4.3.1 Religion och sånt
Det här temat återfinns inte i den här boken då inget nämns om religiösa ceremonier eller riter.
4.3.2 Religionskunskap för gymnasiet
I de flesta hinduiska hem finns det en särskild plats för bön och offer. Både på morgon och kväll ber man vid detta husaltare och ställer fram enkla offergåvor till exempel ett glas vatten eller ett friskt löv från en heligt växt. Det är viktigt att det är rent enligt den religiösa tron. ”Varje gång man ska be eller offra något till en gud måste man vara religiöst ren. Kravet på renhet gäller också vid måltider. Elden i köket uppfattas som en offereld. Varje måltid inleds med ett litet offer till hemmets gudar. Hela måltiden är alltså ett slags gudstjänst. Därför måste man vara religiöst ren när man lagar och äter mat.” (Alm, 1997:20f) Människan är ständigt utsatt för det
religiöst orena. Allt dött är orent precis som människokroppens utsöndringar, saliv, urin, avföring och mensblod. Människan är hela tiden i kontakt med detta och måste rena sig. Som tur är finns det många sätt att rena sig. Vatten renar men hur man använder det är viktigt. Duscha är bra men bada är meningslöst, orenheten i underlivet överförs i vattnet till hela kroppen och man stiger upp ur vattnet mer oren än när man klev i. Vid svår orenhet bör man uppsöka en helig flod som till exempel Ganges (Alm, 1997:20f). För en hindu finns det övergångsriter vid de stora förändringarna i livet. Genom dessa riter blir människan skyddad av högre makter och framförallt återställs människans renhet. När ett barn föds skapar det stor orenhet för familjen och huset, men mest för modern. Fem dagar efter födseln är det orent, inte förrän på den sjätte dagen renas huset och familjen. Tyger tvättas noga, helst i en flod, modern duschar, fadern måste raka sig. Vid ett dödsfall måste den avlidnes ande släppas fri. Kroppen ska brännas helst samma dag som dödsfallet. På den tredje dagen ska askan spridas, helst i Ganges och då har den dödes ande blivit fri från kroppen. Det bästa för en hindu är att bli bränd i den heliga staden Varanasi och därför brinner likbålen vid Ganges stränder ständigt. På den tolfte dagen efter ett dödsfall gör man fyra risbollar. Tre symboliserar förfäderna och den fjärde den avlidne. Den bollen delas i tre delar som bakas in i de andra och den dödes ande blir upptagen bland förfäderna.
Huset och familjen blir orena vid ett dödsfall och de gudabilder man har hemma måste tas bort en tid för de tål inte orenheten. Ingen vill ha med de anhöriga att göra och man undviker dem. På den tolfte dagen genomför man reningsriter som liknar dem vid en födsel (Alm, 1997:22f).
De stora gudarna dyrkas i tempel och det sköts av anställda präster. De riter som utförs där kallas med ett samlingsnamn för tempelkult. ”Den hinduiska tempelkulten har ingen likhet med gudstjänster i kristna kyrkor. Det spelar ingen roll om det finns några besökare i templet eller inte. Prästernas aktiviteter är helt inriktade på gudabilden, som är en symbol för att guden är närvarande i templet.” (Alm, 1997:24) Prästerna sköter om gudabilderna varje dag, de tvättar dem, ger
dem frukost, tillber dem och tänder rökelse åt dem. Under dagen sker det också högläsning och en procession då gudabilden bärs runt inom tempelområdet. Vill man offra till guden sker det med hjälp av blommor, vatten, frukt, smält smör eller annan mat. Enda undantaget är Kali som man offrar getter till på sina håll. Offrar man mat ställer man den framför gudabilden. Efter ett tag har guden ätit och då äter man upp det som återstår, vilket är hela måltiden. Att äta resterna är ett sätt att dyrka guden då saliv är orent. Äter man maten från en annans tallrik visar man ödmjukhet inför den personen eller guden (Alm, 1997:24f).
