Språk och status

Det språk ett lands utbildningssystem använder är viktigt och representerar samhällets syn på vad som är värdefull kunskap. En elev som inte kan tillgodogöra sig kunskap pga. bristfälliga språkkunskaper i majoritetsspråket har inte samma förutsättningar att nå goda resultat i skolan som den elev som har majoritetsspråket som förstaspråk.

C. Young (2001) beskriver tvåspråkighet och litteracitet på Filippinerna. Hon menar att på Filippinerna visar det språk en person använder i sin vardag en del om personens identitet. På

Filippinerna talas mer än 171 språk. Enligt de flesta filippinska sociolingvister är språkproblemet en fråga om att försona konkurrerande krav mellan etnicitet, nationalism och modernism. Filippino och engelska används som nationella språk men filippino är huvudspråket i undervisningen i skolan. Det finns en medveten hållning att filippino ska fungera som språklig symbol för enhet och nationell identitet på Filippinerna, även om de flesta inte använder språket i vardagen och familjen. Young hänvisar till Gonzales och Sibayan när hon hävdar att de flesta filippiner ändå inte förknippar nationalism med användandet av det nationella språket. Användandet av filippino är inte nödvändigtvis ett mått på nationell lojalitet.

Men det verkar ändå som de olika språken har olika status. Många föredrar att lära sig engelska eftersom det är en symbol för makt och social och ekonomisk rörlighet. Men inte heller engelskan är familjens språk. Frågan Young ställer är om språket i utbildningssystemet ska ses som en teknisk modell där målsättningen är det ekonomiska användandet begränsat till att bli nyttig i yrkeslivet. Alternativet skulle vara en modell som sätter värde på studenternas kritiska tänkande, deras kognitiva utveckling och vardag i familjen. En modell som värdesätter studenternas kultur och erfarenheter. Det språk som tillåts i skolan det officiella rummet, förmedlar budskapet till studenterna medvetet eller omedvetet vad samhället värdesätter och hur man ser på deras vardag, språk och kultur.

Young (2001) nämner vidare att det finns olika sätt att se på litteracitet.

• Autonomous literacy: En syn att läskunnighet lärde man sig på samma sätt som andra färdigheter, tex. hur man flätar en korg osv. Den är oberoende av maktrelationer och sociala aktiviteter trots att den kan vara en prestigefylld kunskap.

• Ideological literacy: Litteracitet är vad samhället gör det till. Litteracitet kan inte vara neutralt. Det sociala systemet definieras till en del av litteracitetens roll. Den här synen på litteracitet ser den som något mer än avkodning på papper. Den måste sättas i sitt politiska och sociala sammanhang, utveckling och andra aspekter av samhällslivet.

• Critical literacy highlights the empowering role: Det handlar om att individen inte är utelämnad till sina egna erfarenheter utan kan med skriftspråkets hjälp inhämta information från andra verkligheter och källor än den egna erfarenheten. Och därifrån reflektera och agera efter eget ställningstagande. Att kunna hämta kunskap utanför det egna sammanhanget (s. 3-4).

Franker (2003) tar upp en liknande tanke som Young beskriver i ”Autonomous literacy”. En del flyktingar i Sverige kommer från samhällen där litteraciteten för alla inte är lika nödvändig. Det räcker med att en medlem i familjen kan läsa och skriva. Färdigheten ses som en handelsvara som även kunde köpas eller bytas med handel av jordbruksvaror eller andra gentjänster.

Jag tror att läraren i alfabetisering i Sverige inte alltid har samma syn på litteracitet som deltagaren. Förväntningar och krav som ställs på deltagaren utgår från den akademiska lärarens referensram och världsbild. Litteracitet kan aldrig vara neutralt. Men utbildningen måste utrusta och lyfta deltagaren. Om den förtrycker och ökar den negativa självbilden, ser brister i stället för förmågor så är den inte till någon nytta. Varken för individen eller samhället.

Gerardo Wipio Deicat, en lärare från Peru, tillhör Aguaruna, en indianstam med eget språk. Han har vuxit upp med ett annat modersmål än det officiella majoritetsspråket spanska. Han spetsar till formuleringarna och säger på SIL s hemsida:

Those who teach in a language other than that of the child in the lower grades are violating principles of good pedagogy and are guilty of cultural imposition. More often than not, this type of education has been the cause of native children dropping out of school and experiencing psychological trauma, resulting in their failure to learn to read and write. (www.sil.org/literacy/lit90/mothtong.htm)

Det som Deicat beskriver handlar om grundskolor för barn men jag anser att det här är relevant i undervisning av kortutbildade vuxna. I språket ligger mycket mer än ord. Identitet och självkänsla förknippas med ursprung och språk. Olika språk kan omedvetet eller medvetet ha olika status beroende på det sammanhang de återfinns i. Sverige har länge varit ett monokulturellt land där alla medborgare förväntas tala svenska. En person med annat modersmål kan lätt uppleva att han/hon inte blir bekräftad och är mindre värd. Majoritetsbefolkningens ofta omedvetna överlägsna attityd är förödande. Minoritetsgrupperna kan smittas själva av attityden och känna sig mindre värda och osäkra eller reagera med motreaktionen eller protester i olika former.

År 2000 höll UNESCO en konferens i Dakar under temat: Utbildning för alla, UFA. Den nordiska delegationen träffades först på ett fyra dagar långt expertmöte. Den dåvarande kulturministern Marita Ulvskog höll i avslutningen ett anförande där hon talade om det förändrade kulturbegreppet. Hon betonande hur viktigt det är att varje land tar ansvar för en intern diskussion om kulturell mångfald (UNESCO:s Dakarhäfte 2000). Expertmötet fastslog i alla sina fyra tematiska diskussioner att kulturpolitik och utveckling har ett starkt samband:

• Att fattigdomsbekämpning utan hänsyn till den kulturella miljön är dömd att misslyckas • Att kulturell mångfald måste respekteras och erkännas som berikande faktor

• Att utbildning utan hänsyn till kultur enbart är instruktion och därmed inte en effektiv del i en hållbar utveckling

• Att ägarkoncentrationen av medierna kan påverka informationsflöden och utveckling av nya informationskanaler (ur UNESCO:s Dakarhäfte 2000).