Språk och kommunikation på förskolan för att skapa trygghet till nyanlända barn och vårdnadshavare

Resultatet i studien synliggör att samtliga förskollärare berättar att de använder varierande tillvägagångssätt för att förtydliga och förstärka kommunikation mellan nyanlända vårdnadshavare och personal på förskolan. En förskollärare i studien nämner att det är viktigt att tala tydligt och att kontrollera så nyanlända vårdnadshavare har förstått vad som sägs. Enö (2013) har sett liknade i sin studie där förskollärare uttrycker hur viktigt det är med en fungerande kommunikation och att inte använda ett allt för komplext språk i mötet med nyanlända vårdnadshavare. Om inte vårdnadshavaren förstår vad som sägs kan det leda till en negativ inverkan på relationen mellan parterna.

Förevarande studie visar att på två förskolor säger sig personalen påminna nyanlända vårdnadshavare att tala sitt modersmål med sina barn i hemmet. Detta eftersom förskollärarna märkt att vårdnadshavarna ibland undviker att tala sitt modersmål med barnen eftersom de tror att barnen lär sig svenska fortare om de inte samtidigt talar sitt modersmål. Wångersjö (2017) har sett liknande händelser i sin studie där förskollärare framhåller att nyanlända vårdnadshavare ofta uttrycker att de inte vill att barnen ska prata sitt modersmål på förskolan eftersom de vill att barnen ska lära sig svenska språket så fort som möjligt. En förskollärare i förevarande studie berättar att på hennes förskola får pedagogerna säga till nyanlända familjer att prata sitt modersmål i hemmet eftersom att det svenska språket tränar de på förskolan. Detta kan ses som ett dilemma eftersom i förskolans Läroplan (2018) står det ”barn med annat

modersmål än svenska ska ges möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål” (s. 9). Barn på förskolan ska alltså samtidigt ges förutsättningar att utveckla båda svenska och modersmålet. Wångersjö (2017) belyser att senare forskning har visat att modersmålet är viktigt för att även andra språk ska kunna utvecklas. I förevarande studies resultat lyfts det fram att i förskolans utbildning är det viktigt att ta in barnets modersmål för att barnen ska känna trygghet. Wångersjö (2017) framhåller vikten av att under första tiden på förskolan behöver nyanlända barn ges tillgång till sitt modersmål för att de ska känna trygghet. Wångersjö poängterar även att det är betydelsefullt om förskolans personal lär sig några ord på barnets språk. Detta är någonting som nästan alla förskollärare i förevarande studie nämner att de gör. En förskollärare i studie berättar att de vid inskolning brukar samla på sig ord på barnets modersmål. Lunneblad (2006, refererad i Wångersjö, 2017) framhåller att vanligt inom förskolans utbildning är ett monokulturellt förhållningssätt vilket innebär att förskolor omedvetet anser att svenska traditioner och språket skall lyftas fram där andra kulturer och språk får mindre fokus. Förskollärarna i förevarande studie uttrycker däremot inte ordagrant att de tycker det svenska språket är mer värt att uppmärksammas men i studiens resultat kan det tolkas som att det svenska språket lyfts fram mer på samtliga förskolor än andra språk. I studiens resultat synliggörs det att barn är duktiga på att leka och kommunicera med varandra även om de inte talar samma språk. Majoriteten av förskollärarna i studien berättar att när nyanlända barn leker med andra barn på förskolan har inte det verbala språket så stor betydelse utan att barnen ofta använder andra tillvägagångssätt för att förstå varandra. Resultatet i studien går att tolkas som att det verbala språket inte alltid behöver vara det viktigaste vid kommunikation. Det går att förstå varandra med hjälp av talat språk, kroppsspråk, miner och gester. Däremot framkommer det i studiens resultat att en förskollärare trots allt säger att de andra barnen ibland har svårt att släppa in nyanlända barn i lekarna. Vad det helt beror på framkommer inte i studiens resultat men förskolläraren berättar att ju mer språk de nyanlända barnen lär sig desto mer kommer de in i leken med andra barn.

