Teoretisk ansats

Det teoretiska ramverket i den här studien är sammansatt av två kompletterande uppsättningar av redskap. Den första uppsättningen teoretiska redskap bygger på utvalda delar av ekvivalensteorin (se avsnitt 5.3.1) som är uppdelad i grad och typ av ekvivalens. Här är fokus på termer, och de analytiska redskapen erbjuder detaljrikedom. Dock är de olika ekvivalenterna exempel på färdiga typer. Eftersom materialet utgår från redan färdiga översättningar blir uppgiften att försöka hitta de typer av ekvivalenter som bäst matchar den inte alltid perfekta verkligheten.

Ytterligare en uppsättning teoretiska redskap utgörs av en utbyggd typologi av översättningsstrategier (Niska & Frøili 1991) som använts som ett komplement till ekvivalensteorin och är ett redskap för hur man kan lösa översättningstekniska utmaningar när det saknas ekvivalens mellan käll- och målspråk. Typologin används för att kategorisera hur de svenska termerna har översatts till persiska och dari. Nackdelen med typologin är att den är ett grovt redskap och ursprungligen skapad för att analysera tolkars strategier i att hantera flerspråkig terminologi i tolkade samtal. Materialet i den här studien utgörs av termer i översättningar. Typologins styrka är att det handlar om termer.

De här två ansatserna, dvs. de utvalda delarna av ekvivalensteorin och typologin med översättningsstrategier fungerar i studien som två kompletterande etapper i analysen.

Ekvivalensteorin möjliggör en mer detaljerad analys av hur de svenska samhällstermerna har översatts till persiska och dari, medan typologin med översättningsstrategier möjliggör en grövre kategorisering.

5.3.1 Teorin om ekvivalens

Överensstämmelse mellan språk eller texter kallas inom översättningsteori för ekvivalens.

Ekvivalens används och tillämpas även inom terminologiläran, där det betecknar en relation mellan termer på två eller flera språk (Bucher et al. 2013:170).

En lämplig ekvivalent, dvs. en motsvarande term, nås genom att skapa sig en uppfattning om de bakomliggande begreppen av termerna i källspråket. Genom kunskap i terminologilära kan översättaren med större säkerhet välja en lämplig term på målspråket alternativt hitta ett lämpligt ersättningsuttryck vid avsaknad av en term på målspråket (Bucher et al. 2013:168).

Inom terminologiläran syftar ett begrepp till den mentala föreställningen om företeelser i verkligheten, som föremål och händelser. Begrepp existerar bara i föreställnings- eller tankevärlden och behöver förklaras och avgränsas gentemot andra begrepp. Denna avgränsning sker med hjälp av definitioner. Begreppen behöver sedan även tilldelas benämningar som utgörs av ord och termer. Begreppet som beskrivs med definitionen ”tvåhjuligt motorlöst fordon som framförs genom trampning av pedaler” har på svenska tilldelats termen cykel (Institutet för språk och folkminnen, terminologi, 2016-03-20).

Vad beträffar de svenska samhällstermerna är det inte ovanligt att en motsvarande benämning i ett annat språk saknas. De svenska samhällstermerna är anpassade för en svensk

30

samhällskontext, vilket inte alltid lämpar sig för eller förekommer i andra språk. Detta skapar behov av att bilda en ekvivalent på det andra språket för den svenska termen. Det kan dock vara svårt att översätta svenska samhällstermer till andra språk i och med att de i stor utsträckning är kulturberoende. Det kan försvåra överföring till förhållanden i andra kulturer (Ehrnebo 2013:175,177). För personer från länder med väldigt annorlunda samhällssystem än det svenska, kan begrepp som i Sverige är självklara ställa till bekymmer (Niska & Frøili 1991:361). Begreppsvärlden utvecklas olika i olika språk till följd av kulturella skillnader och andra skillnader mellan de områden i vilka språket används (Svensén 2005:311). Men till och med i två kulturellt närliggande samhällen som det svenska och det finländska har det uppstått ett stort antal termer som enbart används i Sverige för att beskriva företeelser som saknas i Finland (Niska & Frøili 1991:361).

