Tekniska/utrustningsmässiga resurser

Följande avsnitt tar upp de rekommendationer som finns kring en del av den tekniska infrastruktur och utrustning som används vid digitalisering. Här redovisas också vilka möjligheter och resurser museerna har haft och hur deras tillvägagångssätt ser ut i förhållande till några av de rekommendationer och råd som har utformats.

5.5.1 Filformat/lagring

Filformatet är det sätt på vilken information kodas för att sedan lagras i datorn.

En viktig del av digitaliseringsförfarandet är att hitta rätt filformat för visning och lagring av materialet. Målet med digitalisering är ju oftast att kunna få en så bra och exakt kopia av originalet som möjligt, att få en bra bildkvalitet som gör originalet rättvisa. När det gäller val av filformat är det viktigt att tänka på vad man ska använda det digitaliserade materialet till eftersom vissa filformat lämpar sig för långtidslagring medan andra passar för visning av bilder på webben. Ofta är det dock så att det är ekonomiska faktorer som styr vilken typ av filformat som används, den utrustning som finns till förfogande styr den maximala kvalitetsnivån (Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan 2003, s. 243).

Eftersom digitaliserade filer ofta blir väldigt stora när de scannas av i högupplöst format, komprimerar man dem för att göra dem mer hanterbara. Särskilt viktig är komprimering när bilder ska visas på Internet eftersom datorer som är kopplade till Internet har en begränsad bandbredd, därför måste bilderna levereras i en liten storlek för att användaren snabbt och effektivt ska kunna ladda ner dem. Filkomprimering innebär att man med hjälp av komprimeringsalgoritmer kodar om filens innehåll så att storleken blir mindre. Man kan dela in komprimeringsalgoritmerna i typerna

”förstörande” eller ”icke förstörande”. En icke förstörande komprimering innebär att den komprimerade filen innehåller exakt samma data som den består av från början, den bevaras alltså i sin helhet. Vid en ”förstörande” komprimering går ursprungsdatan förlorad. Förstörande komprimering används för att åstadkomma MP3-format och även vid visning av bilder på Internet (ibid., s. 250f).

Ett filformat som ofta används för visning på webben är JPEG- formatet. En fördel med JPEG- formatet är att det går snabbt att få upp bilden när den visas på webben. Bilderna kan också sparas progressivt, i en serie av svep. Det innebär att bilden visas gradvis under tiden den hämtas in (laddas ner) och betraktaren kan snabbt få en uppfattning av bilden utan att behöva vänta tills den är nedladdad i sin fulla kvalitet (Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan 2003, s. 249).

I ett rekommendationsdokument beskrivs JPEG- formatet också som ett bra

visningsformat, men det påpekas att JPEG- format innebär att filen komprimeras och att viss information försvinner. I denna rekommendation uppges även att JPEG- formatet

inte duger för att skapa en kopia för arkivering (Technical Recommendations for Digital Imaging Projects, 1997, Columbia University). Det bör dock tilläggas att detta

dokument är från år 1997 och att det idag finns både förstörande- och ickeförstörande komprimering av JPEG- formatet. I rapporten från ABM-samverkansgruppen nämns formatet JPEG 2000 där bilderna kan sparas i både förstörande och ickeförstörande komprimering (Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan 2003, s. 245).

I ABM:s slutrapport, och även på andra håll, rekommenderas användning av format som lämpar sig för långtidslagr ing även om syftet främst är att visa bilderna på webben.

Denna typ av filformat ger bäst bildkvalitet och man undviker dessutom risken att behöva göra om digitaliseringsarbetet i framtiden om det blir aktuellt att satsa på långtidslagring av materia let (ibid., s. 244).

Den typ av fil som rekommenderas för lagring av digitalt material – i ABM-rapporten såväl som i andra ”tutorials”– är en TIFF-fil. TIFF står för Tagged Image File Format och är ett flexibelt format för bilder i pixelformat som stöds av i stort sett alla rit-, bildredigerings- och DTP- (Desk Top Publishing) program. En fördel är att nästan alla bildläsare kan producera TIFF-bilder. Formatet stödjer både ”icke förstörande” och

”förstörande” komprimering. (Bilddatabaser och digitalisering - plattform för ABM-samverkan, s. 247). I de guidelines som Minerva-projektet publicerat rekommenderas också TIFF-formatet på många håll. Cornell University hänvisar till att TIFF- filen fortfarande fungerar bäst som format när det gäller att bevara masterfilen. När det gäller presentation på nätet rekommenderas exempelvis GIF och JPEG filer (Cornell University, presentation; Fileformats and compression). Masterfilen är den högupplösta fil som kan och bör hålla faksimilkvalitet (ibid., s. 238).

