SVF som strategi inom hälso och sjukvård

I tidigare avsnitt 5.1.5.2 framgår det att SVF kan tolkas vara en kombination av fokusstrategi (3) sjukdomar och symtom och fokusstrategi (4) vårdmetoder och processer. Nedan redogörs vilka prestationsfördelar respektive fokusstrategi medför.

Fokusstrategi (3) har som främsta fokus att identifiera optimala behandlingsmetoder med hjälp av kunskap om symptom och förståelse för patientspecifika fall (Peltokorpi et al., 2016). Det här kan kopplas till SVF eftersom processen är utformad efter nationellt vårdprogram som bygger på bästa medicinska kunskap (Regionala cancercentrum, 2019a; Regionala cancercentrum, 2020b). I strategin förväntas patienten även vara engagerad till den givna vårdplanen och underlätta diagnostiseringen genom att informera vården om förändringar gällande sina symptom och allmänna hälsotillstånd (Peltokorpi et al., 2016). Enligt Respondent 1 används min vårdplan som fyller denna funktion. Min vårdplan syftar till att öka patienternas delaktighet i sin vård samt ge tydlig information och stöd till patienten. Strategin skall också, genom upprepning och modulering av diagnostik och vårdtjänster, uppnå effektiva vårdmetoder, kortare ledtider samt korrekta diagnoser och vårdplaner (Peltokorpi et al., 2016). I utredningen beskrivs standardiserade vårdprogram som en modulär design som anses möjliggöra en flexibel och effektiv cancervård (SOU 2009:11).

Fokusstrategi (4) innebär fördelar som kostnadseffektivitet vilket uppnås genom standardisering, praktiskt lärande, kapacitetsstyrning och schemaläggningspolicy (Peltokorpi et al., 2016). Enligt Prætorius (2016) är SVF är ett regelsatt standardförfarande och fallstudieorganisationen Länssjukhuset Ryhov, som tillhör Region Jönköpings län, har även ett uttalat mål om att alla kliniker ska använda kapacitets- och produktionsplanering i sin verksamhet (Region Jönköpings län, 2017a). För att patienten skall kvalificeras till processen skall det enligt strategin finnas krav och indikationer för att säkerställa patientens lämplighet att ingå i processen. Strategin utgår från att standardiserade processer, med stöd av checklistor, syftar till att skapa ett högt och stabilt genomflöde samt att se till att patienter och personal är förberedda för behandling (Peltokorpi et al., 2016). I SVF utgör välgrundad misstanke ett krav eller indikation för vilka patienter som kvalificerar sig till processen (Regionala cancercentrum, 2019a). Respondent 1 berättar även om ett kunskapsstöd som är anpassat efter kriterier som

används i Region Jönköpings län och som vägleder remittenter. Kopplat till korta ledtider och kostnadseffektivitet möjliggör standardiserade vårdprogram att ett antal varierande vårdtjänster med låg efterfrågan tillhandahålls, samtidigt som stordriftsfördelarna i en storskalig produktion kan uppnås (SOU 2009:11).

Enligt Skinner (1974) kan en organisation inte prestera lika bra på alla nyckeltal med tanke på att resurser är begränsade. För att bli framgångsrik ska organisationer fokusera på att utföra ett färre antal uppgift extra bra. Ett mer snävt fokus medför en minskad komplexitet vilket främjar produktivitets- och kvalitetsförbättringar (Skinner, 1974). Utifrån resonemanget av Skinner (1974) kan det diskuteras huruvida SVF samtidigt kan tillämpa både fokusstrategi (3) och (4) med gott resultat. Båda strategierna fokuserar på en viss typ av variation och har olika koordineringsbehov samt kräver olika metoder för att kontrollera efterfrågan och kapacitet (Peltokorpi et al., 2016). En mer fokuserad process för SVF genom att tillämpa en av fokusstrategierna kan innebära en minskad komplexitet vilket kan öka möjligheterna att uppnå prestationsfördelarna som fokusstrategin medför.

