Skriftlig reflektion inom självständigt, konstnärligt arbete
CA1004 Examensarbete, master, klassisk musik, 30 hp
2020 Konstnärlig masterexamen
Institutionen för klassisk musik
Att närma sig César Francks
orgelmusik
En diskussion kring olika traditioner
Fredrik Lundqvist
Handledare: Johannes Landgren Examinator: Katarina Ström-Harg
Sammanfattning
1800-talet var en turbulent period i Frankrike och mycket hände - inte bara i samhället, utan även musikaliskt. Orgelbyggeriet utvecklades och orgelmusiken likaså. César Franck studerade piano och komposition, blev sedan organist och så småningom orgelprofessor. Under hans levnad lanserades en ny orgelteknik, med perfekt legatospel och briljant
pedalspel, vilken allt sedan dess kommit att prägla sättet att spela även orgelmusik av Franck, trots att han egentligen var verksam före denna stils genombrott. I denna skriftliga reflektion diskuteras hur man, som interpret och organist, kan förhålla sig till olika
interpretationstraditioner, i syfte att uppnå en historiskt och teoretiskt informerad gestaltning. Till grund för reflektionen ligger främst studier av litteratur och orgelnoter. Ur analysen framgår att Franck inte var särskilt strikt med hur han ville att hans orgelmusik skulle spelas, och att det finns skäl att tro att han själv spelade mycket fritt och i många fall betydligt snabbare, samt med bl a mindre legato än vad som ofta är brukligt idag.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1 1.1 Bakgrund ... 1 1.2 Syfte ... 1 1.3 Mål ... 2 1.4 Avgränsningar ... 2 1.5 Metod ... 3 2 Frankrike på 1800-talet ... 4 2.1 Politisk historik ... 42.2 Samhälle och näringsliv... 4
2.3 Litteratur och konst ... 5
2.4 Musik ... 6
3 Orgelmusik i Frankrike under 1800-talet ... 7
3.1 Instrument och repertoar ... 7
3.1.1 Orgelbyggeri före 1800-talet ... 7
3.1.2 Cavaillé-Coll och orgelbyggeri under 1800-talet ... 8
3.1.3 Orglar med anknytning till César Franck ... 11
3.1.4 Var och när kunde man lyssna på orgelmusik? ... 13
3.2 Musikerna ... 15
3.2.1 Orgelskolor ... 15
3.2.2 Den fransk-belgiska orgeltraditionen ... 16
3.2.3 Några musiker som hade stor betydelse för César Franck ... 17
3.2.4 Påverkan av César Franck på andra tonsättare ... 20
4 César Franck ... 22
4.1 Biografi ... 22
4.2 Vem var människan César Franck? ... 24
4.3 Kompositör ... 25
4.4 Organist i Sainte-Clotilde ... 26
4.5 Orgelprofessor ... 27
5 Att spela César Francks orgelmusik ... 29
5.1 Allmänt om interpretation av César Francks orgelmusik ... 29
5.2 Legato och notes communes ... 30
5.3 Fingersubstitution, fingerglissando, fingerkorsning ... 33
5.4 Pedalspel ... 35
5.5 Tempo ... 36
5.6 Rubato och arpeggio ... 39
5.7 Registrering ... 40
5.8 Utgåvor ... 42
6 Analys ... 43
7 Avslutande reflektion ... 44
Referenser ... 45
Bilaga 1: César Francks orgelverk ... 48
1 Inledning
Författaren till denna skriftliga reflektion är student, på Masternivå, på musikerprogrammet, med inriktning kyrkomusik - orgel, på Kungl. Musikhögskolan.
1.1 Bakgrund
Före instudering och framförande av ett verk ställs man ofta, som interpret, inför
frågeställningar som inte lätt och snabbt kan besvaras. Hur har kompositören tänkt? Vad var syftet med detta? Eftersom ingen orgel är en annan lik, tvingas organister ständigt till kompromisser. Även två identiska orglar klingar olika beroende på vilket rum de är placerade i.
I litteratur och via elever förs kompositörers idéer och tankar vidare. César Franck var en produktiv kompositör och hade ett stort antal elever genom åren, vilkas kunnande skulle kunna underlätta för andra, som önskar ta sig an ett eller flera av Francks verk.
Många böcker har getts ut, på såväl engelska och franska, som tyska, vilkas syfte varit att berätta om såväl César Francks som övrig fransk romantisk orgelmusik. Vissa har ambitionen att förklara hur man ska spela denna musik, men bör musik av exempelvis César Franck, Charles-Marie Widor och Louis Vierne spelas på samma sätt? Genom att dels ge en generell bild av Francks liv och orgelverk, och dels titta på några olika interpretationstraditioner, önskar författaren underlätta för, i synnerhet, organister som önskar ta sig an Francks musik.
1.2 Syfte
En del av syftet med detta arbete är att vara till nytta för organister, och underlätta tolkning, instudering och framförande av César Francks orgelverk. Förhoppningen är att detta arbete ska kunna bidra till att fylla ett forskningsglapp och besvara frågorna: Hur tänkte
kompositören och hur bör interpreten tänka, samt hur ska man ställa sig till de skilda interpretationstraditioner som uppkommit?
Det viktigaste syftet med detta arbete är dock att få fram en konstnärligt gestaltande produkt, med mål att frambringa god konst och uppnå en historiskt och teoretiskt informerad
gestaltning.
1.3 Mål
Det finns många åsikter om hur Francks orgelmusik bör spelas, och att definiera ett mål med interpretationen är inte lätt. Är målet med interpretationen att spela Francks orgelmusik som han själv skulle spela den ifall han plötsligt skulle dyka upp här, idag, utan att ha varit med om den utveckling som skett sedan 1890? Vad menas med en historiskt och teoretiskt
informerad gestaltning? För att uppnå en dylik kan exempelvis följande tre tillvägagångssätt, vilka kan användas separat eller tillsammans, tillämpas1:
- Att följa kompositörens instruktioner och intentioner. - Att återskapa hur musiken lät under kompositörens levnad.
- Att spela i överensstämmelse med uppförandepraxis under kompositörens levnad. Tyvärr räcker det inte alltid att "enbart" följa ett eller flera av dessa tillvägagångssätt, även om ett historiskt instrument används, eftersom dagens interpreter, såväl som lyssnare, har andra erfarenheter och lever under andra omständigheter än César Franck och hans samtid, och därför inte uppfattar musiken likadant. En historiskt och teoretiskt informerad gestaltning innebär inte automatiskt ett historiskt och teoretiskt informerat lyssnande hos mottagaren.2 Det skulle leda långt utanför ramarna för denna reflektion att gå djupare in på detta ämne, varför denna diskussion avslutas här, och ovanstående tre tillvägagångssätt används som riktlinjer i gestaltningen.
1.4 Avgränsningar
Franck skrev mycket musik, men som titeln anger behandlas endast orgelmusiken i denna skriftliga reflektion. På grund av ämnets orgelspecifika karaktär är målgruppen organister, eller orgelintresserade personer, med viss insikt i orgelns terminologi och funktionssätt. Därför ges i de flesta fall ingen förklaring till orgelspecifika termer.
1 Kivy, Peter. Authenticities. ss 4-5. 2 Kivy, Peter. Authenticities. ss 74-75.
Ur ett samhälls- och musikhistorieperspektiv hade det möjligen varit relevant att börja den analyserade perioden med franska revolutionen (1789) och avsluta den med första
världskrigets början (1914). Eftersom detta arbete handlar om César Franck (1822-1890), som både föddes och dog under 1800-talet, är det dock mer relevant att utgå från århundradet.
1.5 Metod
En del av arbetet är en konstnärligt gestaltande metod, där gestaltningen i sig är ett verktyg för att nå målet. Vid sidan om det konstnärliga arbetet har huvudsakligen litteratur och orgelnoter studerats. Den i reflektionen använda litteraturen spänner över tiden från mitten av 1800-talet till idag, och inkluderar därför såväl äldre, som nyare, forskning. Källor samtida med Franck, som berättar om Franck, har endast studerats indirekt, genom den använda litteraturen. I studien förekommer en del franska, engelska och tyska citat. Ett av problemen med mängden utländsk litteratur var detta: översätta eller ge citaten på originalspråket? En översättning blir alltid en mer eller mindre personlig tolkning, men det är inte säkert att alla läsare har tillräckliga språkkunskaper för att själva översätta. Därför föll valet på att i noterna återge de flesta uttalanden i original, så kan den hugade läsaren kontrollera och bilda sig en egen uppfattning. Översättningarna är gjorda av författaren till detta arbete.