För att finna den lämpliga termen eller ett eventuellt annat uttryck för att ersätta termen på målspråket behöver översättaren använda ett terminologiskt angreppssätt, som kan illustreras med en trestegstrappa enligt nedan. Varje trappsteg representerar ett antal uppgifter som översättaren bör utföra i sitt flerspråkiga terminologiarbete. Som Bucher et al. poängterar är denna trappa en idealmodell, vilket innebär att den ger ett bra stöd i det flerspråkiga terminologiarbetet. Arbetet i praktiken innebär dock ofta kompromisser av olika slag (Bucher et al. 2013:168–69).

Figur 3. Ekvivalenstrappan

Då denna delstudie undersöker redan befintliga ekvivalenter från olika webbplatser ligger fokus på steg 3 i trappan. Steg 3 i den terminologiska trappan innebär att hitta eller föreslå en ekvivalent på målspråket för att återge termen i källspråket. I denna uppsats utgörs termerna av de svenska samhällstermerna och källspråket är svenska. Persiska och dari utgör målspråket och är de två språkliga varieteter till vilka ekvivalenter behövs. En ekvivalent i ett målspråk uppvisar olika grad av ekvivalens i förhållande till termen eller termerna i källspråket.

Ekvivalensläran är teoretiskt komplex. För den här specifika studien och analysen av redan befintliga ekvivalenter har lämpliga delar av den valts ut. Ett sätt att kategorisera ekvivalenter handlar om att avgöra graden av ekvivalens, dvs. huruvida ekvivalenterna är fullständiga ekvivalenter, partiella ekvivalenter eller nollekvivalenter. Ett annat sätt att analysera ekvivalenterna är att avgöra typen, dvs. på vilka grunder de olika komponenterna är översatta.

31 5.3.1.1 Graden av ekvivalens

Graden av ekvivalens ifråga om relationer mellan begreppen i käll- och målspråk kan delas in i tre. Dessa tre relationer är: 1) fullständig ekvivalens, 2) partiell ekvivalens och 3) nollekvivalens (Fischer 2014:108). Dessa tre ekvivalenstyper kommer att redogöras för nedan.

Fullständig ekvivalens

Om en ekvivalent innefattar både semantisk och pragmatisk ekvivalens (se nästa avsnitt) benämns detta fullständig ekvivalens (Bucher et al. 2013:170–71). Vid fullständig ekvivalens råder fullkomlig överensstämmelse mellan uttryck i käll- och målspråket beträffande betydelse och bruklighet. Fullständig ekvivalens är dock sällsynt och förekommer främst inom vissa typer av fackterminologi, speciellt inom de teknisk-naturvetenskapliga områdena där det i stor utsträckning finns en internationell och i många fall standardiserad begreppsbildning (Svensén 2005:315).

Partiell ekvivalens

Vid så kallad partiell ekvivalens finns viss men inte fullständig överensstämmelse mellan uttryckens betydelse och bruklighet i mål- kontra källspråk. Vid partiell ekvivalens kan skillnaden mellan språken vara att begreppet bakom det målspråkliga uttrycket har färre särdrag än begreppet bakom det källspråkliga uttrycket. Det källspråkliga uttrycket blir då ett överordnat begrepp. Svensén demonstrerar detta genom följande exempel (Svensén 2005:316-17):

boyhood  ’barndom’

mormor  ’grand-mère’

fressen  ‘äta’

I exemplen ovan motsvaras betydelserna hos två eller flera uttryck på källspråket av betydelsen hos ett enda uttryck på målspråket. För att balansera mellan käll- och målspråk måste tillägg till de målspråkliga uttrycken göras (Svensén 2005:317):

boyhood  ’(pojkes) barndom’

mormor  ’grand-mère [maternelle]’

fressen  ‘(om djur) äta’

Även det omvända förhållandet är möjligt och innebär då att begreppet bakom det målspråkliga uttrycket har fler särdrag än begreppet bakom det källspråkliga uttrycket och blir då ett underordnat begrepp (Svensén 2005:317). Om begreppet på källspråket är vidare eller snävare än begreppet på målspråket, försvåras ofta översättningen i ena riktningen.

