Tema 3 Omsorgssituationen

Här presenteras hur det kommer sig att den anhörige blivit omsorgsgivaren, om några behov tillgodoses av annan vårdgivare, relationen till denne, om det finns stöd till den anhörige och i så fall, är det tillräckligt samt vad skulle respondenten behöva för stöd.

Anna: Anna var den av syskonen som bodde närmast då modern drabbades av stroke och det var därför naturligt att hon blev vårdgivare. Hon hjälper modern med medicin, matlagning, handling, städ, tvätt, dusch och promenader. Modern har inga andra hjälpinsatser, hon har haft hemvård, men detta fungerade inte då modern inte kan svenska. Annas barn hjälper till med städ och fönsterputs hemma för att avlasta Anna.

31 …hon är så blyg, ingen som får duscha henne, byta om. Det är jugoslavisk

kultur. Dom började jobba med henne en vecka förut…dom gick ut med henne men dom kunde inte klara sig med henne, dom kan inte prata med henne.

Anna har inget stöd från kommunen, har inte fått information om annat anhörigstöd. Upplever situationen som arbetsam.

Det är jobbigt för henne och för mig.

Jag får bara betalt…jag vet inte vad dom kan hjälpa mig med…

… och varje kväll är jag med henne, kontrollerar spisen och vatten och… stackars hon, stackars mig…

När vi kommit till Sverige ville jag inte jobba med henne, jag tänkte på den tiden att hon är min mamma, varför ska jag ta betalt? Det är lättare att jobba

med…med någon annan…människa…än sina föräldrar

Mohammed: Mohammed är enda sonen. Direkt efter stroken bodde modern på två olika sjukhem men det fungerade inte då det inte fanns personal där som kunde kommunicera med henne.

Det var jobbigt för henne och för oss också. Vi måste alltså åka dit … för de kunde inte förstå henne och hon kunde inte förstå på dem och ja, jag kunde inte låta henne bli kvar där.. Hela tiden jag tänkte ”herregud vad har de gjort” Kanske det är normalt men,… jag kunde inte.

Nu kommer Mohammed till sin mor flera gånger om dagen. Mohammed har funderat över hur det skulle vara om någon annan skulle hjälpa hans mor.

Även om det kommer någon annan och jobbar åt henne så… det är jobbigt åt mig också. Jag vet inte vad de gör. Förstår de henne? Gör bra åt henne, ger mat åt henne, eller ja…. det är jobbigt också.

Mohammed hjälper sin mor med allt, samt tar hand om sin egen familj och hemmet.

Tänk att du har två lägenheter. Du måste sköta om båda, det är jobbigt, jag måste handla hit och hem till mig också. Jag måste laga till henne och till oss. Måste handla till mor och till oss. Och… hon duschar två tre gånger i veckan, för att hon sitter i rullstolen… och…det kanske luktar hon tar mediciner och det luktar och sånt.

Modern kan inte prata på grund av afasi. Mohammed kan dock förstå vad modern menar när dessa kommunicerar. Dessa kommentarer återger även den relation som finns mellan mor och son.

Det är problemet att hon inte förstår svenska. Hon kan inte prata… Nu jag vet jag vet vad hon vill. Ibland skojar jag med henne och jag säger att hon måste till sjukhuset och hon säger ”nej” och tror det är allvar …Ja, det är jobbigt faktiskt. Jag kan jobba åt henne och vill jobba åt henne…nej jag kan inte lämna henne // det går, men det är svårt//jag slipper inte henne.

32 Mohammed tycker inte att han har något stöd i sin insats som anhörigvårdare från den offentliga sektorn, han kan inte erinra sig om att någon har upplyst honom om Anhörigcentrum eller annat stöd. Han har dock flera i sin närhet som kommer och umgås med modern och därmed får han själv avlastning.

Min äldsta dotter, hon är fjorton år, och andra, det är en pojke som är tretton. Den sista är bara tio, pojke // men de kommer faktiskt hit kanske varannan dag och duschar henne och leker med henne och städar här också …// men min fru kan inte göra någonting… Hon jobbar också på förskola.

Svärföräldrarna bor i grannhuset och ser ett fönster till moderns lägenhet från deras egen lägenhet.

Jag får hjälp av dem. Inte hjälp med att städa eller någonting med det, de kan kolla om persiennerna är nere… då vi vet att … eller om lampan lyser.

Modern har både färdtjänst och handikapparkeringstillstånd, men dessa utnyttjas inte. Mohammed har funderat på att skaffa ett trygghetslarm till sin mor.