2 Frankrike på 1800-talet
En första blick på situationen i Frankrike under 1800-talet visar framför allt på en stor
komplexitet och en instabilitet i bl a de politiska systemen, efter revolutionen 1789. Detta gör det svårt att beskriva tiden mellan 1800 och 1900 och alla dess olika strömningar med ett ord, som vi gör med exempelvis renässansen eller upplysningstiden, även om man ofta talar om romantiken för att ge en sammanfattande benämning på detta århundrade.
2.1 Politisk historik
Mellan åren 1800 och 1900 hade Frankrike sju olika politiska regimer:
Konsulatet (1799-1804): Napoleon Bonaparte, konsul.
Första kejsardömet (1804-1814): Napoleon I, kejsare.
Restaurationstiden (1814-1830): Först Louis XVIII och sedan Charles X, kungar.
Julimonarkin (1830-1848):. Louis-Philippe, kung.
Andra republiken (1848-1851): Louis-Napoléon Bonaparte, president.
Andra kejsardömet (1852-1870): Napoleon III, kejsare.
Tredje republiken (1871-1940): Flera olika presidenter.
Landet fick uppleva såväl den militära äran under kejsar Napoleon, som två invasioner under kejsardömets fall 1814-15 och en tredje invasion 1870-71, under det fransk-tyska kriget, vilken följdes av förlusten av Alsace-Lorraine. Julimonarkin både inleddes och avslutades med revolutioner, nämligen julirevolutionen 1830, respektive februarirevolutionen 1848. Under denna politiskt instabila period flyttade César Franck till Paris, där han sedan kom att bo resten av livet.
2.2 Samhälle och näringsliv
Ångmaskinen revolutionerade transporterna, både till sjöss och via järnväg, och bidrog till industrialismen. Under andra kejsardömet lät Napoleon III utveckla kreditsystemet, vilket hjälpte både handeln och industrin, och ett flertal banker grundades.3 Genom baron
Haussmanns genomgripande urbaniseringsarbeten, under samma tid (dvs 1850-60-talen), fick
Paris bl a sina boulevarder, järnvägsstationer, parker, kloaker och en ny opera.4 Arkitekten Viollet-le-Duc "restaurerade" många medeltida byggnader, varav ett flertal kyrkor, bl a Cathédrale Notre-Dame och La Trinité. Dessutom byggdes ett antal nya kyrkor, t ex Sainte-Clotilde. Då grundades alltså det Paris vi ser idag. Under andra kejsardömet beslöts även att man i Paris skulle hålla världsutställningar vart elfte år, för att visa upp framsteg inom handel, industri, jordbruk, vetenskap, konst och kultur.5 Till utställningen 1878 byggdes
utställningscentret Palais du Trocadéro6, med en konsertsal för nästan 5 000 personer, utrustad med en Cavaillé-Coll-orgel7 med fyra manualer och 66 stämmor.8 Till utställningen 1889 byggdes Eiffeltornet.
2.3 Litteratur och konst
9Begreppet Romantik infördes först inom litteraturvetenskapen.10 Där talar man dock om tre stora strömningar under 1800-talet: Romantiken, Realismen och Symbolismen, vilka alla tre haft inflytande både på konst och musik.Romantiken var förhärskande under restaurationen och julimonarkin (dvs från ca 1814 fram till mitten av 1800-talet) och var framför allt ett brott mot den klassiska traditionen. Man talade om l'Art pour l'art11 och ledordet var Frihet!12 Realismen tog över under andra kejsardömet och slutligen kom Symbolismen under tredje republiken (dvs från 1870-talet). Givetvis finns dock inga skarpa gränser och kan exempelvis författaren Balzac13 sägas vara både romantiker och realist, vilket även gäller Hugo14. Till romantikerna hör även bl a författarna Flaubert15 och Baudelaire16, vilka sedan övergick till realismen, respektive symbolismen.
4 Landner, Christiane. La France. s 182.
5 Världsutställningar hölls 1855, 1867, 1878, 1889, 1900 och 1937. Smith, Rollin, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the
Revolution to Franck and Widor. s 275.
6 Palais du Trocadéro revs 1935 och ersattes av Palais de Chaillot 1937, på samma plats. 7 Orgeln finns numera (om än ombyggd) i Lyon, i Auditorium Maurice Ravel.
8 Smith, Rollin, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 280.
9 Innehållet i detta stycke kommer, där inte annat anges, till största delen från Lagarde, André & Michard, Laurent. XIXe siècle. s 10-12.
10 Einstein, Alfred. Musikens historia. s 110.
11 L'Art pour l'art = "Konsten för konstens egen skull", var ett slagord för den estetiska uppfattning som hävdar konstens oberoende av
tendens, moral och motiv. Självändamålet var dess värde, formens fulländning dess syfte. Satsen formulerades redan av Victor Cousin år 1818, men fick slagordets kraft först genom Théophile Gautier och hans krets från mitten av 1800-talet. Svensk uppslagsbok, band 16. s 983.
12 Michaud, Guy & Torrès, Georges. Le Nouveau Guide France. s 125.
13 Honoré de Balzac (1799-1850). Författare till bl a Överste Chabert, Eugénie Grandet, och Pappa Goriot, vilka ingår i romansviten La
comedie humaine.
14 Victor Hugo (1802-1885). Författare till bl a Ringaren i Notre Dame, och Samhällets olycksbarn. 15 Gustave Flaubert (1821-1880). Författare till bl a Madame bovary, och Salammbô.
Romantiska konstnärer är bl a Delacroix och Ingres, samt skulptören Rude17. Exempel på en konstnär som tillhörde realisterna är Courbet18. Skulptören Rodin19 gick från realismen mot symbolismen. Symbolisterna hade mycket gemensamt med impressionisterna Manet, Monet, Renoir och Degas20 vilka strävade mindre efter efterliknande av verkligheten och mer efter
överförande av inre landskap och metaforer. Givetvis påverkade dessa olika strömningar inom litteratur och konst även samhället i stort, liksom andra kulturyttringar, såsom musik.
2.4 Musik
César Franck kom, som ungt underbarn, till Balzacs Paris och dog i Prousts21 Paris.
Exempelvis Hector Berlioz, Frédéric Chopin och Franz Liszt umgicks med både författare, konstnärer och andra musiker.22 Franck verkar dock inte ha haft särdeles mycket kontakt med
den litterära och konstnärliga världen utanför hans egen musikaliska krets, trots att hans svärföräldrar var skådespelare. Inte heller umgicks Franck och Berlioz, trots att de båda var framträdande personer inom den franska musiken under 1800-talet.23
Som nämnts ovan började Romantiken i litteraturen, men även i den musikaliska romantiken fann man inspiration inom litteraturen till bl a opera, samt lied- och romanskomposition.24 Det är svårt att dra skarpa gränser mellan den galanta stilen, den känslosamma stilen och
wienklassicismen, vilka Aulin ger det gemensamma namnet förromantik. På samma sätt är det ingen skarp gräns mellan förromantik och romantik.25 Så småningom ledde användningen av modulationer, harmonifrämmande toner och kromatik, till en total upplösning av tonaliteten. Parallellt med den ökade användningen av modulationer och kromatik, fanns också en
utveckling mot en enklare, mindre komplex, musik, med musiker som organisten Louis James Alfred Lefébure-Wély, samt de numera mindre kända Franz Hünten26 och Henri Herz27.28
17 Eugène Delacroix (1798-1863), Jean Auguste Dominique Ingres (1780-1867), François Rude (1784-1855). 18 Gustave Courbet (1819-1877).
19 Auguste Rodin (1840-1917).
20 Édouard Manet (1832-1883), Claude Monet (1840-1926), Auguste Renoir (1841-1919), Edgar Degas (1834-1917). 21 Marcel Proust (1871-1922). Författare till bl a romansviten På spaning efter den tid som flytt.
22 Dömling, Wolfgang. Hector Berlioz. ss 70-71. 23 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 214. 24 Aulin, Arne. Musikhistoria. s 152.
25 Aulin, Arne. Musikhistoria. s 152.
26 Franz Hünten (1793-1878). Tysk pianist och tonsättare, verksam i Frankrike.
27 Henri Herz (1803 eller 1806-1888). Österrikisk pianist och tonsättare, verksam i Frankrike. 28 Kjellberg, Erik. Musikhistoria. s 473.
