Samtliga förskollärare beskrev strategier eller metoder tidigt under intervjun i samband med de fallbeskrivningar de ombads göra. Genom att använda ordet strategi framstod det att de intervjuade tydligt kopplade ett visst handlande med de resultat de nådde med barn i ett problemskapande beteende.
38
Specialpedagogens roll
De flesta lyfte fram betydelsen av att kunna ha tillgång till specialpedagog som gav möjlighet till en aktiv dialog kring barn i behov av särskilt stöd. Tillgången till en specialpedagog såg olika ut men de flesta hade någon gång haft kontakt med en specialpedagog under någon form. Alla upplevde att specialpedagogen tillförde något i arbete med barn i behov av särskilt stöd och såg denne som en resurs i att utveckla strategier i att bemöta barn i ett problemskapande beteende. Specialpedagogen upplevs som en specialkompetens med kunskaper och erfarenheter utanför deras egen kunskapsram och förmåga att lyfta andra perspektiv än de själva kunde se i sina verksamheter. Två förskollärare uttrycker sig om betydelsen av specialpedagogiskt stöd:
Det var ju mycket att hon gav förslag på hur vi kunde tänka i olika situationer […] sånt som man inte tänker på själv. Hon gav oss många verktyg som man haft med sig i bagaget sen (Förskollärare 6).
Det ger ju snabbare resultat om man vet vilka metoder man ska använda sig av. När jag jobbade med en autistisk pojke så la specialpedagogen upp arbetet och även om resultaten tog lång tid så gav det resultat (Förskollärare 2).
Flera av förskollärarna menar att de genom åren lagt mycket skuld på sig själva men genom positiva erfarenheter av specialpedagogers stöd så ser de saker ur ett större perspektiv och har lättare för att be om hjälp. De berättar att de fått positiv bekräftelse av specialpedagogen och att det underlättat deras arbete med barn i ett problemskapande beteende. En sätter det i direkt relation till barnets upplevelse och menar att det är viktigt att lägga sina egna känslor åt sidan så att barnen ges de bästa förutsättningarna för att lyckas. Så här uttryckte två av förskollärarna sig om specialpedagogens betydelse i deras arbete:
Jag hade en bra dialog med den specialpedagogen […] jag såg det inte som ett misslyckande av mig själv, att jag inte klarade av det, ja, men vi hade olika infallsvinklar och ibland behöver man ha nån som ser det ur en annan synvinkel än sin egen (Förskollärare 6).
Be om handledning, jag måste få hjälp att bemöta det här barnet, annars drabbas ju barnet. Annars kan barnet gå igenom hela förskoletiden utan att få känna att de är betydelsefulla eller klarar det (Förskollärare 5).
Lågaffektivt bemötande
Två av förskollärarna hade en viss kunskap kring lågaffektivt bemötande. Den ena förskolläraren hade fått insikt i metoden först i handledningssammanhang och sen bestämt sig för att läsa om det själv. Hon ansåg att det gett henne en fördjupad förståelse för hur hennes
39
eget agerande påverkar barn som är i affekt. Hon lyfte själv att utgångspunkten för lågaffektivt bemötande är framtaget för barn/vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men menade att hon tyckte att det var en användbar metod på alla barn då det ger ett lugnare klimat. Hon uttryckte det så här:
Det handlar om att ta det lugnt, att inte jobba med sina egna styrkor eller det man säger som muskler och liknande utan backa. Man behåller sitt eget lugn för att barnet inte ska smittas (Förskollärare 4).
Den andra förskolläraren hade mött metoden genom handledning av en specialpedagog och hade endast fått en ytlig inblick i vad lågaffektivt bemötande egentligen innebar. Hon beskrev metoden utifrån att behålla lugnet själv, tänka på kroppsspråk och att våga ta ett steg tillbaka. Hon tyckte ofta att det hjälper i situationer där barn går upp i affekt men att det kräver mycket tålamod och energi. Hon beskrev lågaffektivt bemötande på följande sätt:
Det är lågaffektivt bemötande. Det blev bekräftat av vår specialpedagog att det liksom är det som hjälper. Att man är lugn helt enkelt, alltså även om barnet gör något man tycker är på väg att bli fel så tänker jag hela tiden att det är viktigt att behålla, att man är lugn. För jag tror annars att det överförs till barnet om jag skulle stå och gorma och skrika (Förskollärare 5).
