Gemensamt för alla specialpedagogerna är att de har en handledande funktion som stöd för arbetslagen på sin arbetsplats. Lika så ingår merparten av specialpedagogerna i ett elevhälsoteam där majoriteten av besluten för att göra en pedagogisk utredning tas. Det är inte heller någon rektor som tar eget beslut om att det skall göras en pedagogisk utredning utan denne konsulterar alltid specialpedagogen.
Specialpedagog (6) arbetar på ytterskolorna och medverkar i flera olika elevhälsoteam. På de små skolorna träffas de var sjätte vecka och på de lite större skolorna träffas de var tredje vecka. Man samverkar inte med skolsköterska och kurator under en pedagogisk utredning utan varje instans gör sin bit som man sedan sammanför oberoende av varandra vid t.ex. en remiss till annan instans.
Det beror på vad det är för slags utredning som görs. Är det en psykologisk, medicins, pedagogisk eller social svårighet som eleven har så bestämmer svårigheten vilken typ av utredning som ska göras, men det kanske är en utvecklingsprocess att samarbeta (Specialpedagog 6).
Det finns tydliga riktlinjer och alla känner att de har ett bra samarbete och rutiner med ledningen när det kommer till arbetet med pedagogisk utredning. I den pedagogiska utredningen har alla specialpedagogerna möjlighet att ta hjälp av skolsköterska, kurator och skolpsykolog. På frågan om annorlunda riktlinjer skulle kunna underlätta arbetet svarar alla att det skulle det säkert göra. Ingen kan konfidentisiera på vilket sätt då alla säger sig kunna påverka mycket själva i detta avseendet bara de håller sig till skolverkets direktiv.
För alla specialpedagogerna ingår observationer, screeningar och andra diagnostiska tester i de pedagogiska utredningarna. Man strävar efter att ha individuella samtal med eleven men ibland hinner man inte det utan man får slå ihop det med de samtal där läraren eller föräldrarna är med berättar tre av pedagogerna.
Beslutet av att göra en pedagogisk utredning tas oftast på våra elevhälsoteams möten och även kan vår chef besluta om detta ensam men det gör hon aldrig. Ofta är jag redan inkopplad redan innan denna utredning görs då jag har stående individuell handledning varje vecka för de lärare som vill och näst intill alltid har jag redan handlett i det ärende det beslutas om. (Specialpedagog 2).
Det är endast specialpedagog 2 som har stående individuell handledning där lärarna har möjlighet att boka in sig. Detta ser specialpedagogen som en enorm vinst i sitt dagliga arbete och beskriver att hon tror att hon sparar mycket tid och lärares frustration genom att lärarna känner en trygghet i att ha möjlighet till tät individuell handledning vid behov. Specialpedagog två tror också att den goda kontakt med lärarna som skapas genom kontinuerlig individuell handledning påverkar legitimiteten och lärarnas syn på den specialpedagogiska insatsen.
Jag känner att jag blir respekterad och inte motarbetat i mitt arbete för eleverna. Jag ser en skillnad i samarbetet med lärarna från den tiden jag inte träffade dem enskilt. Nu kan jag påverka och peppa lärarna på ett annat sätt. Och skulle lärarna vara motsträviga kan jag jobba på dem några gånger och oftast lyckas jag övertala dem att åtminstone pröva det jag föreslår och det är ett vinnande koncept tycker jag (Specialpedagog 2).
En av specialpedagogerna beskriver sitt uppdrag som omöjligt just nu. Hon har blivit lovad avlastning då hon i nuläget ansvarar för ca 530 elever från årskurs ett till fem.
Jag känner att jag enbart gör brandkårsutryckningar. Alla lärare drar och sliter i mig och jag försöker i nuläget bara hålla mig över ytan. Visst har jag en handledande funktion men det blir inte så mycket av den just nu. Ledningen vet om problemet men hävdar att det inte finns några pengar. Min situation vet ju lärarna om också och det påverkar ju deras syn på mig. Det är lätt att slå på den som redan ligger ner. Fast vi har många bra lärare som stöttar och förstår också. Facket är inkopplat och det ska eventuellt tillsättas en tjänst till våren, men det har jag hört förr.( Specialpedagog 5).
i två av fallen finns även tillgång till talpedagog som sitter centralt i kommunen och detta anser de var en stor tillgång.
