Språkliga strategier

Att använda bilder på olika sätt förefaller vara det absolut vanligaste sättet att stärka och förtydliga kommunikationen. Här ges en rad olika förslag och varianter på att använda bilden. Att göra scheman med bilder för att strukturera och tydliggöra dagen användes av alla de intervjuade lärarna. I samlingar när dagen gicks igenom användes bilden, men också som individuell vägledning i elevens eget arbete. Här säger lärarna också att arbetet kräver tid

Det är ju ofta så att man prövar eller man får testa många gånger man får inte ge upp man får inte tänka som lärare att nej det här gick inte nu får jag hitta på något annat, utan man måste testa igen en elev kan behöva öva många gånger innan dom kan generalisera, så man kan behöva göra en sak hundra gånger innan det flyter (lärare c).

Flera av lärarna beskriver hur man använde sig av seriesamtal och sociala berättelser för att tydliggöra händelser och språkligt innehåll. Lärarna ritar och skriver mycket för att tydliggöra kommunikationen.

när man kommer i den situationen att man klart och tydligt ser att eleven förstår inte mitt ”prat” längre då sätter man sig ner och tar papper och penna. På det sättet kan man konkretisera och tydliggöra händelser eller ord, eleverna svarar med att rita eller skriva kommunikationen blir ibland tyst fast man har tal. Det är ett sätt att få bort ”surret” från talet och för en del barn kan det fungera väldigt bra (lärare d).

I några av grupperna användes också datorn för att kommunicera, både med text och med bild användes här datorn som en viktig del.

Tecken som komplement används på olika sätt och i varierande omfattning. I de grupper där majoriteten av barnen talar, så menar lärarna att barnen talar här så här använder vi det talade språket som grund. Talspråket kan av läraren i grupperna beskrivas som mycket varierande, både innehållsligt men också uttrycksmässigt, men det talade språket och bilden betraktas som de primära formerna för kommunikation i gruppen. En lärare säger att

man har ju lärt sig några stödtecken under åren som man har jobbat med det här som man använder lite ibland som till exempel fel (gör tecknet för fel) men det är inget så där medvetet att nu jobbar vi med tecken (lärare f).

I några grupper har man barn som använder tecken. Detta gäller då oftast ett barn specifikt och lärarna menar att de tecknar efter förmåga till det barnet i en till en situationer. Samlingar och sånger innehåller också tecken i de grupper där det finns barn som bedöms ha användning av teckenkommunikation. Av intervjuerna framgår också att de barn som bedöms ha nytta av tecken är oftast barn med Downs Syndrom. På frågar om man alltid tecknar till det barn som bedömts ha nytta av tecken i en grupp svarar läraren

ja, nej då skulle jag ljuga om jag skulle säga att vi gör det, men för det mesta och efter förmåga så är det, och man märker att tecknet förstärker talet, eleven använder tecknet innan det motsvarande talade ordet behärskas (lärare b).

Endast en lärare nämner tecken som en möjlighet för att utveckla kommunikationen hos elever utan att koppla det till barn med Downs Syndrom. Läraren säger

jag tycker inte att det stämmer att det bara är barn med Downs Syndrom som har nytta av tecken kommunikation, jag har haft barn med ganska grava autistiska svårigheter som haft god nytta av tecken kommunikation (lärare c).

En lärare som menar att kommunikation är det största ämnesområdet vad de än gör med de här eleverna och oberoende av vilket alternativt kommunikationssätt som används så handlar det övergripande ändå om kommunikation. Läraren ger en rad olika exempel på alternativ och hjälpmedel som diktafon där läraren tillsammans med eleven spelar in meddelande mellan hemmet och skolan, bilder, både digitala bilder och pictografiska bilder, mm. Här använder man sig också av stödtecken till eleverna

man kan ju förstärka det man säger med stödtecken och en del elever hjälper man med händerna för att dom också skall få det här för det är ju ett sätt att lära på olika vis. Till exempel på

morgonsamlingen att man går fram och tar en elev i taget och så sjunger man en godmorgonsång och jag tar deras händer och gör tecknet för god morgon, dom ser vad jag gör, dom hör att jag sjunger god morgon och dom känner tecknet för god morgon rörelsen för god morgon vilket gör att det blir en förstärkning, ja det här är god morgon…(lärare e)

Informanten i ovanstående citat talar också om att det är viktigt att vi som ”snabbtalande vuxna” ger eleverna utrymme i kommunikationen. ”Att vi inte tar över för att vi behärskar ett språk. Ställer man en fråga så måste man ge eleven möjlighet att svara”.

