Ingrid Gustafsson
Det finns en viss typ av regel som blir allt vanligare och som, faktiskt utan överdrift, kan sägas styra nästan allt i samhället i dag. Dessa regler kallas för standarder och påverkar människors vardag, liv och beteenden i allt större utsträckning. Standarder styr allt från utformningen på olika produkter till hur organisationer arbetar med hållbarhet; från lekplatsens rutschkanor till gasåterföringssystem för bensinångor. Standarder formar hur datorer fungerar, att hjälmar är säkra, att leksaker inte börjar brinna eller tappar smådelar. Standarder märks oftast inte, de märks först när de inte finns, som alla de gånger man glömt adaptern och inser att eluttagen i världen inte är standardiserade. Standardisering i den här kontexten betyder alltså att en sak eller en process följer en regel i form av en standard.
Vanligtvis diskuteras standarder i termer av internationell handel eller företagsutveckling – något ämnat för den privata sektorn. Men i detta kapitel ska jag problematisera standarder från ett annat perspektiv. Jag ska visa hur standarder – som är privaträttsliga regler – alltmer har kommit att styra inte bara företag utan i stor utsträckning även statliga myndigheter. Jag ska också visa att detta kan få långtgående
demokratiska konsekvenser. Exempelvis kan regeringen få allt svårare att styra sina myndigheter när de regler myndigheterna följer skapas i internationella standardiseringsorganisationer och inte i riksdagen. Samtidigt tenderar standarder, genom att skapas långt bort på arenor med många olika typer av aktörer och genom att vara frivilliga att följa, att utmana ett av våra viktigaste värden i offentlig sektor: det demokratiska ansvarsutkrävandet. Slutligen ska jag visa hur svensk statsförvaltning kan bli bättre på att hantera standarder.
Standarder – en speciell typ av regel
I standardiseringens begynnelse riktades standarder framför allt mot industriprodukter. När tillverkningen av produkter spreds ut över världen
blev det viktigt att delar tillverkade på olika ställen kunde sättas samman och fungera. I dag genomsyrar standarder samhället i en utsträckning som är svår att överblicka och överskatta. Så här uttrycker standardiserings- organisationen ISO det i en reklamfilm för sin egen verksamhet:
When things don’t work as they should, it often means that standards are absent. But when ISO-standards are applied, life is just so much richer.
Även om livet kanske visst inte blir rikare med standarder och att det kan finnas många fler anledningar till att saker inte fungerar än att standarder saknas, är det i dag svårt att föreställa sig ett samhälle som inte är standardiserat.
Sedan 1980-talet har standarder alltmer kommit att riktas mot
organisationer och hur organisationer arbetar. Det finns standarder för externrevision och för internrevision, för redovisning, för kvalitets- ledning, för miljöledning, arbetsmiljö, för produkter och för hållbarhet. De vanligaste standarderna som riktas mot organisationer är de så kallade ledningssystemsstandarderna i ISO 9000 och 14000-serien. Standarder riktas mot alla typer av organisationer, inom alla typer av sektorer. Vissa standarder är specifika, men många är generiska i sin utformning. Detta innebär att företag och myndigheter kan följa samma standard i sitt arbete, och i dag arbetar allt fler myndigheter enligt ISO 9001, eller har ett ISO 14001-diplom uppsatt i foajén. Det betyder att myndigheten följer en viss standard i sitt arbete och att en extern certifieringsorganisation har granskat att myndigheten faktiskt följer standarden.
Standarder är en typ av regel som syftar till att styra människors
beteenden i en given situation. Standarder kan riktas mot produkter, alltså fysiska saker, mot organisationer eller mot människor. Ett sätt att
karaktärisera standarder är att jämföra dem med andra typer av regler, exempelvis lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter å ena sidan och normer (guidande förgivettagna föreställningar om hur vi ska bete oss) å andra sidan.214 Precis som lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter, är standarder explicita, nedskrivna och med en tydlig avsändare. Standarder
har blivit alltmer formaliserade och detaljerade.215 I takt med att
standarder täcker allt större delar av samhället ökar också standarderna i antalet sidor och kraven blir mer detaljerade. Men standarder skiljer sig från offentliga regler på många sätt: till skillnad från lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter finns det inga sanktioner kopplade till standarder. De som skapat standarden har ingen rätt att åtalsanmäla den som inte följer standarden och det finns inga böter, viten eller
sanktionsavgifter kopplade till att standarder inte följs. Många standarder skiljer sig också från offentliga regler genom att man måste betala för att få tillgång till dem. Den mest sålda standarden ISO 9001 kostar ungefär 1200 kronor att köpa.
