvärd bara tog med honom på en 5 km -promenad mitt på dagen. / … / Det gjorde en jätteskillnad, han lugnade ner sig och kunde sitta ner och arbeta efter det. Vissa elever skulle kunna ha det som extra anpassning eller till och med som särskilt stöd.
Vissa av intervjupersonerna kommer specifikt in på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. SPX påtalar att ”språkstörning ju ofta har kombination med motoriska svårigheter och NPF har ju också ofta det”, och att ”med mer medveten träning hade man kunnat komma mycket längre”. SPA nämner att det finns tio barn med autismdiagnos på skolan, att kunskapen måste finnas och att barn med denna typ av behov finns i var och varannan klass. På raster beskriver hon att det ofta är svårt för barn med NPF. Man måste ”förbereda dem inför rasten, på vad som ska hända. Det är viktigt att
42
man har sina ritualer där ute”. Samtidigt menar hon att det är mycket viktigt att få dessa barn till att vara aktiva. Vi måste ”få rasterna till att bli något bättre för dem. Det ska finnas saker att välja på och en vuxen med”.
SPB tar i samband med extra anpassningar också upp aspekten av att ett ökat rörelseinslag främjar den tillgängliga lärmiljön för överviktiga barn. Hon menar att lärmiljön kan anpassas mycket mer än i nuläget.
Metoddiskussion
Här följer en diskussion av den för studien valda forskningsmetoden och dess olika övervägda aspekter.
I planeringen av undersökningen väcktes till en början reflektioner kring vilkas perspektiv som skulle lyftas fram. Initialt fanns tankar kring att låta elever återge sina tankar kring daglig fysisk aktivitet och rörelse i skolan, därefter ändrades dessa till att fokusera på yrkesroller som arbetar specialpedagogiskt – i detta fall specialpedagoger och speciallärare. Med ett vidare syfte hade eventuellt olika perspektiv kunna kombinerats, men det hade resulterat i en mer omfattande studie.
Studiens resultat bygger på just de fem deltagande intervjupersonernas beskrivningar. Skulle de medverkande varit andra personer hade utfallet med största sannolikhet blivit ett annat. Tillika hade möjligen fler informanter bidragit till andra beskrivningar och ett annat resultat. Möjligtvis kan intervjupersonernas vetskap om att ljudinspelning skedde ha påverkat deras beskrivningar, information hade dock getts om att filerna skulle raderas då arbetet examinerats.
Att återge beskrivningar hade inte varit möjligt att göra genom en kvantitativ metod, således föll sig det kvalitativa ansatsvalet och intervjuer naturligt. I en semistrukturerad intervju ges möjlighet att direkt ställa följdfrågor och klargörande frågor, och forskaren kan låta innehållets ordning formas av intervjupersonen. I en enkät ges inte utrymme till att ställa spontana frågor (Kvale & Brinkmann, 2014; Fejes & Thornberg, 2015; Bryman, 2011). Eventuellt hade intervjuerna kunnat kompletteras med enkäter och även observationer, men det hade också gjort undersökningen betydligt större.
Om en medforskare hade funnits skulle bearbetning av material mer kunnat resonerats och diskuterats kring. Man hade exempelvis var för sig först kunnat analyserat fram olika kategoriförslag och sedan reflekterat kring dessa tillsammans. Fejes och Thornberg
43
(2015) kallar detta för förhandlad samstämmighet. I denna studie fanns inte den möjligheten.