Under 1700-talet angavs tempo med ett, eller flera, ord på italienska. Denna tradition fortsatte in på 1800-talet och begreppen hade då ungefär samma innebörd som idag. 247 Musikvetaren Mathis Lussy248 sorterade in alla tempoangivelser under tre övergripande kategorier, till vilka interpreter skall förhålla sig:249
241 As to pedaling, Charles Tournemire asserts that Saint-Saëns used toes only, thereby achieving rare precision. Murray, Michael. French
Masters of the Organ. s 56.
242 Charles-Valentin Alkan (1813-88). Tonsättare och pianist.
243 Smith, Rollin. Toward an Authentic Interpretation of the Organ Works of César Franck. ss 31-33. 244 Georges Schmitt (1821-1900). Organist i Saint-Sulpice.
245 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 80. 246 Verdin, Joris. DVD Franck – Father of the Organ Symphony.
247 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 248 Mathis Lussy (1828-1910). Musikvetare och pedagog.
- 1. Snabbt tempo, Presto, Allegro - 2. Måttligt tempo, Moderato, Andante
- 3. Långsamt tempo, Grave eller Lento, Adagio
Hans van Nieuwkoop förklarar att under 1600- och 1700-talen, fram till och med de första årtiondena under 1800-talet fanns två grundtempi: Tempo Giusto Adagio och Tempo Giusto
Allegro. Tempot relaterades till mänskliga parametrar, såsom hjärtats puls eller
promenadtempo. Interpreten skulle underkasta sig standardiserade konventioner, som inte avvek från traditionen. Under andra halvan av 1800-talet försvann de gamla
tempotraditionerna och från ca 1875 blev det upp till interpreten att välja tempo, varpå långsamma tempi tenderade att bli ännu långsammare och snabba tempi, ännu snabbare. I samband med detta började traditionalister klaga över felvalda tempi.250
Beträffande tempoval var César Franck mycket tydlig. Hans metronomtal följer konsekvent de italienska tempobeteckningarna, enligt den samtida praxis som Lussy beskrivit.251 Han verkar dock inte ha varit strikt, utan istället förordat frihet kombinerat med "god smak".252 Detta skulle mycket väl kunna ha ett samband med ovan beskrivna tradition. Interpreten förutsattes förstå i vilket tempo ett stycke skulle spelas och kunde då förhålla sig till det tempot i sin interpretation.
Marie-Louise Jaquet-Langlais har sorterat upp ett antal elever till Franck (bl a Alexandre Guilmant, Albert Mahaut, Adolphe Marty, Charles Tournemire, Louis Vierne), och några av deras respektive elever (bl a Marcel Dupré, Jean Langlais, Maurice Duruflé) och har då fått fram fyra olika skolor:
1) Tournemires bok om Franck
2) Guilmant-Pierné-Dupré (med Duprés Franck-utgåva) 3) Mahaut-Marchal-Tournemire-Langlais
4) Tournemire-Duruflé (med Duruflés utgåva av Trois Chorals)
Alla fyra traditioner har olika tempi och samtidigt är de alla övertygade om att de följer Francks tradition.253 Jaquet-Langlais jämför också ett antal inspelningar av Marcel Dupré, Jean Langlais, Maurice Duruflé, samt Marie-Claire Alain och påvisar nedanstående resultat i
250 van Nieuwkoop, Hans, i Jullander, Sverker. GOArt Research Reports, volume 1. ss 201-202.
251 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 252 Bon goût. Busch, Hermann Josef. Zur Interpretation der französischen Orgelmusik. s 78.
exempelvis Choral 2 (h-moll).254 I den högra kolumnen finns ungefärliga metronomtal för Joris Verdins inspelning från år 2000 (uppmätta av författaren till denna skriftliga reflektion). Dessa tempi är betydligt svårare att mäta, eftersom Verdin spelar på ett avsevärt mycket mer rubaterat sätt, men det framgår ändå tydligt att Verdin över lag spelar med högre tempi.
D u p ré L a n g la is D u ru flé A la in V er d in Maestoso (takt 1) 76 72 76 72 92 Largamente (takt 127) 84 58 66 72 84
Tempo 1 ma un poco meno lento (takt 148) 80 80 88 84 112
Tema ess-moll (takt 195) 72 66 76 76 100
Più animato (takt 230) 80 84 92 104 108
Tema h-moll (takt 258) 76 76 80 76 112
Slutet (takt 274) 60 50 58 46 58
Daniel Roth betonar att vi kan anta att Franck själv spelade med mycket frihet och rubato, för att hans musik kräver så många accenter och dramatiska effekter och drivs vidare genom spänning och avspänning.255 Joël-Marie Fauquet har jämfört metronomtal skrivna av Franck själv, i Francks eget exemplar av Six Pièces, med inspelningar och funnit att dessa
metronomtal skiljer sig märkbart från hur organister i Franck-traditionerna gör.256 Efter Fauquets publicering av Francks egna metronomtal, har ett brev upphittats i the Brooklyn Museum of Art, där Franck anger exakt samma tal för Six Pièces och dessutom för Cantabile och Pièce Héroïque, ur Trois Pièces.257 Även Stove tar upp, de av Fauquet publicerade snabba tempoangivelserna, och konstaterar att de är mycket mer tekniskt krävande, och jämför dessa nya uppgifter med 1960- och 70-talens omvärdering av Beethovens metronomtal.258
Joris Verdin hänvisar till ovanstående nya rön och påpekar att alla Francks verk bör spelas snabbare än de vanligtvis spelas, och då ofta även snabbare än Verdin själv spelat in dem år 2000.259 Han har undersökt ett stort antal äldre metronomer och funnit dem visa rätt, varför han finner alla spekulationer om eventuella fel på Francks metronom, osannolika. Dessa
254 Busch, Hermann Josef. Zur Interpretation der französischen Orgelmusik. s 83. Angerdal, Hellsten, Fagius. Organistpraxis. s 183. 255 Roth, Daniel, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. ss 195-196.
256 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 352 & 950. Angerdal, Hellsten, Fagius. Organistpraxis. s 183.
257 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 258 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. ss 326-327.
relativt nya uppgifter om Francks ursprungliga metronomtal, vilka avviker kraftigt från den etablerade traditionen, kan säkerligen, av många, uppfattas som kontroversiella. Som exempel på Francks egna metronomtal kan nämnas följande ur Trois Pièces:260
- Cantabile Non troppo lento fjärdedel = 92
- Pièce Héroïque Allegro maestoso fjärdedel = 104
Det går utanför ramarna för detta arbete att redogöra för Verdins teorier om orsakerna till varför 1900-talets sätt att spela Franck, verkar skilja sig så mycket från 1800-talets.