Tidigare forskning

Följande avsnitt ger en beskrivning av tidigare forskning. Först redogörs för

forskning som beskriver hur det koloniala arvet påverkar dagens utbildning. Vidare sammanfattas en svensk studie av Nolgård och Nygren (2019) som presenterar begreppen empatisk och faktabaserad historiekunskap. Därefter redogörs för forskning som berör undervisning i relation till nationella minoriteter och social hållbar utveckling. Avslutningsvis redogörs för forskning om lärarutbildningen i relation till minoritetsfrågor.

Sökning efter tidigare forskning har genomförts i databaserna ERIC, Swepub och NB-ECEC. Databasen ERIC valdes eftersom den möjliggjorde sökning efter internationell forskning som berör minoriteter i utbildningen. Vid sökning i ERIC användes

sökorden: preschool OR kindergarten OR ”early childhood education” AND national minorit* OR minorit* OR ethnic* OR indigenous. Databasen Swepub valdes eftersom den underlättade sökning efter svensk forskning om nationella minoriteter. Vid sökning i Swepub användes motsvarande sökord som användes vid sökning i ERIC fast på svenska. Databasen NB-ECEC valdes för att snabbt kunna få en överblick över nordisk forskning inom området. En sökning i kategorin etnicitet gav 36 träffar och genom en översiktsläsning kunde de artiklar som berörde nationella minoriteter väljas ut. Sökningarna har avgränsats till att gälla artiklar vilka är peer-reviewed.

Sökningarna har också avgränsats genom att söka efter artiklar som publicerats under tidsperioden 2010–2021.

En äldre artikel (Tesfahuney, 1999) har inkluderats eftersom många forskare

refererar till den och vi anser den vara relevant utifrån studiens syfte. Två artiklar om hållbar utveckling (Ärlemalm-Hagsér, 2012: Sundberg & Ärlemalm-Hagsér, 2016) har inkluderats i efterhand eftersom de presenterar begrepp som är relevanta för studien. Vi har inkluderat en studie av Nolgård och Nygren (2019) vilken är

genomförd i grundskolan men vi betraktar den ändå som relevant då de begrepp som presenteras i studien även kan appliceras på förskolans undervisning, vilket kommer att diskuteras i studiens diskussionskapitel.

2.5.1 Det koloniala arvet

Peterson m.fl. (2018) och Lee-Hammond och Jackson-Barret (2019) konstaterar att kolonisationen och assimilationspolitiken som skett under många århundraden har lett till förlust av kunskap, kulturella praktiker och utrotning av språk.

Lee-Hammond och Jackson-Barret (2019) har i sin studie gjort en översikt av

minoritetsspråksprogram i förskolans utbildning i fem länder: Australien, Kanada, Nya Zeeland, USA och Sápmi (de länder som Sápmi idag är uppdelat emellan). Enligt Lee-Hammond och Jackson-Barret är det ofta är svårt för invånare som bor i ett land som utövat kolonialism att förstå att det samhälle de lever i är präglat av strukturell rasism mot minoritetsgrupper. Vidare påpekar de att de rättigheter som urfolk och minoritetsfolk har idag genom konventioner och deklarationer är rättigheter som de tidigare, på grund av diskriminering och assimilationspolitik, inte fått åtnjuta. De har förbjudits att tala sina språk och utöva sina kulturer.

