Studier om och beskrivningar av klätterkultur

Utifrån tidigare studier om och beskrivningar av klätterkulturen kan Scheins (2017, s. 17–25) tre nivåer av kultur användas för att presentera klätterkulturen på ett strukturerat sätt.

21 2.5.1 Klätterkulturens artefakter

Artefakter innefattar fenomen som är synliga och tydliga, men svåra att tolka för en utomstående (Schein 2017, s. 17). Enligt Mehall (2015) är klätterkulturen nära relaterad till dirtbag-kulturen, som innebär att inte ha en fast bostad, utan att bo i tält eller en skåpbil. Det innefattar att leva enkelt och spartanskt, att ha få ägodelar och att vara en del av en gemenskap.

McHugh (2016) menar att dirtbags har en stark koppling till klätterkultur, och beskrivs som människor som avsäger sig komfort och materiella ting, till förmån för att följa sin passion.

Gemensamt för dirtbags är att de älskar att vara i naturen, och är beredda att göra avkall på annat för att kunna spendera sin tid i naturen. De lever enkelt, söker äventyr och lägger merparten av sin tid på att göra det de älskar. Beskrivningen av det enkla boendet återfinns även i Vespestad och Hansens (2020, s. 120) beskrivning av klättring i Lofoten. De flesta som besöker Lofoten för att klättra bor i tält eller stugor. Dessa aspekter av klätterkulturen, sättet att leva och bo, är lätta att identifiera för en utomstående men svåra att förstå meningen bakom, och är således artefakter. Stil är en annan artefakt, och Stevens (u.å.) beskriver att fleecetröjor och skägg är tydliga inslag i den visuella delen av klätterkulturen.

Plunkett (2015) beskriver att en dirtbag kan definieras som en person vars liv hänges åt en specifik utomhusaktivitet, och som prioriterar denna utöver andra åtaganden. Att köpa kläder eller mat nedprioriteras till förmån för utrustning till, eller förlängd tid ägnad åt, aktiviteten.

Den äkta klätter-dirtbagen beskrivs som någon som äter kattmat för att ha råd med klätterutrustning, eller sover i sin bil under en hel skoltermin för att enkelt kunna åka bil till platser där den föredragna aktiviteten kan utföras. Denna beskrivning innehåller en välkänd berättelse från klättervärlden, om klättraren som åt kattmat för att kunna ha råd att ägna sig helhjärtat åt klättringen. En utomstående kan, genom observation, identifiera dessa drag hos klätterkulturen. Det spartanska levernet, förkärleken till naturen och bortprioriteringen av allt annat än just klättringen.

2.5.2 Klätterkulturens åtagna övertygelser och värderingar

Åtagna övertygelser och värderingar innefattar ideal, mål, värden, strävanden, ideologier och rationaliseringar (Schein 2017, s. 19). Att vara en äkta dirtbag kan aldrig relateras till trender, utan kommer från en genuin vilja att bryta med det moderna samhället och göra sin egen grej.

Så kallad dirtbagging kan således ses som en motkultur, en motpol till det moderna samhället.

22

(Plunkett 2015) Detta förhållningssätt återfinns hos klättrare, och valideras socialt gång på gång inom gruppen.

Camoletto och Marcelli (2019, s. 34 ff.) beskriver att klättring från början är, per definition, en naturidrott. Med naturidrott menas att naturen är det huvudsakliga subjektet i idrottens utövning. Traditionellt sett är klättring tätt associerat med natur, berg och vildmark. Dock har klättring som tidigare nämnt genomgått en process mot att även äga rum i en artificiell inomhusmiljö. Detta har skapat en klyfta mellan klättrare, och frågan om vad som är äkta, autentisk klättring har dykt upp. Sportens kärna har således börjat undersökas, och många menar att den mer riskfyllda, traditionella utomhusklättringen är mer autentisk. Dedikerade utomhusklättrare anses ha tydligare kopplingar till dirtbag-kulturen, där klätterkulturens kärna återfinns. Många finner ändå inomhusgymmen nyttiga, eftersom de erbjuder enkla och tillgängliga träningsmöjligheter. Distinktionen mellan traditionell utomhusklättring och den lite nyare inomhusklättringen, och att traditionell klättring är mer autentiskt är en åtagen övertygelse, som har växt fram genom det sociala samspelet inom klätterkulturen. Traditionella utomhusklättrare anses ha mer koppling till sportens kärna, och blir frontfigurer för den sidan av sporten, och kan ses som ledare i gruppen. Som ledare i gruppen blir deras övertygelser i större grad överförda på övriga medlemmar i kulturen.