De andra förskollärarna som intervjuades beskrev liknande strategier men nämnde inte det som lågaffektivt bemötande. De beskrev hur de arbetade med att försöka lugna ner sig själv och att inte höja rösten och så vidare. Flera beskrev situationer där de reagerat med att bli arga och hur fel det hade blivit. Med hjälp av specialpedagoger hade de fått hjälp att arbeta fram strategier som innebar att jobba med sig själva och hitta lugn i utmanande situationer. En av förskollärarna beskrev det så här:
Första reaktionen var att jag blev lite irriterad och arg, men sen har jag tänkt om. Vi reflekterade tillsammans, hur kan vi göra istället? Avlasta varandra, stötta varandra och fundera på vad som kunde göra det bättre för barnet (Förskollärare 2).
Positiv förstärkning
Flera av förskollärarna har arbetat med att förstärka barnets starka sidor och upplevde det som en positiv strategi även om den många gånger kändes motsägande. De upplevde främst att andra barn reagerade på att barnet fick göra saker som de visste att de själva inte fick göra. Det förutsatte en god kommunikation i arbetslaget och hur det skulle bemötas i barngruppen. Så här beskrev två av förskollärarna hur de arbetade med positiv förstärkning:
40
Lyfta det positiva istället för det negativa. Vi hade en handlingsplan, vi träffades och följde upp hur det gick. Det funkade, han fick känna att han fick vara med och att han var duktig. Så positiv uppmärksamhet är viktigt (Förskollärare 3).
Bekräfta känslor. Det var tufft men det fungerade. Genom att vi bekräftade hans känslor så fick han lära sig att själv sätta ord på sina känslor. Till slut kunde han själv uttrycka att han blev arg och många situationer kunde undvikas genom att han fick göra något annat då (Förskollärare 2).
Under intervjuerna uppstod tankar kring de barn som befinner sig runt omkring barn i ett problemskapande beteende i barngruppen och förhållningssättet gentemot dem. Integrering, tolerans och acceptans var ord som dök upp och flera menade att de ansåg att det är viktigt för barn att vara tillsammans med barn som uppvisar ett utmanande beteende. Det skapar lärdomar om att alla inte har samma förutsättningar i alla situationer och att det kan leda till en ökad empati hos barnen, men de menade att det är viktigt att man som vuxen vet hur man ska bemöta frågor och funderingar. En av förskollärarna beskrev det så här:
Barn reagerar på olika sätt. Alla är inte som jag eller du. Jag tror att det finns en vinst i att barn får se olikheter och förstå att vissa inte alltid klarar samma saker som jag själv gör. Ju tidigare man pratar med barnen och ser olikheter desto mer acceptans tror jag att de har med sig när de kommer till skolan och sen vuxenlivet (Förskollärare 5).
Övriga strategier
Det framkom många olika sätt att agera i bemötandet av barn i ett problemskapande beteende. Förskollärarna beskrev att det handlade mycket om vilket sammanhang barnet befinner sig i när det utmanande beteendet uppstår, till exempel om det är på eller utanför förskolan, gruppkonstellationer, olika sammanhang som kan påverka barnet negativt. De beskrev också den egna dagsformen, barngruppen eller bemanning som en faktor som påverkade hur de agerade i olika situationer. Enklare strategier som nämndes var bland annat att gå ner på barnets nivå för att visa att man är närvarande, ha barnen nära sig så de snabbt kunde uppfatta signaler när något var på väg att hända, prata med barnet och ge det redskap att hantera olika situationer på ett annat sätt, struktur, dela barngruppen i mindre grupper, göra anpassningar i miljön med mera. Flera belyste vikten av att vara en närvarande pedagog och att alltid ha barnfokus i verksamheten, ett slags helikopterperspektiv som innebär att de hela tiden har en överblick av vad som händer runt omkring dem för att förebygga att utmanande beteende uppstår.
41
Analys av strategier och metoder för att bemöta barn i ett problemskapande beteende
Resultatet visade att samtliga förskollärare använde sig medvetet av olika strategier i mötet med problemskapande barn. De flesta nämnde strategier de använde sig av i beskrivningarna av upplevda situationer som de uppfattade hade positiv inverkan på barnet. Flera upplevde att de gjort en utveckling under sina år som förskollärare och menade att erfarenhet gav de en trygghet i sitt arbete. Emerson (2001) menar att det är viktigt att pedagoger bygger upp ett förebyggande arbetssätt för att möta barn i ett problemskapande beteende och på det sättet hindra att ett utmanande beteende uppstår. Genom att pedagogerna fått kunskap om olika strategier genom utbildning, föreläsningar, forskning samt handledning av specialpedagogen använde de nu i större utsträckning strategier som kan anses som förebyggande. Flera använde sig att förberedelse inför övergångar i barnets vardag som en strategi för att förebygga problemskapande beteende. Powell m.fl. (2006) menar att det är viktigt med pedagogers förståelse för att uppnå ett förebyggande arbetssätt. Förskollärarnas förhållningssätt blir här viktigt för att uppnå den förståelse som Powell m.fl. (2006) menar behövs för att uppnå framgångar i att bemöta barn i ett problemskapande beteende. Kartläggning av barnet i olika sammanhang kan ge pedagogerna den förståelse för barnet som behövs för att hitta förebyggande strategier (Powell m.fl., 2006).
