5. Analys och diskussion
5.1. Synen på den egna religiositeten och det egna trosutövandet
Av enkätens resultat går det att utläsa vissa generella drag av hur deltagare i projektet ser på sin egen religiositet. Ingen av de tjugotre deltagare som svarat på frågan om de anser sig vara praktiserande har svarat nej. Däremot uppvisar enkäten vissa tendenser av variation inom gruppen då fem deltagare valt att motivera varför de inte kan svara ja på frågan. Av de svar som framkommit i intervjuerna visar ett svar att synen på det egna praktiserandet kan ses utifrån en mycket strikt hållning. Det praktiserande som Mida talar om är livslångt beslut som sedan skall efterlevas resten av livet. Till viss del kan denna syn ses som en del i det svar som även de andra deltagarna ger då inte någon av de andra fullt ut eller direkt säger sig helt ha uppnått ett praktiserande. Istället betonar de i sina svar en strävanstanke som dock tar sig lite olika uttryck. Nelan som säger sig hålla på de regler som finns men som ändå inte väljer att direkt kalla sig för praktiserande utan istället utifrån en ödmjukhet säger att det är en strävan då det är svårt att själv se sig som praktiserande. Även Salem lever upp till de yttre krav som
informanten menar ställs men påpekar att det är den egna personliga övertygelsen och den mening man lägger i sitt praktiserande som är avgörande. Till skillnad från Nelan och Salems svar säger sig Yemmi vara praktiserande, trots att även denna informant påtalar strävan och är mitt inne i processen av att uppfylla kraven för praktiserande just på grund av att det är en strävan. Det som bäst sammanfattar de utsagor som framträtt gällande det egna praktiserandet är det svar som en av respondenterna lämnade i enkäten ”Jag är troende och strävar efter att bli muslim”. Att vara troende, vilket alla deltagare anser sig vara är således inte samma sak som att vara praktiserande muslim enligt deltagarna.
Alla deltagare anser sig således i något avseende vara troende även om svaren visar på tendenser att deltagarna har en sträng definition av praktiserandets innebörd. Utifrån Otterbecks sätt att se på termen muslim finns en antydan att gruppen som helhet definierar sig utifrån en social identitet som muslimer vilket den samhörighetskänsla som gruppen uppvisar och behovet av att umgås och diskutera med varandra kan sägas peka på. Även Nelans uttalande sammanfattar detta väl genom om att påtala att “alla har tron i sitt hjärta” och att det är den utgångspunkten som varit viktig i projektet. Det som dock utgör en tydlig skiljelinje mellan de olika deltagarna är om synen på det egna praktiserandet och om detta mer utgörs utifrån en normativ definition eller inte. Trots att enbart fem deltagare valde att svara annat i frågan om praktiserande är det utifrån mina observationer och enligt min mening tydligt att fler än så inte kan leva upp till denna stränga definition som svaren ger uttryck för. Många har således valt att svara att de ser sig som praktiserande vilket innebär att det i enkäten hade varit en vinst att ställa följdfrågor för att ytterligare få en bild av hur dessa perspektiv verkligen förhåller sig inom gruppen. Deltagarnas syn på sin egen religiositet kan utifrån det resultat som framkommit således sammanfattas enligt följande. Samtliga verkar se sig som muslimer utifrån den sociala definition som Otterbeck påtalar. Alla verkar dock inte anse att de själva lever upp till den normativa definitionen av vad en muslim är som bestäms utifrån den islamska teologin. Att deltagarna har olika förhållningssätt till synen på den egna religiositeten och även delvis till syftet med att delta i projektet framgår av det resultat som observationerna uppvisar. I diskussionerna om hur man i projektets redovisningar skall använda sig av olika hadither ger även en fingervisning om vad deltagarna själva anser vara mest centralt. Det finns delvis de
deltagare som menar att det mest centrala i projektet är att sätta in islam i en svensk kontext för att framhäva alla de likheter som finns, det är även denna grupp som främst betonar betydelsen av integration. Sedan finns det andra deltagare i gruppen som inte direkt motsätter sig den svenska kontexten men som ser det som mest centralt att framhålla den grund som religionen vilar på vilket de anser även innefatta haditherna. Samtidigt som några deltagare upplever att
haditherna är en central del av trosläran finns det andra deltagare som benämner dem som ”väldigt osäkra källor” utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt. Detta tar sig i uttryck i många moment under helgen, ett tydligt exempel är under den värderingsövning som gruppen deltog i. Det fanns den grupp som hävdade hadithernas värde. Denna grupp upplevde jag som mycket säkra på sin tro då det ganska konsekvent använde sig av svar som ”islam är den enda rätta vägen”. En annan grupp, den som ofta också framhöll den svenska kontexten och integration, framhöll även i detta sammanhang de likheter som finns mellan religionerna som till exempel i ”kärleksbudskapet”. Värt att notera i detta sammanhang är det faktum att det även fanns de deltagare som avstod från att ta ställning i vissa frågor och som konsekvent höll sig i mitten av svarsalternativen.
Det som dock är intressant med Fredsagenterna är inte främst de olikheter som finns bland deltagarna utan vad det är som förenar dem. Visst kan det insamlade materialet tyda på att deltagarna fortfarande kan sägas befinna sig i en ”tillhörarfas” av den grupprocess som projektet innebär.55 Detta grundar jag främst på det faktum att det frågor som deltagarna har där de åsiktsmässigt skiljer sig åt och där de vill ha fler tydliga svar från kursledarna inte ännu tagits upp utan istället samlats in för att besvaras vid det sista kurstillfället då även den gemensamma grund som projektet skall vila på beslutas gemensamt. Trots detta finns det även en stor sammanhållning inom gruppen och ett stort behov av att dela erfarenheter och prata. En del av detta menar jag beror på den gemensamma bild de delar av att deras religion och religiositet upplevs ifrågasatt av media och majoritetssamhället. Detta framkommer med alla tydlighet då gruppen talar om de presentationer det kommer att hålla inför olika målgrupper och de ifrågasättande de alla tror sig få i bemötande. Även i den öppna fråga i enkäten om ”varför sökte du till Fredsagenterna” framgår att den kategori som de flesta svar indelades i var
55 Tillhörarfasen är den första fasen i Shutz FRIO modell för grupputveckling. Se Svedberg Lars, (2003)
den som menade att deltagarna ville ”ändra den bild av islam som förmedlas och de fördomar som finns om islam”. Även andra kategorier som ”ta ansvar och göra något för min religion”, ”visa den sanna bilden av islam” och ”bygga broar och jobba för integration” kom högt. Salems uttalande om att ”Jag upplever att man som muslim idag får prata så mycket om vad man inte är och Fredsagenterna ger oss en chans att definiera vad vi faktiskt är” anser jag även i detta fall vara talande. Deltagarna upplever att projektet ger dem en möjlighet att bemöta den bild och de frågor som de möts av i majoritetssamhället. Då deltagarna även kan förenas i det fredsbudskap som projektet vill föra fram innebär detta att många av de olikheter och skillnader som framträder delvis blir sekundära då fredsbudskapet kan påtalas som det centrala syftet för gruppen.