Tredje besöket

Frukosten är färdig på avdelningen och klockan har hunnit bli 9.00 och det är åter dags för Pia och Olle att komma på besök. Även denna gång satte vi oss i målarköket, Jasmine satte sig vid sidan om Israa och Anton satte sig vid sidan om Mohammed och Olle och Pia placerade sig bredvid Susanne. Barnen frågade Olle om de kunde få komma och hälsa på honom på hans förskola i Oxie och det tyckte Olle var en bra ide och sa; ni är välkomna till min förskola som heter Kringelstugan, då kan jag visa er vad jag brukar leka med och ni kan få träffa alla mina kompisar. Barnen tyckte det lät spännande och frågade ivrigt; när kan vi åka, kan vi åka

imorgon Susanne? Susanne; imorgon blir nog svårt men vi kan planera in ett besök lite längre fram, kanske i april eller maj månad, när det har blivit lite finare väder. Barnen undrade om de kunde promenera till Olles förskola, men då sa Olle, nej det är för långt, ni måste åka buss, fröken Susanne vet säkert hur ni ska åka till Oxie. Barnen tittade då på Susanne som nickade instämmande.

Vid detta tillfälle ber Olle Susanne att berätta sagan om Nisse och Sara på stranden, med inslag av ett nytt problemområde. Denna gång videofilmade Susannes arbetskamrat tillfället, eftersom vi vid förra tillfället upplevde det som svårt att prata bakom kameran. Precis som förra gången var barnen helt uppslukade av sagan, det visade de genom att rikta hela sin uppmärksamhet mot Susanne, Olle och Pia. Susanne berättade att Nisse återigen behövde deras hjälp, denna gång med att förklara vad som kan ha hänt med familjens matsäck. Hon berättade för barnen att Nisse även denna gång gärna ville att de ritade en bild så de lättare skulle kommer ihåg hur just de hade tänkt och så kunde ju inte Nisse och Sara läsa. Barnen fick inga direktiv av Susanne utan denna gång fick de helt fria händer.

Direkt efter berättelsen ville barnen dela med sig vad de trodde kunde ha hänt med Nisses matsäck. De pratade nästan i mun på varandra. – Kanske har de glömt att packa? – Kanske

har de ramlat i vattnet eller någon har ätit? – Kanske en mus har gjort ett hål och ätit upp allt, smörgåsarna eller en katt? Här flikade Anton in; en katt äter inte sånt, och Susanne svarade; kanske Israa tror på det, Anton fortsätter då resignerat; okej, katt kan äta.– Dom

blåser bort, långt bort, avslutade Mohammed diskussionen. Jasmine var inte med i dialogen utan hängde lite med huvudet och sa; jag tänker. Alla barnen fick varsitt ritpapper och de valde även denna gång att måla med tuschpennor. För de flesta av barnen kom skapandet igång direkt.

Anton - sex år och två månader.

Anton började rita genast, han tog en blå tuschpenna och sa; jag gör alltid havet först. Susanne bekräftade honom genom att repeterade vad han sa och Anton instämde med ett ja, och fortsatte kommentera; det kommer mycket vatten, där nere är vatten. Anton pekade överst på sitt ritpapper och fnissade; här ska bli himmelen, det finns två vatten. Havet och himmelen målades mycket noga och under tiden kommenterade han vad han hade åstadkommit på sin bild. – Kolla två vatten, jag ska göra stort vatten. Olle frågade då, är det ett stort hav? Ja, här

är en späckhuggare, Anton visade med gester och mimiker hur späckhuggaren hoppade i

vattnet. Efter himmelen skapade Anton ett tjockt streck som steg upp ur vattnet, en våg, samtidigt som han sjöng; stora hav, mycket hav. Jasmine kommenterade Anton; du bara säger

stora hav, stora hav, men Anton svarade inte tillbaka utan återgick till sitt eget ritande och sa;