Värt att notera är också att före 1830-talet fanns, i Frankrike, inget intresse för äldre tiders musik.29 År 1830 räknas ibland också som startpunkt för den romantiska perioden i fransk musik, eftersom Symphonie fantastique, av Hector Berlioz, hade premiär det året.30
3 Orgelmusik i Frankrike under 1800-talet
3.1 Instrument och repertoar
Mellan mitten av 1700-talet och slutet av 1800-talet utvecklades de franska orglarna avsevärt, från den klassiska orgeltypen till den symfoniska, med sina orkestrala klangfärger, där bl a mixturerna reducerades till förmån för flöjter, oboe, och stråkstämmor, omfånget på Récit utvidgades och pedalen blev utvidgad och 16'-baserad.31
3.1.1 Orgelbyggeri före 1800-talet
Från början av 1600-talet byggdes franska orglar, inspirerade av den flamländska
renässansorgeln, med två manualverk (huvudverk och positiv32), samt en begränsad pedal och ibland ytterligare ett eller två mindre verk33.34 Pedalen kunde ha väldigt korta taster, eller en sorts stora "knappar" att trycka ner. Omfånget var litet.
Bilderna visar två varianter av äldre pedal, samt, längst till höger, en modernare pedal.35
29 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 123. 30 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 27.
31 Busch, Hermann Josef. Zur französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 15. 32 Grand-orgue och positif.
33 Echo och/eller récit.
34 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 74.
Från ca 1750 började de franska orgelbyggarna François-Henri Clicquot, Jean-Baptiste-Nicolas Lefebvre och Dom François Bédos, orientera sig i en mer förromantisk riktning, med bl a mer gravitet.36 Man byggde exempelvis hela verk med rörstämmor, s k bombardverk, och
lade till både 16' och t o m 32'-stämmor i pedalen, vilken ibland utvidgades nedåt, emellanåt ända ner till F1, och utöver detta blev flöjtstämmorna viktigare.37 Dom Bédos skrev ett
omfattande verk i fyra band, om orgelbyggeri, L'Art du facteur d'orgues (Orgelbyggarens
konst), vilket gavs ut mellan 1766 och 1770.
3.1.2 Cavaillé-Coll och orgelbyggeri under 1800-talet
Revolutionen 1789 ledde till att kyrkorna stängdes, vandaliserades, eller i bästa fall användes till andra ändamål, och orglarna förföll eller förstördes. Många orgelpipor smältes ned för att användas till muskötkulor.38 Under 1800-talets första årtionden ägnade sig den tidens
orgelbyggare (Dallery, Somer, Daublaine & Callinet m fl) mestadels åt att restaurera de få
instrument som fanns kvar. Så småningom importerades svällverket och Barkermaskinen39
från England och pedalen utvidgades på tyskt vis, till att ha fler toner och längre taster.40 Det fanns, förstås, flera framstående orgelbyggare i Frankrike, men den person som framför alla andra hade störst påverkan på franskt orgelbyggeri under 1800-talet, var Aristide
Cavaillé-Coll41. Han kom från en orgelbyggarsläkt i sydvästra Frankrike och flyttade till Paris 1833, i samband med att han fick kontrakt på att bygga en ny orgel till katedralen i
Parisförorten Saint-Denis. Orgeln i Saint-Denis invigdes 1841. I planeringsstadiet avsågs den bli ett stort instrument i klassisk stil, men då den stod färdig hade den utvecklats till att bli en prototyp för en expressiv, romantisk orgel.42 Innan dess hade dock Cavaillé-Coll hunnit bygga
en ny orgel i kyrkan Notre-Dame-de-Lorette 1838, där César Franck senare skulle komma att inleda sin karriär som organist. Den orgeln, som var Cavaillé-Colls första i Paris, var däremot byggd i klassisk stil i enlighet med tidigare ideal.43
36 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 23. 37 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 24.
38 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 80.
39 Barkermaskinen uppfanns av Charles Spackman Barker och är ett spelhjälpmedel som gör att det går lika lätt att spela på sammankopplade
verk, som att spela på enbart en manual.
40 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 24. 41 Aristide Cavaillé-Coll (1811-1899).
42 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 28-29. 43 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 26.
Det är frestande att betrakta Cavaillé-Colls orglar som en enda orgeltyp, men han utvecklade under hela sin livstid orgelbyggandet, med utgångspunkt i den klassiska förromantiska stilen, fram till den symfoniska.44 Man kan dela in hans orgelbyggande i tre perioder: den klassiska,
den romantiska och den symfoniska.45 Cavaillé-Colls klassiska period byggde på tidigare
orgelbyggeri och tog slut i och med orgeln i Saint-Denis, vilken inte bara inledde hans romantiska period, utan också inledde en ny era i franskt orgelbyggeri, vilket, i sin tur, ledde till att franskt orgelkomponerande väcktes ur sin törnrosaslummer, efter revolutionen.
Orgeln i Sainte-Clotilde var ett typiskt exempel på Cavaillé-Colls romantiska period, men den är numera synnerligen ombyggd. Ett annat exempel, om än mycket mindre, är orgeln i Saint-Louis d'Antin, i Paris 9:e arrondissement, med sina 26 stämmor. Den byggdes 1858.46 Ytterligare en välbevarad orgel från denna tid är Basílica de Santa Maria del Coro (San Sebastián, Spanien) från 1863. Exempel på orglar i Paris från denna period är Saint-Sulpice47 från 1862, och Cathédrale Notre-Dame från 1868. Den sistnämnda är emellertid kraftigt utbyggd. Ett tidigt exempel på en välkänd orgel är La Madeleine, från 1846, som även den är modifierad.
Typiskt för Cavaillé-Colls tredje period, den symfoniska, som inleddes under 1870-talet, och hade nått sin slutliga fulländning 1880, är att han inte längre såg orgeln som uppdelad på flera kontrasterande delar, utan som en helhet.48 Exempel på kvarvarande representanter för denna symfoniska period är orglarna i Abbatiale Saint-Etienne i Caen (1885), Saint-Sernin i
Toulouse (1888), Saint-Ouen i Rouen (1890), och Saint-Antoine-des-Quinze-Vingts, i 12:e arrondissementet i Paris, (1894).
På grund av alla olika händelser runt 1870, kan det året ses som en symbolisk vattendelare mellan det romantiska 1800-talet och det symfoniska 1800-talet (vilket varade ända fram till första världskriget).49 Franck publicerade Six Pièces 1868. Lemmens slutade på
Brysselkonservatoriet 1869. Berlioz dog 1869. Lefébure-Wély dog den 31 december 1869. Widor fick tjänsten i Saint-Sulpice i januari 1870. Benoist gick i pension och istället blev Franck orgelprofessor 1872. Utanför Frankrike, men inte utan betydelse för Frankrike, ägde
44 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 19. 45 Verdin, Joris. 17/10 2019.
46 Verdin, Joris, på DVD Franck – Father of the Organ Symphony.
47 Orgeln i Saint-Sulpice var då den byggdes en av de största orglarna i Europa. En annan hundrastämmig orgel fanns i Katedralen i Ulm
(orgelbyggare där var Walcker).
48 Eschbach, Jesse Ernest & Archbold, Lawrence. Artikel i Snyder, Kerala. The Organ as a Mirror of Its Time. s 240. 49 Verdin, Joris, i Peeters, Paul. The Haarlem Essays. s 295.
premiärerna rum för Wagners operor Rhenguldet 1869 och Valkyrian 1870. Under 1870-talet kom symbolismen inom litteraturen, och impressionismen inom konsten. Dessutom
belägrades Paris under det fransk-tyska kriget 1870-71, vilket möjligen inte hade någon direkt inverkan på musikens utveckling, men ändå påverkade samhällsklimatet.