Gemensamt för alla lärare är att de har inga eller mycket korta kurser i teckenspråk. Några har gått kvällskurs som omfattat tio gånger. De som inte har någon utbildning i tecken har lärt sig själva från uppslagsböcker i teckenspråk eller av varandra.

En av informanterna har erfarenhet av arbete i teckenspråkiga miljöer men tycker att det har varit svårt att överföra de erfarenheterna till särskolan. Förklaringar till att man inte använder sina tidigare erfarenheter uppges dels vara att man inte har tillräckliga teckenkunskaper, dels

att det inte av kollegor setts som användbart inom särskolan. Lärare säger också att det är svårt att vara den som ensam tecknar

man tappar mycket ju längre tiden går från det att man jobbat där men ändå har jag ju det i mig lite grann hur man faktiskt kan jobba med att alltid använda tecken som stöd för där var det ju

nödvändigt och då gör man det, sen tror jag att det är jättesvårt för dom som inte varit med i en sådan miljö någon gång att liksom bara börja, det är lätt att glömma för den som är van att prata och som kommunicerar med att tala är det ju inte naturligt och då måste man komma ihåg att använda det där tecknet också och då tror jag att det är väldigt ofta som man glömmer…(lärare c). Att nyttan av tecken i en miljö med många hörselskadade och döva är odiskutabel men inte självklar i särskolans miljö framgår i ovanstående citat.

I en grupp där läraren menar att de inte använder tecken, har man ändå valt att ha tecken som ämne på schemat. Gruppen har teckenspråkslektioner varje vecka. Motivet till detta är att eleverna har visat intresse och tycker att det är roligt. Läraren i gruppen säger också att handalfabetet kan användas som förstärkning för minnet när eleverna skriver. Eleverna kan minnas hur en bokstav ser ut eller hur ett ord stavas med hjälp av handen. Läraren ser det också som ett stöd för dem som behöver, att få en visuell bild till det talade ordet. Utanför ämnet används dock inte tecken annat än som enstaka förstärkningar och bara sporadiskt. Exempel på detta är att använda det som ”kommando ord” eller uppmaningar som ”städa nu” eller ”sitt ner”, varvid ordet städa eller sitt också tecknas när det sägs.

Två av lärarna tar också upp att teckenanvändandet i gruppen kan få negativa effekter. En lärare säger

jag hade en grupp för några år sedan och det var som att det störde dem när jag stödtecknade, det blev bara för mycket, det var en väldigt känslig grupp, de visste inte om de skulle koncentrera sig på tecknet eller på sången, det blev ofta antingen eller, antingen försökte man sjunga eller så försökte man teckna. Ibland kan tecknen faktiskt störa också (lärare c).

Den andre läraren som tar upp att tecken ibland kan vara störande, gör det i samband med att jag frågar om varför man bara väljer att teckna till bara ett barn, specifikt i gruppen. Läraren säger då följande

ja vi tecknar bara till den eleven och till de andra väljer vi bilder och skriven text mm. Nu är det ju också så att de andra barnen kan bli störda av tecknet och bara se det, jag tänker specifikt på en händelse vid matematiken, om man räknar på fingrarna har man lärt sig teckenspråk ställer det till det om man skall räkna på fingrarna (lärare b).

Siffrorna på teckenspråk börjar med pekfingret för siffran ett, siffran två är långfingret och pekfinger osv. när man sen kommer till siffran sex visas tummen och alla andra fingrar är nerböjda mot handflatan. Att ett finger (tummen) symboliserar siffran sex, kan, menar läraren, vara förvirrande för eleverna.