5. Resultatredovisning och analys
5.2 Stödbehovet
5.2.1 Relationens betydelse
Fokusgruppsdeltagarna och en enskild informant menar att sammanbrottets händelseförlopp och utfall på ett tydligt sätt hänger samman med vilken typ av relation och allians de har haft med familjehemsföräldrarna innan det definitiva sammanbrottet.
Fokusgruppsdeltagarna menar att det är lättare att vara ett stöd i ett definitivt sammanbrott om man har haft en fungerande kontakt och relation med familjehemsföräldrarna tidigare.
En deltagare säger: ”Det bygger mycket på relationen, hur man haft det, hur mycket man lärt känna varandra under tiden och hur mycket tillit man har till varandra.”. En annan deltagare uttrycker:
Det är klart vi ska stötta familjehemmet vid sammanbrottet och vi ska ha kontakt med dem, men har man en uppbyggd relation
23 känner de att de kan ringa oss också. Att de kan ringa när de sitter
och funderar, men det kommer inte av sig själv utan är något vi jobbar på under placeringen och det ser jätteolika ut mellan familjehemmen.
Likaså menar fokusgruppsdeltagarna att det är svårare att utgöra ett stöd i det definitiva sammanbrottet om kontakten med familjehemmen tidigare har varit svår och brokig. En enskild informant uttrycker på liknande sätt att sammanbrottets utfall hänger ihop med hur man har arbetat under placeringens gång. Om familjehemsföräldrarnas upplevelse av placeringen har präglats av ett välfungerande stöd, handledning, vägledning, täta uppföljningar och bra kontakt med familjehemssekreterarna, menar informanten att tilliten och förtroendet växer samt att det blir lättare för familjehemssekreterarna att veta exakt vilket stöd familjehemsföräldrarna behöver. En informant säger: “…hela familjehemsvården bygger ju på ett oerhört förtroende, de måste lita på mig och jag måste lita dem...”. Samma informant beskriver att sammanbrottet kan avslutas problematiskt om parterna under placeringstiden har varit oense eller om familjehemssekreterarna inte har uppmärksammat de bekymmer som funnits inom familjehemmet och i efterhand försöker kompensera det som missats. Informanten uttrycker:
…och då kan det bli som i den värsta, svåraste skilsmässa då alla parter bara skiljs åt och, det sorgligaste är ju då naturligtvis om barnet och familjehemmet inte vill ha kontakt med varandra och då vi inte heller når dom. Och då kan det vara att de avvisar oss väldigt hårt.
Analys
Handlingsutrymmet gör det möjligt för gräsrotsbyråkraten att i kontakten med familjehemsföräldrarna röra sig mellan socialtjänstens organisatoriska ramar.
Gräsrotsbyråkraten kan anpassa sina ärenden på ett sätt som möjliggör ett fungerande samspel med klienten så väl som med familjehemsföräldrarna. Om familjehemssekreteraren lyckas skapa allians utvecklas kontakten av positiva känslor vari båda parter kommer överens om vilka mål som ska uppnås (Svensson et al., 2008).
Socialtjänstens intresse av att endast fokusera på de organisatoriskt intressanta aspekterna av klienten kan emellertid även komma att kontrollera gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme och relation till klienten (Johansson, 2007; Lipsky, 2010). Detta kan påverka familjehemssekreterarnas möjligheter att skapa goda relationer till
24 familjehemsföräldrarna och i förlängningen även utfallet av det definitiva sammanbrottet.
Förhållandet leder till att människan bakom familjehemsföräldern blir mindre intressant för socialtjänsten varpå det blir svårare för denne att få gehör för sina särskilda omständigheter och sammantagna behov (Johansson, 2007; Lipsky, 2010). Liknande omständigheter exemplifieras i resultatet genom familjehemssekreterarnas beskrivningar om att inte ha förmått uppmärksamma de bekymmer som funnits inom vissa familjehem.
