Jag har under studiens gång förstärkts i min uppfattning i att ett av de viktigaste uppdragen som speciallärare med specialisering mot utvecklingsstörning är att stödja eleverna i att skapa en positiv självbild. I SFS 2011:186 står det att speciallärare med specialisering
43
mot utvecklingsstörning ska arbeta med elevers allsidiga kunskapsutveckling. Om en elev har en positiv självbild, ökar det chansen till ett gott självförtroende som i sin tur ökar den allsidiga kunskapsutvecklingen. Om vi genom Antonovskys (2014) KASAM – känslan av sammanhang, gör elevernas skoltid begriplig, hanterbar och meningsfull stödjer vi dem i att bygga en positiv självbild som kan ge dem ett gott självförtroende. I detta ingår det att tala öppet om diagnoser, i första hand med den som har diagnosen. Som speciallärare i grundsärskolan är en av uppgifterna att skapa möten mellan de olika skolformerna, och sprida kunskap om de intellektuella funktionsnedsättningarna, vad de kan innebära för behov av strategier och hjälpmedel. Detta kan bidra till att pedagoger och grundskoleelever blir tryggare i sina möten med personer som har en intellektuell funktionsnedsättning. Detta kommer i sin tur att påverka särskoleelevernas självbild positivt. Att även synliggöra riskerna med stigmatisering och hur de kan motverkas är viktigt, t.ex. genom att ofta tala om att alla människor är unika människor och lika mycket värda. Alla människor har delar i sitt liv som de behöver hjälp med och som de kan bli bättre på. En del människor får diagnoser och det är bra för då kan människor som finns omkring bättre förstå hur de ska hjälpa dem. Men ingen människa är sin diagnos! Johansson (2016) som arbetar med Glada Hudik-teater uttalade sig i samband med att utställningen Ikoner hade premiär på Fotografiska i Stockholm:
Vi är alla innerst inne lika men det är i olikheterna vi hittar det unika med varje människa, det är där vi kan få något av andra som vi själva inte har. Det är inte mer dramatiskt än att vi alla i någon mån är avvikande, konstiga eller störda. Alla har bara inte fått någon diagnos eller benämning på sin konstighet. Kärnfrågan för oss är nämligen att vi är alla människor. Olika människor. Några är si, några är så.
I bakgrunden skriver jag om personerna på Aspergerlinjen som själva ”ägde” sin diagnos och där några av dem blev informatörer. De berättade om sin diagnos, Aspergers syndrom, på skolor m.m. Jag hade en önskan om att även personer med diagnosen intellektuell funktionsnedsättning skulle kunna göra detta, men jag hade aldrig hört talas om att de gör det. Det var en positiv erfarenhet att få möta medlemmarna i föreningen Grunden som alla jobbade just som informatörer för sin diagnos! Dessutom var jag på en föreläsning: ”Min resa – från särskola till idag” av Johan Nilsson. Han har diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Nilsson arbetar som resurs på ABF. Hans arbete går ut på att göra det bättre för ungdomar med funktionsnedsättning. Han vill ändra synen på
44
särskola eftersom han menar att många har en fel bild av den. Han använder sig av metoden folkbildning i form av studiecirklar och kulturarrangemang. Han säger att ”I studiecirklar stärks människor av varandra och lär tillsammans. Man gör en annan värld möjlig inte bara för sig själv utan även för andra.” Nilsson föreläser även om sin resa från grundskolan till särskolan fram till i dag, då han är 25 år gammal. Han pratar bl.a. om hur man kan jobba med sig själv (Nilsson, 2016).
Min förhoppning är att pedagoger i grundsärskolan ska tillhöra ”De visa” som Goffman (2014) kallar personerna runt de stigmatiserande. De som har kunskap och erfarenheter om en persons utvecklingsstörning, har en positiv inställning och bemöter den stigmatiserade personen som ”normal”. Titeln på studien är: Jag är inte min diagnos, men jag vet vad den innebär. Detta uttryck önskar jag att alla elever i grundsärskolan ska bära med sig. Jag tror att det i de flesta fall är möjligt om vi i första hand ser och möter den unika människan vi har framför oss, försöker förstå vad den intellektuella funktionsnedsättningen innebär och stödjer eleven utifrån detta.
Metoddiskussion
I studiens metodavsnitt beskrivs valet av metod samt tillvägagångssätt så tydligt som möjlig, för att andra ska kunna göra en kritisk bedömning av studiens kvalité och tillförlitlighet (Bryman, 2011). Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur pedagoger i grundsärskolan kan stödja eleverna i att forma en positiv självbild, därför valde jag att arbeta med en kvalitativ data. Skälet var att det bidrog till respondenterna då fick möjligheter att fritt berätta om sina upplevelser och åsikter, till skillnad mot om en kvantitativ data valts (Bryman, 2011). Genom halvstrukturerade intervjuer blev detta möjligt. Det gav mig möjlighet att både hålla strukturen och att ibland ställa följdfrågor för att få en djupare förståelse av respondenternas svar. Frågorna skickades ut i förväg, vilket gav respondenterna möjlighet att förbereda sig. Stukat (2011) skriver att det eventuellt kan innebära en fara att lämna ut frågorna i förväg, eftersom den som ska intervjuas kan utforma svar efter vad hen tror att intervjuaren vill ha för uppgifter. En av respondenterna i studien hade i förväg skrivit ner svaren. Jag upplevde att jag i viss mån blev hämmad i att ställa följdfrågor p.g.a. detta. Samtidigt fick jag väl genomtänkta svar som haft stor betydelse för studien. En pilotstudie hade varit en fördel att genomföra. Jag
45
hade planerat in en sådan men p.g.a. sjukdom blev den inte genomförd. Under studiens gång utvecklades jag som intervjuare.
Tidigare forskning i ämnet var inte så lätt att finna inledningsvis. Dock har jag funnit många intressanta erfarenheter och funderingar i den tidigare forskningen som jag valt att hänvisa till i studien. Valet av teorier har fungerat väl och jag kommer att bära med mig Antonovskys (2014) tankar om KASAM i min undervisning framöver. Även Goffmans (2014) stigmateori har öppnat mina ögon för hur viktigt det är att ”låta varje enskild elev finna sin unika egenart” (Skolverket 2011a, s. 7).