Tema: Compassion fatigue

En del av uppsatsen har varit att utforska om studiens intervjupersoner har kunskap om compassion fatigue. Compassion fatigue är fortfarande ett relativt outforskat begrepp och innebär för professionella inom människovårdande yrken en risk. Star (2013) menar att då compassion fatigue inte bestäms av

diagnoskriterier kan det vara svårt för den yrkesverksamma att veta om detta, vilket kan innebära ett stort mörkertal av drabbade. Compassion fatigue kan leda till utbrändhet och utbildning inom ämnet kan minska riskerna att drabbas av compassion fatigue (Star, 2013). Då samtliga av studiens intervjupersoner arbetar nära sina klienter och med tunga ärenden har det varit av intresse att undersöka intervjupersonernas kunskaper om compassion fatigue. Intervjupersonernas kunskaper om compassion fatigue har varit föga, enligt författarna.

Intervjupersonerna har kunnat identifiera sig i beskrivningen av compassion fatigue, men har inte känt till själva begreppet. Det är oklart om

intervjupersonerna har compassion fatigue eller inte, men det går att urskilja att intervjupersonerna i hög grad blir påverkade av sitt arbete. Om det är compassion fatigue eller exempelvis utbrändhet är svårt att urskilja. Författarna kan därför se att det behövs ökad kunskap kring begreppet för att i sin tur kunna identifiera tendenser av compassion fatigue och arbeta mot detta.

Kunskap om compassion fatigue

Kim berättar att hen inte tidigare har hört om begreppet compassion fatigue och att detta inte har varit något som det har pratas om på Kims arbetsplatser. Kim berättar dock att hen känner igen sig i beskrivningen av compassion fatigue men har inte reflekterat över att det finns ett begrepp på tillståndet. Kim berättar hur hen hade en känsla att hen inte visste vad som kunde finnas bakom en dörr när den öppnades, en tanke som kom att hänga med i flera år, till följd av en traumatisk upplevelse. Sådana situationer kan leda till att den professionella riskerar att utveckla compassion fatigue om det inte tas om hand om. Att

återuppleva trauma är en indikation på att den yrkesverksamma har tendenser av compassion fatigue. Kim berättar också att hen har bytt arbetsplats där hen inte har samma ansvar eller utsätts för samma emotionella belastning, Kim berättar att hen har bytt arbetsplats då hen uttrycker ” [...] jag orkar inte längre… [...] ja jag

vill helt enkelt inte [... ] jag har tappat engagemanget, och tappar du

engagemanget så är du inte bra.” I citatet går det att urskilja att Kim upplever en

trötthet och att hen inte har samma engagemang längre. Hen berättar också under intervjun att hen upplevde en hård jargong på sin förra arbetsplats och att den anställde förväntades klara av att bära alla tunga ärenden själv och att inte ta till sig arbetet för mycket. Det kan vara så att hen inte har fått det kollegiala och organisatoriska stödet som är viktigt för att skapa aktiva arbeten (Karasek & Theorell, 1984) och att det på sikt har lett till att hen utvecklat tendenser av

compassion fatigue. Genom att byta arbetsplats har Kim använt en problemlösande copingstrategi (Lazarus & Folkman, 1984).

Alex beskriver själv att det är viktigt att känna till tendenser av compassion fatigue för att kunna göra någonting åt det. Alex själv berättar att hen har märkt tendenser av compassion fatigue hos sig själv vilket uttrycks i citatet “[...] alltså

det bara mal, tankarna mal i huvudet, man kan också känna en hopplöshet, framförallt när man ibland tänker “vad ska jag göra?”, men jag tänker att varje liten förändring ändå gör någonting för den här personen [...]. Samtidigt som

Alex återger både kunskap och egen erfarenhet av compassion fatigue berättar Alex att hen ändå känner sig tillfredsställd på sitt arbete.

