Synen på icke önskvärda lekar

På frågan om där finns lekar som är icke önskvärda pratar alla pedagoger om någon form av jaga- brottnings- eller krigslek. Det är lekar som verkar vara oönskade av flera olika

anledningar, att det blir ”stimmigt”, att man inte riktigt ser meningen, men kanske framför allt av säkerhetsskäl.

Pedagog 2: Åh, springlekar aah, barn kan älska bara att springa omkring, det är jag allergisk mot. De kan bara ta en maskin och bara vrrr (flyger runt med handen i luften) de springer runt och har jättekul, fast det stör mig, så det ligger ju hos mig. Det är mindre önskvärt. För det stimmar upp det hela.

Pedagog 1: Alltså jag kan säga det att ofta stoppar man lekar med pinnar för att det blir farligt. Samtidigt känner jag – varför? De springer och fäktas med dem, ja då är det farligt men vill de bygga med dem så är det ju inte farligt men innan de kommer till att bygga fäktas de lite på vägen. Men så är det lite det här säkerhetsperspektivet. Du har ju många barn på samma plats.

Lillemyr (2013) menar att vi måste förhindra det som kan vara olyckligt och skadligt för barnet på ett eller annat sätt. Vi måste samtidigt ta tillvara på det barnen kan tycka intressant och spännande i lekens värld. Öhman menar att många pedagoger har svårt att skilja på dessa ”kaoslekar” som å ena sidan är en form av lek och anarki, å andra sidan aggression och slagsmål som behövs kontrolleras. Dock är dessa lekar nödvändiga för barn för att de lär sig att skilja på spelad och riktig aggression. Den bidrar också till utvecklingen och

upprätthållandet av social medvetenhet och rättvisa (Öhman, 2011). Sutton-Smith (Storli 2013) pratar om ”rough-and-tumble play” som kan tyckas se ut som att barnen slåss men kan i själva verket vara motsatsen då den utspelar sig mellan två barn som inte har för avsikt att skada varandra. Vidare menas att för att kunna tolka denna lek måste vi både titta på dess konkreta uttryck men även det budskap som ges av en specifik situation. Vi kanske t.ex. ser barnen sparka, slå, brottas och visa aggression, medan det som faktiskt sker är kramar, omsorg och omfamningar. Det handlar alltså mer om innebörden (Storli 2013). Enligt

Hangaard Rasmussen går det inte att stänga ute kaos ur leken. Varken genom att påstå att den absolut inte är någon lek, eller att benämna den som ”dålig lek”. I leken är det både kaos och ordning och detta hänger samman med att livet både har sina irrationella sidor och sina

rationella. Vidare skrivs det att pedagoger inte alltid ställer sig speciellt förstående till barnens behov av att slåss och springa omkring. Oftast tolkas deras beteende som just aggressivt eller stämplas barnen som ”dåliga på att leka” (Hangaard Rasmussen, 1997). Knutsdotter Olofsson

(1992) skriver att just bråklekar är bra för barnen. I den tränar de sin kropp och smidighet. När man t.ex. brottas på lek upplever barnen med hela kroppen sin inre kraft.

Samtidigt som alla pedagogerna tar upp bråk- och jagalekarna som icke önskvärda så ger de alla uttryck för någon slags ambivalens inför dessa lekar. Man tycker inte riktigt om dem för att man oroar sig för att någon ska skada sig eller för att det ska blir stökigt och högljutt men samtidigt ser man att barnen har roligt och flera pedagoger uttrycker att barnen (framför allt pojkarna) verkar ha ett slags behov för dessa lekar.

Pedagog 1: Ja det är ju de här krig- och bråklekarna men samtidigt så en bråklek det lär man sig också något på. Att hur kan man inte göra och så och i nästa steg vet man hur man inte skulle gjort. Jaa… Det är knepigt där.

Pedagog 5: För ibland är det faktiskt, även om det ser ut som något som man bara vill stoppa direkt, så ibland faktiskt är det en bra lek och lek som ser väldigt bra ut kan vara en väldigt ful lek för de kan sitta och snacka skit och vara väldigt elaka till varandra. Så det är lite så att ibland är det bättre att fråga och låta de förklara innan och lägga sina egna värderingar tillbaks en liten stund

Jaga- och bråkleken var något som vi såg i våra observationer och här blev den ambivalenta hållningen tydlig. Leken fick fortgå men övervakades noga.

Utdrag ur observation (Myran, 140415)

Barnen är ute och leker på gården och en grupp barn jagar varandra, de låtsas att de är superhjältar. Många barn deltar och de far fram och tillbaka över gården. Vid ett tillfälle stannar leken till i en av sandlådorna och det börjar gruffas lite bland några av barnen. En pedagog går dit och pratar med de fyra barnen.

Pedagog: Vad gör ni? Barn1: Vi jagas

Pedagog: Men precis sa du ju att du inte ville bli jagad Barn1: Men det vill jag

Pedagog: Okay så du har ändrat dig? Pedagog: Är alla med på leken?

Hon vänder sig till vart och ett av barnen och frågar om de tycker att det är en kul lek. Alla barnen svarar ja.

Pedagog: Ja okay då men jag tycker inte att det är någon bra lek.

Leken fortsätter och där finns hela tiden en pedagog närvarande. Efter ett tag säger ett av barnen att han inte vill leka den leken längre. Två av de andra barnen har dock lite svårt att släppa leken och fortsätter trotts pojkens invändningar. En pedagog går då in och hjälper till och avslutar leken.

Här gick en pedagog in och kontrollerade så att alla barnen tyckte att leken var okej. När alla barnen berättat att de ville leka leken så fick de fortsätta men pedagogen visade sin

tveksamhet till leken genom att säga att hon inte tyckte att det var en bra lek. Tullgren (2003) skriver, som nämnts tidigare, om inneslutande och uteslutande tekniker. En uteslutande teknik är avståndstagande vilket innebär att leken får fortsätta men att pedagogerna ”bestraffar” den genom att ta avstånd från leken, vilket hon ger exempel på i sin avhandling. På detta vis visar pedagogen sitt ogillande och tar också avstånd från att uppmuntra leken. Vi upplevde istället att denna typ av lekar följdes närmre för att övervakas. Pedagogen visade här i denna situation istället sitt ogillande genom att berätta att hon inte tyckte det var en bra lek.