Barnen har en stor förväntan på sin skolgång och fröken är den som ska lära dem. Det verkar inte finnas några begränsningar för vad man kan lära sig i skolan, det är endast en fråga om när.
Lätta uppgifter är alltid roliga, för då kan man och i skolan är det lätt, säger de. Det är viktigt för barnen att känna att de kan och är duktiga. I ettan jobbar alla barn i stort sätt med samma uppgifter. Flera av barnen säger att de redan kan bokstäverna, men tycker att det är kul att träna ändå. Även om de redan kan bokstäverna säger några av dem att de inte kunde alla små bokstäver innan de började skolan. Det verkar som att det är viktigt att kunna och att följa de rutiner som finns för arbetet, och utmaningen att lära sig ”procedurerna” kring detta är tillräcklig som motivation än så länge. Frågan är hur det här sättet att arbeta kommer att uppfattas i längden, om eleverna lär sig att de inte behöver anstränga sig i skolan känns det som om de borde få större utmaningar tidigare.
Emma som redan kan läsa och skriva säger att hon tränar bokstäver för att inte fröken ska bli arg. Det verkar mest vara för att tillfredställa fröken som hon övar på bokstäverna, även om hon än så länge
tycker att det är roligt. Det är frågan om hur länge argumentet att tillfredsställa fröken, räcker för att motivera henne till att träna i skolan. Emma säger själv att hon skulle behöva bli lite lugnare i skolan och inte busa så mycket. Av den kommentaren kan man ana att Emma reflekterar över hur hon är i skolan. Eventuellt beror hennes ”busande” på att uppgifterna i skolan inte ger henne den utmaning hon behöver. I det sammanhanget känns det bra att Emma brukar skriva brev och lägga i farmors brevlåda, det kan få henne att förstå det funktionella i att skriva.
En annan flicka som är duktig att läsa funderar på om det verkligen behövs någon skola, man skulle lika gärna kunna vara hos en dagmamma när föräldrarna jobbar och lära sig där. För den här flickan är det som är svårt i skolan att färglägga små bilder noggrant i ”Lillknut”. Om hon uppfattar sin skolgång som att lära sig färglägga bilder kan vi förstå om hon tycker att hon lika gärna kan vara hos
dagmamman. Ska en stor del av hennes energi användas till att måla bilder? Förmodligen skulle hon uppmuntras av att möta andra utmaningar också. Anledningen till att hon arbetar mycket långsamt kan vara ointresse för uppgifterna eftersom de ger henne för lite utmaning.
För de barn som har svårt att läsa och skriva finns det desto fler utmaningar, men frågan är om de är på rätt nivå. Att jobba med samma uppgifter som de som redan kan verkar vara jobbigt för dem som har svårt att läsa och skriva. De jämför sig med andra och vill kunna lika bra och vara lika snabba som dem och det medför att de inte riktigt ”har tid” att lära sig. För dem blir det viktigaste att utföra uppgiften, inte att lära sig något. En av pojkarna som inte kommit så långt i sin Läs- och skrivutveckling bryr sig inte så mycket om de andra, utan gör sig sina egna funderingar och utmaningar som han ibland tar hjälp av vuxna för att utföra. Han skriver olika bokstäver som han känner igen och frågar vad det står, om och om igen. Han frågar och får hjälp med hur man skriver olika ord som han vill skriva på små lappar. Bokstavsarbetet i skolan utför han som alla andra, men utmaningar på den nivå han befinner sig i sin skriftspråksutveckling ordnar han på egen hand.
Barnen i ettan ser sociala färdigheter som viktiga att lära sig i skolan. Att ”vara lite lugnare”, ”vara snäll mot kompisar och inte göra dumheter”, ”inte bli arg när man skriver fel”, ”lyssna på fröken” och ”räcka upp handen” är enligt barnen svåra men viktiga saker att lära sig, och en del av utmaningen i skolan likaväl som att lära sig läsa, skriva och räkna.
