Ett svenskt institut i Alexandria

I förordet till Ett svenskt institut i Alexandria: en utredning (Ds 1 998:28), står dessa rader:

I budgetpropositionen för år 1998 (volym 4, utgiftsområde 7, Internationellt bistånd, sid.43) sägs att ”regeringen undersöker möjligheter och förutsättningar för att upprätta ett svenskt institut i Alexandria i Egypten. Institutet skulle tjäna som mötesplats mellan Europa och regionen, med aktiviteter som möten, seminarier, forskning, kulturellt utbyte och information. Syftet skulle vara att främja dialogen i vid mening mellan Europa och regionen i frågor av ömsesidigt intresse”. (1998, s. 1)

Raderna är skrivna av Sverker Åström den 22 april 1998. Dock hade idén framförts redan år 1959, av Adolf Croneberg, den dåvarande svenske ambassadören i Kairo och sedan har frågan om att inrätta ett Svenskt Institut i Alexandria diskuterats vidare under flera år, såväl av personer inom- som utanför UD, och mellan institutioner som visade sitt intresse. Åström fortsätter i förordet med att berätta att han nu har varit i Egypten för att träffa regeringsmedlemmar som utrikesministern och andra högt uppsatta representanter för de berörda myndigheterna. Anledningen till besöket, skriver han, var att det fanns en önskan om att Åström skulle igångsätta propositionens utredning. UD:s Departementssekreterare Charlotta Sparre tjänstgjorde som utredningssekreterare. Åström berättar vidare att han träffade företrädare för stadens universitet och de regionala myndigheterna i Alexandria, samt besökte EU i Bryssel, där han samtalade med de högre tjänstemännen i kommissionen och rådssekretariatet, där han förklarade tankarna kring upplägget av institutet och poängterade ”särskilt den planerade inriktningen på för båda parter viktiga samtidsfrågor sedda i ett framtidsperspektiv”. (Ibid., s. 1, 5). Åström menar att ett svenskt institut i Alexandria motiveras av flera orsaker, bland annat för att

Efter andra världskriget har intresset för den politiska utvecklingen i regionen varit starkt. Tusentals svenskar har erfarenhet därifrån genom tjänstgöring i fredsbevarande operationer. De vetenskapliga kontakterna har på många områden intensifierats. Ett ökande antal svenska turister besöker området. (Ibid., s. 6)

Andra motiv som Åström nämner är bland annat Sveriges inträde i EU och att Sverige därmed, i en allt större utsträckning, har åtaganden med de problem som finns och uppstår i regionens säkerhetspolitik och ekonomi samt att det under de senaste decennierna har skett en ökning av invandrare från regionen till Sverige och att det

På olika sätt [har] betydelse för Sveriges förbindelser med länderna i regionen, bl. a. som förmedlare till oss av upplysning om kultur, seder och levnadssätt och som källa till information om Sverige i sina ursprungsländer. Behovet för Sverige, liksom för övriga europeiska länder, att förstå de historiska krafter som verkar i regionen ökar ständigt. Det är också ett svenskt intresse att bland regionens folk främja

kunskapen om och förståelsen för europeiska förhållningssätt och reaktioner. (s.6)

Sverige har, menar Åström, ett anrikt intresse av den Främre Orientens folk och kultur och exemplifierar med Linnés lärjungar, som med sin botaniska forskning besökte Egypten, och att svenska författare och konstnärer under 1800-talet, som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och Anders Zorn, influerades av andra länders folk och kulturer. Intresset för ett Svenskt Institut i Alexandra var stort och Åström nämner

universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala, Högskoleverket, Sida, SKUT, Svenska Institutet, Utrikespolitiska Institutet, Medelhavsmuseet, Naturhistoriska Riksmuseet, och vissa näringslivsorganisationer samt de svenska instituten i Athen, Rom och Istanbul. Jag har även diskuterat […] med SIPRI och det internationella IDEA. (s.5)

Ett svenskt institut i Alexaxandria skulle bli ett säte för t.ex. projektet Bibliotheca Alexandria, skriver Åström och menar att lokala och regionala kontakter bör eftersträvas och nämner bland annat det nya Alexandriabiblioteket (1998, s. 17).

I dag finns det ett Svenskt Institut i Alexandria. Det är inrymt i en fastighet som byggdes i mitten av 1920-talet, av den svenske generalkonsuln Karl Wilhelm von Gerber som efter en handelsutbildning i Göteborg, reste till Alexandria, skriver Hjärre i boken Resan med Ramses, och berättar vidare att den unge mannen började importera trävaror från Sverige och blev så småningom en framgångsrik affärsman. Han lät testamentera sin fastighet till svenska kyrkan, som stod som ägare tills svenska staten tog över. Numera är det alltså Svenska Institutet som har sitt säte där och från takterrassen, vars utsikt enligt Hjärre är hänförande, kan blickarna falla, inte bara på BA, utan även på hamnbassängen där marinarkeologer arbetar och utforskar området i havet och väcker det förflutna till liv igen. Arkeologernas arbete uppbringar en hel värld som ger oss människor glimtar, en insikt till en förgången glanstid. Och mitt i allt detta, reser sig Bibliotheca Alexandrina, det bibliotek som skapats för vara ett historiskt och kulturellt monument (2002, s. 42).

