Teori och resultat

Resultatet sammanförde fyra stycken kategorier: känslor i ett drogbruk, ansvaret för ett drogmissbruk, det betydelsefulla ruset och maktkampen i ett beroende, tillsammans med texternas egenskaper som blev ganska många. Teoriunderlaget i form av

socialkonstruktionism och språket som ett verktyg visade hur man navigerar genom språket och dess struktur för att skapa en ”verklighet” kring sin drogbruksberättelse. Den lingvistiska diskursanalysen hjälpte att bryta ner texterna i enheter för att påvisa strukturen i dem.

Vilka diskurser man tog stöd av för att framställa sitt drogbruk och vad dessa yttranden hade för funktion. Tillsammans med Goffmans teorier om det sociala mötet, var förväntningarna höga på att anonyma berättelser från nätforum skulle öppna upp en annan typ av ärlighet och autenticitet i texten. Det kändes viktigt att ta upp aspekten av avsaknaden av ett faktiskt fysiskt möte på ett nätforum och hur det påverkar dem utsagorna som görs. Det föll sig självklart att om man som individ inte ställde någon interaktion på spel som man gör i alla sociala möten, kunde man uttrycka sina åsikter på ett betydligt öppnare sätt, när det inte fanns andra signifikanta som kunde bedöma en till följd av ens utsagor. Anonymiteten blev således en viktig aspekt av forskning på nätet, och då främst när det handlar om personens egna upplevelser av något som kan anses vara skambelagt eller tungt att prata om. Men precis som den tidigare forskningen påvisar så var funna diskurser förvånansvärt lika det som man skulle

39 kunna finna i ett vanligt samtal. Problemet som uppkom i detta resonemang i samband med resultatet som påvisade att även användare på nätet gör sitt yttersta för att inte använda sig av missbrukardiskursen och positionera sitt drogbruk som det, tillsammans med den

förhandlingen som görs om varför man missbrukar. För om det nu är så att inget står på spel, borde man inte kunna fullt ut ersätta och berätta om sitt drogmissbruk och dess negativa konsekvenser? Och visst hände det också, men alltid i imperfekt och dåtids ”jag”.

Vad jag tror sig vara anledningen till detta problem är helt enkelt att drogbrukare inte verkar vilja identifiera sig med drogmissbrukare, varken anonymt på nätet eller i ett fysiskt samtal. På nätet handlar det inte längre om att bli bedömd av andra ens, utan stigmatiseringen kring drogmissbruk är förmodligen så starkt, att faktiska missbrukare vill hålla sig så långt borta som möjligt från den bilden av drogmissbrukare som finns, om inte annat så för sig själva. Anonymiteten på nätet ger en möjlighet till att vara fullt ärlig, och det upplever nog

användarna att dem kan vara… men att framställa sig själv och sitt drogbruk i enlighet med missbrukardiskursen är en form av stigmatisering oavsett om någon vet vem man är eller inte. Därför användes fraser som ”inte som alla andra” ”definierar inte mig själv som en

missbrukare”, ”jag brukar ju bara”. Människor överlag vill nog hellre identifiera sig med positiva egenskaper och beskrivningar, snarare än stigmatiserande och negativa. Det verkar som att trots att vi sitter bakom en skärm och inte behöver bli ”dömda” av andra i det sociala mötet, så förhandlar vi fram vår identitetstillhörighet på samma vis, eftersom berättelserna om oss själva även definierar oss som personer, och därför vill vi välja framställningar om oss själva som vi kan stå för.

Texterna var både expressiva, ämnesförskjutande, analyserande, argumentativa, uppmanande, fördömande, kronologiska och inkluderande. För att sammanfatta det så påvisade texterna att drogbrukare berättar om sitt drogbruk på ett expressivt sätt som de sedan argumenterar och analyserar för och om sin droganvändning, samtidigt som vissa fördömer sitt drogbruk och inkluderar andra genom en uppmaning att inte använda droger och inte ”låta djävulen på axeln ta över”. Texternas egenskaper fylldes således en funktion mot andra som läser dem, utöver att bara spegla en berättelse, och ”gör” något med läsaren, uppmanar eller fördömer från drogbruket, och fyller således den interaktiva funktionen som annars existerar i ett fysiskt samtal.

Ur detta framträdde fyra slutgiltiga diskurser; känslohantering, ansvarssökande,

drogbruksförklaring och maktkampen i ett missbruk. När man tittar på dessa fyra diskurser som används för att framställa droganvändning så märker man hur dem flyter in varandra och att det är framför allt förhandling som drogbrukare använder för att beskriva sitt drogbruk. Berättelserna vid en första anblick verkade bara återspegla det som har varit, men vid en närmare titt via diskurserna, märker man på vilket sätt drogbrukare förhandlar fram sitt drogbruk. Genom att växla mellan två spektrum på en diskurskala (till exempel

ansvarssökningen, beroende kontra människan) förhandlade man fram legitimiteten om sitt tidigare eller nuvarande drogbruk. Detta gjorde man genom att först argumentera för varför ansvaret låg på till exempel beroendet och att man är hjälplös i samband med det, för att sedan med en nyfunnen insikt förklara att det ändå måste var en själv för har begått misstaget att börja bruka en beroendeframkallande substans. Man vill å ena sidan erkänna att man brukar droger, men inte för drogens skull, utan för känslan. En annan användare berättar som sin kärlek till drogen för att sedan växla till att berätta hur mycket den har förstört för honom. I

40 sina berättelser verkade drogbrukare främst förhandla fram legitimiteten för att det ska vara ”ok” att bruka droger, och främst ha den förhandlingen med sig själva.

Det andra påtagliga, utöver dem diskurserna som användes, är det som förblev osagt. I många fall valde användarna att överhuvudtaget inte förknippa sig med missbruk genom att inte ta stöd av missbruksdiskursen eller använda ord som ”missbruk”, fast ofta så gjorde man det i då-tid. ”Jag var misslyckad”, ”det var skamset”, i vilket det då talades om ett ”jag” som existerade då, men inte finns kvar idag, och lät återigen missbrukaren att inte positionera sitt missbruk som ett sådant …. numer. Anledningen till undvikandet av missbrukardiskursen kan vara till följd av den stigmatisering som förknippas med missbruk, och trots att användarna i grund och botten inte behöver utsätta för den stigmatiseringen på ett nätforum, så verkar det fortfarande som att de inte vill identifiera sig med missbrukare, just för att stigmatiseringen är så stark överallt i samhället. Och enligt den officiella definitionen av missbruk som förklaras längre upp, så faller ett flertal berättelser under kategorin drogmissbruk, utan att berättarna använder missbruksdiskursen.