Eleverna möter utmaningar i skolan och här behövs den individuella anpassningen. För Peter känns det som en utmaning att sitta med korsord eller sudoku medan Stefan utmanas av att försöka skriva längre och längre berättelser. Med tanke på Lisas kommentar angående matten kan vi förstå att eleverna vill ha utmaningar även om många elever säger att det är roligt när det är lätt. Christian säger att han hade
behövt lära sig mer under skolår 1 och 2 eftersom det är mycket han ännu inte lärt sig. Han har många tankar kring detta och anser inte att något i skolan är direkt onödigt men att mycket, i svenska och matte, är upprepningar och att det som är lätt är tråkigt. Det nya som han får lära sig tycker han är nyttigt. De elever i skolår 3 som har lätt för sig i skolan uttrycker alla att de tycker om det som är svårt och verkar lockas av utmaningen. Därför känns det viktigt att eleverna får möta lagom stora
utmaningar, där de får ta i lite extra för att sedan få uppleva att de lyckats och att de lärt sig mer om något.
I stort verkar eleverna nöjda med sin skolgång men framförallt hos ettorna kan vi skönja ett visst missnöje, allt är inte roligt.
6 DISKUSSION
I det här kapitlet knyter vi samman hela arbetet och visar på vad tidigare forskning har att säga i förhållande till ”våra barns” tankar om barns syn på kunskap och skriftspråks lärande. I slutet av kapitlet tas även några kritiska tankar upp.
6.1 Barns syn på kunskap
Barnen uppfattar kunskap som att lära sig göra något enligt Pramling (1991). Detta såg vi även hos barnen i ettan i den klass vi undersökte. Läs- och skrivundervisningen var för dem en mängd
färdigheter som skulle läras in. Vika papper, träna på tavlan och göra saker på ett särskilt sätt i en viss ordning. Läraren ser enligt Pramling (a.a) lärande som att veta något. Eleverna och läraren har då helt olika bild av vad barnen ska lära sig i skolan.
Av Nyströms (2002) utredning framgår att barnen måste förstå nyttan med att läsa och skriva för att utveckla det. Av treornas svar inser vi att de använder sig av ett funktionellt skrivande men att de ser den främsta nyttan först som vuxna. Ibland känns det som om det behavioristiska tänkandet med bilden av elever som tomma kärl som ska fyllas på av läraren ännu härskar bland eleverna. Både bland ettorna och treorna verkar det som att de helt lämnat ansvaret för sitt lärande till läraren och kanske är det den synen som både lärare och föräldrar förmedlar till barnen. Det är fröken som bestämmer vad de ska lära sig och om bara barnen lyssnar på fröken och gör som hon säger så kommer de att lära sig. Den här synen stämmer inte med skolans styrdokument som säger att undervisningen ska utgå från elevernas intressen och erfarenheter och att läraren ska stödja eleverna i deras lärande. Förmodligen anses det ligga i läraryrkets professionalism att veta vad som är viktigt, rätt och riktigt. Dahlgren & Olsson (1985) anser att det är viktigt att barnen har förståelse för att läsningen är viktig för att de ska kunna utvecklas. Då hjälper det inte att göra något bara för att fröken har sagt det.
Ettorna i vår undersökning såg läsande och skrivande som en färdighet, något man lär sig för att
kunna. Dahlgren & Olsson (a.a) poängterar att risken finns att barnet uppfattar själva läsinlärandet som nyttan med läsningen och att läsningen då blir en ren färdighet istället för en
kommunikationsmöjlighet. För att förhindra det måste fokus förskjutas från själva läsningen till innehållet. När vi ser på treorna i vår undersökning ser vi att de nått dit. Vi frågar oss då om det är en naturlig utveckling som alla elever går igenom eller om det är ett resultat av lärarens medvetna handlande?
Läs- och skrivundervisningen i ettan saknade funktionellt skrivande, där handlade det mest om färdighetsträning. I trean var det mycket funktionellt läsande och skrivande. Frågan är om
som barnen lär sig och att de därmed blir medvetna om funktionen. Det kan även vara så att läraren i trean har ett annat förhållningssätt till funktionellt respektive formellt skrivande som bidrar till att barnen lättare upptäcker funktionen. Det kan också vara så att ettornas syn på kunskaper som
färdigheter, som något konkret, är ett steg i utvecklingen mot att se kunskaper som något mer abstrakt. Piaget (1968) menar att barnet först vid 11-12-årsåldern kan börja tänka abstrakt och det skulle
innebära att barnen i trean ännu inte nått dit, men att de är på god väg.