I Sverige finns en monokulturell norm, vilket medför att minoritetskulturer inte får ett särskilt stort utrymme i utbildningen (Skans 2011; Tesfahuney, 1999). Skaremyr (2019) belyser i likhet med Sjöberg Fredriksson och Lindgren Eneflo (2019) att det i förskolor ofta är enbart typiskt svenska traditioner som firas och

uppmärksammas. Tesfahuney (1999) anser att den monokulturella normen i skolan har sin grund i en nationalistisk myt om ett gemensamt ursprung. Tesfahuney problematiserar det västerländska utbildningssystemet som, enligt honom,

reproducerar sociala ojämlikheter och nationalistiska värderingar. Han argumenterar

för att det västerländska utbildningssystemet är präglat av ett monokulturellt system och eurocentriska värderingar där den vita medelklassen utgör normen medan övriga delar av befolkningen marginaliseras, till exempel etniska minoriteter. Vidare

uttrycker Tesfahuney att det västerländska utbildningssystemet är centralt i reproduktionen av globala orättvisor. Eurocentrism innebär att sätta västerländsk kultur i centrum (Tesfahuney, 1999). Skans (2011) påpekar att det inte räcker att tala om värdet av olikheter utan att förskolor aktivt behöver kartlägga organisationen för att synliggöra rasistiska strukturer.

Göbel och Preusche (2019) har genomfört en studie på en grundskola i Tyskland där syftet var att studera minoritetselevers upplevelser av diskriminering i skolan.

Studien visar att de elever som upplever diskriminering har sämre psykisk hälsa, vilket i sin tur medför sämre skolresultat. Det framkommer i studien att lärare ofta tonar ner kulturell mångfald eller förenklar kulturer genom att förlita sig på

stereotyper. Studien visar dessutom att lärare omedvetet pekar ut och förstärker stereotyper av minoriteter trots avsikten att ge minoritetselever stöd. Lunneblads (2006) avhandling visar att det råder ett dilemma i att synliggöra kulturer i

utbildningen eftersom det kan förstärka uppdelningen mellan Vi och vår kultur och de Andra och deras kultur.

2.5.2 Empatisk och faktabaserad historiekunskap

Nolgård och Nygren (2019) har genomfört en studie där de analyserade 126

skolelevers svar på ett nationellt prov. Frågorna var skapade för att eleverna skulle utrycka sina tankar om de nationella minoriteternas historia med fokus på den nationella minoriteten romer. Syftet med studien var att undersöka hur historiskt tänkande och historisk empati samspelar i elevernas svar. Historiskt tänkande kännetecknas av en faktabaserad syn på historien och söker efter en korrekt och objektiv syn på dåtiden. Empatiskt tänkande kännetecknas av att historien länkas till vad som sker i nutid. I ett empatisk tänkande knyts också historien till mänskliga rättigheter och orättvisor i samhället. Resultatet visar att eleverna i sina svar både gav uttryck för historiskt tänkande och historisk empati. Resultatet visar också att när eleverna kunde se en koppling mellan romers utsatthet historiskt och deras situation idag gav de också mer uttryck för förståelse och empati för den nationella minoriteten romer. Studien tyder på att medvetenhet om de nationella minoriteternas historia bidrar till elevers empatiska förmåga att sätta sig in i andra människors situation.

Utifrån resultatet ställer Nolgård och Nygren frågan hur undervisning om

minoritetsgrupper kan bedrivas för att bidra till att eleverna både tänker kritiskt och utvecklar ett empatiskt tänkande. Slutsatsen utifrån studien är att elevernas svar på de nationella proven gav uttryck för förvåning över hur romerna hade blivit

behandlade i historien. Nolgård och Nygren påpekar att det kan vara en indikator på att nationella minoriteter och deras historia fått relativt lite utrymme i den

undervisning eleverna tagit del av.

2.5.3 Avkoloniserad utbildning

Forskare (Peterson, m.fl., 2018; Tesfahuney, 1999) förespråkar en avkoloniserad utbildning som sätter fokus på hur historien påverkar dagens samhälle. Peterson m.fl (2018) efterlyser utbildning för yngre barn som involverar de sociala och kulturella dimensionerna av minoritetskulturer och betonar vikten av att i utbildningen skapa nya och alternativa berättelser som ger perspektiv på historien. De påtalar att en sådan utbildning är viktig för alla barn, oavsett bakgrund. Nolgård och Nygren (2019) påpekar hur utbildningen är utformad är av central betydelse för minoritetsspråkens och kulturernas överlevnad i Sverige.