Att sätta ett datum för Cavaillé-Colls övergång från romantiskt till symfoniskt orgelbygge, låter sig svårligen göras, eftersom gränsen är mindre klar än mellan det klassiska och det romantiska, men orgeln i Saint-François-de-Sales, i Lyon (1880), skiljer sig så mycket från tidigare, romantiska instrument, att den är att betrakta som en symfonisk orgel.50
Att i detalj ta upp vad som förändrades i orgelbyggeriet och när, går utanför ramarna på detta arbete, varför detta endast presenteras i stora drag. Karaktäristiskt för den symfoniska orgeln, hos Cavaillé-Coll, är att den vanligen hade tre manualer, med många rörstämmor och ett svällverk som var tillräckligt stort för att påverka orgelns totalklang.51 Svällverket styrdes först av en fottrampa, skött av högerfoten, som kopplades i två eller tre fasta lägen. Senare utvecklades fottrampan till, den numera vanligaste, varianten med en balanserad pedal som gör att luckorna öppnas steglöst och stannar i vilket önskat läge som helst. Orkesterinstrument blev representerade i orgeln med motsvarande stämmor, vilka försökte efterlikna
förebildernas klang och funktion. Där återfinns exempelvis träblåsinstrument som flöjter, oboe, klarinett och fagott, samt trumpet och gamba.52
Cavaillé-Coll förbättrade också bl a lufttillförseln, hade olika lufttryck i bas och diskant, möjliggjorde sammankopplande av olika verk med hjälp av trampor, började använda Barkermaskinen för att det skulle bli lättare att spela, och ändrade även klangen genom att introducera stämmor som exempelvis flûte traversière eller flûte harmonique.53
Barkermaskinens betydelse för Cavaillé-Colls framgång kan inte överskattas. Den var
förutsättningen för att det över huvud taget skulle gå att spela den nya typen av orgel som han skapade.
50 Verdin, Joris, i Peeters, Paul. The Haarlem Essays. ss 294-295. 51 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 84.
52 Busch, Hermann Josef. Zur französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 15. 53 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 28.
I utvecklingen av spelhjälpmedel och klanger samarbetade Cavaillé-Coll med flera av de största organisterna, och exempelvis Lefébure-Wély, Franck, Guilmant och Widor anlitades för att demonstrera och inviga nya orglar.54
3.1.3 Orglar med anknytning till César Franck
César Franck hade tjänst i tre olika kyrkor. I alla tre kyrkorna fanns nybyggda, eller relativt nybyggda, orglar av Cavaillé-Coll. Orglarnas dispositioner finns som bilaga längst bak i detta arbete. Även om de flesta av César Francks orgelverk tillkom med orgeln i Sainte-Clotilde i åtanke, gällde det inte alla verk.
År 184755 fick Franck tjänst som organiste accompagnateur56 i Notre-Dame-de-Lorette. Detta innebar att han tjänstgjorde vid en liten tvåmanualig kororgel, tillverkad av Somer, och det är osäkert hur mycket tillträde han fick till den stora orgeln. På läktaren fanns emellertid en tremanualig Cavaillé-Coll-orgel, med 47 stämmor, dvs nästan samma storlek som den orgel som senare skulle komma att byggas i Sainte-Clotilde. Dessa orglar var dock väldigt olika. Orgeln i Notre-Dame-de-Lorette var det första instrument Cavaillé-Coll byggde i Paris och samtidigt ett av de sista som han byggde i den äldre klassiska franska stilen. På många sätt skiljde sig den här orgeln från den som senare byggdes i Sainte-Clotilde, även om de hade ungefär lika många stämmor, fördelade på tre manualer. Notre-Dame-de-Lorette hade flera mixturer och alikvoter, men tredje manualen, dvs Récit hade endast 37 toner och bara Hautbois och Voix humaine i sitt svällverk. Där fanns ingen Gamba och ingen Voix céleste. Pedalen slutade inte vid C, utan gick ända ner till A1.57
Det är inte helt säkert fastställt exakt när Franck bytte tjänst, från Notre-Dame-de-Lorette till Saint-Jean-Saint-François, men sannolikt skedde detta 1851.58 Fortfarande var han dock anställd som organiste accompagnateur59. Orgeln hade byggts av Cavaillé-Coll år 184660 i en
54 Murray, Michael. French Masters of the Organ. ss 37-38.
55 Enligt Sabatier, François (César Franck et l'orgue. s 26) började han 1845; enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise (i Archbold/Peterson.
French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 160.) började han 1846; enligt Fauquet, Joël-Marie (César Franck. s 223) och Strucken-Paland, Christiane. (Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke.ss VIII, XXIV, XXXIX.) skedde detta 1847.
56 Kororganist. Även titeln organiste de chœur förekommer i litteraturen. Detta är den lägre nivån på organisttjänst. Den högre nivån är
organiste titulaire.
57 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 160.
58 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 86; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 270; Strucken-Paland, Christiane.
Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke.ss VIII, XXIV, XXXIX. m fl.
59 Organiste accompagnateur, enligt Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 270; organiste titulaire, enligt Strucken-Paland, Christiane. Franck
– Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke. ss VIII, XXIV, XXXIX.
60 1846, enligt Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 270; 1845, enligt Verdin, Joris, i Peeters, Paul. The Haarlem Essays. s 294; och
Strucken-Paland, Christiane. Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke.ss VIII, XXIV, XXXIX; 1843 enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 162.
mycket modernare stil än den i Notre-Dame-de-Lorette och när Franck blev tillfrågad vad han tyckte om den, svarade han förtjust "Min orgel? Den är en orkester!"61. Detta trots att orgeln endast hade två manualer och 18 stämmor.62 Denna orgel hade inga 16'-stämmor i manualen,
Récit hade endast 37 toner (precis som i Notre-Dame-de-Lorette), och i jämförelse med Notre-Dame-de-Lorette var det väldigt få mixturer och alikvoter. Trots det var orgeln väldigt kraftfull, eftersom sex av arton stämmor var rörstämmor. Framför allt var dock denna orgel byggd i en mer orkestral stil.63
Mot slutet av 185764 bytte César Franck tjänst igen och började sin nya tjänst som maître de
chapelle65, först i det provisoriska kapellet och kort därefter i den nybyggda kyrkan Sainte-Clotilde, vilken ännu inte hade någon orgel. Snart blev istället Théodore Dubois anställd som körledare och Franck blev utnämnd till organiste titulaire.66 Orgeln var dock fortfarande under byggnad, och istället hade man ett provisoriskt instrument. Den nya, stora orgeln
invigdes drygt två år efter att Franck börjat jobba i Sainte-Clotilde, 19 december 1859, med en invigningskonsert av César Franck och Louis James Alfred Lefébure-Wély.67
Karaktäristiskt för den orgeln var att Positif (manual II) befann sig mitt i fasaden och klingade relativt starkt, nästan som ett andra huvudverk. Pedalverket var däremot relativt svagt och hade bara några få labialstämmor. Beträffande Récit (manual III) var det ett tämligen litet verk med få stämmor, och utan mixtur, men med en Clairon 4' som klangkrona och framför allt mycket effektiva svällarluckor. För övrigt var Récits Basson-Hautbois 8' väldigt svag, varför Franck lade till Trompette 8' vid solospel.68
Cavaillé-Coll var själv mycket nöjd med denna orgel och skrev i ett brev till Widor69 långt senare, att det var ett av de bästa instrument han byggt.70
61 Mon orgue? C'est un orchestre! Strucken-Paland, Christiane. Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke. ss VI, XXII, XXXVII. 62 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 86; Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 179, m fl.
63 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 162.
64 Franck tillträdde sin nya tjänst 1 januari 1858, enligt van Eck, Ton. Gratia Discipulorum. s 134; i slutet av 1857, enligt Beauvois,
Jean-Léon och Fauquet, Joël-Marie, se not nedan.
65 Kormästare, körledare.
66 Beauvois, Jean-Léon. Prélude aria et final avec César Franck. ss 197-198; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 341.
67 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 164; Fauquet,
Joël-Marie. César Franck. s 341.
68 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 180.
69 Charles-Marie Widor (1844-1937). Tonsättare, samt organist i Saint-Sulpice, Paris. Francks efterträdare som orgelprofessor vid
Pariskonservatoriet 1890-96.
