Francks tolv stora orgelverk279 finns utgivna av flera förlag. Six Pièces gavs först ut hos Maeyens-Couvreur, vilka senare köptes av Durand, som gav ut både Trois Pièces och Trois
Chorals.
I boken Organistpraxis finns en översiktlig, och klar, genomgång av ett antal olika utgåvor, där den som rekommenderas, är Hermann J. Buschs originalutgåva hos Butz, samtidigt som en liten varning utfärdas för utgåvan hos Dover, pga det stora antalet tryckfel.280 Buschs
utgåva baseras på Durands utgåva i stående format. I boken César Franck et son temps noterar Jean Ferrard att det stora antalet fel i Durands utgåva i liggande format, t o m gett upphov till en skrift281, som dock behandlar endast 141 av 251, eller fler, fel!282 Denna utgåva
gjordes för att Durand önskade hävda sig mot Marcel Duprés utgåva hos Bornemann. Durands liggande utgåva finns numera också utgiven av Dover och Kalmus. Utöver
ovanstående kan också nämnas utgåvorna från Peters, respektive Universal Edition (Wiener Urtext Edition). I boken French Organ Music from the revolution to Franck and Widor, går även Marie-Louise Jaquet-Langlais igenom ett stort antal olika utgåvor med deras för- respektive nackdelar.283
Förlaget Bärenreiter har, tillsammans med Association Internationale César Franck, påbörjat utgivningen av en komplett urtext-utgåva av Francks orgel- och harmoniumverk. Den
kommer innefatta åtta volymer, i kronologisk ordning, och innehålla både Six Pièces, Trois
Pièces, Trois Chorals, L'Organiste och ett antal postumt utgivna stycken, samt tidigare opublicerade fragment och varianter. Band 1 i denna serie gavs ut 2018.
278 Eschbach, Jesse Ernest, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 114;
Angerdal/Hellsten/Fagius Organistpraxis. ss 180-181.
279 Six Pièces, Trois Pièces, Trois Chorals. 280 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 183.
281 Craighead, David & Godding, Antone. Errata in new Durand edition of Franck's organ works. Eastman School of Music of the
University or Rochester.
282 Ferrard, Jean, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de Musicologie - César Franck et son temps. s 177.
6 Analys
1800-talet var en turbulent period i Frankrike och mycket hände, inte bara i samhället, utan även musikaliskt. Orgelbyggeriet utvecklades och orgelmusiken likaså. César Franck, som började med att studera piano och komposition, övergick till att studera orgel och därefter bli organist och orgelprofessor. Han ingick i den klassiska franska traditionen, tillsammans med bl a Camille Saint-Saëns, Théodore Dubois och Louis James Alfred Lefébure-Wély. Under deras levnad lanserade den belgiske organisten Jacques Lemmens, en ny orgelteknik, med perfekt legatospel och briljant pedalspel. Hans två elever, Charles-Marie Widor och Alexandre Guilmant, vilka i tur och ordning efterträdde Franck som professorer på
Pariskonservatoriet, introducerade denna nya spelteknik i Frankrike, vilken allt sedan dess spridits, och över hela världen kommit att prägla sättet att spela även musik av Franck, trots att han egentligen var verksam före denna stils genombrott.
Litteraturstudier, inspelningar och intervjuer leder till slutsatsen att det inte går att, med bestämdhet, säga att César Francks orgelmusik alltid skall spelas på det ena eller det andra sättet, eftersom det beror på ens eget angreppssätt, på orgeln som används, och på lokalen som orgeln står i. Inga inspelningar finns med kompositören. Franck själv spelade väldigt fritt och var, även vid repertoarspel, mycket anpassningsbar och öppen för olika tolkningar. Han registrerade olika, beroende på vilken orgel han satt vid. Francks elever spelade heller inte på ett gemensamt, klart definierbart, sätt, utan kan delas upp i olika tolkningstraditioner.
Att utgå från ett perfekt legato i både manualer och pedal, vilket kom att bli idealet i
Frankrike efter Francks bortgång, verkar inte vara i överensstämmelse med Francks eget sätt att spela. Mycket tyder på att Franck spelade rubaterat, pianistiskt, med användande av brutna ackord och med en mycket aktiv vänsterfot, samtidigt som den högra foten ofta var upptagen av att sköta svällartrampan. Dessutom tyder Francks egna anteckningar och brev på att han spelade sina egna verk i betydligt raskare tempi än vad som idag är brukligt.