Jag har tänkt på larm också men… kanske hon börjar leka med den // hon kanske tror att den går hem till mig… det skulle vara stressigt för mig också. Hela dagen jag, hela natten jag undrar om det har hänt någonting // tills idag, det funkar bra. Ibland har hon ramlat ur sängen… Tack och lov, jag kommer …men det har hänt en gång // det är mitt ansvar om det händer någonting. Det är min moral om det är någonting…

Mohammed berättar vidare om sin situation som anhörigvårdare.

Det är jobbigt med en anhöriganställning…det är inte lätt // även om jag inte får bidrag som anhörigbidrag så kommer jag att vårda henne // jag vet inte, men jag kan inte lämna henne någonstans. Servicehus eller sjukhus eller äldreboende eller någonting. Det kan jag inte. Det har jag inte tänkt mig. Jag känner en skyldighet…att jag är skyldig att ta hand om henne. Det är klart. Hon var snäll mot mig.

Juliana: Juliana är enda barnet. Hon hjälper till med medicindosering, dusch, handling, läkarbesök, blodsockerprov och räkningar. Föräldrarna har provat på hemvård men detta har inte fungerat, därför har Juliana ansökt om anhöriganställning. Juliana upplever att det finns brister i kommunikationen och för stor personalomsättning.

Hemvården har inte funkat alls… jag har fått ställa upp så mycket på fritiden…ta hand om mina gamlingar.

Hemvården skulle duscha han en gång i veckan men så kunde dom ju skicka vilt främmande människor, folk som han inte kände igen, och då tvärvägrade han, och sen kunde det gå en vecka till innan nästa personal kom, just för att duscha…och så tittade han och tyckte att var det någon liten ung tjej eller nåt, så skaka han bara på huvet och då vart han inte duschad på en vecka till, så det är ju så som det inte har funkat med hemtjänst för dom.

33 Juliana har inte fått någon information om stöd till anhöriga, hon önskar att föräldrarna kunde få en fungerande hemvård

Det är inte mycket till information jag har fått.

Det är ju så då att man önskar, faktiskt att hemvården skulle vara mer specifik på just den här biten, att dom kanske kan ha speciella personer som är hos en familj.

Jag tror att innerst inne är det inte så många anhöriga som gör helhjärtat det dom gör, dom skulle säkert gärna vilja slippa den situationen och behöva ta hand om sina egna föräldrar. Det blir ju väldigt personligt och intimt, så den biten tror jag nog dom flesta tycker är jobbig.

Jag var jätteglad då vi fick godkänt om hemtjänsten…men…det funkade inte alls Jag kan ju känna vissa dagar bara att ”nej, jag vill inte, du var så jävla elak så varför ska jag hjälpa dig”…sen tänker man ju på djupet att vem ska hjälpa dom då? Sitter i en lite knivig situation egentligen.

Zarah: Zarah berättar att traditionen bjuder på att sonen och sonhustrun skall ta hand om sonens föräldrar. Zarah, som är den enda sonhustrun i Sverige, hjälper sin svärmor varje dag med det mesta. Anställningens timmar räcker inte till enligt Zarah.

Dom ger mig bara två och en halv timmar om dan,…det blir sjutton timmar i alla fall, de räknade, men ändå, ibland jobbar jag mer, men dom räknar inte , dom vet . Dom räknar hur mycket jag går hos henne och, men vi räknar inte timmar, vi räknar inte så, om hon behöver fem timmar, så kommer jag att vara med henne.

Zarah känner av och förklarar sin bundenhet i sin situation.

Hon ville att jag ska vara med henne hela tiden.. Jag kan inte, jag måste jobba här, barnen behöver mig, och hemmet // ibland jag orkar inte gå till kyrkan . Hon kanske blir ledsen och jag kanske inte kan ta henne dit… det finns många gamlingar där efter kyrkan, de sitter i lokalen och umgås med alla gamla, men hon sa nej. Jag vill lämna henne där och komma sen tillbaka och hämta henne men ”nej, det är trevligare om du kan vara med”. Hon vill att jag ska vara med henne hela tiden.

Zarah har hjälp och stöd i sina två äldsta döttrar. Zarah är medveten om att Anhörigcentrum finns och har varit där en gång för att lära sig hur hon ska hjälpa sin svärmor vid förflyttningar. Zarah anser dock att hon inte behöver ha ytterligare stöd.

För vi har, för att det är mellan mig och henne, ska vi ta hjälp av någon annan, svensk, kanske jag behöver… för att vi förstår varandra

Maria: Modern har frågat Maria om hon kan ta hand om henne. Maria är anställd för att hjälpa modern med personlig hygien, handling, matlagning, städ, tvätt och promenader men Maria tar hand om båda föräldrarna. Maria har hjälp av sin syster vid tyngre situationer eller om hon vill vara ledig.

