Den ständigt leende kvinnan

Även i detta avsnitt har vi valt att fläta samman resultat och analys då vi finner resultatet svårtolkat utan dess analys.

I genomförandet av vår diskursanalys lade vi märke till att kvinnor återkommande gånger beskrivs som leende, vilket männen aldrig gör. I 2 av 52 artiklar beskrivs män som skrattande, men aldrig leende. Detta gjorde dock kvinnorna otaliga gånger. Beskrivningar som har förekommit har till exempel varit:

”Soppa, det ser najs ut! Säger hon med ett leende och slår igen menyn.” (Rahmani, 2012: 47)

Denna artikel handlar om Gina Dirawi och citatet är utplockat ur segmentet ”Lunch med Fokus” i tidningen Fokus. I en annan artikel kan vi läsa:

”Den allt annat än försiktiga och allt annat än tillbakadragna Lotta Lundgren ler brett och undrar: ”Hur känns det här då?”. (Röshammar, 2012: 42)

Detta citat handlar om TV-programledaren Lotta Lundgren och är utplockat ur samma segment som texten om Gina Dirawi. Lotta Lundgren får här inta den traditionella rollen som den leende kvinnan. Vidare är nämnvärt att fråga sig varför journalisten väljer att beskriva henne med negationer, istället för att bara kalla henne ”oförsiktig och utåtriktad”? Detta kommer vi att diskutera senare.

Skådespelaren Lotta Tejle beskrivs i samma segment, men i en annan artikel, med dessa ord:

”Sänker axlarna först när Lotta Tejle sjunkit ned på den brunbetsade stolen och vänder sig emot mig med öppen blick och ett vänligt leende.”

”Det är något som pustar ut inombords, säger hon och ler.” (Aschenbrenner, 2012: 53)

Slutligen ett sista exempel som handlar det om komikern Karin Adelsköld. ”Karin Adelsköld ler brett och säger att hon har gått i terapi och blivit gladare och snällare”

(Röshammar, 2012: 51)

Den leende kvinnan blir en lättillgänglig stereotyp som, antagligen omedvetet med hjälp av genusslentrianen, smyger sig in i texten. (Ganetz, 2004) En fråga som Madeleine Kleberg ställer sig i sin bok Genusperspektiv på medie- och kommunikationsvetenskap är om kvinnor har större anledning än män att vara glada. Svaret är självklart nej. Hon menar att allt grundar sig i samhällets könsmärkta fördomar och föreställningar, både från kvinnan själv och betraktaren. Vi förväntar oss att kvinnor skall vara glada och le, medan män skall vara hårda och seriösa. (2006: 8) Därför krävs det en mycket större faktor än att en soppa ser ”najs ut” för att ett leende skall poängteras hos en man. Denna iakttagelse kan vi återkoppla till Figur 3 där diagrammet visar att kvinnor 27 procent av alla personbeskrivningar är positiva medan männen beskrivs positivt 21 procent av alla gångerna. Negativa personbeskrivningar förekommer bland männen 14 procent av samtliga gånger samtidigt som endast 8 procent av alla kvinnornas

personbeskrivningar är negativa. Detta kan utgöra en av anledningarna till varför männen aldrig får le i artiklarna. De skall vara allvarliga, eller rentutav negativa, medan kvinnorna leende och positiva. (Josefson, 2005)

I sin bok Genus – om det stabilas föränderliga former talar Yvonne Hirdman om vad det innebär att vara man. Hon skriver att ”att vara man är att inte vara kvinna”, vilket hon kallar för maskulinums första lag. Hon mejslar ut olika exempel på vad mannen inte är: han är inte mjuk, känslosam, svag, passiv et cetera. I motsats till kvinnan är han alltså hård, kontrollerande, stark och aktiv. (2001: 48)

Detta exempel på schabloniserande dikotomier kan vara en av anledningarna till varför kvinnan får stå som den glada och mannen den allvarliga. Detta kan även förklara varför Lotta Lundgren beskrivs som ”den allt annat än försiktiga och allt annat än

tillbakadragna”, för att försiktig och tillbakadragen är något en kvinna borde vara, och det är således typiskt manligt att vara oförsiktig och utåtriktad.

Som vi nämnde i början av kapitlet förekommer glädjeyttringar bland männen i endast 2 intervjuer. Vid dessa tillfällen framhävs de som skrattande, inte leende. I segmentet ”Lunch med Fokus” förekommer skratt i en artikel med Svenska fotbollsförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson:

”Det slår den 54-årige före detta elitdomaren fast med ett skratt.” (Rönmark, 2012: 57)

I segmentet ”Minnesord” förekommer skratt i en artikel med den bortgångne riksdagsledamoten Johnny Munkhammar:

”Den hårde debattören som efteråt skrattade med sina motståndare.” (Kielos, 2012: 44)

Båda exemplen anspelar på makt. Genom artikeln gestaltar journalisten att Karl-Erik Nilsson likt med en domarklubba slår fast något med ett skratt och Johnny

Munkhammar som skrattade, men samtidigt var hård. Skratt symboliserar således maskulinitet och makt samtidigt som leenden får symbolisera femininitet och

anspråkslöshet, likt Lotta Tejle som sjunker ner i stolen med ett leende. Detta stämmer överens med Hirdmans teori om genuskontraktet. (Hirdman, 2004)På så sätt visar diskursens ordning på maktrelationer mellan maskulint och feminint med en överordnad struktur som placerar mäns ansiktsuttryck över kvinnors genom att männen är mer

sparsamma med leendet. När en man ler finns det speciella orsaker – medan kvinnan obefogat och konstant går runt leende. (Hirdman, 2007)

I en artikel förekommer en skrattande kvinna. I artikeln om Lotta Lundgren skriver journalisten:

”Hon skrattar högt. Det gör hon faktiskt ganska ofta.” (Röshammar, 2012: 42)

Detta är enda gången en kvinna förekommer med ett skratt och till skillnad från de skrattade männen ackompanjeras skrattet här med orden ”högt” och ”faktiskt”. Lotta Lundgren har tagit sig in på det manliga territoriet genom skrattet, och främst genom att göra det högt – det är manligt att höras och kvinnligt att vara lågmäld. (Josefson, 2005) Därför måste det poängteras med ett ”faktiskt”, som gör henne till något udda vilket i sin tur placerar Lotta Lundgren utanför Butlers heterosexuella matris. (Rosenberg, 2005)

Kvinnor socialiseras in till att spela en roll som en leende och tillmötesgående person. Omgivningen förväntar sig att hon ska vara glad. Även detta kan vi återkoppla till Butlers tankar om heteronormativitet. (ibid) Skrattet är en mer aktiv, utåtriktad handling och leendet en mer bekräftande handling som ingår i kvinnans sociala gemenskap – genom leendet visar hon att hon tar ansvar för kollektivet. Hirdman talar om kvinnans genuskontrakt, vilket i detta fall säger att kvinnan skall le och att mannen skall vara allvarlig. Kvinnan blir ett leende fån och därigenom förminskas hon som kvinna. Således blir leendet förtäckt av en maktdemonstration. (Hirdman, 2007)