Styrning handlar som tidigare har nämnts (Danermark m.fl. 2011) bland annat om lagrum och regelverk som styr de organisationer som informanterna representerar. Samt hur informanterna förhåller sig till dessa lagrum och regelverk. För att individen ska ha rätt till hjälp så måste vederbörande uppfylla vissa villkor. Samtidigt råder det som flera forskare har påpekat oklarheter kring vem det är som ska göra vad när individen har komplexa behov. Enligt informanterna är det därför viktigt att förtydliga för andra vad det är som man arbetar med.
Samverkansprocessen uppfattas trots vissa hinder av alla informanter som fungerande “i de flesta fall ”. En del av informanterna har en ledande position. Dock träffar nästan ingen av dessa ledande informanter personer med IF och psykisk ohälsa dagligen. Trots att det är cheferna som bär det största ansvaret för samverkan kring målgruppen. Verksamhetschefen för vuxenhabilitering uttrycker sig såhär på frågan om hen träffar målgruppen:
“Det gör vi... Jag gör inte det men mina medarbetare gör det dagligen, eftersom det är målgruppen vi arbetar med. Men indirekt genom mina beslut. Och det som jag kan påverka är att ge verktyg till mina medarbetare.”
Av intervjuer med cheferna framgår att de har ett stort ansvar vad gäller styrning av samverkan kring målgruppen, men att de främst blir involverade i samverkan när den inte fungerar. Vissa träffar inte brukarna alls och vissa gör det bara vid enstaka tillfällen för att kunna styra samverkansprocessen när den inte är riktigt framgångsrik. Studierna visar dock att samverkanslösningar förespråkas av personer som dagligen möter individer i behov av fungerande samarbete mellan organisationerna inom vård och omsorg (Axelsson & Bihari-Axelsson, 2013). Även om det är cheferna som har de största beslutsbefogenheterna kan de inte fatta fria beslut. Detta bekräftas av både informanterna och av tidigare forskning att organisationerna som samverkar med varandra styrs av olika lagar och att olika lagrum och regelverk kan utgöra en hindrande faktor för samverkansprocessen.
Att lagrum och regelverk ofta krockar med varandra bekräftas bland annat av samordnare på beroendemottagning:
“Det beror ju helt på…*tar ett djupt andetag, suckar*. Alltså… det som kanske kan va en begränsning är att… att vi har ju en lagstiftning och våra egna riktlinjer, eller vad man ska säga, att förhålla oss till när det gäller våra patienter. (...) och så kommer kanske socialtjänsten och har en annan…ett annat regelverk som de följer. Och, och att de jobbar mot kanske lite andra mål. Så, det kan ju bli att socialtjänsten gör upp en planering och vi kanske inte kan ställa upp, av olika skäl. Patientsäkerhet och medicinsk säkerhet kanske inte funkar.”
Även kommunikationen mellan organisationerna som styrs av de olika lagarna brister, enligt verksamhetschefen för ett privat LSS-boende. Enligt chefen föreligger stora brister vad gäller samverkan mellan LSS och till exempel beroendemottagning:
“Det finns olika lagrum som krockar med varandra. (...) Det är olika
förvaltningar. Förvaltningen som tar hand om LSS och beslut enligt LSS har inte befogenhet att besluta om behandlande insatser. För att göra detta krävs en helt annan förvaltning som tar hand om dessa beslut. Det finns ingen
kommunikation mellan dom två förvaltningarna. “
Som Andersson m.fl. (2011) har påpekat kan regler och förordningar utgöra hinder för en lyckad samverkansprocess. Som exempel tas samverkan kring yrkesrehabilitering upp, som är ett aktuellt område även för personer med IF som har psykisk ohälsa. Enligt tidigare forskning är lagstiftningen inte tillräcklig utvecklad för att ge stöd i samverkansprocessen (Anell & Mattisson, 2009). Andersson m.fl. (2011) menar dock att det även finns positiva aspekter vad gäller regler och förordningar. De kan exempelvis ses som en underlättande faktor vid systematisk planering.
En annan aspekt förutom lagstiftning som det talades tystare om, men som nämndes i intervjuerna både av LSS-cheferna, Arbetsförmedlingen, samt
enhetschefen på beroendemottagningen är resursfrågan. LSS-cheferna menade att den senaste tidens åtstramningar inom den offentliga sektorn även påverkade tillgången till insatser, eftersom insatser kostar pengar. Enhetschefen inom beroendemottagning nämnde budgeten och det problematiska i att olika
myndigheter har olika budgetar och resurser. På frågan om vilka utmaningar som finns med samverkan svarar enhetschefen såhär:
“Mmm. Om vi börjar med utmaningar, då är det just att… att vi ibland jobbar olika, utifrån olika budget. Till exempel om socialtjänsten inte har möjlighet att bevilja behandlingshem till patienten och blir erbjuden nåt annat än vad vi tycker. Det kanske vi tycker i vissa fall, att patienten är i behov av
behandlingshem, eller LVM-placering (Lagen om vård av missbrukare). Men socialtjänsten gör en annan bedömning… Och eh, det är en utmaning. Att kunna…*suck* samarbeta utifrån. Alltså komma fram till nånting gemensamt. För att vi har olika lagstiftningar och budget också spelar en roll”.
Samordnaren/behandlaren inom privat vuxenpsykiatri tar också upp resurser. Inte i form av budget, utan bristande resurser i form av för få professionella aktörer som har svårigheter att kunna tillgodose ett ökande behov av behandling.
“Jag tror att det handlar om resurs, och att man har för många … att det idag finns så mycket personer som behöver hjälp och för lite…ja, för lite terapeuter och för lite...liksom organisationerna, dom är för små helt enkelt, för det växande behovet. Och…jag tänker också att samhället har förändrats en hel del när det gäller rättigheter, och det gäller ju både skola och vård, och social omsorg, ja, allting, egentligen (...) Och jag tror inte vi hinner med i det, riktigt. Jag tror att vi som vanligt ligger lite efter i utvecklingen”.
Här anger båda informanterna resursfrågan som problematisk för samverkan ur två olika perspektiv: Dels att verksamheterna förutom olika lagstiftningar även styrs av olika budgetar och ekonomiska förutsättningar, dels att brist på mänskliga resurser också utgör ett problem. Man är för få professionella aktörer som inte förmår att möta ett växande behov. Man hinner inte med i utvecklingen, som samordnaren uttrycker det. Detta bekräftas även av Hallberg (2018) som menar att behandling av personer med psykisk ohälsa ofta är bristfällig på grund av bland annat för små ekonomiska och mänskliga resurser. Enligt Axelsson & Bihari- Axelsson (2013) bidrar en fungerande samverkan även till en bättre och
effektivare användning av resurserna. Att det finns resursproblem tolkar vi som att samverkan mellan de berörda organisationerna inte fungerar tillfredsställande. Genom temat styrning identifierade vi att aktörer i ledande positioner känner sig ansvariga för samverkan. Det framgick även att de olika regelverken som styr organisationerna upplevs som hindrande faktorer.Informanterna anser att det brister i kommunikation mellan de professionella aktörerna, vilket gör det svårare för de involverade parterna att samverka. Även att verksamheterna styrs av olika budgetar och att det saknas resurser utgör enligt aktörerna hindrande faktorer för samverkansprocessen.