En av de konkreta strategier som nämndes i resultatet är lågaffektivt bemötande. Två av pedagogerna beskrev hur de använde metoden för att minska affekten hos barn i ett problemskapande beteende. Metoden som bygger på att minska barnets affekt genom att arbeta med tre olika strategier. Affektsmitta uppkommer genom att pedagogen själv utstrålar emotioner såsom ilska eller avsky som i sig kan trigga barnet in ett problemskapande beteende (Hejlskov Elvén, 2009). Affektsmitta avtar hos vuxna på grund av en utvecklad förmåga att avskärma, men affekter är starka hos barn och därför kan det vara viktigt att medvetandegöra affektsmittans betydelse i utmanande situationer. Flera av förskollärarna som deltog i undersökningen berättade om situationer där de genom att reagera med ilska triggat barnet in i ett större utbrott, men genom stöd från specialpedagogen hade de utvecklat fungerande strategier för att underlätta för barnet. Kurki m.fl. (2016) menar att pedagoger i förskolan måste få stöd att utveckla strategier som avser att stödja barn med känslomässiga problem något som även denna studie funnit indikationer på.
Flera av pedagogerna som deltog i undersökningen beskrev att de arbetade med positiv förstärkning av barns beteende. De menade att det stärkte barnets bra sidor och hjälpte dem att hantera utmanande situationer. Powell m.fl. (2006) har arbetat fram en triangulär modell som
42
har för avsikt att stärka barnets positiva beteende genom att bygga starka relationer. De menar att starka relationer mellan barn-vuxen byggs av engagemang, värme och uppmärksamhet och är en förutsättning för att reducera barns utmanade beteenden. Kartläggning är en viktig grund i att skapa individuella fungerande verktyg för barnen enligt Powell m.fl. (2006) och de intervjuade förskollärarna framhöll att ett fungerande samarbete med specialpedagog är a och o i att skapa goda förutsättningar för barn i ett problemskapande beteende.
Även Greene och Ablon (2006) betonar hur viktig en kartläggning över barnets svårigheter för att hitta fungerande strategier. Deras metod förutsätter en kunskap om barnets exekutiva färdigheter för att identifiera de insatser som behöver göras. Pedagogerna i studien menade att det hjälpte att söka mönster i barnets beteende för att arbeta förebyggande i utmanande situationer och kan kopplas till de strategier som Greene och Ablon (2006) förespråkar. Till skillnad från Powell m.fl. (2006) handlar Greene och Ablons (2006) metod om problemlösande i samarbete och innebär att barnet bjuds in till att komma fram till lösningar av ett problem eller en situation, som tidigare nämnts som Plan B. Det kan vara tidskrävande att lyckas med metoden i förskolan då den förutsätter att tid ges för en dialog med barnet, något som förskollärarna inte alltid ansåg fanns. Johnson m.fl. (2012) fann också indikationer i sin studie att metoden hade en tendens att misslyckas om den inte fullföljdes fullt ut och av alla som verkar runt barnet. Förskolan är komplex på det sättet att det ständigt är flera pedagoger som arbetar runt barnet och ställer höga krav på personalens kunskap om Plan B för att lyckas. Barngruppens närvaro som ständigt utmanar barnet och där andras beteende och affekter ständigt påverkar barn i ett problemskapande beteende förutsätter att pedagogerna ges tid och utrymme för att använda metoden.
Powell m.fl. (2006) understryker även vikten av att skapa goda förutsättningar omkring barnet för att en positiv förstärkning ska fungera. För att bygga starka relationer behövs utöver det som tidigare nämnts en god struktur, tydlig gränsdragning, tydliga övergångar med mera. Flera av dessa nämnde även pedagogerna och kan ses som en grund i verksamheten generellt. Däremot menade de att en god struktur och tydliga ramar förutsätter ett gott samarbete mellan personalen och att det finns tid och utrymme för att hitta ett gemensamt förhållningssätt för att bemöta barn i ett problemskapande beteende, något de ofta såg som en brist.
43