5.2.2 Det uppfattade stödbehovet och stödet som erbjuds
Samtliga informanter beskriver att stödbehovet är som störst innan ett beslut att avsluta placeringen har fattats, då definitiva sammanbrott allt som oftast är ett resultat av en intensiv och påfrestande period inom familjehemmet. Detta tycks göra att informanterna har svårt att separera det definitiva sammanbrottet utan att härleda svaren till förebyggande insatser och stöd, vilket illustreras i följande citat: “ett sammanbrott kan ju handla om väldigt många olika saker /…/ Så det här har ju betydelse, skälen till sammanbrottet, så man kan inte generellt prata om det.” Samtliga informanter uttrycker dock att familjehemsföräldrar vid ett definitivt sammanbrott främst är i behov av stödjande samtal, även om det framstår som oklart i vilken utsträckning det sker när beslutet väl är fattat. En av informanterna uttrycker detta i följande citat: ”…familjehemmet tycker att de har gjort det de kan och stöttat upp, men ändå blir det inte riktigt bra. Och precis i det skedet, det är där det sker mycket samtal är min upplevelse.” En av de enskilda informanterna menar att det stödjande samtalet grundar sig i att familjehemsföräldrar kan ha ett behov av att prata av sig, varför det stödjande samtalet ofta innebär att vara “ett lyssnande öra” samt bekräfta de känslor som uppstår i den situation som familjehemsföräldrarna befinner sig i. Vidare beskrivs av fokusgruppsdeltagarna en efterfrågan om ekonomisk ersättning från familjehemsföräldrarna vid ett definitivt sammanbrott som ganska vanlig. Det kan exempelvis innebära ersättning av skadade eller försvunna saker inom familjehemmet, ersättning vid flytt eller vid inkomstbortfall när placeringen har upphört.
Två av de enskilda informanterna beskriver att det i deras kommuner finns ett särskilt förstärkt stöd att tillgå, vilket erbjuds om det stöd som familjehemssekreterarna bistår med inte är tillräckligt. Den förstärkta familjehemsvården innebär att familjebehandlare arbetar mer intensivt mot familjehem som har det ansträngt och behöver extra stöd.
Informanterna menar att det förstärkta stödet erbjuds under hela placeringen men att insatsen oftast sätts in som ett försök att förhindra ett sammanbrott.
25 Fokusgruppsdeltagarna menar sig ha goda möjligheter att möta ett ökat behov av handledning men beskriver samtidigt att det likt andra stödinsatser oftast ges som en insats innan sammanbrottet snarare än när det är definitivt om inget annat efterfrågas av familjehemsföräldrarna. Om familjehemsföräldrarna efter ett definitivt sammanbrott upplever ett behov av fortsatt stöd än det som erbjudits från socialtjänsten menar samtliga informanter att familjehemsföräldrarna hänvisas till andra enheter, instanser och professionella för vidare hjälp och stöd.
Samtliga informanter berättar att de uppfattar att det definitiva sammanbrottet har ett känslomässigt inflytande på familjehemsföräldrarna. Fokusgruppsdeltagarna beskriver hur det kan vara smärtsamt, slitsamt, sårigt och jobbigt att öppna sitt hem för ett barn. De diskuterar att familjehemsföräldrarna kan uppleva en form av besvikelse och ifrågasätta sitt eget handlande. En av deltagarna berättar: “…jag har mött familjehemsföräldrar som varit ledsna, besvikna och arga för att de inte fått rätt stöd och hjälp...”. Hen menar att de har varit missnöjda med att socialtjänsten som har det yttersta ansvaret inte har gått in och hjälpt, lyssnat och stämt av hur familjehemsföräldrarna har det efter att barnet har flyttat. Fokusgruppsdeltagarna tycks vara överens om att stödet och bemötandet som ges i samband med sammanbrottet till stor del påverkar familjehemsföräldrarnas upplevelse, men påpekar åter vikten av att se placeringen utifrån ett holistiskt perspektiv snarare än uppdelat i olika stadier.
Analys
Familjehemssekreterarens handlingsutrymme kan förstås utifrån de organisatoriska faktorer som sätter ramar för den enskilde gräsrotsbyråkraten att i den direkta kontakten med klienten manövrera mellan organisatoriska rutiner, riktlinjer och regler (Lipsky, 2010). Organisationens målsättningar påverkar gräsrotsbyråkratens yrkesroll och arbetssätt. De målsättningar som finns inom organisationen kan utifrån informanternas utsagor uppfattas vara att undvika och förebygga sammanbrott, varför en stor mängd stödinsatser sätts in innan sammanbrottet är definitivt. Samtliga informanter tenderar att trots vår kommunicerade avgränsning av sammanbrottet vilja prata om tiden innan.
Företeelsen kan förstås utifrån att familjehemssekreteraren som representant för socialtjänsten inte längre har något framstående intresse för familjehemsföräldrarna då de är på väg ut ur gräsrotsbyråkratens ansvarsområde.