34 … hon sa ”snälla kan inte du” och jag sa ja, jag älskar mina föräldrar, ”ja, det

är klart sa jag”, så länge som jag kan ska jag ta hand om dom…

… och så har jag en syster då som hjälper till jättemycket… det har bara varit

vi… dom vill inte ha annat.

Det värsta är, man får dåligt samvete…är man inte där, ja, kanske på kvällen…i god tid…men jag måste, gud jag måste…dom är liksom vana vid att man är där. Men det är kul, det är jätteroligt, jag tror det är sånt där man kommer minnas jämt, att man har tagit hand om dom, ja jag vet inte, det hör till, jag skulle inte vilja lämna dom på hemmet med en gång… så länge jag har hjälp av syrran så kommer vi hjälpas åt och vi kommer att ta hand om henne.

Maria har fått information om Anhörigcentrum men tycker sig inte ha behov av den kontakten för tillfället.

min chef, hon är jättebra och sen finns det en annan som är bra, alltså underbara människor, så får man prata med dom så här så det känns det jättebra.

Vi har fått mycket hjälp från ett ställe i Skiftinge också, hon har fått rullator och en massa grejer till badkaret // jag har varit iväg med henne dit också det har funkat jättebra… så länge man klarar sig är det helt okej men det är bra att ha stöd från andra ställen också…

Heba: Hebas mormor har haft både sin dotter och sin son som vårdat henne. Sedan cirka två år tillbaka är det Heba som har anställningen då andra runt mormodern arbetar heltid.

Jag har ju hjälpt mormor från och till alltså utan att ta betalt för det. Jag tänkte att jag skulle vilja hjälpa mormor. Det är ju klart att man blir glad för att man gör någonting för en annan person, på så sätt blir man ju liksom glad. Hon kan mer eller mindre det här språket vi talar. Så då har det ju blivit så att jag har hjälpt henne att gå ut och handla, just det här vardagliga med mera, jaa, kanske hjälpa henne kanske laga mat, handla, städa, för det kan hon inte, inte så här tunga grejer,… allt, just det här vardagliga som behövs… Gå med till läkare, gå titta till henne, kolla att hon har tagit tabletter // dusch hjälper jag henne med, men resten klarar hon själv. Gå på toa och sånt där, det är inga problem. Så har hon ju inte blöjor direkt, // hon har ju problem med hjärtat, hon är opererad och hon har ju blodtrycket som leker väldigt mycket så det är lite jobbigt för henne.

På frågan om det finns andra som hjälper Heba i hennes insats svarar hon:

För det mesta är det jag… De flesta kommer och hälsar på, för det är många som, som är ute och jobbar och heltidsjobb och …mina morbröder, de har barn och jag har små syskon så, så många hinner inte.

På frågan om det funnits andra som har hjälpt till i insatserna att ta hand om mormodern svarar Heba:

35

Jag tror inte hon skulle känna sig bekväm överhuvudtaget. Som sagt, hon kan inte språket alls. Det räcker att någon från kommunen ska komma och bara laga någonting hemma hos henne, vill hon inte vara ensam. Det är så här ”nej, nej” // det blir lättare för henne att ha en anhörig…

Sammanfattning:

På frågan om hur det kommer dig att respondenten blev den som blev anhörigvårdaren blev svaren: enda barnet, enda sonhustrun, bodde närmast, andra arbetar och att den närstående hade ställt frågan till den anhörige. I samtliga fall är det traditionen som påbjuder anhörigvård. Hälften av de intervjuade har någon erfarenhet av att den närstående fått hjälp från den offentliga sektorn, men det har inte fallit väl ut. En anledning har varit att det brustit i kommunikationen mellan den äldre och omsorgspersonalen, de flesta av de äldre kan inte kommunicera på svenska. En annan anledning har varit att det brustit i kontinuiteten inom personalgruppen. Två av våra sex respondenter säger sig ha mottagit information om stöd som riktar sig till anhöriga som tar hand om sina äldre närstående. En av respondenterna säger att det inte är mycket information hon fått och de övriga säger sig inte fått någon information alls. Ingen av respondenterna påtalar direkt något behov av stöd i sin roll som omsorgsgivare från den offentliga sektorn, några vet inte vad de skulle kunna få hjälp med. En av respondenterna önskade att hemvården kunde fungera tillfredsställande för föräldrarna så att respondenten slapp ta hand om dessa. De flesta har en eller flera i sin närhet som kan bistå dem med stöd i den anhöriges insats. En beskriver sin bundenhet ingående: ”hon vill att jag

ska vara med henne hela tiden”. Bara en säger sig vara den enda som kan hjälpa den äldre.