3 Definitionen av aggressionsbrottet och dess inverkan på villkoren för ICC:s
6.2 Territorialitet- och nationalitetsprincipen v. suveränitetsprincipen
De två principer som ICC:s jurisdiktion bygger på, territorialitetsprincipen och nationa-litetsprincipen är allmänt erkända och djupt grundade rättsprinciper. Dessa är de två huvudsakliga principerna som inom folkrätten läggs till grund för jurisdiktion.110 I av-snittet presenteras först dessa principer generellt och sedan specifikt de artiklar som stadgar de villkor och triggermekanismer som gällt för domstolens jurisdiktion över de övriga brotten i Romstadgan. Avslutningsvis diskuteras det om funnits skäl att göra av-steg från dessa gällande aggressionsbrottet.
Territorialitetsprincipen innebär att det land där brottet begåtts har domsrätt. Denna princip slås fast i otaliga internationella traktat och betraktas som sedvanerätt. Dessutom har principen stöd i internationell praxis.111 Även nationalitetsprincipen slås fast i trak-tat, sedvanerätt och praxis. Principen har sin grund i en stats suveränitet. Staten har makt över sina medborgare. Det innebär att de har rätt att åtala sina medborgare för brott oavsett var dessa begås. Suveränitetsprincipen fungerar också som en begränsade faktor när det kommer till jurisdiktion. Generellt sett har inte en stat rätt att utöva juris-diktion över andra staters medborgare och territorium, speciellt inte när det kommer till andra staters statsöverhuvuden. Det beror på att suveränitetsprincipen betyder att alla stater är fria och jämlika.112 Principen om universell jurisdiktion motiverar undantag från detta för de mest allvarliga brotten men vid utarbetandet av Romstadgan bestämdes det att ICC:s jurisdiktion inte skulle härledas från principen om universell jurisdiktion utan istället territorialitet och nationalitetsprincipen.113
Territorialitets- och nationalitetsprincipen kommer till uttryck i Romstadgans artikel 12. Bestämmelsen innebär att ICC har jurisdiktion då en situation inträffar på en stad-geparts territorium, då den anklagade är medborgare i en stadgepart samt då en icke ansluten stat ger sitt medgivande och en situation inträffat på dess territorium eller den
110 Åkermark, Jurisdiktion, i En bok i folkrätt, Sevastik (red.), s. 124.
111
Mahmoudi, Jurisdiktion och immunitet, i Sverige och folkrätten, Bring, Mahmoudi, Wrange (red.), s. 102.
112 A.a. s. 103.
113
33
anklagade är medborgare i den samtyckande staten. ICC:s jurisdiktion är därför begrän-sad till brott som har anknytning till en stadgepart eller vid fall av samtycke.114
I och med den restriktiva tolkningen av Kampalaändringarna som slås fast i aktive-ringsbeslutet görs ett avsteg från de principer som gäller för domstolens jurisdiktion avseende de andra brotten i Romstadgan.115 Detta kan illustreras med hjälp av ett exem-pel. ICC jurisdiktion för de andra brotten i stadgan grundas alltså p.g.a. nationalitet eller territorialitet. Det innebär att om en medborgare i en stat som är ansluten till Romstad-gan till exempel begår en krigsförbrytelse i ett land som inte är anslutet till RomstadRomstad-gan har domstolen trots detta jurisdiktion p.g.a. personens nationalitet. Så kommer inte vara fallet med aggressionsbrottet.116 Situationer där en stat som är ansluten till Romstadgan och en stat inte är det kan jämföras med situationer som uppstår där de båda inblandan-de staterna är anslutna till Romstadgan men endast en stat har ratificerat Kampalaänd-ringarna. Inte heller i dessa fall kommer domstolen kunna grunda sin jurisdiktion på nationalitet eller territorialitet kopplat till enbart en ratificerande stat, så som är fallet gällande de andra brotten i stadgan.117 En bestämmelse ska tolkas i sitt sammanhang och detta sammanhang måste anses vara de principer som normalt sett ligger till grund för ICC:s jurisdiktion. Därför talar ett sådant avsteg i sig mot en restriktiv tolkning av Kampalaändringarna i enlighet med aktiveringsbeslutet.
Till stöd för den extensiva linjens argument kan även hävdas att en stat vanligtvis har jurisdiktion i de fall som aktiveringsbeslutet berör, nämligen då en brottet begås på sta-tens territorium eller av en medborgare i staten, utan samtycke från andra inblandade stater. Därför skulle det vara rimligt att denna rätt fick delegeras till en internationell domstol som ICC. Att en sådan domstol är den som har domsrätt bör ha än mer legitimi-tet än om en nationell domstol skulle ha och utöva jurisdiktionen.118 Kampalaändringar-na bör därför, utifrån territorialitetsprincipen, tolkas som att ICC har jurisdiktion i situa-tioner där den anklagade är medborgare i en stat som inte accepterat domstolens juris-diktion men där situationen inträffat på ett territorium tillhörande en stat som har
114
Wrange, Sverige och den internationella straffrätten samt åtgärder för att bekämpa terrorism, i
Sveri-ge och folkrätten, Bring, Mahmoudi, WranSveri-ge (red.), s. 279.