3.1.4 Var och när kunde man lyssna på orgelmusik?
Som påpekats ovan förstördes väldigt många kyrkorglar under revolutionen och det
efterföljande skräckväldet. I de större kyrkorna renoverades senare orglarna i den mån det var möjligt och även nya orglar byggdes under 1800-talet. I de mindre kyrkorna och kapellen på landsbygden, är det än idag vanligare att ingen orgel finns, vilket ur svenskt perspektiv kan förvåna, eftersom de flesta svenska kyrkor, oavsett storlek, har åtminstone en mindre orgel.71 Den franska orgelvärlden var, under 1800-talet, på flera sätt annorlunda dagens. Publika orgelkonserter förekom inte förrän under de sista decennierna, då orglar började byggas på profana platser, t ex i konserthus eller i skolor. När exempelvis den belgiske organisten Jacques Lemmens gav konserter i kyrkan Saint-Vincent-de-Paul, i Paris, år 1852, var det för en liten skara gäster, vilka bjudits dit av orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll. De
konsertbesökarna satt inte heller nere i kyrkan, för att lyssna, utan stod på orgelläktaren, kring spelbordet, för att även se organisten spela.72 Som nämnts ovan anlitades César Franck och andra organister73 också av Cavaillé-Coll för att, i orgelbyggarverkstaden, ge
demonstrationskonserter, men inte heller dessa var publika tillställningar.74
Orgelmusik kunde förstås höras i gudstjänster i de kyrkor som var utrustade med en orgel, men då rörde det sig mestadels om improvisation och ackompanjemang. I stort sett de enda tillfällen då en organist kunde spela repertoarstycken i kyrkor, var vid minneshögtider eller orgelinvigningar.75 I boken Cours complet de plain-chant, från 1856, berättar Adrien de La Fage om organistens arbetsuppgifter, att han skulle spela ingångsmusik som slutade precis i rätt tid (dvs ingen plats fanns för att spela ett repertoarstycke som kanske inte var klart då processionen var framme). Organisten växelspelade med kören i kyrie, gloria, credo och övriga liturgiska partier, vilka sjöngs på latin. Han spelade under offertoriet och skulle då, precis som vid entrén, sluta precis i tid. Det var endast under offertoriet och postludiet, som organisten kunde spela lite längre men det var endast under postludiet som han själv, i viss mån, kunde påverka när han skulle avsluta.76
71 Detta har säkerligen delvis ekonomiska orsaker. Den franska kyrkan skildes från staten år 1905, medan den svenska kyrkan skildes från
staten år 2000. Troligen har det även betydelse att orgeln och församlingssången har en mycket starkare ställning i den Lutherska traditionen än i den katolska.
72 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 8.
73 Bl a Franz Liszt, Camille Saint-Saëns, Giacomo Meyerbeer, Gioacchino Rossini, Charles Gounod, Charles-Marie Widor. 74 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 86.
75 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue. No 44. s 16. 76 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 271.
Inte ens vid århundradets slut var det vanligt med orgelkonserter i kyrkor. År 1896
recenserades en orgelkonsert (som ändå inte var en renodlad konsert, eftersom den avslutades med en bön) i en Paristidning och recensenten lovordade församlingens präst som tillåtit detta, och beklagade att inte fler församlingar tillät orgelkonserter i kyrkor.77
Hur förekomsten av orgelkonserter var i övriga Europa, går utanför ramarna för detta arbete, men det kan konstateras att relativt få större orgelkompositioner skrevs i Europa mellan Händels död (1759) och Francks Six Pièces78, dvs från barockens slut till Franck.79 I
Frankrike var ett undantag Alexandre Pierre François Boëly, som komponerade orgelmusik från mitten av 1830-talet, och i Tyskland, komponerade Felix Mendelssohn orgelmusik på 1830- och 40-talen. Julius Reubke skrev sin stora Sonat, i c-moll, över 94:e psalmen i Psaltaren, 185780, och under samma period kom Franz Liszts tre stora orgelverk Fantasi och
fuga över Ad nos, ad salutarem undam (1852), Preludium och fuga över B-A-C-H (1856), och
Variationer över Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen (1863).
En utveckling i musiken, även bland många organister, gick från den anspråksfulla seriösa musiken, mot en vardagligare, mindre komplex, musik, vilket nämnts ovan. Den främsta representanten för denna s k triviala eller mondäna, musik, bland organister, var virtuosen Louis James Alfred Lefébure-Wély.81 Då orgeln i Notre-Dame-de-Lorette invigdes 1838, gavs en konsert där, som brukligt var, flera organister medverkade. Stjärnan bland
organisterna var Lefébure-Wély. Konserten blev recenserad i press varpå recensenten visserligen erkände Lefébure-Wélys talang, men beklagade den lätta stil han hade och rådde honom att studera verk av Bach och Händel.82 Som motvikt till detta kan nämnas en recension från 1866 då César Franck spelade en hyllningskonsert till Franz Liszt, i Sainte-Clotilde, där recensenten ansåg att Franck spelade storartat, men i en mycket seriös stil.83
77 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 8. 78 Six Pièces komponerades 1860-64, men publicerades 1868. 79 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 79.
80 1857 enligt Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 177; och Chorzempa, Daniel. The 94th Psalm. Förord. 1858 enligt Guide de la
musique d'orgue. s 666.
81 Kjellberg, Erik. Musikhistoria. s 473.
82 While the reviewer recognized the latter's talent, he advised Lefébure-Wely to give up the light style he had adopted and mend his ways by
studying the works of great composers, especially Bach and Handel. Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 33.
3.2 Musikerna
3.2.1 Orgelskolor
Ett antal olika orgelskolor gavs ut i Frankrike under 1800-talet. 1833 gavs Johann Christian Heinrich Rincks84 Practische Orgelschule ut, under namnet Ecole d'orgue pratique. Méthode
d'orgue, av Adolphe Miné85, gavs ut 1836, dvs strax innan Franck påbörjade sina orgelstudier. Efter att Franck avslutat sina orgelstudier på konservatoriet, år 1844, utgavs Ecole d'orgue, av Justin Cadaux86, som lovordade den "tyska" pedalen, på vilken man kunde spela med både tå
och häl och därmed även spela legato. Drygt tio år senare, år 1855, gav den tyskfödde organisten Georges Schmitt87 ut Nouveau manuel complet de l'organiste praticien.
Innan Franck blev orgelprofessor kom Clément Lorets88 Cours d'orgue et exercise journalier, vilken gavs ut som en serie artiklar 1858-1859, och grundades på Lemmens teorier. Den gavs senare ut i utökad version, men då som bok, år 1880. Loret hade studerat för Lemmens i Bryssel.89 1862 gav Lemmens ut sin orgelskola Ecole d'orgue basée sur le plain-chant
romain. Att just Lemmens orgelskola fått så stort genomslag och för eftervärlden kommit att framstå som den viktigaste stilbildaren, är måhända tack vare hans två elever Widor och Guilmant, vilka båda blev inflytelserika orgelpedagoger.
Under Francks tid som orgelprofessor utgavs Méthode d'orgue, d'harmonie et
d'accompagnement, av Félix Clément90, år 1873. Denna orgelskola innehöll såväl
undervisning i orgelspel, som information om orgelbyggeri, kontrapunkt och harmonilära, ackompanjemang av gregoriansk sång och ett antal stycken av andra tonsättare.91
Benoist använde sig inte av några orgelskolor i sin orgelundervisning och detsamma gällde Franck, som ansåg att orgelteknik var detsamma som pianoteknik.92 Vad man dock vet, är att Franck, den 1 januari 1852, fick Rincks Practische Orgelschule (dvs originalversionen och inte den franska översättningen) i gåva av sin far, och noteringar i marginalen visar att han
84 Johann Christian Heinrich Rinck (1770-1846) hade studerat orgel för Bach-eleven Johann Christian Kittel (1732-1809). 85 Adolphe Miné (1796-1854) var organiste accompagnateur i Saint-Roch.
86 Justin Cadaux (1813-1874). Tonsättare, organist.
87 Georges Schmitt (1821-1900). Tonsättare, organist i katedralen i Trier (Tyskland), samt Saint-Germain-des-Près, och Saint-Sulpice i Paris. 88 Clément Loret (1833-1909). Belgisk tonsättare och organist, verksam i Frankrike. Elev till Lemmens.
89 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 82. 90 Félix Clément (1822-1885). Tonsättare, organist och musikvetare.
91 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 83. 92 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 478.
även läst den.93 För sina elever ansåg dock Franck att ingen annan orgelskola behövdes än J S Bachs musik, (men vad de spelade var Das Wohltemperierte Klavier).94 Orgeln på
Pariskonservatoriet hade en pedal med endast 20 toners omfång, vilket är för lite för de flesta av J S Bachs orgelverk.95
3.2.2 Den fransk-belgiska orgeltraditionen
Under andra hälften av 1800-talet fanns, i Frankrike, inte en, men två olika orgelstilar. Den äldre, som utgick från den klassiska franska orgeltraditionen, lärdes ut på Pariskonservatoriet fram till 1890, först av Francks lärare François Benoist, och sedan av Franck själv. Andra organister i denna tradition, som studerat för Benoist, är exempelvis Lefébure-Wély, Saint-Saëns, Dubois, och Rousseau.