Trots institutets tillblivelse var Sverige ett land som sent ga v stöd till BA. Det kan ses som märkligt då övriga nordiska länder och EU redan på något vis var involverade. Dessutom är Sverige ett förhållandevis rikt land (Zorn, 2003, s. 19). Nordstrand berättar att när Svenska Institutet i Alexandria var relativt nys tartat, frågade Svenska Utrikesdepartementet om Sverige skulle vara med och stödja BA-projektet. Nordstrand som då var överbibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, deltog tillsammans med bland andra Lars Björck från Kungliga Biblioteket, i den delegation som sändes ut från Svenska Institutet till Egypten, och som leddes av Elisabeth Seth vid Svenska Institutet. Men delegationen blev dock besviken, menar Nordstrand och förklarar att ”Projektet var synnerligen lösligt och vi skrev en rapport om att projektet var i gungning” (2005-09-20).

Några år senare hade projektet utvecklat en stabilitet, menar Nordstrand (2005-09-20) vilket resulterade i att Sida fick påtryckningar av UD och ytterligare en resa genomfördes till Egypten och BA. Syftet var att inför invigningen inventera

biståndsbehoven. Resan finansierades av Svenska institutet och i delegationen ingick förutom Nordstrand; Tomas Lidman, som vid denna tid var riksbibliotekarie; Christina Persson från BHS, Elisabeth Lundgren, dåvarande kulturchef i Kungälv, numera kulturchef i Borås samt Johan Mannerheim från Kungliga Biblioteket. Delegationen fick varierande intryck. Man blev imponerade av själva byggnaden och arbetsmiljön samt den engagerade personalen. Samtidigt fanns uppenbara brister som framstod som akuta då invigningen skulle ske enligt dåvarande planering inom cirka tre månader. Det var också oklart vad BA själva prioriterade och önskade hjälp med då olika personer uppgav olika saker (Rapport från en inventeringsresa till Egypten och

Alexandria-biblioteket 2002-01-11 – 01-16).

Under resan såg dock delegationen tre områden där bistånd behövdes och där Sverige hade expertis att bidra med. Det första området var IT. BA hade fått datasystemet VTLS i gåva. I gåvan hade det inte ingått utbildning eller hur man applicerade systemet på plats. Man fann också att trots ambitionen att vara ett forskningsbibliotek och det stora intresset för digitalisering saknades utrustning och även till viss del kunskap om digitalisering. Till sist fanns även ett behov av hjälp med BA:s webbplats samt ett allmänt behov av mer kunskaper inom IT (Ibid.).

Det andra området omfattade barn och ungdomar. BA hade visserligen tänkt sig en ungdomsavdelning, men under en kort tids provöppning under 2001 förvånades man över det stora antalet unga barn bland besökarna. Inom detta område var saknaden av kompetens uppenbar, dels för att BA:s inriktning låg på forskning, dels för att barnbibliotek eller barnavdelningar saknades nästan helt i landet. Såväl själva verksamheten med bland annat bokprat och sagostunder som inredning var i behov av stöd (Ibid.).

Det tredje behovet som uppdagades var således utbildning. Vad som behövdes omedelbart var en praktiskt inriktad utbildning om hur bibliotek sköts, och utredningen föreslog workshops, seminarier och studiebesök. Även kompetensen inom barnbiblioteksverksamhet och användarperspektiv läggs fram som särskilt behöver höjd nivå (Ibid.).

Svenska Institutet i Alexandria har för Sida-projektet, haft en betydande roll, menar Angelica Schneidler- Larsson, som var projektkoordinator på halvtid under perioden maj 2002 till oktober 2004. Personalen vid Svenska Institutet i Alexandria har stöttat och givit projektet råd under arbetets gång, berättar Schneidler-Larsson och poängterar att de har kunnat förmedla erfarenheter från projekt i Mellanöstern. Hon understryker också betydelsen av att personalen känner chefer och andra kontaktpersoner vid BA. Svenska Institutet i Alexandrias roll har sålunda varit av stor vikt för Sida-projektet, enligt Schneidler-Larsson, som också vill belysa att de ”Framförallt har […] kunnat få inspiration men också ha realistiska förväntningar på projektsamarbetet. De har också kunnat bjuda in till överläggningar med involverade personer” (2005-11-14).