Som tidigare nämnt berättar förskollärarna i studien att barnen på deras förskolor använder sig av talat språk, kroppsspråk, miner och gester för att förstå varandra. Detta kan liknas med begreppet mediering inom det sociokulturella perspektivet. Enligt Vygotskij innebär mediering att människor använder språkliga eller materiella redskap när vi förstår vår omvärld och agerar i den (Säljö, 2014). Resultatet i studien går att tolkas som att barnen använder sig av mediering för att samspela med andra barn och förstå sin omvärld. Cekaite (2018) har sett liknande händelser i studier som handlade om barn med andra språk. Studier visar att barns deltagande i en leksituation förutsätter att man blir accepterad i leken. De kroppsliga handlingarna såsom nickningar, pekningar och artefakter blir viktiga hjälpmedel för nyanlända barn som ännu inte har någon erfarenhet av det svenska språket då de ska delta i aktiviteter med andra barn (Cekaite, 2018). Enligt det sociokulturella perspektivet behöver det inte enbart gå att kommunicera och skapa en gemensam förståelse med andra människor genom det skrivna och talade språket. Perspektivet synliggör även vikten av att kommunicera med bilder samt kroppsspråket (Säljö, 2014). Resultatet i förevarande studie överensstämmer med Skaremyrs (2014) studie där hennes resultat också visar att nyanlända barn deltar i språkliga händelser med andra barn genom att kombinera olika kommunikativa redskap. Skaremyrs studie synliggör att

nyanlända barn medverkar i språkliga händelser genom att tillämpa kroppsspråk, verbalt språk och olika material. Resultatet i förevarande studie visar att i leken samlar nyanlända barn på sig ord på ett naturligt sätt. Vilket även Cekaite poängterar, författaren framhåller att då barn ska lära sig ett andraspråk är social interaktion en bidragande faktor.

I förevarande studies resultat framkommer det att förskollärare är närvarande bland barnen och visar hur man leker för att nyanlända barn ska ges möjlighet till samspel och kommunikation med andra individer. I resultatet lyfter en förskollärare upp att det kan ta en tid innan nyanlända barn lär sig att leka eftersom de kanske varit på flykt. Förskolläraren nämner att vid dessa situationer behöver en pedagog vara närvarande och vägleda barnen i hur man leker och samspelar med andra. I detta fall visar pedagogen hur barnet samspelar och leker med andra där stödet sedan kan avta där barnet till slut klarar av att samspela med andra barn på egen hand. Detta kan tolkas som att förskolläraren i studien är ett stöd för barnen för att nå den proximala utvecklingszonen. Vygotskij framhåller att när människan väl kan någonting är människan mycket nära att även klara och behärska nya färdigheter och begrepp (Säljö, 2014). Pedagogernas arbetssätt i förevarande studie överensstämmer med det som står i Läroplan för förskolan (Skolverket, 2018). Barnen lär sig genom lek och socialt samspel med andra, detta är av stor vikt för barnets utveckling och lärande. Undervisningen på förskolan ska grunda sig i ett samspel mellan både barn och vuxna (Skolverket, 2018). Det vilar ett stort ansvar på förskolans pedagoger att vara ett stöd i barnen lek, språkinlärning och det sociala samspelet med andra individer på förskolan (Björk-Willén (2018). I enlighet med det sociokulturella perspektivet är vuxenstödet centralt för att barn ska utvecklas och lära (Lindö, 2009). Lindö poängterar att nyanlända barn behöver ytterligare struktur och hjälp med att utveckla egna strategier för att de så småningom ska kunna få förutsättningar att skapa förståelse för det svenska språket.

7.2.3 Utmaningar vid mottagandet av nyanlända barn och familjer

I Lunneblads (2013a) studie synliggörs det att pedagoger tycker att kommunikationen, där det svenska språket brister anses vara en utmaning i mötet med nyanlända vårdnadshavare. I Lunneblads studie framkommer det att pedagogerna tycker att det förekommer missförstånd om barnens förskoletider, kläder, mat och förskolans rutiner. Stier (2016) nämner att inom förskolans utbildning sker det en interkulturell kommunikation. Denna kommunikation förekommer mellan, barn, personal samt vårdnadshavare som har olika kulturella bakgrunder och erfarenheter där dessa påverkar varandra (Stier, 2016). I förevarande studie synliggörs det att resultatet också visar att samtliga förskollärare säger sig vara eniga om att vardagsrutiner, passa tider, kläder, språket och kommunikationen ses som en av de största utmaningarna vid inskolning av nyanlända familjer på förskolan. En förskollärare i studien berättar att nyanlända familjer ofta har svårt för rutiner och tider och på förskolan får de en tid att passa och att de inte kan komma en timme senare. Detta kan tolkas i enlighet med Lunneblad (2013a) studie att det är de nyanlända vårdnadshavare som ska anpassa sig till förskolans utbildning.