Nollekvivalens

Nollekvivalens uppstår när det i målspråket varken finns fullständiga eller partiella ekvivalenter i relation till det källspråkliga uttrycket. Nollekvivalens uppkommer ofta när det källspråkliga uttrycket betecknar ett kulturspecifikt begrepp (Svensén 2005:319–20).

32

Det kan finnas två anledningar till att nollekvivalens uppstår. Den första anledningen innebär att det existerar en referentiell lucka, dvs. att ett begrepp som förekommer i den källspråkliga sfären saknas i den målspråkliga. Den andra anledningen innebär att det finns en lexikalisk lucka, vilket innebär att samma begrepp förekommer i båda sfärerna, men att målspråket saknar ett uttryck för den. Lexikala luckor uppstår vanligtvis när begreppsbildningen är olika på två språk, vilket ibland är en följd av att ett visst område är viktigare eller mer utvecklat inom det ena språkets sfär än inom det andras.

Det finns två olika sätt för att hantera referentiella och lexikaliska luckor. Den ena metoden betonar uttryckssidan och används när det finns ett uttryck som kan fungera som målspråklig motsvarighet, även om det fungerar mindre bra. Då är det nödvändigt att komplettera med någon slags förklaring eller åtminstone påpeka att det som föreslås är en ungefärlig motsvarighet. Den andra metoden betonar istället innehållssidan och används då det inte finns någon ungefärlig motsvarighet att föreslå. Då anges betydelsen i form av en definition eller förklaring (Svensén 2005:332–33).

5.3.1.2 Typer av ekvivalens

Relationen mellan ett källspråkligt uttryck och ett målspråkligt uttryck kan vara betydelsemässig och/eller bruklighetsmässig. Den betydelsemässiga relationen mellan ett källspråkligt och ett målspråkligt uttryck kallas för semantisk ekvivalens. Detta innebär att en term på ett språk är en ekvivalent till en term på ett annat språk om de betecknar samma begrepp (Bucher et al. 2013:170–71). Den bruklighetsmässiga relationen mellan ett källspråkligt och ett målspråkligt uttryck benämns pragmatisk ekvivalens (Svensén 2005:313). Detta innebär till exempel att en term i målspråket kan användas på samma stilnivå som motsvarande term i källspråket (Bucher et al. 2013:170–71).

Svensén (2005:313) demonstrerar skillnaden mellan semantisk och pragmatisk ekvivalens genom exemplifiering med en av de adverbiella användningarna av det engelska ordet right.

Svensén skriver att ordet har flera semantiska ekvivalenter i engelsk-svenska ordböcker. Dessa semantiska ekvivalenter är rätt, rakt, just, precis, alldeles, helt, riktigt, till (åt) höger samt några till. Det engelska ordet right används även för att visa att den talande förstår eller accepterar de argument som samtalspartnern framför. Den svenska ekvivalenten till denna användning av ordet skulle kunna vara jag förstår eller jag håller med och är ett exempel på pragmatisk ekvivalens, då relationen mellan uttrycken i käll- och målspråk i detta fall är av bruklighetsmässig karaktär än av betydelsekaraktär.

Ibland, även om det är sällsynt, händer det att relationen mellan en term och dess motsvarighet på ett annat språk kännetecknas av både semantisk och pragmatisk ekvivalens. Då råder fullständig ekvivalens (Bucher et al. 2013:170–71). Vid fullständig ekvivalens råder fullkomlig överensstämmelse mellan uttryck i käll- och målspråket beträffande betydelse och bruklighet.

Fullständig ekvivalens förekommer främst inom vissa typer av fackterminologi, speciellt inom de teknisk-naturvetenskapliga områdena där det i stor utsträckning finns en internationell och i många fall standardiserad begreppsbildning (Svensén 2005:315). Semantisk ekvivalens kan

33

vidare delas in i översättningsekvivalens¹⁶ och förklaringsekvivalens (Svensén 2005:315), vilket diagrammet nedan demonstrerar.

Figur 4. Diagram av ekvivalenstyper

Utmärkande för översättningsekvivalens är främst att den kan sättas in i löpande text på målspråket. Översättningsekvivalenter betraktas som ekvivalenter med högre grad av insättbarhet, men har lägre förklaringsvärde. Svensén ger exempel på en typisk översättningsekvivalent till engelskans preservation order, som på svenska motsvaras av ’k-märkning’ (Svensén 2005:314).