Även om målet är att närma sig César Francks orgelmusik utan att anamma senare tiders orgelteknik, vilken ofta något slarvigt betraktas som enbart legatoteknik, är valet av uttryckssätt inte helt självklart, eftersom Franck själv var så öppen för olika tolkningar och dessutom framför allt undervisade i improvisation, och inte interpretation.
7 Avslutande reflektion
Vid författandet av detta arbete har tagits del av andras erfarenheter och åsikter genom att i hög utsträckning utgå från skriftliga källor. Endast ett fåtal källor är från första halvan av 1900-talet, eller tidigare. Den övervägande majoriteten av de använda källorna är från 1970- talet och framåt. Alla källor har, om än i olika hög grad, påverkats av sin samtid, vilket
givetvis gått ut över slutresultatet på detta arbete. För att, åtminstone delvis, komma runt detta skulle mer information ha kunnat sökas i källor samtida med Franck.
Ytterligare konstnärliga studier i ämnet skulle förmodligen gagnas av att öva på, och spela musik av César Franck och hans samtida på pedalpiano, respektive harmonium (och då inte svenskt harmonium, utan den franska varianten, s k Harmonium d'Art, eller
Kunstharmonium), eftersom det var dessa instrument som användes då musiken skrevs. Den typen av praktisk forskning skulle förhoppningsvis ge en större insyn i de förhållanden som den tidens organister levde under, och ge en ökad förmåga att spela på samma sätt som Franck.
Det finns ett stort intresse för César Franck och därför finns också mycket litteratur
tillgänglig. Vidare forskning om kretsen kring Franck, exempelvis Théodore Dubois, som är mindre känd, eller Samuel Rousseau, som nog kan betraktas som okänd, vore intressant, eftersom dessa två kom ur samma speltradition som Franck, men levde och verkade vidare när Lemmens och Widors spelsätt gjorde sitt intåg i Frankrike.
Referenser
Litteratur
Angerdal, Lars, samt Hellsten, Hans & Fagius, Hans. (2011): Organistpraxis. Stockholm: Verbum.
Archbold, Lawrence & Peterson, William John (red.). (1995): French Organ Music from the
Revolution to Franck and Widor. Rochester: University of Rochester Press.
Audsley, George Ashdown. (1965): The Art of Organ-Building, Volume second. New York: Dover Publications.
Aulin, Arne. (1970): Musikhistoria. Stockholm: Natur & Kultur.
Beauvois, Jean-Léon. (1990): Prélude, aria et final avec César Franck. Grenoble: Presses Universitaires.
Benoit, Marcelle & Dufourcq, Norbert & Sabatier, François (red.). (1990): L'Orgue, Cahiers
et mémoires - César Franck, No 44, (1990-II). Paris: Les amis de l'orgue.
Busch, Hermann Josef. (2011): Zur französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. Bonn: Dr. J. Butz.
Busch, Hermann Josef. (1986): Zur Interpretation der französischen Orgelmusik. Berlin: Merseburger.
Davidsson, Hans & Jullander, Sverker (red.). (1995): Proceedings of the Göteborg
International Organ Academy 1994. Göteborg: Musikvetenskapliga avdelningen, Göteborgs universitet.
Davies, Laurence. (1973): Franck. London: J. M. Dent & Sons Ltd.
Dufourcq, Norbert. (1973): César Franck et la genèse des premières œuvres d'orgue. Paris: Les amis de l'orgue.
Dömling, Wolfgang. (1977): Hector Berlioz. Reinbek bei Hamburg: Rowohlt Taschenbuch. van Eck, Ton (red.). (1996): Gratia Discipulorum – Mélanges Marie-Claire Alain.
Romainmôtier: Association Jehan Alain.
Einstein, Alfred. (1972): Musikens historia. Stockholm: Bokförlaget Aldus / Bonniers. Emmanuel, Maurice. (1930): César Franck. Paris: Henri Laurens
Fagius, Hans. (2015): Johann Sebastian Bach – 49 Organ Works. Stockholm: Gehrmans Musikförlag.
