Val av föreskrifter för naturreservat

5.1.2.1 FÖRESKRIFTER OM FÖRBUD MOT VISS MARKANVÄNDNING

Föreskrifter om förbud mot viss markanvändning reglerar markägarens möjligheter att vidta vissa åtgärder eller andra aktörers möjligheter att exploatera området. Det kan gälla t.ex. förbud mot skogsbruksåtgärder, byggande av master m.m. Denna typ av föreskrifter används i första hand där naturvärdena är höga och där de förbjudna åtgärderna skulle motverka syftet med skyddet om de kom till stånd. Föreskrifter om förbud mot viss markanvändning är även tillämpbara i områden där pågående markanvändning bör upphöra av andra skäl, exempelvis i skydds- zoner kring särskilt känsliga värdekärnor eller i områden där naturvärdena är låga eller saknas, men där man avser att skapa eller utveckla naturvärden genom aktiv eller passiv restaurering.

5.1.2.2 FÖRESKRIFTER SOM TILLÅTER ETT VISST NYTTJANDE

Föreskrifterna i ett reservatsbeslut utformas så att de tydligt anger i vilken om- fattning brukandet får ske liksom regler för detta brukande. Ett exempel kan vara en föreskrift som reglerar maximalt antal skogskubikmeter som en markägare får ta ut i ett område under en tioårsperiod och att mängden lövvirke då inte får överstiga 30 % av uttaget. Denna typ av föreskrift kan användas där skyddet inte behöver vara fullständigt, t.ex. i skyddszoner som omger värdekärnor som inte är alltför känsliga för den störning som uppstår eller i områden där en viss skogs- skötsel är önskvärd från naturvårdssynpunkt. Föreskrifterna kan kombineras med krav på samråd före åtgärd.

5.1.2.3 FÖRESKRIFTER MED TILLSTÅNDSKRAV

Föreskrifter med tillståndskrav innebär att en åtgärd inte får utföras utan besluts- myndighetens tillstånd. Förutsättningarna för tillstånd är, om inget annat anges i reservatsföreskrifterna, enklare att uppfylla än förutsättningarna för dispens från ett förbud. Vidare kan inte ersättningsanspråk aktualiseras förrän tillstånd har vägrats en tillståndspliktig åtgärd eller försetts med villkor. Tillståndsplikt i ett reservatsbeslut innebär alltså att en åtgärd kan få vidtas, åtminstone i viss omfattning, men att det kan finnas behov av särskilda krav på utformning, lokalisering m.m. Exempel på åtgärder som kan förenas med tillståndskrav är byggande av skogs-bilvägar, körning på våtmarker och skogsvårdsåtgärder i bestånd som inte har höga naturvärden, t.ex. vissa skyddszoner.

5.1.2.4 SKYDDSAMBITION SOM INTE GÅR LÄNGRE ÄN GÄLLANDE LAGSTIFTNING

I de fall skyddsbehovet i ett område inte är högre än vad den generella lag- stiftningen reglerar, behövs inte föreskrifter mot specifika åtgärder och verk- samheter. Där generellt gällande bestämmelser bedöms vara tillräckliga för ett bevarande är det i regel inte aktuellt med något formellt skydd.

5.1.2.5 TIDPUNKT DÅ FÖRESKRIFTEN BÖRJAR GÄLLA

De valda föreskrifterna börjar gälla så fort reservatsbeslutet vunnit laga kraft men i en del fall kan beslutsmyndigheten välja att i beslut och skötselplan föreskriva att vissa åtgärder kan tillåtas till och med en bestämd tidpunkt eller ett beskrivet skede. En tänkbar situation som denna typ av föreskrift kan användas i är i de fall det är förenligt med skyddet att skogsbruk kan få fortsätta till och med slutavverkning av ett bestånd.

5.1.2.6 NATURRESERVAT MED ENHETLIGA FÖRESKRIFTER

I ett område som är homogent med avseende på naturvärden och behov av före- skrifter kan hela området omfattas av samma föreskrifter. Detsamma gäller för ett heterogent område där man har samma skyddsambition för hela området.

Fördel

x Enhetliga bestämmelser innebär oftast en mer lätthanterlig situation genom att reglerna är enklare att förstå och följa.

Nackdelar

x Det är inte möjligt att tillgodose eventuella särskilda önskemål som avviker från reservatets huvudsyfte.

x Det är inte möjligt att anpassa skyddet efter naturvärden i områden med stor heterogenitet avseende värdena.

