STORA, FLIKIGA OCH SVÅRAVGRÄNSADE OMRÅDEN

I vissa fall är det inte praktiskt möjligt att skydda en sammanhängande våtmark i sin helhet. Exempel på svåravgränsade områden är extremt flikiga områden, stora sammanhängande våtmarkslandskap, terrängtäckande myrar och komplex av separata myrar. I små områden är det däremot ofta möjligt att med rimliga insatser samla in underlag i fält och göra en egen vegetationsindelning. I mycket stora landskapstäckande myrmosaiker och i starkt mosaikartade områden där skog och myr sammankopplas i mängder av delområden, är det emellertid oftast orimligt att skilja ut, definiera och värdera alla funktionsenheter. Mot bakgrund av att till- gången på naturliga kantzoner och bryn ändå blir rikt företrädd i stora reservat, är det ofta möjligt att rationalisera dess yttre avgränsning. Här får ett delvis annat arbetssätt tillämpas.

x Vid funktionsindelningen av stora områden är det lämpligt att en indelning i större delområden eftersträvas, där skogsmyrmosaiken betraktas som en helhet av värdekärnor och skyddszoner. Synsättet utesluter inte att större enklaver av andra funktionella enheter registreras. Lämplig detaljeringsnivå väljs i varje enskilt fall utifrån storlek, naturvärden och komplexitet. Utöver antal enheter, närhet mellan enheterna, omgivande mark och naturvärden är också områdets hydro- logi styrande för reservatets utformning.

x Gränserna i svåravgränsade områden bör så långt möjligt anpassas till hydrologin. Det kan i vissa fall vara lämpligt att lägga gränserna på vattendelare eller mitt i vattendrag i myrsystemet. Den smalaste myr- halsen behöver emellertid inte nödvändigtvis vara den minst betydelse- fulla för områdets hydrologi.

x Skogsmyrmosaiker med fastmark utan naturvärden kan vara särskilt svåravgränsade. Fastmarken kan ingå i naturreservatet men bör då i regel inte omfattas av mer långtgående restriktioner för markanvändningen än sådana som behövs för att förhindra negativ påverkan på de värdefulla våtmarkerna i objektet.

5.1.1.3 FASTMARKSHOLMAR

Fastmarksholmar kan i regel införlivas i reservatet. Fastmarksholmarnas naturvärden, skogens sammansättning, möjligheterna att bruka skogen utan att skada omgivande myr, fastmarksholmarnas storlek samt landskapets skala, är avgörande faktorer för om och i vilken utsträckning det är lämpligast att undanta dem från skogsproduktion.

Man bör undvika att tillåta skogsproduktion på fastmarksholmar x som klassas som värdekärna,

x oavsett naturvärden om andelen naturskog i utredningsområdet som helhet är hög. Undantag kan göras för enstaka stora fastmarksholmar utan potential att utveckla naturvärden (t.ex. holmar med contortaskog). x med en areal understigande 5 hektar,

x som utgör skyddszon och där det är en uppenbar risk att

skogsbruksåtgärder, inklusive t.ex. anläggande av nya skogbilvägar, har en negativ påverkan på våtmarkens hydrologi eller hydrokemi.

5.1.1.4 SUMPSKOG

Sumpskog inom den sammanhängande våtmarken klassas som värdekärna,

alternativt utvecklingsmark, och bör genomgående undantas från skogsproduktion. Undantag görs för kraftigt påverkade sumpskogar som saknar betydelse som skyddszon.

5.1.1.5 SKOGSODLING

I många skogsmyrmosaiker domineras fastmarken av anlagda kulturskogar. Det rör sig ofta om stora arealer anlagd skog av tall, gran eller contortatall. Med liknande synsätt som att myrar i kombination med ett stort inslag av opåverkade eller svagt påverkade skogsmiljöer eller andra orörda naturtyper höjer områdets

helhetsvärden, får detta ses som en negativ faktor som drar ned värdet. I sådana områden med en hög andel kulturskogar

x är det lämpligast om skyddet begränsas och inriktas på att skydda landskapstypen eller enbart myrens bevarandevärden,

x bör det tas i beaktande att vissa utpräglade skogsmyrmosaiker med stark påverkan av skogsbruk kan komma att utgå i samband med revideringen av myrskyddsplanen. I dessa fall kan det vara lämpligt att skyddsåtgärder avvaktar revideringen av planen.

x bör reglering av skogsbruk tills vidare begränsas till tillståndsplikt för skogsbruksåtgärder och förbud mot nyplantering av främmande trädslag.