En lämplig strategi är enligt ABM:s rapport att alltid spara en högupplöst matserfil (alltså en fil med ett stort antal pixlar) i ett okomprimerat TIFF-format. Från denna masterfilen kan kopior göras och dessa kopior kan sedan användas för att generera olika visningsformat.

När det gäller lagring av filer rekommenderas på de flesta håll hårddisk eller ev. DVD- skivor. De flesta organisationer som skrivit rekommendationer är överens om

hårddiskens fördelar, men det medges också att lagring på hårddisk är också dyrare än lagring på CD-rom skivor. CD-rom och DVD-skivor anses av Riksarkivet vara

olämpliga eftersom de åldras alltför fort. Istället anser man att magnetiska band är det mest lämpliga lagringsmediet. (Riksarkivet, Avdelningen för bevarande, råd och anvisningar 2005, avd. Lagring av digitala filer). I rekommendationer från DLF (Digital Library Federation) skriver man istället att optiska skivor som CD-rom skivor är bättre än magnetiska band eftersom de har en större chans att hålla längre, förutsatt att de förvaras på rätt sätt (Digital Library Federation 2000, Guides to Quality in Visual Resource Imaging: File formats for digital masters).

Halmstad

När projektet Bildstationen på Halmstads Länsmuseum startade för tio år sedan använde man programmet ADRIAN 3, och lagrade där det digitala materialet som lågupplösta påsiktsbilder i JPEG-format. Efter några år byttes ADRIAN-programmet ut mot det egenutvecklade SQL-baserade systemet ELMER, som ansågs vara snabbare och mera flexibelt. Vid konverteringen från ADRIAN till ELMER, år 2002, undersöktes

lagringskostnaderna för bilder och man insåg att det till en relativt låg kostnad skulle gå att lagra bilderna i högre upplösning. Fördelen med detta ansågs också vara att man då slapp att läsa om samma bild varje gång någon beställde den. Varje gång en bild förs in i ELMER-databasen skapas en kopia av bilden som finns lågupplöst och nåbar via webben. Den högupplösta bilden hamnar i ett filbibliotek. En annan fördel som man ser med detta tillvägagångssätt är att originalmaterialet inte bryts ner lika snabbt, och att personalen slipper leta i arkivet varje gång någon gör en beställning på en bild.

Materialet lagras på hårddisk eftersom det visat sig att det är billigast och säkrast i längden, det finns också ett dubbelt back-up system för att öka säkerhe ten. Alla bilder lagras numera i okomprimerat TIFF- format (Johansson, 2006-03-13).

Andreas Johansson ser inga problem med att spara bilderna i högupplöst TIFF- format.

Det går snabbt och arbetet flyter på bra. Visst innebär det att filerna tar större plats, säger han, men hårddiskar kostar idag inte så mycket, och bilderna blir enligt honom mycket bättre. På bildstationen har man 300 dpi som utgångspunkt när bilderna scannas in. Upplösningen anpassas dock efter vilket format bilderna har. Större format läses in i lägre upplösning och mindre format i högre upplösning så att alla bilder ligger runt storleken 5 mb, oavs ett originalstorlek (ibid.).

Varberg

Vid Varbergs museum sparar man bilderna i lågupplöst JPEG-format. Arne Persson, som är fotograf och dataansvarig för Kulturarvs-IT, menar att det skulle innebära gigantiska filer om man sparade bilderna högupplösta och anpassade för tryckning. Han menar att det sätt som museet sparar bilderna på idag innebär att det går snabbt och lätt att hantera data för den server som används och det innebär heller inte att man belastar databaserna med någon stor datamängd (Persson, 2006-03-27).

Även museichef Agneta Boqvist menar att sparande i högupplösta filer inte är aktuellt.

Tidigare upplever hon att det var brist på lagringsplats som utgjorde ett hinder, numera vet hon inte om det är ett problem längre. Däremot menar hon att det krävs mer arbete och mera tid för att spara högupplöst; ”Det kräver ju mycket mer arbete om man ska vara sådär oerhört noggrann”. Hon menar att arbetet med digitaliseringen på Kulturarvs-IT ska gå snabbt, och det är registreringsbilder som ska skapas (Boqvist, 2006-03-27) Eva Berntsson-Melin är av samma åsikt som Agneta Boqvist. Hon menar att det är dyrt och onödigt att scanna in högupplösta bilder som sedan aldrig används (Berntsson-Melin, 2006-03-28).

Också i Varberg lagrar man bilderna på hårddiskar. Både Varbergs och Halmstads museum har ett backup-system för det digitaliserade materialet. Det innebär att en säkerhetskopia av databasen med det digitaliserade materialet finns placerad på en anna n plats, och varje natt uppgraderas denna kopia genom att spara ner de ändringar som gjorts under dagen.