115 Ferencz, Aggression Is No Longer a Crime in Limbo, s. 3 och Wrange, Aggressionsbrottet och
Inter-nationella brottmålsdomstolen, s. 50.
116
Artikel 15 bis (5).
117 Ferencz, Aggression Is No Longer a Crime in Limbo, s. 3.
118 Broomhall, International Justice & The International Criminal Court - Between Sovereignty and the
34
terat domstolens jurisdiktion.119 Med hänsyn till nationalitetsprincipen bör samma sak gälla om en medborgare i en ratificerande stat begår ett aggressionsbrott trots att detta görs på en icke-ratificerande stats territorium.
Görs en sådan tolkning blir stadgeparter som inte godtagit domstolens jurisdiktion över aggressionsbrottet ändå påverkade av jurisdiktionen. Bland annat USA har starkt motsatt sig denna tolkning av domstolens jurisdiktion med hänsyn till att det tydlig an-ses strida mot traktaträtten. Det är också en av anledningarna till att landet inte ratifice-rat eller accepteratifice-rat stadgan och dragit tillbaka sin signatur. Den restriktiva gruppen har anfört samma argument och menar att detta strider mot artikel 34 och 40 (4) i Wienkon-ventionen.120 Artikel 34 stadgar att internationella traktat endast binder parterna och artikel 40 innebär att ändringar av ett traktat inte kan binda en stat som inte ratificerat eller godkänt ändringarna. Det här argumentet har i allmänhet ansetts vara svagt.121 Jag anser att resonemanget visserligen har brister men ändå är ett av de starkare argumenten för den restriktiva gruppens tolkning av Kampalaändringarna. Suveränitetsprincipen innebär trots allt att stater själva måste få bestämma vad de och deras medborgare blir bundna av.
Trots detta har det ansetts att multilaterala traktat med konstitutionella drag, som Romstadgan, kan begränsa en tredje part under vissa uttryckligen definierade och be-gränsade omständigheter.122 Denna möjlighet har ansetts motiverad av den breda inter-nationella konsensus ett sådant traktat manifesterar. Argumenten för detta har varit ba-serade på att domstolen är en internationell institution vars juridiska personlighet påver-kar tredje parters intressen.123 Samma argument gäller domstolens jurisdiktion över ag-gressionsbrottet i förhållande till anslutna stater som inte ratificerat eller accepterat änd-ringarna av stadgan. Detta resonemang härstammar från en rådgivande dom i ICJ vilket, med hänsyn till att praxis i jämförelse med traktat enligt artikel 38 i ICJ:s stadga inte är en primär rättskälla, inte bör väga tyngre än vad som sägs i Wienkonventionens artikel 34 och 40 (4) om att tredje part inte kan bindas av traktat, eller ändringar i traktat utan samtycke.
119 Bantekas, Nash, International Criminal Law, s. 378.
120 A.a. s. 378.
121
Broomhall, International Justice & The International Criminal Court - Between Sovereignty and the
Rule of Law, s. 165.
122 Bantekas, Nash, International Criminal Law, s. 375 och Reparations for Injuries Case paragraf 185.
123
35
7 För vilka parter blir ändringar i stadgan
bin-dande?
En del av argumenten angående hur Kampalaändringarna ska förstås gällande jurisdik-tionsfrågan utgår från artikel 5 (2) i Romstadgan. Bestämmelsen stipulerar att domsto-len ska få utöva jurisdiktion över aggressionsbrottet först när en bestämmelse om defini-tionen och villkoren för domstolens jurisdiktion gällande brottet antagits i enlighet med artikel 121 och 123. Sista meningen stadgar också att en sådan framtida bestämmelse måste vara förenlig med de tillämpliga bestämmelserna i FN-stadgan. Kampalaändring-arna var alltså tvungna att genomföras i enlighet med Romstadgans artikel 121 och FN-stadgan. Vid förhandlingarna om Kampalaändringarna tvistades det dels om ändringar-na skulle göras i enlighet med 121 (4) eller 121 (5), dels om de verkligen överensstäm-mer med FN-stadgan.
Vad Romstadgan säger om under vilka förutsättningar ändringar i stadgan kan göras och vem de blir bindande för är av betydelse för tolkningen av Kampalaändringarna. Vilka som blir bundna av ändringar i stadgan är till viss del beroende på vilket förfaran-de i artikel 121 som används för att genomföra ändringar. Hur stadgeparterna sett på Kampalaändringarnas överensstämmelse med FN-stadgan har också inverkat på deras inställning till en restriktiv respektive extensiv tolkning av domstolens jurisdiktion över aggressionsbrottet. Dessa frågor är alltså av största betydelse för hur artikel 15 bis ska tolkas och därmed utformningen av aktiveringsbeslutet.124