“Jag går nog till jobbet för min egen skull, jag känner mig tillfredsställd… det låter helt knasigt men det kanske är därför jag klarar mig från att bli utbränd, eller utbränd kan jag ju bli eftersom jag är så engagerad, men det kan hända att just den här sekundära traumatiseringen påverkar mig, men samtidigt så vill jag så gärna hjälpa dem så att jag skyddar mig genom de faktorerna kan jag tänka mig” - Alex

Eli berättar att hen inte känner till begreppet compassion fatigue, men kan

återskapa en tanke om vad hen tror att begreppet innebär. Eli beskriver att hen tror att begreppet innefattar att man tappar en medkänsla, inte bara till sina klienter, men även till sig själv. Showalter (2010) menar på att det är viktigt att prioritera sitt eget välmående och ta hand om sig själv för att förhindra att drabbas av compassion fatigue (Showalter, 2010). Detta stämmer överens med Elis

uppfattning om begreppet. Vidare beskriver Eli följande ”[...] men jag tänker att

det kanske i slutändan kanske gör något i medkänslan mot en själv, alltså i uppmärksamheten mot hur man själv mår. För om man ständigt fokuserar på andras behov kanske det gör att man glömmer sina egna”.

Enligt forskning är self-care, att ha hand om sig själv, viktigt för anställda som har ett psykiskt påfrestande arbete. Detta blir svårt om den enskilde riskerar att

glömma bort sig själv i arbetet med andra (Saakvitne, 2002, Showalter, 2010, Star, 2013).

Eli tror att en dynamik i arbetet är viktig för att inte traumatiseras i andra hand.

“[...] jag tänker att läget i gruppen spelar roll, jag tänker att chefsstödet spelar roll, jag tänker att mitt eget mående spelar roll, så när dem alla sakerna stämmer överens, jag mår bra i mitt privatliv, jag känner att jag har en god relation till mina kollegor och chefer, så kanske inte den biten, vad gäller kontakten med klienterna och hur jobbigt ärendet är, spelar så stor roll. Medan om de andra samverkande sakerna fungerar sämre, så kanske det spelar en större roll. Tröttheten finns redan, men jag kanske blir ännu tröttare av att det är som det är” - Eli

I citatet går det att urskilja intervjupersonens upplevelse av att både ett kollegialt samt organisatoriskt stöd kan motverka ett sämre mående på arbetet. Detta kan användas som en social copingstrategi, att kunna vända sig till andra

(Eisele, 2008). I krav-kontroll-stöd-modellen beskrivs också stöd som viktigt för ett välfungerande mående på en kravfylld arbetsplats (Karasek & Theorell, 1990). Detta kan i sin tur minska psykiska påfrestningar hos den yrkesverksamma och i förlängningen compassion fatigue. Att ignorera egna behov är i sig en risk vad gäller att drabbas av compassion fatigue (Star, 2013). Utifrån intervjuerna framkommer det en medvetenhet om att göra saker en mår bra av i tuffa perioder

för att inte drabbas negativt av sitt arbete. Dock tycks detta vara svårt utifrån intervjupersonernas svar, då det ibland inte finns någon energi efter att

arbetsdagen är slut. Monir berättar att hen vet att hen mår bra av fysisk aktivitet. Monir berättar att när hen har befunnit sig i svåra perioder är det dock svårt att orka med detta. “[...] det dåliga är, att när man är inne i det så orkar man inte

[...] jag har strategier som jag kan använda mig av, men orkar jag inte så

använder jag dem inte, då stänger jag bara av”. Monir berättar att hen ibland inte

orkar använda sig av strategier hen vet att hen mår bra av. Ett sätt att kringgå detta och öka möjligheterna för anställda att göra saker de mår bra av kan vara att ha ett gym på arbetsplatsen, där de anställda kan komma ifrån arbetet ett tag och på arbetstid eller rast kan ägna sig åt fysisk aktivitet, vilket kan vara lämpligt om energin för detta saknas efter arbetsdagens slut.

Dock går det att urskilja att Monir i dessa stunder använder sig av en emotionsbaserad copingstrategi, att sänka kraven på sig själv (Lazarus & Folkman, 1984). “[...] om man verkligen vill vila en dag så får man det också,

man får vara deppig, men bara man inte är det för länge, som jag var i en vecka… så man måste vara lite stark också”.

Önskan om utbildning om compassion fatigue

Alex berättar att hen känner till begreppet compassion fatigue och att de har haft utbildning i ämnet på arbetsplatsen. Alex beskriver att hen kan se en förändring på arbetsplatsen gällande förståelsen för hur arbetet påverkar den yrkesverksamma. Tidigare har det inte funnits handledning på arbetsplatsen och efter föreläsningen har handledningstillfällen tillkommit och utökats. Alex berättar att efter

föreläsningen får hen reflektioner från andra på att hens arbete är tungt och att hen känner sig lyft detta “[...] när jag får reflektioner på att det är tungt, då känner

jag mig också lyft i det, då är inte jag konstig! [...]”.