5.5.2 Produktions teknisk metadata

Produktionsteknisk metadata är sådana data som ger information om hur master-bildfilen är beskaffad. Metadatan ger upplysningar om hur det gick till när originalbilden avbildades digitalt och bör innehålla uppgifter om exempelvis

pixeldimension och bitdjup/färgdjup. Med hjälp av sådana data kan en användare som tänkt använda den digitala bilden till något speciellt ändamål, exempelvis till ett

tidningstryck av en speciell dimension, avgöra om kvaliteten på bilden gör att den lämpar sig för det syftet (Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan, s. 20).

Att tillfoga produktions teknisk metadata till de digitaliserade filerna är en betydelsefull del av digitaliseringen som ofta förbises. Produktionstekniska metadata är viktiga för användandet av den digitala filen i framtiden. Om originalbilden försvinner och

produktionstekniska metadata inte finns tillfogad till den digitala filen är det svårt att få en rättvis bild av hur originalet såg ut, därför bör enligt ABM-rapporten produktteknisk metadata alltid tillfogas direkt vid bildfångsttillfället (ibid., s. 239). Ofta innehåller bildfångstutrustningar (scanners och digitalkameror) mer eller mindre automatiska funktioner som kan användas för att registrera produktionsteknisk metadata. Dessa data placeras ofta i TIFF-filens huvud, i olika taggar.

Även innehållsbeskrivande och kontextuell metadata är lämplig att lägga i den digitala filen. Sådana data rör saker som originalens proveniens (ursprung) och uppgifter om exempelvis mått, förvärv och material (ibid., s. 254f).

Halmstad

Andreas Johansson berättar att han tror – han är dock osäker – att viss produk tionsteknisk metadata automatiskt sparas i TIFF-filerna.

Varberg

Arne Persson uppger att inga produktionstekniska metadata läggs till i JPEG- filerna på Kulturarvs-IT, han tror inte heller att det är något som sker automatiskt i det JPEG- format som används.

5.5.3 Kvalitet på bildfiler

ABM- gruppen som arbetade med rekommendationer för bildkvalitet hade som uppdrag att ”rekommendera en gemensam minimistandard för den digitala avbildningens kvalitet med utgångspunkt i avbildningens syfte” (Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan, 2003, s. 239). Vad som är ”rätt” bildkvalitet kan alltså sägas bero på vad man har tänkt använda det digitaliserade materialet till. I rapporten nämner man två olika huvudsakliga målsättningar för digitalisering inom kulturarvssektorn;

• ”Digitalisering för att i framtiden i så stor utsträckning som möjligt slippa nöta på bildkällan.”

Här är syftet att ”rädda” originalet och därför bör den digitala kopian vara av en sådan kvalitet att den kan ersätta originalet. Den bör därför digitaliseras högupplöst så att det är möjligt att göra detaljförstoringar av bilden.

• ”Digitalisering för att skapa en lågupplöst bild med relativt få pixlar som

fungerar som identifieringsbild på en bildskärm, men som knappt kan återges på ett papper med någon större kvalitet och detaljrikedom.”

(Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan, s. 257).

Om det endast är en tillgänglighetsaspekt (läs skärmvisning), som ligger till grund för beslutet att digitalisera, kan det naturligtvis vara tillräckligt med digitalisering på en enkel utrustning i en icke-kontrollerad miljö (Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan, s. 240).

En avgörande faktor för bildens kvalitet är antalet pixlar/bildpunkter. Vilken upplösning en bild har mäts vid högupplöst scanning oftast i ”dpi”eller ”ppi” (”dots per inch”,

”pixel per inch”) alltså i pixlar per tum. Vid tryckning av bilder används termen lpi (lines per inch) som ett mått på den rastertäthet som krävs för ett tillfredsställande resultat. Vilken rastertäthet man ska välja beror på det valda papprets förmåga att ta åt sig färg. Vid tryck på dagstidningspapper använder man 85-100 lpi och vid

högk valitativt boktryck 150-200 lpi. Det har visat sig att om man räknar med en faktor mellan 1,5 och 2 i förhållandet mellan lpi och dpi så blir resultatet optimalt. Alltså skulle en bild i en dagstidning helst ha upplösningen ca 150 dpi och en bild i en bok ca 300 dpi (ibid., s. 257). Vilka mått av dpi och lpi man bör alltså bero på vad man tänkt använda bilden till.

