Tolkningar av styrdokument kring anpassad studiegång

De intervjuade rektorerna på skola A och B betonar att beslut om anpassad studiegång alltid fattas av rektor, men att specialpedagogerna har en viktig roll i förarbetet, genomförandet och verkställandet av åtgärden. De anger att det även oftast är specialpedagogerna som ansvarar för de åtgärdsprogram som alltid ska skrivas när en elev får en anpassad studiegång och/eller någon annan form av särskilt stöd. Beslutet föregås enligt informanterna av noggrann

pedagogisk kartläggning och utredning där elevhälsoteamen är inkopplade och de säger att åtgärden följs upp och utvärderas systematiskt. De intervjuade rektorerna, specialpedagogerna och speciallärarna lyfter alla fram vikten av att samverka med elever och vårdnadshavare vid både beslut och genomförande.

Rektor B säger sig inte ha så stor erfarenhet av anpassad studiegång, eftersom de inte så gärna ”plockar bort hur som helst”, men hon har uppfattningen att det är en nödlösning som ska användas sparsamt och endast vid vissa specifika tillfällen:

Jag tycker ju att skollagen är ganska tydlig, för där står det ju faktiskt att alla individer, jag är skyldig att ge alla i princip vad dom behöver, och det involverar ju även dom här eleverna. Och är det så att jag absolut inte kan det, nämen då har vi ju sista utvägen och då är det anpassad studiegång, men då måste det ha gått ganska långt.

Rektor A uttrycker sig på liknande sätt och instämmer i sin intervju till viss del i

tveksamheten. Han menar att anpassad studiegång är något ”man drar sig för varje gång” och nog ska passa sig för, eftersom det ju egentligen inte är meningen att skolan ska ta bort ämnen för elever. Han fortsätter att skolan ju inte kan ”diskvalificera elever från gymnasiet” och att det i det hänseendet på något sätt är att betrakta som ett misslyckande. Rektor A hänvisar även han till skollagen och säger att ”det är lagstadgat att eleverna ska ha sexton ämnen och det ger inte jag dom, eller vi väljer att inte göra det av olika skäl”. Han refererar till riksdagsbeslut om hur många och vilka ämnen som ska ingå i grundskolans kursplan menar att ”vem är jag att ta bort ämnen för eleverna då?”

Specialpedagog A beskriver anpassad studiegång som något som blir aktuellt när elever trots andra stödinsatser inte har en fungerande skolgång; som ”sista utvägen i vissa lägen, när elever inte fixar alltihopa”. Även hon uttrycker i sin intervju tveksamhet kring att vara den som avgör vad en elev ska eller inte ska läsa i grundskolan:

Vi har ett skolsystem och där man då har bestämt att man ska ha med sig ett antal ämnen och det är ju svårt att värdera egentligen, det är ju inte min uppgift att sitta och värdera vilka ämnen som är viktiga.

Specialpedagog A är visserligen av uppfattningen att åtgärden anpassad studiegång ska användas med viss försiktighet, eftersom skolan ju ska erbjuda en fullvärdig skolgång för alla elever, men hon uttrycker att det samtidigt kan utgöra en enorm utmaning för både eleven och skolan.

Å andra sidan så har vi ju också det här dilemmat med det betygsystemet vi har och de krav vi har på så många ämnen och så har vi ju faktiskt ganska många elever som faktiskt har stora bekymmer och som ligger ganska lågt begåvningsmässigt och för dom är det ju jättetufft att klara alla ämnena. Då är det schysstare att de går ut med godkända betyg i vissa ämnen och har en möjlighet att komma in på en yrkesutbildning och då kanske faktiskt inte behöver ha betyg i fysik och kemi till exempel.

Speciallärare A tycker inte att det är något större problem att vissa elever inte får med sig alla delar av undervisningen, men betonar att det är viktigt att ”man tänker till riktigt ordentligt kring varför man tar bort vissa saker”, och att den processen bör ske tillsammans med eleven, och även involvera vårdnadshavare och elevhälsoteam. Om ämnen ska tas bort för en elev, så menar speciallärare A att elevens tankar om framtiden utgör grunden i de diskussioner som förs kring eventuella konsekvenser och i de samtalen medverkar ofta skolans studie- och yrkesvägledare i egenskap av den som är särskilt insatt i dessa frågor.

Specialpedagog B delar uppfattningen att anpassad studiegång ska användas som en sista utväg, men har även hon synpunkter på både skolsystemet och betygssystemet och menar att;

systemet är utformat för dom som har väldigt mycket resurser, och dom elever som inte har dom resurserna faller ofta igenom och då misslyckas man ju väldigt mycket om man inte plockar bort.

Av ovanstående framkommer att anpassad studiegång, trots att åtgärden endast är avsedd att användas i undantagsfall, enligt specialpedagog B ändå fyller en viktig funktion för de som saknar förutsättningar och av olika anledningar inte förmår att uppfylla skolans alla mål och krav. Trots att specialpedagog B är av uppfattningen att anpassad studiegång ska vara en sista utväg uttrycker hon att ibland önskar hon att beslutet om att underlätta för elever i svårigheter kom tidigare; ”det gör lite ont i hjärtat när dom liksom nästan blir utbrända och stannar hemma för att det blir för hög press och att vi först då börjar plocka bort för att hjälpa dom”. ”Nånstans är det ju ganska skönt att det finns i alla fall” säger specialpedagog A om

möjligheten att använda anpassad studiegång. Specialpedagogen uttrycker tacksamhet för de olika möjligheter som finns för att möta elevers specifika behov av anpassning, men

framhåller att anpassad studiegång inte ska fungera som att skolan slipper något och att åtgärden inte ska användas annat än när och på det sätt den verkligen behövs.

Specialpedagog B ställer sig frågan hur skolan skulle kunna undvika att en elev hamnar i situationen att en anpassad studiegång blir nödvändig; ”vad man skulle behöva göra för att anpassad studiegång inte skulle finnas tänker jag?”. Rektor B är av uppfattningen att genom skolans organisation och de möjligheter man har att ge extra anpassningar och särskilt stöd så kan man arbeta bort behovet av att besluta om anpassad studiegång för enskilda elever.