5.2.2 SVF som organisatorisk rutin

I tidigare avsnitt 5.1.2 framgår det att SVF är en organisatorisk rutin. Prætorius (2016) påstår även att rutiner ger organisationer fördelar som leder till en bättre koordinering. European Pathway Association (2020) menar att vårdförlopp förbättrar vårdkvaliteten, minimera risken för osäkra vårdutfall, förstärker patientsäkerheten, höjer patientnöjdheten och optimerar resursanvändningen. Prætorius (2016) beskriver att vårdförloppets främsta drivkraft är att fungera som en koordineringsmekanism för att främja kommunikation, utförande och sekvens av aktiviteter samt förbättra tvärfunktionellt arbete. Detta eftersom vårdförlopp sträcker sig över flera funktionsgränser och möjliggör kunskapsdelning mellan aktörer och uppmuntrar till gemensamma målsättningar, samt främjar till att utveckla koordineringen. Smeds och Poksinska (2019) anser också att SVF leder till en bättre koordinering och ett bättre tvärfunktionellt samarbete samt gör cancervården mer säker och effektiv.

I professionsbyråkratin är arbetet även specialiserat (Mintzberg, 1980) vilket Prætorius (2016) menar leder till ambidexteritet och praktiskt lärande samt produktivitetsförbättringar. Specialiseringen syftar till att kunna erbjuda högspecialiserad och högkvalitativ vård till patienterna samt för att göra framsteg i vårdtekniska metoder (Prætorius, 2016). Prætorius (2016) menar även att vårdförlopp leder till ett bättre ansvarstagande och gemensam förståelse för de inblandade parterna och gör arbetet mer förutsägbart. Detta eftersom rutiner tydliggör och synliggör koordineringen gällande hur och när specifika aktörer ska samarbeta med andra och vilka handlingar aktörer förväntas att göra i en given process (Prætorius, 2016). Ledtiden för utredningsblock A-F anses av Respondent 2 vara utmanade då det krävs samspel mellan olika komponenter. Respondent 2 menar även att SVF har bidragit till ökad förståelse för utredningsgången och en ökad förståelse för de involverade personalgrupperna. SVF har enligt Respondent 1 förbättrat koordineringen i ett antal av processerna.

Prætorius (2016) framför att koordineringspotentialen i vårdförlopp uppnås genom att omorganisera, standardisera och skapa rutiner för hälso- och sjukvårdsprofessioner. Organisatoriska rutiner är dessutom en viktig källa till organisatoriskt lärande och stabilitet (Prætorius, 2016). I intervjun menar både Respondent 1 och 2 att SVF har inneburit en omställning i svensk hälso- och sjukvård. Respondent 1 påstår även att de fyra åren med SVF medfört mycket lärande och att standardiseringen format ett stöd och gjort patientflödet enklare att följa. Ahlzén, et al. (2020) understryker också att SVF förväntas lära sjukvården att arbeta på nya och mer effektiva sätt. Prætorius (2016) påstår att sjukhusets prestanda förbättras om vårdförloppet är skräddarsytt och anpassat till organisaitonens övriga processer. Att SVF skall komma in i de vanliga patientflödena och inte vara något som går utanför den vanliga verksamheten är en utmaning för Länssjukhuset Ryhov (Ivarsson, 2018). Prætorius (2016) poängterar att desto högre detaljnivån på vårdförloppet, gällande vem som ska göra vad, hur, när och var, desto mindre blir förekommandet av individuella vanor och lösningar, vilket i sin tur förbättrar koordineringen. Respondent 2 nämner att standardiseringen som SVF medför har minskat variationen mellan olika läkares arbete samt bidragit till att lägsta nivån höjts. Smeds och Poksinska (2019) förklarar att standardisering hjälper till att reducera variation och

situationen, leder det till en förbättrad koordinering. Smeds och Poksinska (2019) ser allvarligt på vilka anledningar hälso- och sjukvårdsprofessioner väljer att inte dirigera patienter till SVF. Den medicinska prioriteringsprincipen skall gälla, annars riskerar det att orsaka undanträngningseffekter. Ett exempel är om hälso- och sjukvårdsprofessioner väljer att inte dirigera patienter till SVF på grund av en patients hälsotillstånd eller speciella behov. Då uppstår en så kallad exkluderande effekt (Smeds & Poksinska, 2019). Det finns samtidigt patienter som på grund av deras hälsotillstånd och medicinering inte kan eller gynnas av att snabbutredas via SVF (Smeds & Poksinska, 2019). Det kan kopplas till vad Respondent 1 framför i sin intervju om att standardisering kan medföra risk att personcentrerade anpassningar går förlorade. Till sist hävdar Prætorius (2016) att förmedla ambitionen med vårdförloppet som till exempel kortare ledtider, nöjdare patienter och mer jämlik vård ökar användningen av vårdförloppet och motiverar hälso- och sjukvårdsprofessioner att förbättra koordineringen i syfte att nå målen.