I dokumentet “Technical Recommendations for Digital Imaging Projects” som

sammanställts av the Image Quality Working Group of Archives Com, rekommenderas att välja upplösning på bilderna genom att bestämma vad som är den minsta

meningsbärande detalj en i bilden som måste vara läsbar och tydlig i den digitaliserade slutprodukten. Detta är svårare att göra när det gäller bilder än när det handlar om textdokument. I en text gäller det att hitta den minsta bokstaven, siffran eller symbolen som måste kunna läsas. Vad som är den minsta meningsfulla komponenten i en bild är däremot en mera subjektiv bedömning, och beror på vem som ska använda sig av den digitaliserade bilden. En landskapsvy kan vara tillräckligt detaljrikt återgiven för någon som bara vill beundra den vackra naturen, medan en geolog som kanske använder bilden till forskning behöver en större upplösning på bildfilen för att i sitt arbete kunna avgöra vad för sorts klippor som syns i bakgrunden. De rekommendationer som ändå ges är att använda 300 dpi för både svartvita fotografier och färgfotografier, eventuellt behövs ännu högre upplösning om fotot innehåller små och viktiga detaljer (Technical Recommendations for Digital Imaging Projects 1997, Columbia University).

Halmstad

I Halmstad gjorde man från början på samma sätt som i Varberg, bilderna sparades endast i lågupplöst JPEG-format. Sedan 2002 har man som tidigare nämnts också börjat spara bilderna i högupplösta TIFF- format. Just nu pågår alltså arbetet med att scanna om ett stort antal bilder för att lagra dem som högupplösta filer. Sven Lundström resonerar såhär:

[…] ska det vara nå gon mening med det här så måste man ju rationalisera bildhanteringen på det sättet så att man kan automatisera exempelvis köpet av en bild. Då krävs det ju högupplösta bilder. (Lundström, 2006-03-29).

Han tillstår att det många gånger krävs att bilden scannas om för olika ändamål, men menar samtidigt att man måste börja någonstans och att den som väntar på en fix och färdig lösning på problemen kommer att vänta för länge, man måste handla nu med den teknik som finns tillgänglig. Målet är därför att scanna om alla de mest efterfrågade bilderna för att använda dem i ”huset” och till kunder. På så sätt menar Sven Lundström

att originalen blir mindre hanterade, och risken att de förstörs blir mindre. Det är dock endast de mest frekventa bilderna som scannas om. Lundström ser att det egentligen inte finns någon anledning att scanna in en högupplöst bild som ingen har frågat efter på tio år, möjligheten finns trots allt att göra det. Han menar att det dock inte är första prioritet, det skulle eventuellt kunna bli aktuellt om det saknas arbetsuppgifter längre fram i tiden (ibid.).

Genom att spara bilderna på det sätt som bildstationen gör, med en upplösning på runt 300 dpi, så klarar bilden oftast de krav som tryckerier ställer för att det ska gå att trycka den för en tidning, säger Andreas Johansson. Skulle bilden vara avsedd för tryck i en bok är det dock ibland möjligt att den behövs scannas om. Han ser dock positivt på att bildkvaliteten på den digitala kopian oftast räcker för allmänt bruk. Däremot medger han att det krävs en bra databas och snabb server för att kunna spara högupplösta bilder.

Ett byte från databasen Adrian till den egenkonstruerade Elmer var en förutsättning, annars hade arbetet inte varit möjligt (Johansson, 2006-04-06).

Varberg

På Varbergs museum har man valt att inte scanna av bilder i högupplöst format i

samband med Kulturarvs-IT projektet. Arne Persson tycker att det är bra att museet inte gett sig in på att spara högupplöst eftersom han menar att samlingen på hundratusentals fotografier skulle uppta alltför mycket lagringsplats. Han menar att när museet får en beställning så kan formaten variera väldigt. En del kunder vill ha bilder till böcker, och då krävs en viss upplösning, en annan kanske vill ha samma bild fast till en större affisch och då krävs en ännu större upplösning. Därför menar han att det inte är någon riktig idé med att spara i högupplöst format eftersom bilden kanske ändå får scannas om igen beroende på vad kunden vill ha för format på den beställda bilden. För närvarande sparas således de digitala bilderna i JPEG-format med upplösningen 72 dpi (Persson, 2006-03-27).

Eva Berntsson-Melin menar att hon får förfrågan från personal på museet om man inte skulle kunna scanna in de mest frekvent beställda bilderna i ett högupplöst format för att slippa scanna om dem på nytt. Hon menar att det emellertid är svårt att veta vad som är frekvent efterfrågat. Hon säger;

[…] Det kanske är gammalmodigt men så ser jag det, jag ser alla digitala registreringar som ett snabbt och enkelt sätt att hitta materialet, sen får man faktiskt vara så bekväm så man tittar på originalet. (Berntsson-Melin, 2006-03-28).