4.3.3 Religionskunskap
Det finns bilder av hinduiska gudar vart man än vänder sig, både i hemmen och i tempel. Även om ett tempel är ägnat åt en gud finner man bilder på andra gudar och gudinnor där. Utmed vägkanterna står det små altaren för dem som behöver. ”Hinduer ber i regel enskilt.” (Rodhe & Nylund, 1998:62) Vid altaren i templen finns det präster som
utför vissa riter som att svänga en oljelampa framför gudabilden. Människor kan lägga gåvor vid gudabilden i form av frukt och blommor. Ofta förekommer det processioner som bär runt gudabilder till ljudet av kraftig musik. Hinduerna firar många fester och då spelar de gärna skrällande musik i sin omgivning (Rodhe & Nylund, 1998:60ff).
4.3.4 Religion
För hinduer är religionen varje människas privatsak men det hindrar dem inte från att gärna delta i tempelkult och religiösa fester. De ceremonier som tar plats i templen leds av präster som ber böner, offrar och blommor och tänder rökelse framför gudabilderna. Bilderna behandlas som levande då de tvättas, matas och kläs. Det är inte ovanligt att de bärs runt i processioner för att mottaga folkets hyllningar. ”Vatten och reningsriter spelar en stor roll för hindun. Heligast är floden Ganges vatten.” (Thulin & Elm, 1995:24) Människor
vallfärdar dit för att rena sig i det smutsbruna vattnet, meningen är att själen ska bli ren. Utmed Ganges stränder flammar likbålen där de döda kremeras för att deras aska sen ska kunna spridas i det heliga vattnet (Thulin & Elm, 1995:24).
4.3.5 Relief A
I varje indisk by finns det ett tempel, ofta enkelt byggt och en bild på byns skyddsgud.
”Hinduismen är en bildrik religion där avbildningar av gudar och olika andliga väsen ses som något värdefullt.” (Arvidsson, Axelsson, Hermansson & Tidman, 1998:82) Här finns ingen
motsvarighet till judendomen eller islams motvillighet till att avbilda det heliga. I större städer finns det mer avancerade tempel med stora tempelområden. Det hålls inga gudstjänster utan de är öppna för enskilda personers besök och andakt. Att be kallas för
puja och målet med ett tempelbesök är att se gudabilden och lämna ett offer till den,
offret kan bestå av blommor eller offersmör. Det som offras till guden förvandlas till en gåva från guden till människan. Som en del i puja kan det ingå att äta det som har offrats. Människor i de lägre kasterna får inte komma in på tempelområdet därför får de sköta sin bön hemifrån. Därför har de flesta hinduiska hem en plats för puja. Vid husaltaret välsignar man sin mat på morgonen och utrycker vördnad för det gudomliga (Arvidsson, Axelsson, Hermansson & Tidman, 1998:82f).
För att ta hand om de döda i Indien väljer man nästan alltid att kremera dem. När kroppen bränns frigörs själen från kroppen. Helst ska den äldste sonen leda ceremonin och har man råd ska den ske på en helig plats. Gärna vid floden Ganges. Hinduer som bor långt bort hedrar sina döda genom att stör ut deras aska i floden i samband med en resa dit (Arvidsson, Axelsson, Hermansson & Tidman, 1998:84).
Hinduismen har många olika fester och högtider för att fira gudar och myter. Det förekommer stora lokala variationer precis som det gör med det mesta i Indien. Varje by har egna skyddsgudar och högtider. Men en fest som firas över hela Indien är Holi. Firandet sker i början av året och det inleds med en stor brasa där deltagarna kastar in mynt. Kommande dag är glad då vuxna och barn sprutar färgat vatten på varandra. Kastgränserna och vad som är förbjudet upphör denna dag (Arvidsson, Axelsson, Hermansson & Tidman, 1998:84).
Det finns en bergstopp som heter Kailas i Tibet som är en vallfärdsplats för många hinduer. De ska göra en fem mil lång vandring utmed en led som är full med religiösa symboler. Vandringen är mycket krävande och tar dem upp till 5600 meters höjd. Berget Kailas är format som en ädelsten och på en av bergssidorna finns det ett mönster som påminner om en svastika som är den indiska solsymbolen. Detta berg är en helig plats för hinduer och de som gör vandringen känner att de kommer närmare gudarna och den andliga världen (Arvidsson, Axelsson, Hermansson & Tidman, 1998:84f).