Den nya legatobaserade orgeltraditionen, lanserades av den belgiske organisten Jacques Lemmens, vars elever Charles-Marie Widor och Alexandre Guilmant96 blev orgelprofessorer efter Franck. I och med Widors tillträde som orgelprofessor på konservatoriet ersattes den äldre, franska interpretationstradition som Franck företrätt.97 Lemmens nya tankar har påverkat även hur man efter Francks död spelar orgelmusik av Franck. Se nedanstående schema över orgelprofessorer och deras elever, som blev professorer, i Paris.98
François Benoist (1794-1878) Jacques Lemmens (1823-1881)
Professor i Paris 1819-72 Professor i Bryssel 1849-69
Clément Loret (1833-1909) C Franck Ch M Widor (1844-1937) A Guilmant (1837-1911) E Gigout (1844-1925)
Professor 1872-90 Professor 1890-96 Professor 1896-1911 Professor 1911-25
Louis Vierne (1870-1937) Marcel Dupré (1886-1971)
Repetitör 1894-1911 Professor 1926-55
Jacques Lemmens var orgelprofessor i Bryssel, men kom ändå att få en stor påverkan på den franska orgeltraditionen efter Franck, genom sina elever och sin orgelskola, vilket redan
93 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 272-273. 94 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 478.
95 Orgeln på Pariskonservatoriet byggdes av Gabriel-Joseph Grenié, år 1817. Den byggdes om flera gånger, bl a av Cavaillé-Coll, och hade
två manualer (Grand Orgue och Récit), men erbjöd mycket begränsade möjligheter till att variera registreringen, och drabbades ofta av fel i mekaniken. Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 86, 89, 473.
96 Alexandre Guilmant (1837-1911). Tonsättare, organist i Sainte-Trinité, orgelprofessor vid Pariskonservatoriet 1896-1911. 97 Roth, Daniel, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 193.
nämnts.99 Franck, som var jämnårig med Lemmens, kom inte i kontakt med Lemmens och hans ideal, under sin utbildning, utan först när han var i 30-årsåldern, då Lemmens gav konserter i Paris.100
Efter Francks död betraktades han som nästan mystiskt änglalik. Hans musik skulle spelas långsamt och med ett perfekt legato, vilket var den ideala väg som Widor nu ledde in den franska orgelmusiken på. På konservatoriet gavs mindre utrymme åt improvisation och mer åt framförande av komponerad musik, enligt de nya normerna.101
3.2.3 Några musiker som hade stor betydelse för César Franck
Naturligtvis hade många olika tonsättare och organister betydelse, av varierande grad, för Franck, som person, och för hans komponerande för orgel. Här tas ett litet urval upp av dem som omnämnts i litteraturen, vilken legat till grund för denna skriftliga reflektion.
Johann Sebastian Bach (1685-1750). Thomaskantorn från Leipzig behöver ingen närmare presentation. Att även Franck tillhörde hans beundrare vittnar många om.102 Vid invigningen av orgeln i Sainte-Clotilde spelade Franck Preludium & fuga i e-moll, av Bach. Det är mycket troligt att det här rör sig om BWV 533, komponerat i Weimar eller Arnstadt103, och inte om det större verket BWV 548, från Leipzig-tiden.104 Första gången samtliga orgelverk av J S Bach publicerades i Frankrike, var 1844, dvs två år efter att Franck slutat studera på
konservatoriet. Händelsen kommenterades i en musiktidskrift: "Ingen utgivare har hittills haft modet att ge ut en enda rad av dessa orgelverk. De kräver en användning av pedalen som praktiskt taget ingen i det här landet behärskar."105 På konservatoriet var orgelns
pedalomfång, som redan påtalats, en och en halv oktav (C-g) och det var därför omöjligt att spela det mesta av Bachs orgelverk. Det var inte förrän orgeln i Sainte-Clotilde byggdes, som Franck fick tillgång till en orgel där han kunde spela Bachs orgelverk.106
99 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 84.
100 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 48. Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 273
101 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck.
102 Emmanuel, Maurice. César Franck. s 96; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 158; Deliège, Célestin, i Wangermée/Vanhulst. Revue
Belge de musicologie - César Franck et son temps. s 21; Himelfarb, Constance, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César
Franck et son temps. s 49.
103 Weimar, enligt Ferrard, Jean, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. s 163; Arnstadt, enligt
Fagius, Hans. Johann Sebastian Bach - 49 Organ Works. s 107.
104 Ferrard, Jean, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. s 163.
105 Aucun éditeur n'a été encouragé à graver et imprimer une seule ligne de ces œvres d'orgue. Elles exigent l'usage de la pédale, une
technique que pratiquement personne dans ce pays ne semble maîtriser actuellement. Davidsson/Jullander Proceedings of the Göteborg
International Organ Academy 1994. s 426.
Adolf Friedrich Hesse (1809-1863). Orgelvirtuosen Hesse från Breslau107, som studerat för Forkel108 och med entusiasm missionerade för Bachs musik, spelade 1844 på
orgelinvigningskonserten i Saint-Eustache, vilken Franck bevistade.109 En musikkritiker skrev
i en recension att Hesse spelade bättre med sina fötter, än de flesta organister gör med sina händer.110 En annan kallade Hesse Pedalens konung.111 År 1862 blev han inbjuden av Franck
att också spela i Sainte-Clotilde.112
Alexandre Pierre François Boëly (1785-1858). Boëly var tonsättare, men också organist, först i Saint-Gervais, och sedan i Saint-Germain-l'Auxerrois. Han var en av de främsta Parisorganisterna på sin tid, och kanske den ende som kunde spela orgelverk av J S Bach.113 Inte bara Franck beundrade Boëly, utan även Saint-Saëns114, som ansåg Boëly vara en av de allra största musikerna och kompositörerna.115 Dubois berättade att Franck inspirerades av Boëly och ofta spelade hans musik.116 Som tonsättare skrev Boëly i en neo-klassisk stil, med grund i estetiken från slutet av 1700-talet.117 Han skrev fler än 300 verk och komponerade mer orgelmusik än någon fransk tonsättare före honom.118
François Benoist (1794-1878). Francks företrädare som orgelprofessor på
Pariskonservatoriet, var utbildad tonsättare och pianist, men blev 1819 utnämnd till orgelprofessor, efter att konservatoriet saknat orgelprofessor sedan 1802. Han innehade tjänsten ända till 1872 och hann under den tiden utbilda ett flertal stora musiker, bland vilka, utöver Franck, kan nämnas exempelvis Lefébure-Wély, Saint-Saëns, Dubois, Georges Bizet, och Alexis Chauvet.119 Han var även kormästare vid operan.120
Louis James Alfred Lefébure-Wély (1817-1869). En av 1800-talets största orgelvirtuoser efterträdde vid 14 års ålder sin far som organist i Saint-Roch, i Paris. Senare blev han organist i La Madeleine och från 1863 i Saint-Sulpice. Lefébure-Wély representerade den mondäna orgelstilen, som tog starka intryck från salongsmusik, operett och opera. Han var mycket
107 Breslau heter, sedan 1945, Wrocław.
108 Johann Nikolaus Forkel (1749-1818). Tysk musikforskare och organist. J S Bachs förste biograf. Medlem av Kungliga Musikaliska
Akademien, i Stockholm.
109 Några månader senare (den 16 december 1844) blev den nyinvigda orgeln förstörd i en eldsvåda. 110 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 82.
111 The king of the pedal. Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing in Nineteenth-Century France and Belgium. s 39. 112 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 344.
113 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 220.
114 Camille Saint-Saëns (1835-1921). Tonsättare, dirigent, organist i La Madeleine, Paris. 115 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 81.
116 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 48. 117 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 38.
118 Riley, Vicki Hale, i The American Organist. February 1986. s 50. 119 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. ss 40-41.
framgångsrik, spelade på ett stort antal orgelinvigningar, bl a den i Sainte-Clotilde, och samarbetade med Cavaillé-Coll.121 Cavaillé-Coll var inte bara orgelbyggare, utan
konstruerade också en sorts harmonium, kallat Poïkilorgue, och Lefébure-Wély skrev en harmoniumskola för detta instrument, Méthode théorique et pratique pour le Poïkilorgue, op 9.122
Jacques-Nicolas Lemmens (1823-1881). Den belgiske tonsättaren och orgelvirtuosen Jaak-Nikolaas Lemmens, var orgelprofessor vid konservatoriet i Bryssel (1849-69) och hade där som elever bl a Charles-Marie Widor, Alexandre Guilmant och Clément Loret, vilket
påverkat orgelspel och organistutbildningar i Frankrike, från 1890 ända in i våra dagar.123 Inte bara genom direktkontakt med sina elever påverkade han orgelspelet, utan också genom sin orgelskola, École d'orgue basée sur le plain-chant romain, från 1862.
