Tidigare forskning och resultat

Den tidigare forskningens tre huvudområden är; forskning online, stigmatisering kring drogmissbruk och diskussioner på online-forum. Forskningen online (insamling av

datamaterialet och utvärderingskriterium) kommer att behandlas i metod  resultat avsnittet.

8.2.1. Stigmatisering och drogbruk

Den tidigare forskningen påvisade att stigmatiseringen kring drogmissbruket förankrar sig i ett flertal saker: vilken drog man brukar, särskiljningen på lagliga/olagliga droger,

36 kontextualiseringen av drogbruket, alltså till vilket ändamål man använder drogen. Den

tidigare forskningen visade även att drogbrukare inte bara upplever utan till och med förväntar sig direkt stigmatisering från både arbetsplatser, familj, vänner och inte minst institutioner, till följd av sitt drogbruk. Stigman grundade sig i åsikterna om att drogmissbrukare inte är

pålitlighetsbara, att de är själviska, benägna till att stjäla och ”sälja ut” sin familj.

Om man återvänder till de diskurser som var funna i denna studie så ser man hur de vävs ihop med temat stigmatisering. Den första användaren berättar om sin droganvändning genom att positionera den i diskursen ”känslohantering”. Här kan han försvara sitt bruk ur ett subjektivt perspektiv, då han ”behöver” drogen och ruset för att få känna något. Eftersom det även sker en ämnesförskjutning, där drogen inte blir central i bruket (utan känslan), så positioneras drogen som något förhöjer välmående, och skiftar fokus från missbruk. Att inte positionera sitt drogbruk som ett missbruk hänger ihop dels med den kontextualiseringen av ett beroende som Bailey (2005) fann i sin undersökning av diskurser kring beroende, och dels i åsikten att ”olika droger är olika farliga”, till exempel heroin och cannabis. Med andra ord så kan

drogbrukaren prata om sin drog som något nödvändigt för honom, där kicken från drogen inte är i centrum, och således försvara sitt drogbruk. På så vis slipper man undan den

stigmatisering som följer med ordet ”missbruk”. Man anpassar ”missbruket” till situationen. Utöver att bli uppfattad och stämplad av andra som missbrukare, så är man själv även illa tvungen att identifiera sig med att vara drogmissbrukare, om man väljer att framställa sitt drogbruk som ett missbruk. Detta tillsammans med att den tidigare forskningen visar att mer än en tredjedel droganvändare enbart förväntar sig stereotypisering och diskriminering för sin droganvändning, gör att det blir betydligt mer fördelaktigt att undvika diskursen ”missbruk” när man pratar om sin droganvändning, och framför allt hitta andra användningsområden för drogbruket, för att rättfärdiga det.

Nästa diskurs som framträdde var ansvarssökandet i ett drogmissbruk, där användaren väjde mellan att ta på sig ansvaret för missbruket för att ändå sedan poängtera att det är beroendets fel. Det här visade sig vara en dialektisk förhandling, där användaren växlade mellan två diskurser. Ens eget ansvar för sina handlingar och den beroendeframkallande substansen. Dels ville användaren framställa sitt missbruk ur ett ”fria viljan” perspektiv, där det är individen som har makt och ansvar för sitt liv och således utfallen av det, men dels ville man vara ”den hjälplöse missbrukaren” som inte har någon makt över sitt beroende. Bailey (2005) tar upp denna dialektik i sin artikel i samband med kontextualiseringen av drogen. Anledningen till att en drogmissbrukare hamnar i denna dialektik i sin framställning av drogbruket, är dels för sin egen vinning, där det är med fördelaktigt att framställa sig som ”hjälplös” och således lägga över ansvaret på drogen helt och sluta tänka på sin egen input i det hela, och således även inte ha ansvar för det negativa med ett drogmissbruk, men dels tar det uppenbarligen emot att avsäga sig ”den fria viljan” helt, då vi människor strävar efter att vara självständiga, värdiga individer som respekteras av omgivningen i våra sociala möten, och är intresserade av att hålla uppe en viss fasad om oss själva, inför andra (Goffman, 2009:29). Genom att

positionera sig själv som helt hjälplös i förhållande till sitt beroende avsäger man själv både värdighet, självständighet och respekt från omgivning, man ropar på hjälp. Den tidigare forskningen (Palamar, 2012) visade att merparten av dem som stigmatiserade

drogmissbrukare rapporterade att ”missbrukarna får skylla sig själva eftersom man väljer att ta en drog eller inte”. Alltså hänger stigmatisering tätt tillsammans med diskursen ”den hjälplöse missbrukaren”, något som drogmissbrukaren själv såklart vill undvika att identifiera sig med. För att lösa denna dissonans, använde sig berättaren till slut av en särskiljning på sitt

37 ”identitets-jag” och sitt ”missbrukare-jag”, där missbrukarjaget framställs som den svagare delen av en själv som hela tiden vill ta över, och ”identitetsjaget” kämpar emot. Via denna ansvarssökande mellan ”missbrukarjaget” och ”identitetsjaget” får drogmissbrukaren en möjlighet att både ta avstånd från ansvaret för drogmissbruket men ändå inte sätta sig helt i facket ”hjälplös drogmissbrukare”, då det ändå är en del av individen som handlar.