5.1.2.7 NATURRESERVAT MED DIFFERENTIERADE FÖRESKRIFTER INOM OLIKA GEOGRAFISKA DELOMRÅDEN

I de fall området som skall skyddas är heterogent med avseende på naturvärdenas kvalitet kan ett reservat indelas i delområden med olika föreskrifter. Delområdena anges på valfritt lämpligt sätt utifrån områdets och delområdenas karaktär och skyddsbehov. De ritas in och anges på karta tillhörande reservatsbeslutet. Om delområdenas avgränsning är komplicerad och rentav svårtydd, kan gränserna markeras i terrängen.

En vanlig modell är när 2-3 olika delområden bildar mer eller mindre koncentriska ringar och där den centrala delen har det mest långtgående skyddet. Uppdelningen lämpar sig främst för större områden där man vill skapa en buffert- zon eller förstärkningszon runt ett kärnområde.

Även allmänhetens tillträde eller möjlighet att färdas i reservat och national- parker regleras med differentierade föreskrifter. Tillträdesförbud kan t.ex. gälla för delar med störningskänsliga naturvärden. Gränsen för områden med tillträdes- förbud är viktiga att märka ut i naturen.

Ett alternativ till reservat med differentierade föreskrifter med en värdekärna, kan vara ett naturreservat som omges av ett samrådsområde (12 kap. 6 § miljö- balken), där skogsbruk bedrivs på ett naturvårdsanpassat sätt.

Fördelar

x Skyddet anpassas efter ingående naturvärden och skyddsambitioner. x Den yttre avgränsningen kan göras enkel med raka gränser då den

pågående markanvändningen inom vissa delområden och utanför reservatet är likartad.

x Den inre avgränsningen av delområden behöver inte ta hänsyn till behovet av enkla gränser utan kan i full utsträckning följa naturen. Nackdelar

x Avgränsningen av delområden kan bli komplicerad och svår att återfinna i naturen med risk för oavsiktliga övertramp, t.ex. vid skogsbruksåtgärder.

x Genomförs markering i fält av delområdena innebär det extra skötselkostnader.

x Risk för att verksamhet som är tillåten i vissa delar kan skada naturvärden i andra delar.

x Otydligt för allmänheten om vad som gäller i naturreservatet. x Kan leda till intensifierad markanvändning i delområden med

svagare skydd.

5.1.2.8 NATURRESERVAT MED OLIKA FÖRESKRIFTER FÖR OLIKA NATURTYPER

Genom att i föreskriften definiera för vilken naturtyp den gäller ges ett differentierat skydd inom ett reservat som inte är avgränsat på karta eller till- hörande en viss fastighet. Detta kräver att naturtyperna kan definieras entydigt och att de är tydliga och lätt igenkännbara i naturen. Till exempel skulle det kunna råda avverkningsförbud inom all lövskog och sumpskog i ett reservat medan inga föreskrifter mot avverkning finns i områdets fastmarksbarrskogar.

Fördelar

x Skyddet kan anpassas efter ingående naturvärden och skyddsambitioner. x Den yttre avgränsningen kan göras enkel med raka gränser då den

pågående markanvändningen inom och utom reservatet är likartad för vissa naturtyper.

Nackdelar

x Tolkningssvårigheter om var en naturtyp övergår i en annan om naturtyperna är dåligt definierade eller om övergången är diffus. x Risk för oavsiktliga övertramp, t.ex. vid skogsbruksåtgärder, pga.

x Risk för att verksamhet som är tillåten i vissa naturtyper kan skada naturvärden i andra delar.

x Otydligt för allmänheten om vad som gäller i naturreservatet.

x Samma bestämmelser gäller för alla förekomster av en naturtyp vilket begränsar möjligheterna att ha mer långtgående föreskrifter för vissa bestånd.

5.2 Biotopskyddsområde

Skogsvårdsstyrelsen kan med stöd av 7 kap. 11 § miljöbalken för mindre områden som omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen besluta om biotopskydds- område. Det gäller bl.a. följande typer av miljöer (Bilaga 2 till förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.).

x Äldre naturskogsartade skogar

x Mindre vattendrag och småvatten med omgivande mark x Örtrika sumpskogar

x Rik- och kalkkärr x Alkärr

x Källor med omgivande våtmarker x Myrholmar

x Strand- eller svämskogar

Biotopskydd kan användas för skydd av mindre områden, exempelvis där viktiga mindre värdekärnor av skog eller våtmarker är svåra att förena i ett samman- hängande naturreservat eller där sådana värdekärnor är svåra att införliva i ett näraliggande naturreservat. Det kan också vara ett sätt att skydda enstaka värde- fulla fastmarksholmar (myrholmar) som ingår i ett Natura 2000-område där inga andra skyddsåtgärder behövs för att upprätthålla gynnsam bevarandestatus. Biotopskydd förutsätter att en skyddszon inte är nödvändig.