Minoriteters kunskapstraditioner och kulturer har traditionellt förts vidare från generation till generation genom gemensamma erfarenheter, berättelser och

ceremonier och har därför inte ett stort utrymme i böcker eller forskning (Peterson m.fl., 2018). Lee-Hammond och Jackson Barret (2019) påpekar att äldre personer från minoritetskulturer generellt är de som bär med sig kunskap om minoriteternas kulturarv och språk. Därför argumenterar de för att äldre från minoritetskulturer behöver få ett stort utrymme när det gäller beslutande av utbildningens innehåll men också när det gäller implementeringen i själva utbildningen. De äldre från

minoriteter har enligt forskarna en viktig roll för att samhället ska kunna återerövra de kulturella kunskaper som blivit fragmenterade genom kolonisation och

assimilationspolitik.

Ärlemalm-Hagsér (2012) behandlar i sin studie hållbar utveckling i förskolan, där en dimension är social hållbar utveckling. I relation till social hållbar utveckling belyser hon vikten av att det dolda och det som anses som självklart måste belysas, kritiskt granskas och diskuteras i förskolans utbildning. Hon argumenterar för att barn behöver delta i samtal och diskussioner om till exempel ojämlikhet. I artikeln

beskrivs begreppen affirmativt respektive transformativt förhållningssätt. Affirmativt förhållningssätt beskrivs som arbeta med ett innehåll utan att problematisera

underliggande problem och strukturer. Transformativt förhållningssätt förklaras som ett arbetssätt där grundläggande strukturer utmanas. Det kan handla om att kritiskt granska organisation, innehåll, lärandemiljöer, förhållningssätt och ojämlika

relationer.

I en enkätstudie har Ärlemalm-Hagsér och Sundberg (2016) undersökt hur förskollärare tolkar begreppet lärande för hållbar utveckling. Resultatet visar att förskollärarna främst kopplar hållbar utveckling till den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling medan social och ekonomisk hållbarhet inte ges uttryck för i särskilt stor utsträckning. En slutsats av studien är att det behövs en tydligare koppling mellan värdegrundsfrågor (social dimension av hållbar utveckling) och lärande för hållbar utveckling. Ärlemalm-Hagsér och Sundberg argumenterar för undervisning inom hållbar utveckling där de olika dimensionerna sammanlänkas och där barnen får vara aktörer för att därigenom skapa kulturer av hållbarhet i

förskolan.

2.5.4 Behovet av utbildning och kritisk granskning

Lee-Hammond och Jackson Barret (2019) har lokaliserat lärarutbildning och kompetensutveckling för lärare som de viktigaste framgångsfaktorerna för arbetet med att återrevitalisera minoritetsspråk och kulturer i utbildningen. Lärare behöver utbildas för att bli kulturellt kompetenta och få kunskap om hur undervisningen kan organiseras gällande innehållet i läroplaner som berör minoriteter (Lee-Hammond &

Jackson Barret, 2019). Tupper (2014) påpekar att lärarutbildningar behöver utbilda studenterna om kolonisationens följdverkningar och hur de påverkar

minoritetsgrupper och urfolk för att dessa grupper inte ska bli osynliggjorda i utbildningssammanhang.

Skaremyr (2019) har i sin studie undersökt hur finskt språkstöd tar sig i uttryck på förskolor i en kommun som tillhör ett finskt förvaltningsområde. Det finska

språkstödet förstås i avhandlingen som språkrevitaliserande arbete, vilket innebär handlingar som syftar till att stärka språk som försvagats i samhället. Resultatet i Skaremyrs avhandling visar att trots finskt språkstöd är den svenskspråkiga normen den mest framträdande. Skaremyr föreslår därför att förskolor kritiskt granskar utbildningen så att den inkluderar en mångfald av kulturer och språk.