26 Utifrån informanternas utsagor har gräsrotsbyråkraterna dock ett förhållandevis stort handlingsutrymme att agera gentemot familjehemsföräldrarna (Lipsky, 2010) vilket verkar framkomma genom att de kan bevilja insatser eller hänvisa familjehemsföräldrarna till andra aktörer (Svensson et al., 2008). Svensson et al. (2008) menar att bedömningarna som görs påverkas av gräsrotsbyråkratens individuella tolkningar, kompetenser och erfarenheter. Beroende på vilka avvägningar som tidigare har gjorts av familjehemssekreteraren kommer kontakten med familjehemsföräldrarna vid det definitiva sammanbrottet att präglas av antingen positiva eller negativa känslor, vilket gestaltas i resultatet över den besvikelse som beskrivs av informanterna.
Utifrån informanternas erfarenheter kan gräsrotsbyråkratens position som en del av organisationen vidare diskuteras, och hur pass rimligt det utifrån deras perspektiv vore att ägna tid åt att stödja familjehemsföräldrar vars uppdrag är på väg att avslutas. Lipsky (2010) och Johansson (2007) berör den integrerade konflikt som kan finnas inom gräsrotsbyråkratens yrkesroll där både organisationen och klienten ställer krav och har förväntningar, och vi menar att våra resultat kan förstås utifrån att den integrerade konflikten också kan finnas i förhållande till familjehemsföräldrarna.
5.2.3 Det avslutande stödet
Samtliga informanter menar att en sista insats som vanligtvis görs efter att barnet har flyttat från familjehemmet är att ha ett avslutande samtal. Samtalet hålls för att frambringa någon form av sammanfattning av placeringens hela förlopp, samt för att se över vad som skulle kunna ha gjorts annorlunda. En av de enskilda informanterna uttrycker:
…då brukar vi ha nått som vi kallar för avslutningssamtal där vi, vi träffar dom och pratar om det som har varit. Sen brukar vi också försöka få feedback om vad de tycker har fungerat bra och vad som har fungerat mindre bra, men ah, det blir som någon slags avslut.
Fokusgruppsdeltagarna diskuterar sina erfarenheter av att det ibland kan vara bra om det har hunnit gå en tid, upp till en eller två månader, innan avslutningssamtalet hålls. På så vis hinner familjehemmet få en viss distans till det definitiva sammanbrottet, vilket är särskilt viktigt om det har framkallat svåra känslomässiga processer.
Fokusgruppsdeltagarna poängterar vikten av att under denna tid istället höras på telefon, för att inte bara lämna familjehemmet helt utan vidare. Om familjehemssekreterarna är
27 nöjda med det aktuella familjehemmets insatser påbörjas efter barnets flytt en praktisk kontakt med familjehemsföräldrarna snarare än en stödjande sådan. En av de enskilda informanterna bekräftar erfarenheten och poängterar att pausen ska generera återhämtning samt tid till att avsluta det som har varit, innan familjehemmet tar emot ett nytt barn. En av de enskilda informanterna menar att hanteringen av familjehem som familjehemssekreterarna inte är lika nöjda med skiljer sig från hanteringen av de familjehem som dessa har för avsikt att fortsätta ett samarbete med. Informanten beskriver:
…det finns en tendens tror jag att man som professionell drar sig undan när man har meddelat beslut och familjehemmet uppträder kanske på ett icke önskvärt sätt, så tror jag ibland att vi har en tendens att backa ur och tycka att nu är det avslutat.
Analys
Vår tolkning av informanternas beskrivningar är att familjehemssekreterarna relativt omgående lämnar familjehemsföräldrarna för någon slags “naturlig” läkningsprocess, vilket anses ske genom tiden som en insats i sig. Lipsky (2010) menar att gräsrotsbyråkraten behöver hitta avlastande strategier för att hantera den press som kan råda från olika parter, vilket skulle kunna förklara familjehemssekreterarnas bristfälliga kontakt med familjehemsföräldrarna efter det definitiva sammanbrottet som ett sätt att förbli inom ramarna för organisationens förväntningar. Utifrån organisationens uppdrag med fokus på barnets välmående är familjehemsföräldrarna indirekt inte längre nödvändiga för organisationens uppdrag vilket kan tolkas generera det relativa ointresset för dem när sammanbrottet väl är definitivt.