5.1.1.6 NATURA 2000

tar fasta på de naturvärden som finns i området, syftet med reservatet och behovet av skydd. Avgränsningen av reservatet kan omfatta skyddsvärd natur som ligger utanför Natura 2000-området. Det kan vara natur som inte motsvarar definitionerna av habitaten i art- och habitatdirektivet eller ett område som av något annat skäl inte föreslagits ingå i Natura 2000. Lämpliga restaureringsmarker kan också ligga utanför Natura 2000-området.

5.1.1.7 FUNKTIONSINDELNING

Ett viktigt inslag i reservatsutredningen är att dela in utredningsobjekten i del- områden efter deras funktion. En sådan indelning kan utgöra underlag för det slutliga valet av skyddsform, liksom att den underlättar gränsdragningar och val av föreskrifter för reservatet.

Funktionsindelningen i den här vägledningen följer rapporten Planering av naturreservat – avgränsning och funktionsindelning (Naturvårdsverket 2003c). De funktionella enheterna är värdekärna, skyddszon, utvecklingsmark och arronderingsmark. En viss modifiering av enheterna har gjorts för att passa utredningar av skydd för skogsmyrmosaiker.

I många fall kan bevarandevärdena behöva preciseras för delområden som särskilt behöver uppmärksammas i reservatsutredningen. Det kan bl.a. behövas för att motivera särskilda skyddszoner eller utvecklingsmark. Även särskilda förhållanden på fastmarken kan uppmärksammas. Exempel på bevarandevärden som kan preciseras är

x områden som hävdas eller där hävd har förutsättningar att återupptas, x områden med säregen eller sårbar hydrologi/hydrokemi såsom glupar,

källor och rikkärr,

x områden med rödlistade arter eller annan särskilt skyddsvärd flora och fauna,

x områden med välutformade myrtyper,

x områden där de hydrologiska förhållandena måste regleras eller återställas.

5.1.1.7.1 Värdekärna

Med värdekärna avses ett sammanhängande naturområde som utredaren bedömt är en värdefull naturmiljö eller har stor betydelse för flora och fauna. Storleken kan variera från delar av hektar till flera hundra hektar.

För skogsmyrmosaikerna i myrskyddsplanen brukar den sammanhängande ytan skyddsvärd våtmark, inklusive alla skogklädda myrar, i normalfallet betraktas som värdekärna. Skadade delar som kan restaureras och utvecklas till att hysa höga naturvärden kan dock klassas som utvecklingsmark.

På fastmarken i utredningsområdet markeras värdekärnor med skogliga natur- värden i enlighet med tillämpliga vägledningar (Naturvårdsverket 2002, 2003c). Med utgångspunkt från att ge ett representativt antal av de mest orörda skogs- myrmosaikerna ett långsiktigt skydd behöver dock inte andelen skog med höga

naturvärden vara lika hög som för rena skogsreservat. Förutsättningarna för detta kan anses vara uppfyllda för

x skogsmyrmosaiker med hög utvecklingspotential för skogliga natur- värden. Exempel på detta är områden med höga naturskogsvärden i de refugier som återstår och områden med förekomst av hotade skogsarter som behöver större områden med lämpliga habitat för att långsiktigt överleva i reservatet. I områden som saknar utvecklingspotential inriktas skyddet på värdekärnorna och reglering av markanvändning i skydds- zonerna.

x tätortsnära områden som kan komma att få stor betydelse för rörligt friluftsliv, även om de skogliga naturvärdena inte är så höga eller vanligt förekommande där,

x områden där skyddet ses i ett landskapsperspektiv. Detta innebär att näraliggande områden med viktiga förekomster av rödlistade arter eller andra höga naturvärden kan inverka på utformning och skötsel av reservatet.

När det gäller viktiga värdekärnor som är svåra att naturligt ansluta till natur- reservatsförslaget, utan att ta med stora arealer trivial skogsmark, är det ofta mest rationellt att skydda dessa i särskild ordning (t.ex. separat naturreservat, biotop- skydd eller naturvårdsavtal).

5.1.1.7.2 Skyddszon

Med skyddszon avses områden i anslutning till en värdekärna som behövs som skydd mot negativa förändringar av värdekärnans naturvärden. Skyddszonerna har i sig inga naturvärden som motiverar skydd och kan ingå i reservatet endast där det finns behov av ett förstärkt skydd. I första hand avses förändringar av vatten- kvalitet, hydrologi eller lokalklimat och följdeffekter av dessa. Betydelsen av skyddszoner är störst i små områden och i stora myrlandskap är behovet generellt sett mer underordnat. Det kan vara lämpligt att motiven för skyddszonerna tydligt framgår av reservatsutredningen. Skyddszoner, där generellt gällande bestäm- melser bedöms vara tillräckliga, t.ex. hänsynsreglerna i 30 § skogsvårdslagen, medtas normalt inte i reservatet. Ett anpassat skogsbruk kan ibland vara förenligt med skyddet av vissa skyddszoner.