Den tredje diskursen, drogbruksförklaring har samma förankring till stigmatisering och grundar sig i att för att kunna fortsätta använda droger eller förklara sin tidigare

droganvändning, utan att för den delen riskera stigmatisering, ville man ofta klarlägga sin droganvändning och förklara det ur ”positiva” diskurser, som ”hobby”, eller ”njutningsbart tidsfördriv”. I sin förklaring la man som tidigare nämnt också över ansvaret på drogen, genom att använda ord som ”ett starkt beroende” eller ”drogen är som en älskarinna”. Det allra mest återkommande var ”jag brukar ju bara”, vilket särskiljer på ett tydligt sätt missbruk och bruk, och ger tillbaks makten och ansvaret till brukaren, för denne har ju valt bort missbruket och brukar bara, för sin egen skull. ”lite avslappning på kvällen” eller ”ett par njutningsbara timmar” framställer knappast droganvändningen som något harmfullt, tragiskt och

stigmatiserande. Det blir istället lite utav en guldkant på tillvaron, och saker som kriminalitet eller andra saker som förknippas med droger tas inte upp överhuvudtaget, trots att det handlar om en olaglig substans. Genom att förklara droganvändningen det sättet, som något självvalt och njutningsbart positionerar man sig också långt bort från missbrukare som dessa ses på i samhället. Användaren som förklara sitt drogbruk på det sättet är även den enda som faktiskt nämner drogen som han missbrukar. Cannabis. Den tidigare forskningen visar på att en klar majoritet särskiljer på ”farligheten” i olika substanser. Alltså ses heroin diskursivt sett som en betydligt farligare substans än till exempel cannabis. Detta använder sig missbrukaren av i sin framställning av sitt drogbruk. ”det är ju bara lite röka”, ”jag brukar ju bara”. Han spelar på diskursen om att olika droger är olika farliga och genom att påvisa att han brukar en ”ofarlig” drog blir missbruket inte heller lika allvarligt och stigmatiserat.

Maktkampsupplevelsen som framträdde betonade kampen mellan drogbrukaren och drogen, där det ofta var det känslomässiga hos droganvändaren som tillät ett fortsatt bruk av

substansen, trots att det på intellektuellt plan var många gånger självklart att låta bli. Det är även en kamp mellan dem två ytterligheterna som en drogmissbrukare kan hamna i, enligt Baileys (2005) forskning kring stigmatisering. Nämligen ”den hjälplöse missbrukaren” och ”den fria viljan”. Kampen mellan att ge sig hän åt drogen eller ta ansvaret för sitt

drogmissbruk och sluta använda droger. När användare förklarar sitt drogbruk ur ett

maktkampsperspektiv läggs en till dimension till droganvändning, ett tungt sådant, där hela drogbruket är en stor dragkamp mellan droganvändaren och substansen. Maktdiskursen hjälper att lasta av ansvaret från drogbrukaren för att denne brukar droger och är fast i ett beroende, samtidigt som det blir en vinst så fort makten skiftar till användarens förmån. Att framställa drogbruket som maktkamp är ett sätt att utåt visa att man befinner sig i en svår situation, att man kan inte rå för många av dem saker som man gör i samband med drogbruk.

8.2.3 Diskussioner online och drogbruk

Den tidigare forskningen kring nätforum och dess användare påvisade ett flertal saker. Framför allt tycktes det finnas en stark gruppdynamik inom virtuella miljöer till följd av den gemensamma delade upplevelserna som användarna har genomgått (olika typer av beroende, här drog och spelberoende). Tillsammans med det fann man att forumet fungerade som ett socialt stöd och att användarna ville hjälpa varandra med olika typer av problematik. Inte

38 minst upptäckte forskarna att diskurserna som identifierades på nätforum var förvånansvärt lika dem diskurser som också gick att finna bland exempelvis fysiska självhjälpsgrupper. Davey, Schifano, Corazza & Deluca (2012) ville alltså finna diskurser som förekom i

uttalanden som användaren gjorde för att förklara sitt beroende. Man fann följande: skam och skuld, kausalitet, naturen av ett beroende, beroende som sjukdom, kontroll och ansvar och rehabilitering som process. Detta resultat skiljde sig något från mitt, främst för att denna studie inte i allmänhet ville undersöka klimatet och samtalsnormer på ett diskussionsforum, utan specifika framställningar av ett drogbruk. Däremot fanns det vissa likheter i diskurserna. Till exempel hänger diskursen ansvarssökande som var funnen i denna studie, tillsammans med diskursen kontroll och ansvar som tidigare forskningen hade hittat. Det är återigen samma dialektik mellan att ta kontroll över sitt beroende och sluta, men ändå vilja erkänna hjälplöshet i sin situation. Detta pekar även mot maktkampen i ett beroende som var funnet i denna studie och står i allians med tidigare diskurser framställning av beroendet som en sjukdom. Beroendets natur som också dök upp i den tidigare forskningen förhandlar om kontextualiseringen av drogberoendet, alltså drogförklaringen. Man förklarar sitt drogbruk i termer av andra saker än ett beroende, för att i nästa sekund erkänna att man inte kan ta sig ur det, men ändå lovprisa sin kärlek till drogen och hur fantastiskt det är som tidsfördriv det, man argumenterar för sin droganvändning helt enkelt. Lite i termer av; om jag kan ta en öl på kvällen till maten, så varför inte röka lite? Det borde väl ändå vara samma sak? Det är här kontextualiseringen och drogförklaringen syns. Diskursen känslohantering som dök upp i denna studie och som tar bort fokus från drogen och ruset var den enda diskurser som inte fann stöd i den tidigare forskningen. Andra saker som skam och skuld och rehabilitering som en process fanns återkommande i berättelserna presenterade här men identifierades inte som huvudsakliga diskurser i framställning av droganvändningen. Däremot fanns en mycket tydlig faktor av en gemensamt delad upplevelse på forumet, då flera texters egenskap var både inkluderande och uppmanande gentemot andra drogbrukare. Den absolut slutgiltiga faktorn var att funna diskurser inte särskilde sig markant från att vara identifierade på ett nätforum i gentemot diskurser funna i andra typer av interaktion, främst fysisk sådan, men det ska vi återkomma mer till i metod-delen, tillsammans med forskning online.