Många måste kontakta habiliteringen för att få hjälp eller bedömning av en talpedagog. Jag anser att jag sparar mycket tid och energi på att bara kunna ringa X och boka en tid så kommer X ut och träffar eleven. Jag har också möjlighet att bara boka in en egen tid för egen del där jag får tips och stöttning i arbetet med elever med språksvårigheter (Specialpedagog 6).
När det kommer till själva uppföljningen har alla specialpedagogerna uppgiften att finnas med vid ett uppföljningssamtal tillsammans med ansvarig lärare.
På frågan om hur ofta man följer upp den pedagogisk utredning svarar en specialpedagog:
Alltså tanken ska vara att de följs upp var sjätte till åttonde vecka. Men så blir det aldrig. Det hänger mycket på lärarens vilja att organisera detta med uppföljning. Det ansvaret har lagts på lärarna då jag inte hinner samordna, men med handen på hjärtat blir det inte alls så ofta som det borde. Känns faktiskt lite jobbigt att tänka på det. Men det är helt klart en viktig fråga att ställa och fundera på. Klart uppföljningen är viktigt, jätteviktig. (Specialpedagog 5).
Specialpedagog 3 och 4 hävdade bestämt att de hade en kontinuerlig uppföljning. Efter att de börjat beskriva processen kring uppföljningen insåg båda efterhand att den kanske inte var så kontinuerlig som önskat. Specialpedagog 3 hade funderingar kring vad uppföljning innebar. När jag på nytt beskrev vad jag menade med uppföljning höll hon inte med om att en uppföljning behöver inkludera föräldrar och elever utan endast lärare och specialpedagog.
Vilken tidsram kring uppföljningen bestäms av vilken typ av åtgärd man gör. Är det större eller mindre förändringar bestämmer behovet uppföljningen. Är det bara några mindre åtgärder som görs behövs inte heller någon större uppföljning. Görs det däremot en större förändring är det jätteviktigt att det finns tät uppföljning för att se hur det går för eleven (Specialpedagog 6).
Specialpedagog 1 och 2 som arbetar på samma arbetsplats säger att det finns en tydlighet i att uppföljning ska ske var sjätte till åttonde veckan och de har bra rutiner för detta och att de har en bra chef som ständigt påminner om just uppföljningen.
Jag ställer också frågor kring varför de tror att uppföljning inte alltid är ett naturligt inslag i processen kring pedagogisk utredning. Majoriteten svarar tidsbrist. Specialpedagogerna menar, ser man att det fungerar så fortsätter man på samma linje.
Fungerar det måste man inte uppfinna hjulet igen liksom plus att det sparar tid. Men visst kanske man borde titta längre än näsan räcker ibland (Specialpedagog 4).
Jag får också svaret okunskap. Man vet inte vad man ska göra i nästa steg. Det blir oftast bara ett konstaterande och sedan bestämmer man att fortsätta på samma sätt som tidigare med samma åtgärder vare sig det fungerar eller inte svarar tre av specialpedagogerna. Två svarar att man tänker att åtgärderna kanske fungerar om man fortsätter med dem lite längre. Fyra av specialpedagogerna
säger också att föräldrarna inte förväntar sig någon tät uppföljning och då blir det lätt att man skjuter upp det på grund av tidsbrist.
Jag beskriver Skolverkets kritik mot skolor där de anser att det inte görs uppföljning i tillräcklig omfattning. Min följdfråga blir varför respondanterna tror att den kritiken uppstår och vilka belägg de tror att Skolverket har för just denna kritik. Sex av sex möjliga specialpedagoger svarar missförstånd.
När vi får frågan från Skolverket om uppföljningen kring pedagogisk utredning kanske de tolkas som avstämningssamtal. Jag kan känna att det är en tunn linje eller snarare en tolkningsfråga vad som är avstämning och vad som är uppföljning. Det var ganska intressant faktisk. Jag ska diskutera det men min kollega och se vad jag får för svar av henne. (Specialpedagog 3).
Alla inom skolans värld säger att uppföljningen ska ske inom sex till åtta veckor efter upprättandet av en åtgärd eller en anpassning. Dessa siffrorna har man hört miljoner gånger på olika skolkonferenser och fortbildningar. Jag undrar hur många som verkligen följer de direktiven och känner att de har tid att göra dessa uppföljningar. (Specialpedagog 4).