Skyddszonen kan bestå av alla tänkbara naturtyper och behöver heller inte nödvändigtvis uppfylla en skyddszonsfunktion så som den är utformad idag. I särskilda fall kan även områden som för närvarande saknar funktion som skydds- zon inkluderas för att utvecklas till en framtida skyddszon. Observera att reservats- utredningen bör beakta hur de hydrologiska förhållandena kan komma att förändras efter eventuella restaureringsåtgärder eftersom den restaurerade våtmarken kan komma att ha andra behov av skyddszoner. För skapa en stabil och funktionell skyddszon kan en etappvis anläggning av ett nytt skogsbryn ibland vara ett bättre tillvägagångssätt än att lämna en befintlig kantzon orörd.

I skyddszonerna kan ingå även fastmarksholmar med lägre naturvärden, men som inte är åtkomliga för t.ex. virkestransport utan påtaglig risk för skador på den omgivande myren. Dikesrensning och skyddsdikning alltför nära området kan ge upphov till negativ påverkan på värdekärnan, särskilt på lokaler som är känsliga för eutrofiering eller där riskerna för erosion är stora. Rikkärr är känsligare för närings- läckage än andra myrtyper och har i regel ett större behov av skyddszoner, särskilt i områden där kvävebelastningen är hög.

För att förhindra omfattande stormfällning av naturvårdsintressant skog, exempelvis smala sumpskogsbårder, kan en skyddszon behövas. Skyddszoner kan också behövas för att skydda lokaler för arter som är känsliga för förändrat lokal- klimat, t.ex. ringlav och grenlav. För fuktighetsberoende lavsamhällen brukar krävas en skyddszon på ca 50-100 meter. Ett annat exempel där skyddszoner kan tillämpas är häckningsplatser för fågelarter som är känsliga för insyn, exponering och störning (t.ex. rovfåglar, smålom, trana). En skyddszon kan också behövas för att bibehålla karaktären av orördhet i områden med starka friluftslivsintressen, t.ex. inramning av intakt natur kring vandringsleder.

5.1.1.7.3 Utvecklingsmark

Med utvecklingsmark avses marker som i dagsläget saknar eller har begränsade naturvärden, men som med utgångspunkt från befintliga förhållanden bedöms ha påtagliga förutsättningar att på sikt förstärka befintliga värdekärnor. Skydd av skogsmyrmosaiker har setts som en möjlighet att skapa stora områden undan- tagna från skogsproduktion i delar av landet där större sammanhängande orörda fastmarksskogsområden saknas. Flera områden i myrskyddsplanen är kraftigt påverkade av sentida skogsbruk och saknar sådana förutsättningar. Det är dock fortfarande viktigt att beakta möjligheterna att skapa större opåverkade områden i samband med skyddet av myrskyddsplanens skogsmyrmosaiker. Utvecklingsmark kan indelas i kategorier efter utvecklingspotential. Som utvecklingsmark i skogs- myrmosaiker redovisas

x våtmark som är starkt påverkad av exempelvis dikning eller torvtäkt och sänkta tjärnar som efter restaurering kan bidra till att gynnsam bevarandestatus i värdekärnorna bibehålls eller förstärks,

x trädbärande fastmark med motsvarande förutsättningar som ovan.

Särskilda restaureringsprojekt med en hög andel utvecklingsmark är ofta lämpliga att behandla i särskild ordning. I dessa fall bör en avvägning ske mot andra möjliga restaureringsobjekt i regionen, inklusive andra naturtyper som kan kombineras med skydd av skogsmark. Brister och behov av skydd och restaurering av skogsmark i regionen klarläggs med utgångspunkt från den nationella (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen 2005) och de länsvisa strategierna för formellt skydd av skog. Myrskyddsplaneobjekten är primärt utvalda utifrån sina våtmarksvärden vilket innebär att det kan finnas mer optimala kombinationer av skog och myr i mosaiker med något mindre exklusiva kvaliteter knutna till våtmarkerna.

5.1.1.7.4 Arronderingsmark

Med arronderingsmark avses marker utan särskilda naturvärden som medtas främst för att förbättra reservatets geografiska utformning av lantmäteritekniska eller skötseltekniska skäl, men även för att minska intrånget för fastighetsägaren genom att restinnehavet får en lämplig avgränsning. Avgränsningen anpassas i möjligaste mån till fastighetsindelningen. Fördelarna med att utnyttja etablerade fastighets- gränser liksom fastighetsägarens möjlighet att bruka kvarvarande del av fastigheten bör alltid beaktas. Fastigheter som marginellt berör den skyddsvärda våtmarken kan lämnas utanför reservatet om de inte berör viktiga eller känsliga våtmarksdelar eller där verksamheter eller åtgärder kan få negativ effekt på den skyddsvärda våtmarken.