Monir känner däremot inte att det finns en sådan förståelse från chefer på hens arbetsplats. Monir berättar hur hen blivit väldigt engagerad i en klient och mått väldigt dåligt över situationen som klienten befann sig i, men att Monir då har fått höra från chefer att hen inte passar på sin arbetsplats om hen ska reagera så där, att hen kanske ska tänka på att hitta ett annat arbete. Monir uttrycker en önskan om en ökad förståelse på arbetsplatsen kring hur klienter kan påverka den yrkesverksamma. Monir menar att det är viktigt att inte stigmatiseras som svag när en erkänner att arbetet påverkar en känslomässigt. Att inte få en förståelse från chefer för att arbetet är tufft har för Monir resulterat i att hen inte längre orkar engagera sig på samma sätt.

“[...] jag har tyckt att det har varit skitjobbigt att vara på jobbet… jag har inte orkat bry mig… jag orkar inte engagera mig överhuvudtaget och det är väl dels att, ‘okej om jag inte kan engagera mig så skit i det då’, lite den attityden.” - Monir

Denna insikt som Monir uttrycker, tror författarna av denna studie, är viktig att fundera över som nyutexaminerad socionom. Att socialarbetare själva kan behöva stöd är något som inte får glömmas bort. Risken finns, att då det inte under

utbildningen talas om hur arbetet påverkar en, är det kanske lätt att gå ut med en tanke om att en själv är den som hjälper och därför ska vara stark i sitt arbete. Detta kan vara ett resultat av att vi lever i den samhällskultur som Isdal (2017) beskriver, där psykiska problem gärna tystas ner (Isdal, 2017). Kanske ser studenten sig som en misslyckad socionom om studenten går ut i arbetslivet och är ärlig med att arbetet har en stor påverkan på ens välbefinnande. Därför måste

det finnas en kultur på arbetsplatsen där detta är okej att prata om, utan att bli stigmatiserad. Detta förhållningssätt är svårt att skapa om chefer saknar insikt i hur arbetet påverkar de anställda.

Monir uttrycker en önskan om att chefer borde få utbildning i hur anställda som arbetar med tunga ärenden kan bemötas på rätt sätt.

“[...] jag tycker att chefer borde förstå sånt här och få mer utbildning, på chefsutbildningar borde man prata om hur man ska bemöta medarbetare när det inte funkar, när det inte är bra, vad man kan erbjuda dem när det är känsliga möten [...] organisationen spelar stor roll och att sekundär

traumatisering är bra att ni skriver om för att det är inte så många som skriver om det. Det är helt naturligt att människor som har dessa yrken mår dåligt [...] vi har oss själva som verktyg.” - Monir

En del av informanterna kände som sagt inte till begreppet compassion fatigue men kunde i hög grad relatera till begreppet och känna igen sig i beskrivna symptom. Det är nog lätt att känna både fysiska och psykiska symtom utan att reflektera över dess innebörd, att tillstånden uppfattas som någonting som hör till arbetet. Den enskilde normaliserar således tillstånden vilket kan tänkas vara farligt i längden. Det kan nog vara så att om en inte känner till begreppet och

indikationer samt risker på detta så är det nog lättare att drabbas, jämfört med om en känner till begreppet och är medveten om varningssignaler. Genom att tala om compassion fatigue på arbetsplatsen och att öka kunskapen om fenomenet, blir förmodligen risken för att anställda drabbas lägre då den anställde kan lära sig att hen måste prioritera sig själv och begära handledning, och ställa krav på

handledningens utformning. Det är svårt att undvika något, eller att förändra ett fenomen om en inte känner till det. Förmodligen kan handledningstillfällen bli väldigt givande för den anställde om arbetsplatsen tillsammans uppmärksammar eventuella indikationer och tendenser på compassion fatigue. Alex berättar att hen är medveten om begreppet compassion fatigue och att det tycks finnas en

medvetenhet på hens arbetsplats, vilket i sig minskar risken för att anställda ska drabbas av compassion fatigue enligt Star (2013). I intervjun framkommer det att Alex är uppmärksam på varningssignaler. Detta kan också vara anledningen till att Alex orkar stanna kvar i det arbete som hen uttrycker har en så stor påverkan på hens liv.