Ibland behöver dock mottagaren få en uppfattning om det källspråkliga teckeninnehållet och då tillämpas en förklaringsekvivalent, som utmärks av att ha ett visst förklaringsvärde.

Förklaringsekvivalenter har ett högre förklaringsvärde än översättningsekvivalenter, men samtidigt en lägre grad av insättbarhet. En förklaringsekvivalent till preservation order skulle kunna vara ’förklaring som kulturminne’ (Svensén 2005:314). Ett annat typiskt exempel på förklaringsekvivalenter är så kallade parafrastiska ekvivalenter, dvs. en omskrivning med bevarande av det huvudsakliga ursprungliga innehållet. Exempel på parafrastiska ekvivalenter är ’ung. läkarsekreterare med laboratorieutbildning’ till tyskans Arzthelferin eller ’institution för forskarutbildning vid universitet’ till engelskans graduate school. De senare exemplen ger läsaren en viss uppfattning om ekvivalentens betydelse och har därav ett högre förklaringsvärde, men samtidigt är dessa ekvivalenter begränsat insättbara (Svensén 2005:335).

Vad beträffar förklaringsekvivalenter, finns det en skiljelinje mellan denna typ av ekvivalenter och de så kallade encyklopediska förklaringarna, som vanligtvis används i de fall då målspråket överhuvudtaget inte har något uttryck som går att bruka som ekvivalent. Denna situation uppstår oftast vid kulturspecifika begrepp (Svensén 2005:314–15). En encyklopedisk förklaring till

16 Det förekommer arbeten i vilka exempelvis översättningsekvivalens definieras och kategoriseras annorlunda (se Fischer 2014). I denna uppsats tillämpas dock Svenséns definitioner och kategoriseringar av de utvalda delarna av ekvivalensläran.

34

exempelvis ordet snapdragon skulle vara gammal eng. jullek i vilken man söker fiska upp russin ur brinnande konjak (Svensén 2005:335).

Nästa avsnitt redogör för vilka verktyg man kan tillämpa vid en situation av nollekvivalens. Vid nollekvivalens används ofta andra lösningar som bl.a. tillämpning av så kallade översättningslån, direktlån eller nybildningar (Svensén 2005:319–20).

5.3.2 Översättningsstrategier

Översättningsstrategierna som presenteras i detta avsnitt är ursprungligen sammanställda av Helge Niska och Jorunn Frøili i Nordiske studier i leksikografi (Niska & Frøili 1991). Dessa principer för översättning av termer till olika språk är baserade på tolkars strategier i tolkade samtal och bygger inte på översättningar. I denna delstudie används strategierna för att göra en kategorisering av materialet. Dessa översättningsstrategier används därför här som en form av typologi. Strategierna är i viss mån överlappande, men är trots det användbara i analysarbetet.

De sex strategierna beskrivs var och en för sig nedan och är:

1. Direkt motsvarighet finns i det andra språket 2. Översättningslån

3. Översättning av förklaring av källterm 4. Direktlån (termen överförs direkt) 5. Nybildning

6. Översättningsdubbletter

1) Direkt motsvarighet finns i det andra språket, förutsätter att det finns en motsvarighet, en term som på det andra språket står för exakt samma begrepp som källspråkets term. Tillämpning av denna strategi är vanlig beträffande exempelvis internationella standarder och nomenklaturer, men ovanlig när det kommer till samhällstermer (Niska & Frøili 1991:361).

2) Översättningslån är en strategi som kan tillämpas i de fall då språkets struktur eller konventioner tillåter det (Niska & Frøili 1991:361). Det är ett av de vanligaste ordbildningssätten och innebär att man ordagrant översätter en språklig benämning från ett språk till ett annat (Ehrnebo 2013:175,177). Sammansatta ord eller ordgrupper översätts direkt, komponent för komponent. Detta är en vanlig strategi vid bl.a. översättning av kulturspecifika termer som samhällstermer (Niska & Frøili 1991:361). Det är dock inte alltid möjligt att bilda översättningslån, då vissa begrepp är väldigt svåra att överföra till ett annat språk (Ehrnebo 2013:177). Direktöversättningar säger inte alltid särskilt mycket för talare av målspråket, vilket medför behovet av att komplettera direktöversättningarna med något begrepp som är känt i målspråkskulturen.