Första gången Franck hörde Lemmens spela, var förmodligen 1852, i Saint-Vincent-de-Paul.124 Lemmens var visserligen en virtuos organist, men en stor del av hans berömdhet kom från det faktum att han, efter att ha studerat för Adolph Hesse, ansågs representera den äkta orgeltraditionen efter Bach, vilket rektorn för Brysselkonservatoriet, François-Joseph Fétis, gärna informerade om. Först relativt nyligen har det uppdagats att Lemmens endast fick några få lektioner av Hesse och att Hesse dessutom inte alls fann honom talangfull, utan snarare tvärtom.125 Efter att Lemmens hade slutat som orgelprofessor ägnade han sig framgångsrikt åt att vara affärsman, vilket innebar att bl a vara manager åt sin hustru, den berömda engelska sopranen Helen Sherrington, och exportera smör från Belgien till England.126
Théodore Dubois (1837-1924). Dubois studerade komposition och orgel vid
Pariskonservatoriet. Efter att först ha varit körledare och kororganist i
Saint-Louis-des-Invalides, fick han samma tjänst i Sainte-Clotilde, efter att Franck rekommenderat honom. Så småningom flyttade han till La Madeleine, där han var maître de chapelle 1868-1877 och sedan organiste titulaire 1877-1896. Som tack rekommenderade han senare Franck till
tjänsten som orgelprofessor vid konservatoriet, där Dubois var professor i harmonilära.127 Han
121 Busch, Hermann Josef. Zur Französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 244.
122 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. ss 79 och 97. 123 Jaquet-Langlais, Marie-Louise. Ombre et lumière. s 44.
124 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 87.
125 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 273-274; Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution
to Franck and Widor. s 62.
126 Verdin, Joris. 17/10 2019.
blev sedan professor i komposition och därefter rektor.128 Franck hade för avsikt att tillägna Dubois sin tredje koral, men vid utgivningen var den istället tillägnad förläggaren Auguste Durand.129
Samuel Rousseau (1853-1904). Denne son till en harmoniumbyggare, studerade komposition och orgel vid Pariskonservatoriet, och var först elev till Benoist och sedan till Franck. Han fick tjänsten som körledare och kororganist i Sainte-Clotilde efter Dubois. Senare blev han även professor i harmonilära vid konservatoriet. Han komponerade operor, mässor, ett
rekviem och mängder av musik för både harmonium och orgel, i en stil som påminner mycket om Francks.130
Franz Liszt (1811-1886). Franck korresponderade med Liszt och såg sig själv som hans protégé.131 De träffades första gången 1843, och Liszt berömde då Franck för hans Trios, för piano, violin och violoncell. Då var Franck en ung pianovirtuos. Sedan träffades de igen 1866, då Franck, med Dubois som assistent, för Liszt spelade dels några av sina egna verk och dels Liszts Preludium och fuga över BACH.132 Efter att Franck spelat omfamnades han av Liszt, som utbrast att Franck var likvärdig deras store mästare Johann Sebastian Bach!133
3.2.4 Påverkan av César Franck på andra tonsättare
Att César Franck har påverkat andra tonsättare är nu tämligen oomtvistat. Han har blivit mer uppskattad som tonsättare efter sin död. Exempelvis Julius Rabe skrev "Franck bildade skola: till hans krets räknar man Henri Duparc (1848-1933), Ernest Chausson (1855-1899) samt Vincent d'Indy (1851-1931)."134 Ett annat uttalande som sätter in honom i ett större
sammanhang är "Francks Six Pièces inledde en era som avslutades med Messiaens Livre du
Saint Sacrement."135
128 Busch, Hermann Josef. Zur Französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 88. 129 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 755.
130 Deliège, Célestin, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - C ésar Franck et son temps. s 19. 131 Busch, Hermann Josef. Zur Französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 301.
132 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 36.
133 La fin de la variation trouva M. César Franck dans les bras de l'abbé Liszt qui l'embrassait avec transport en s'écriant qu'il était l'égal de
leur maître à tous, le grand Sébastien Bach! Beauvois, Jean-Léon. Prélude, aria et final avec César Franck. s 229.
134 Rabe, Julius. Musiken genom tiderna. s 175.
135 Franck's Six Pièces opened an era that closed with Messiaen's Livre du Saint Sacrement. Murray, Michael. French Masters of the Organ.
Men hur har Franck påverkat och hur kan man se spåren av hans påverkan? Kurt Lueders har visat på åtta olika nivåer av spår av Franck, vilka gås igenom nedan, med några exempel.136
A. Tillägna Franck ett verk, utan musikaliska referenser. Några exempel på dedikeringar är: Eugène Gigout137 Introduction et Thème Fugué, Théodore Dubois Prélude (ur 12
pièces), Charles Tournemire138 Triple Choral, op 41.
B. Ha en titel på ett verk, som minner om Franck, genom antingen en "franckisk" titel, eller genom att använda hans namn i titeln. Exempel enligt den första typen, är Roland Diggle139 Pièce Héroïque och Eugène Lacroix140 Pièce symphonique. Exempel enligt den andra typen, är Alla Frank [sic], av Albert Alain.141
C. Citera ett tema. Både Aloÿs Claussmann142 och Fernand de La Tombelle143 har skrivit varsin Pastoral, vilka tydligt parafraserar Francks Pastorale.
D. En friare användning av ett motiv, eller en musikalisk idé, av Franck. Amerikanen Philip James144 har skrivit Méditation à Sainte-Clotilde, där han använder ett tema från Francks symfoni.
E. Använda en hel kompositionsprincip eller ett musikaliskt samband, av Franck. Ett exempel är Passacaille et Fugue, av en annan amerikan, Daniel Gregory Mason145, som går från Bachstil, via Regerstil, till Franckstil.
F. Bruka vändningar som tydligt påminner om Franck, men som ändå perfekt smälter in i kompositörens eget tonspråk, såväl melodiskt och harmoniskt, som rytmiskt. Francks elev och sedermera kollega, Samuel Rousseau, anammade Francks tonspråk och gjorde det till sitt eget, vilket bl a märks i hans Prière, från 1892.
G. Återanvända en kortare eller längre struktur.146 H. Skapa ett "franckiskt" klimat eller atmosfär.
136 Lueders, Kurt, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. ss 191-201.
137 Eugène Gigout (1844-1925). Tonsättare, organist i Saint-Augustin, orgelprofessor vid konservatoriet. Lärare till bl a Léon Boëllmann,
Gabriel Fauré och André Marchal. Elev till Lemmenseleven Clément Loret.
138 Charles Tournemire (1870-1939). Tonsättare, organist i Sainte-Clotilde, professor i ensemblespel vid konservatoriet. 139 Roland Diggle (1885-1954). Engelskfödd amerikansk tonsättare och organist.
140 Eugène Lacroix (1858-1950). Organist i Notre-Dame-d'Auteuil och i Notre-Dame-de-Lourdes. Elev till Eugène Gigout. 141 Albert Alain (1880-1971). Tonsättare, organist i Saint-Germain-en-Laye. Far till Jehan, Marie-Odile, Olivier, och Marie-Claire. 142 Aloÿs Claussmann (1850-1926). Tonsättare, organist, pianist. Elev till Eugène Gigout. Organist i katedralen i Clermont-Ferrand. 143 Fernand de La Tombelle (1854-1928). Tonsättare, organist.
144 Philip Frederick Wright James (1890-1975). Tonsättare, organist, dirigent, pedagog. Elev till Joseph Bonnet och Alexandre Guilmant. 145 Daniel Gregory Mason (1873-1953). Tonsättare. Elev till Vincent d'Indy. Son till pianobyggaren Henry Mason. Sonson till tonsättaren
Lowell Mason.
4 César Franck
4.1 Biografi
César Auguste Jean Guillaume Hubert Franck föddes den 10 december 1822 i Liège, i
Belgien, som andre son till Marie-Cathrine Barbe-Frings och Nicolas-Joseph Franck. En äldre bror hade dött några månader tidigare, vid ett års ålder.147 Ytterligare en yngre bror och en yngre syster dog i barnaår.148 Tre år efter César, år 1825, föddes Césars yngre bror Jean Joseph Hubert, som först var violinist, men sedan också blev organist och kompositör. Alla biografier är ense om att fadern bestämt att hans son, César-Auguste149, skulle bli underbarn och virtuos pianist och att han på ett mycket hårt sätt styrde sonen däråt.150 Även lillebrodern Joseph pressades att bli virtuos, fast på fiol.