Resultatet i förevarande studie kan även uppfattas som att det sker en omedveten föreställning hos förskollärarna i studien om ”vi och dom” (Stier, 2016). Stier poängterar att personalen på förskolan ibland ser sig som normen samt ”de andra” som annorlunda och icke-normen. Han

menar även att förskolor många gånger utgår ifrån att familjers olika etniciteter och bakgrund kan förklara varför de uppför och förhåller sig på ett visst sätt. Till förevarande studies resultat går det att ställa frågor och diskutera om förskolans personal ställer samma krav på andra familjer? Är det någon skillnad om andra familjer kommer för sent till förskolan? Det kanske inte bara är nyanlända familjer som har svårt att passa tider? Det kan vara svårt att förstå vilka kläder som behövs efter olika väder även för andra familjer än de som är nyanlända. Genom att inta ett interkulturellt förhållningssätt menar Wångersjö (2017) att det krävs en vilja att lära av den man möter samt att tillåta sig själv att förändras. Vidare poängterar Wångersjö att alla familjer oavsett bakgrund ska lyftas fram inom förskolans utbildning där olikheter ska ses som en tillgång istället för ett problem.

Samtliga förskollärare i förevarande studie berättar att varje inskolning är unik och anpassas utifrån vad som är det bästa för barnet och familjerna. Förskollärarna anpassar bland annat inskolningstiderna efter varje enskild individ. Däremot går det dock att uppfatta studiens resultat som att förskollärarna ändå ställer vissa krav på nyanlända familjer. Krav som att nyanlända familjer ska passa tider, rutiner, förstå förskolans utbildning, den svenska kulturen samt kläder efter väder. I en studie av Lunneblad (2013a) har han fått syn på att pedagoger på vissa förskolor inte är överens om hur mottagandet av nyanlända familjer ska ske. Istället för att utgå ifrån barnets och familjens behov försöker förskollärarna i Lunneblads studie få nyanlända vårdnadshavare att anpassa sig till förskolans utbildning och det som oftast är brukligt vid inskolning. Studien lyfter fram den utmaning som finns med att åstadkomma ett bemötande i förskolan som stödjer nyanlända utan att inta ett bristperspektiv (Lunneblad, 2013a). Resultatet i förevarande studie ger intrycket av att förskollärarna är överens om hur bemötande och mottagandet av nyanlända familjer ska förekomma på förskolan. Däremot blir det synligt som tidigare nämnt att förskollärarna i studien berättar att nyanlända familjer har svårt med vissa rutiner på förskolan. Studiens resultat går att tolkas som att det är de nyanlända familjerna ska anpassa sig till förskolans utbildning.

I studiens resultat berättar en förskollärare att hon tror inte alltid det är språket som brister utan att det kan vara svårt för nyanlända att förstå den svenska kulturen. I studiens resultat uttrycker även en förskollärare vikten av att pedagoger på förskolan är medvetna om att alla människor har med sig olika tidigare erfarenheter. Erfarenheter som till exempel dom som kommer från Sverige kan ha svårt att föreställa sig. Förskollärarens uttalande kan även ses som en omedveten reflektion om att familjers bakgrund och etnicitet kan förklara varför de uppför sig på ett visst sätt. Däremot kan det som förskolläraren säger också tolkas med vad Ellneby (2007) uttrycker. Ellneby beskriver att det kan vara svårt att skaffa sig kulturell kompetens för en person som inte vuxit upp i det aktuella landet. Ellneby menar att det istället går att skaffa sig kulturförståelse, där inriktningen är att lära om barnets hemkultur för att lättare skapa en förståelse för barnet och vårdnadshavarna. Därmed blir det betydelsefullt för förskollärarna i förevarande studie att försöka skapa en förståelse för familjerna vilket skapar en syn över varför vissa nyanlända familjer har svårt för att till exempel passa tider och veta vilka kläder som behövs vid utevistelse. Som nämnts tidigare behöver det inte heller bara vara nyanlända familjer som har svårt att förstå dessa saker. Resultatet i studien lyfter även fram att pedagoger på förskolan behöver bli bättre på att reflektera hur de använder och förhåller sig till det svenska

språket, pedagoger använder ord som kanske, fast de egentligen menar att man ska. I liknelse med pedagogerna i Lunneblads studie uttrycker de också att de själva kan vara ”luddiga” med vad som egentligen menas och behöver bli bättre på att vara tydligare i kommunikationen med nyanlända vårdnadshavare.