Vespestad och Hansen (2020, s. 120 f.) beskriver klättrare i Lofoten. Att de bor spartanskt, i tält eller stugor, uppfattas vara autentiskt boende för dessa människor, och kopplas till att vara fri och leva ett autentiskt liv. Denna livsstil hör samman med klättring och kan ses som sökandet efter det autentiska som alternativ till masskonsumtionskulturen. Autenticiteten kopplas även till själva aktiviteten klättring, som ses som en existentiell form av autenticitet, och klättergemenskapen tar fasta på detta och ser sig som något annat än människor som står utanför klätterkulturen. Denna klätterkultur har utvecklats och skiljer sig något från tidigare klättring i Lofoten, som handlade om att utforska och erövra bergen. Numera är det istället friheten och autenticiteten i livsstilen som kopplas till klätterkulturen. Detta förhållningssätt har således växt fram över tid, och är i dagsläget en värdering som präglar klätterkulturen. Det faktum att det har växt fram, från ett tidigare annorlunda förhållningssätt, vittnar om att det är en åtagen övertygelse. Diskussionen om autenticitet som återfinns inom klättervärlden, och uppfattningen om att det fria, enkla och spartanska livet är det mest autentiska är ett typexempel på åtagna övertygelser och värderingar.

23

2.5.3 Klätterkulturens förgivettagna underliggande antaganden

Förgivettagna underliggande antaganden består av undermedvetna övertygelser och värderingar, som tas för givet av medlemmarna i gruppen (Schein 2017, s. 21). Miljön på klättergym beskrivs som välkomnande, öppen och social. Klättergymmen beskrivs även som mindre präglade av sexism och machoideal än traditionella gym. Klättrare umgås över åldersgränser, för att de alla har ett gemensamt mål, samma problemlösning framför sig.

(Daoust 2018) Att klätterkulturen inte innehåller drag av machoideal kan ses som antingen en åtagen värdering eller ett underliggande antagande. Anledningen till att det bör kategoriseras som ett underliggande antagande är att det till synes inte finns några andra alternativ.

Stevens (u.å.) beskriver klättring som en primitiv och simpel idrott, och exemplifierar detta genom sin barndoms klättrande på allehanda objekt. Han delar med sig av sin tolkning av kulturen på klättergym och beskriver miljön som präglad av både hög grad av fokus samtidigt som den sägs vara avspänd och lugn. Den avslappnade känslan på klättergymmet beskrivs som ett distinkt inslag i kulturen. Daoust (2018) beskriver klättring som en aktivitet där utövaren måste fokusera till fullo, och vara där i stunden. Andra tankar glöms bort för en stund, och allt fokus ligger på klättringen. Den mentala aspekten av klättringen innebär även att utövaren inte alltid känner att hen tränar, eftersom problemlösningen tar upp stor del av tankekraften. Den mentala och fokusinriktade aspekten av klättring kategoriseras som ett förgivettaget antagande.

Denna aspekt beskrivs vara en naturlig, otvivelaktig, del av aktiviteten,

Vespestad och Hansen (2020, s. 112) menar att klättrare finner kulturell mening i klättergemenskapen. Klättrare delar på en klätterrelaterad glädje, och en identitet som gör att de hör hemma i gemenskapen. Det finns också en stark koppling mellan klättring och frihet, det hävdas att klättrare genom sin aktivitet eftersöker frihet. Förgivettagna underliggande antaganden handlar alltså även om hur klättrare beter sig mot varandra, den välkomnande, avspända och öppna attityden som återfinns hos klättrare. Det är något som klättrare tar för givet, och som finns i klättrares undermedvetna. Gemenskapen genomsyrar alla beskrivningar av klätterkultur och klättrares identitet.

En viktig del av klätterkulturen är tillit. Parker och Hansen (2009, s. 21) beskriver att en klättrare måste lita på repet, selen, den som säkrar dem (håller i repet på marken) och sig själva.

Fullständig tillit mellan klättrare och säkrare är helt naturligt och nödvändigt. Detta beror på att säkerhetsaspekten av repklättring är helt beroende av tilliten dem emellan. Klättring som

24

aktivitet präglas således av fullkomligt förtroende mellan parterna. Tilliten räknas som ett förgivettaget underliggande antagande eftersom den är ständigt närvarande, och eftersom några andra alternativ inte upplevs finnas. Tilliten är allt.

25