3) Översättning av förklaringen av källtermen handlar precis som beskrivningen indikerar om att en förklaring av termens betydelse översätts. Ett exempel på tillämpning av denna strategi är i fallet med franskans le baccalauréat som på engelska skulle få den förklarande översättningen ’the French secondary school leaving examination’ (Niska & Frøili 1991:361).

35

4) Direktlån innebär att termen lånas in såsom den är på källspråket, dvs. att den svenska termen används i det andra språket. ¹⁷ Direktlån är mycket vanliga i talspråk, men förekommer även i skriftspråk. Vanligtvis modifieras direktlånen, vilket innebär att det inlånade ordet anpassas till målspråkets fonetik och morfologi, och ibland även skriftsystem (Niska & Frøili 1991:361–62).

Vanligtvis krävs dessutom en slags förklaring till direktlånet (Svensén 2005:333).

5) Nybildning kan innebära att nya ord bildas för nya olika begrepp, men kan också innefatta konstruktion av nya sammansättningar och ordgrupper av redan existerande ord. Nybildningar kan även innefatta återupplivning av föråldrade eller dialektala ord som får en ny betydelse.

Nybildning av termer är en naturlig del inom alla språk och vars process ter sig olika beroende på språkets struktur och språkpolitiska traditioner (Niska & Frøili 1991:362).

6) Översättningsdubbletter innebär en kombination av två av strategierna 1-5. Det finns även fall av översättningstripletter. En översättningsdubblett skulle kunna vara ’le baccalauréat, fransk studentexamen’, som innebär en kombination av direktlån och en förklaring, dvs.

tillämpning av strategi 3 och 4. Ett annat exempel på en översättningsdubblett till ordet reaktion skulle kunna vara finskans ’reaktio, vastavaikutus’, som är en kombination av ett modifierat direktlån och ett översättningslån, dvs. tillämpning av strategi 2 och 4 (Niska & Frøili 1991:362).

5.4 Sammanfattning

I detta avsnitt har fullständig ekvivalens, partiell ekvivalens och nollekvivalens redogjorts för.

Kategorisering i någon av dessa ekvivalensgrader styrs av typen av ekvivalens, den betydelsemässiga och den bruklighetsmässiga relationen mellan ett källspråkligt uttryck och ett målspråkligt uttryck, dvs. av den semantiska och pragmatiska ekvivalensen. Den semantiska ekvivalensen kan därtill uppvisa undertyperna översättningsekvivalens och förklaringsekvivalens, där översättningsekvivalens ger en större insättbarhet men ett lägre förklaringsvärde, medan förklaringsekvivalens innebär det motsatta. I denna delstudie kommer de typerna av ekvivalens som behandlats i detta avsnitt och som här sammanfattas att ligga till grund för analysarbetet av materialet. De benämningar och definitioner av ekvivalensgrader och typer som här redogjorts för kommer även att fullt ut tillämpas i delstudiens analysarbete.

Det går redan nu att anta att fullständig ekvivalens, dvs. att en ekvivalent innefattar både semantisk och pragmatisk ekvivalens, är osannolikt att finna bland ekvivalenterna på persiska och dari till de svenska samhällstermerna. Detta beror på att fullständig ekvivalens är sällsynt och främst förekommer inom vissa typer av fackterminologi, vilket Svensén konstaterar. Med tanke på de vida skillnaderna mellan det svenska samhällssystemet och de iranska och afghanska samhällsystemen, är det troligast att finna en högre grad av nollekvivalens och eventuellt en begränsad mängd partiell ekvivalens.

Vid nollekvivalens tillämpas istället de olika översättningsstrategierna för att finna lämpliga ersättningsuttryck till källtermerna i målspråket. Vid samhällstermer är det vanligt att strategi

17 Fenomenet kallas ofta för kodväxling.

36

2, översättningslån, tillämpas (Niska & Frøili 1991:361). Det går att anta att denna strategi kan komma att förekomma ofta bland ekvivalenterna på persiska och dari.