Fauquet, Joël-Marie. (1999): César Franck. Paris: Fayard
Imbert, Hugues. (1894): Portraits et études. Paris: Librairie Fischbacher.
Jaquet-Langlais, Marie-Louise. (1995): Ombre et lumière. Paris: Editions Combre.
Jullander, Sverker (red). (1999): GOArt Research Reports, Volume 1. Göteborg: Göteborg Organ Art Center.
Jullander, Sverker (red). (2000): GOArt Research Reports, Volume 2. Göteborg: Göteborg Organ Art Center.
Kivy, Peter. (1995): Authenticities: Philosophical Reflections on Musical Performance. New York: Cornell University Press.
Kjellberg, Erik (red.). (2007): Musikhistoria. Stockholm: Natur & Kultur. Lagarde, André & Michard, Laurent. (1985): XIXe siècle. Paris: Bordas. Landner, Christiane. (1989): La France. Malmö: Liber.
Lussy, Mathis. (1874): Traité de l'expression musicale. Paris: Heugel et Compagnie. Mahaut, Albert. (1923): Oeuvre d'orgue de César Franck. Paris: Hachette.
Michaud, Guy & Torrès, Georges. (1983): Le Nouveau Guide France. Paris: Hachette. Murray, Michael. (1998): French Masters of the Organ. New Haven: Yale University Press. Ochse, Orpha. (1994): Organists and Organ Playing in Nineteenth-Century France and
Belgium. Bloomington: Indiana University Press.
Peeters, Paul. (2014): The Haarlem Essays. Bonn: Dr J. Butz Musikverlag. Rabe, Julius. (1966): Musiken genom tiderna. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Riley, Vicki Hale. (February 1986): Alexandre Pierre François Boëly. The American
Organist. Vol. 20, No. 2.
Sabatier, François. (1982): César Franck et l'orgue. Paris: Presses Universitaires de France. Smith, Rollin. (1983): Toward an Authentic Interpretation of the Organ Works of César
Franck. New York: Pendragon Press.
Smith, Rollin. (1997): Playing the Organ Works of César Franck. Stuyvesant, New York: Pendragon Press.
Snyder, Kerala (red). (2002): The Organ as a Mirror of Its Time. New York: Oxford University Press.
Stove, Robert James. (2012): César Franck – His life and times. Lanham, Maryland: Scarecrow Press.
Tournemire, Charles. (1931): César Franck. Paris: Librairie Delagrave.
Verdin, Joris. (2020): New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-
Wély, Lemmens and Franck. (Artikel under utgivning.) Göteborg: Högskolan för scen och musik.
Vierne, Louis. (1934): Mes souvenirs. Paris: Les amis de l'orgue. Vierne, Louis. (1934): Journal. Paris: Les amis de l'orgue.
Wangermée, Robert & Vanhulst, Henri (red.). (1991): César Franck et son temps. Revue Belge de Musicologie, Vol XLV. Bruxelles: Société Belge de Musicologie.
Encyklopedier
Bonniers musiklexikon. (1983): Stockholm: Bonniers.
Guide de la musique d'orgue. (1991): Paris: Fayard.
Sohlmans musiklexikon. (1977): Stockholm: Sohlmans förlag.
Musikalier
Busch, Hermann Josef. (1991): César Franck orgelmusik. Sankt Augustin: Dr J. Butz. Chorzempa, Daniel. (1975): Julius Reubke – The 94th Psalm. London: Oxford University
Press.
Dupré, Marcel. (1955): Oeuvres pour Orgue de César Franck. Paris: S. Bornemann. Schauerte-Maubouet, Helga. (2003): Boëllmann, Léon – L'Œuvre d'Orgue II. Kassel:
Bärenreiter-Verlag Karl Vötterle GmbH & Co.
Strucken-Paland, Christiane. (2018): Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke I. Kassel: Bärenreiter-Verlag Karl Vötterle GmbH & Co.
Åberg, Mats. (1997): Orgelskola. Stockholm: Verbum.
DVD
Franck – Father of the Organ Symphony. (2014): Fugue State Films.
CD
Verdin, Joris. César Franck – Intégrale de l'oeuvre d'orgue. (2000): Ricercar.