Standarder är också en speciell typ av regel genom att vem som helst i princip har rätt att skapa en standard. Även om genomslagskraften inte blir stor om man som ensam person eller organisation skapar en ny, egen standard, är just möjligheten att göra det ett viktigt karaktärsdrag – standarder kommer inte från organisationer med regleringsmonopol på ett visst område (jämfört med många offentliga regelskapande organ). Många standarder är internationella genom att de inte är bundna till en territoriell jurisdiktion. Standarder är regler som riktas till väldigt många på många olika platser, många fler än som omfattas av nationell
lagstiftning.216
Standarder skapas vanligtvis i standardiseringsorganisationer, där ISO (International Organization for Standardization) är världens största. Ett annat exempel är CEN (Comité Européen de Normalisation), en av EU:s standardiseringsorganisationer. På nationell nivå finns i Sverige SIS (Svenska institutet för standarder). Dessa olika organisationer är kopplade till varandra genom att standarderna refererar till och bygger på varandra. Arbetet med att skapa standarder är oftast kommittébaserat, det vill säga att olika arbetsgrupper inom standardiseringsorganisationen arbetar med
215 Fouilleux, E. & Loconto, A. 2016. Voluntary standards, certification, and accreditation in the global organic agriculture field: a tripartite model of techno-politics, i Agriculture and Human Values, s. 1-14.
216 Kerwer, D. 2005. Holding Global Regulators Accountable: The Case of Credit Rating Agencies, i Governance, 18 (3), s. 453-475.
att ta fram en viss standard.217 I dessa arbetsgrupper deltar representanter från olika intressentgrupper och från industrin, för att genom diskussioner komma fram till standardernas innehåll. Den breda representationen i standardiseringsarbetet kallas ”multistakeholder”, där tanken är att standarderna ska vinna auktoritet och inflytande genom det sätt på vilket de skapas. I och med att de inte är tvingande och inte har sanktioner kopplade till sig, behövs denna form av auktoritet för att standarder alls ska vinna mark.
Att delta i standardiseringsarbetet är viktigt. Vad som kan tyckas vara en liten förändring i en detaljskrivning i en standard kan få enorma
konsekvenser i praktiken, exempelvis ändring av ett mått som gör att en viss produkt stämmer eller inte stämmer överens med standarden, och därmed kan eller inte kan säljas på marknaden. Givet standarders stora inflytande i samhället, givet hur många organisationer och produkter som påverkas och givet hur stor del av ekonomin som faktiskt berörs av vad som står i dessa regler, blir det viktigt att vara representerad i
arbetsgrupperna som skapar dem. Representanter från myndigheter är välkomna att delta, men deltagandet är skralt – det kostar pengar och tid att delta i kommittéarbetet. Är deltagande i standardiseringsarbetet inte en del av myndighetens uttalade uppdrag är det svårt att prioritera och motivera deltagandet.
Ett viktigt karaktärsdrag hos standarder som typ av regel är att de är frivilliga att följa. I praktiken kan frivilligheten dock vara begränsad – ”alla” följer en viss standard och det kan vara omöjligt att ta sig in på en marknad eller vinna en upphandling om man inte kan visa upp att en viss standard finns implementerad. Men standarder kan, som nämnts, aldrig bli tvingande såsom lagstiftning är; en viktig aspekt som jag återkommer till i diskussionen om ansvar. Eftersom standarder skapas i privaträttsliga organisationer blir de också privaträttsliga regler i den bemärkelsen att de inte gäller som lag. En förordning kan dock hänvisa till ”internationella standarder på området” men inte till en specifik standard, eftersom den då blir gällande som lag. Det är med andra ord viktigt hur hänvisningen till standarder görs.
217 Tamm Hallström, K. 2000. Kampen för auktoritet. Standardiseringsorganisationer i
I Sverige började standarder diskuteras i utredningar och propositioner under senare delen av 1980-talet. Då var frågan om hänvisningar mellan standarder och lagstiftning en återkommande punkt. Det kan tyckas som en detalj i en specifik skrivning, men spelar stor roll för standarders juridiska ställning och i slutändan för möjligheter till ansvarsutkrävande. I en utredning från 1988, när man precis hade börjat ta ett samlat grepp om standarder som ett specifikt sätt att reglera på, står:
Om hänvisningen till standard görs på ett sådant sätt att innehållet i standarden helt eller delvis blir en del av det rättsligt bindande innehållet i en föreskrift, måste hänvisningen göras på ett sådant sätt att standardiseringsorganet inte genom ett eget beslut kan förändra innehållet i rättsregeln.218
Man pekade också på vikten av att särskilja det privaträttsliga från det offentligrättsliga: ”En klar boskillnad måste alltid göras mellan
myndigheternas föreskriftsarbete och standardiseringsorganens arbete.”219 År 1989 kom ännu en utredning i vilken standardiseringens samhälleliga utbredning diskuterades.220 Där poängterades betydelsen av att standarder är frivilliga, till skillnad från lagstiftning. Men även om diskussioner fördes kring skillnader mellan standarder och offentligrättslig reglering, var det samlade meddelandet i dessa utredningar och propositioner att standarders intågande var något som staten skulle se till att vara med på – i standardiseringen låg framtiden.