År 1831 började Franck studera piano och musikteori vid Conservatoire Royal de Liège.151 Några år därefter skrev han sina första stycken för piano, samt kammarmusik.
1835 organiserade hans far en liten turné för bröderna, och i maj flyttade de till Paris, där Franck fick lektioner av Anton Reicha152 i harmonilära och kontrapunkt, men han studerade även piano och komposition.
Eftersom Franck inte hade franskt medborgarskap fick han inte börja på Pariskonservatoriet förrän 1837, då hans far, för detta ändamål, blivit fransk medborgare. Där studerade han först piano och kontrapunkt. 1839 började han i kompositionsklassen och 1840 började han i orgelklassen hos François Benoist. 1842 tog Francks far honom ur konservatoriet för att han skulle kunna fokusera på sin karriär som pianovirtuos. Under de kommande åren
komponerade han både pianomusik och kammarmusik, samt turnerade som pianist, ofta tillsammans med sin bror, Joseph, som violinist.153
Från 1844 bodde Franck stadigvarande i Paris, där han livnärde sig på att ge privatlektioner i främst piano. År 1846 bröt han med sin far, eftersom denne misstyckt till Francks förlovning
147 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 38.
148 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 9.
149 På svenska skulle namnen vara Caesar Augustus, vilket kan uppfattas som en aning pretentiöst.
150 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 38; Beauvois, Jean-Léon. Prélude, aria et final. s 44; Smith, Rollin. Toward an authentic
interpretation of the organ works of César Franck. s 3; m fl.
151 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 11.
152 Anton Reicha (1770-1836). Tjeckiskfödd tonsättare. Vän med Beethoven. Lärare åt bl a Liszt, Berlioz och Gounod. 153 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. ss 17-37.
med sin pianoelev, Félicité Desmousseaux, som var dotter till ett skådespelarpar. Fram tills brytningen hade Franck kallat sig César-Auguste Franck de Liège, men från och med nu övergick han till att kalla sig César Franck. Från detta år kommer hans första kända orgelkomposition, Pièce i Ess-Dur154. Följande år fick han en tjänst som organiste
accompagnateur i kyrkan Notre-Dame-de-Lorette, där det fanns en orgel byggd av Cavaillé-Coll.155
I Frankrike fick man inte gifta sig utan föräldrarnas medgivande innan man var 25 år. Den 22 februari 1848, dvs ett par månader efter att han fyllt 25, gifte sig César Franck med Félicité Desmousseaux, i Francks kyrka, Notre-Dame-de-Lorette, i Paris. Samma datum utbröt den s k februarirevolutionen. Sällskapet med de nygifta lär ha fått ta sig förbi flera barrikader för att ta sig från kyrkan till bröllopsfesten.156 År 1851157 fick Franck tjänsten som organiste
titulaire158 i kyrkan Saint-Jean-Saint-François.
Som tidigare nämnts var detta en period då hela Paris omdanades och moderniserades. Även om Franck trivdes i Saint-Jean-Saint-François, ville han säkerligen ha en mer prestigefylld och bättre tjänst, med en större orgel. År 1857 blev han först maître de chapelle, och sedan
organiste titulaire i den nybyggda kyrkan Sainte-Clotilde, vilken ännu inte hade någon orgel. När den nya Cavaillé-Coll-orgeln invigdes i slutet av 1859, hade Franck redan sökt tjänster i de stora Pariskyrkorna Saint-Eustache (1854) och Saint-Roch (1856). Han sökte senare även tjänster i Saint-Sulpice (1870) och La Madeleine (1871), men fick aldrig någon av de
tjänsterna, utan stannade i Sainte-Clotilde resten av sitt liv.
Under åren 1860-64 skrev Franck de stora orgelverken Fantaisie i C-dur (op. 16), Grande
Pièce symphonique (op. 17), Prélude, fugue et variation (op. 18,) Pastorale (op. 19), Prière (op. 20) och Final (op. 21), vilka publicerades 1868, under namnet Six Pièces.
Då Paris belägrades 1870-71, under fransk-tyska kriget, stannade Franck kvar i Paris med sin fru och deras barn, Georges och Germain. År 1872 blev César Franck utnämnd till professor i orgelspel vid Pariskonservatoriet, när den dåvarande professorn François Benoist gick i
154 Franck hade inte namngett stycket, varför utgivaren kallade det Pièce (= stycke).
155 År 1845 enligt Busch, Zur Französichen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 129; år 1846 enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i
Archbold/Peterson, French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor, s 160; år 1847 enligt Fauquet, Joël-Marie, César Franck, s 223; och Strucken-Paland, Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1.
156 Beauvois, Jean-Léon. Prélude, aria et final. s 141.
157 År 1851 enligt Fauquet, Joël-Marie, César Franck, s 219; Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson, French Organ Music from
the Revolution to Franck and Widor, s 162; Strucken-Paland, Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1. År 1853 enligt Busch, Zur Französichen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 129.
pension, vid 77 års ålder. Till en konsert han gav i Palais du Trocadéro 1878, skrev Franck (på en vecka!)159 de tre orgelverken Trois Pièces: Fantaisie i A-dur160, Cantabile, Pièce Héroïque. År 1885 blev César Franck utnämnd till Chevalier de la Légion d'honneur.161
I början av juli år 1890 råkade Franck ut för en trafikolycka. Under augusti-september skrev han sina sista stora orgelverk, Trois Chorals (Choral I i E-dur, Choral II i h-moll, Choral III i
a-moll), vilka publicerades först efter hans död. Den 8 november 1890 avled han i sviterna efter trafikolyckan fyra månader tidigare.162
4.2 Vem var människan César Franck?
Biografiska fakta om César Franck, kan man lätt finna. Men vem var han? Och hur var han? Hugues Imbert skrev fyra år efter Francks död om hans utseende att han hade "en bred panna, små, uttrycksfulla ögon, fulla av liv, skymda under ögonbrynen, tjock näsa, bred mun, liten haka och framförallt stora polisonger."163 Beskrivningen fortsätter: "lugnet dominerade,
godheten var stor, hans ansikte leende, hans öppna mottagande vittnade om en välvilja och ett själsligt allvar som inget kunde störa. Hans ömhet för de lidande, för de ödmjuka, kände inga gränser."164
30 år senare skrev en av César Francks sista elever, Albert Mahaut, bl a att Franck hade en mörk röst, men framför allt beskrev han honom som mycket god. I förordet till samma bok skrev en annan elev, Arthur Coquard, att Franck hade ett intellekt öppet för allt, med ett behov av aktualiteter och efterforskning som aldrig blev tillfredsställt.165
Om Francks enormt stora händer, som kunde ta de allra största ackord, vittnar hans elev Maurice Emmanuel166, något som senare tagits upp även av andra författare.167 Marie-Louise Jaquet-Langlais har skrivit att en positiv sak med Duprés Franck-utgåva är att
159 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 188. 160 Fantaisie kallades i Francks manuskript Fantaisie-Idylle.
161 Hederslegionen, dvs Frankrikes främsta orden. Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 250; Strucken-Paland,
Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1.
162 Strucken-Paland, Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1.
163 Le front large, les yeux petits, expressifs, pleins de vivacité, enfouis sous l'arcade sourcilière, le nez épais, la bouche prodigieusement
large, le menton petit et, surtout, les bas côtés de la figure encadrés de favoris blancs. Imbert, Hugues. Portrait et études. s 5.
164 Le calme dominait, la bonté était grande; sa figure souriante, son accueil très ouvert accusait une bienveillance toujours égale, une
sérénité d'âme que rien ne pouvait troubler./.../Sa tendresse pour les souffrants, pour les humbles n'avait point de bornes. Imbert, Hugues.
Portrait et études. ss 5-6.
165 Une intelligence ouverte à tout, par un besoin de nouveauté et d'investigation que rien ne pouvait satisfaire. Mahaut, Albert. Oeuvre
d'orgue de César Franck. s 10.
166 L'immense ouverture de sa main lui permettait d'aborder les plus larges accords. Emmanuel, Maurice. César Franck. s 101. 167 Remarquer la longueur du pouce de la main droite. Dufourcq, Norbert. César Franck et la genèse des premières oeuvres d'orgue. s 4.