vad skulle jag göra nu? Susanne; ja, vad tror du hände med smörgåsarna. Han fortsatte att arbeta på sin våg för den skulle vara stor och sa; här kommer stora havet. Pia kommenterade; vilken stor våg du målar, det måste blåsa mycket ute på det stora havet? Han svarade ja, och tittade upp samtidigt som han tog en gul tuschpenna och sa; Jasmine ritar hela tiden hus. Susanne; kanske tror Jasmine på den lösningen och då återgick han till sin bild och ritade en cirkel och sa; solen är stark, den har en spets. Det blev streck ut från cirkeln, han pekade på sin bild och sa; mycket sol, solen är starkt ljus. Mohammed kommenterade och pekade på sin bild; här är fiskarna i havet. Anton tittade upp och sa; jag ska också rita fiskar eller inga,

inga fiskar. Hela tiden gav han ifrån sig olika läten när han skapade, han bytte tuschpenna och målade en cirkel och sa; här är smörgåsen med gurka. Susanne; vad gott, det var synd att inte Nisse fick smaka på den goda smörgåsen med gurka. Anton kommenterade hela tiden vad han åstadkom; nu ska jag göra tomat och lite mer tomat och smör och lite ost. Hela tiden bekräftade Susanne Antons ritande. Nu är jag klar, sa Anton plötsligt och Mohammed tittade upp för att sen genast titta på Antons bild och frågade; var är dina smörgåsar? Anton berättade gärna för Mohammed; här med paprika och smörgåsar.

Anton sjöng och småpratade under tiden han satt och väntade in sina kamrater. Efter ett tag frågade han; Susanne vi har glömt en sak, ska inte Sara äta sin mat? Susanne; men Sara och Nisse och deras mamma har ju blivit av med sina smörgåsar. Nej, men jag menar hon, Sara (pekar på akvariumet i köket). Susanne; jaså, spindel-Sara! Men just nu ligger spindel-Sara i ide på vintern och hon väntar på att våren skall komma, då har hennes barn vuxit till sig i

kokongen så att de kan komma ut. Anton; precis som igelkotten, han kommer ut till våren. Susanne; ja, det kan man säga.

Berättelsen:

Anton började berätta; gick till havet. Olle undrade med stora ögon; gick smörgåsen själv ut i havet? Med ett fniss sa Anton; ja, den gick i havet det blåste, sen de var på havet. Susanne; vad var det som blåste? Anton; vinden blåste. Susanne; vinden blåste ja, men vad hände när vinden blåste? Anton; ja, vinden blåste och då smörgåsarna gick i havet, smörgåsarna flyger

på stora vågen. Pia; vad hände sen? Ingenting, svarade Anton. Susanne; vad har du ritat på

dina smörgåsar? Paprika, tomat, gurka och lite ost, svarade Anton. Susanne; hur kom du Anton, fram till att det var vågen som tog smörgåsarna? Antons berättande kom igång igen;

vinden blåste, vågen kom upp och ville äta en smörgås. Vinden blåste och då smörgåsarna gick i havet. Anton tittade upp på Susanne och sa; för jag bara vill. Det kommer aldrig så stor

våg på riktigt, jag vill det.

Israa - sex år och två månader

Israa funderade och letade efter rätt färg på tuschpennan, hon skiftade mellan olika tuschpennor innan hon bestämde sig. Till slut fastnade hon för den blå pennan och började måla flera streck överst på sitt ritpapper och sa, regn. Hon stannade upp och funderade innan hon återgick till sitt eget ritande. Längst ner i hörnet ritade hon en kvadrat, sen funderade hon ett tag till och tittade runt på sina kamrater. Susanne undrade då ; vad funderar du på? Israa svarade inte, utan hon började leta bland de olika färgerna i burken men sa till sist; vilken färg, vilken färg? Pia; hittar du inte den rätta färgen? Israa tittade upp samtidigt som hon tog den röda pennan och gjorde prickar i kvadraten, hon stannade upp igen och tittade på Jasmines bild, la tillbaka pennan och lutade sig tillbaka för att fundera. Hon tog nya krafttag och målade havet på sin bild sen tittade hon återigen upp på sina kamrater utan att kommentera deras eller sitt eget ritande. Hon fortsatte att rita ett tjockt streck nere vi havet men såg missnöjd ut och tänkte efter ett tag innan hon ritade ett nytt tjockt streck med två små cirklar på varje sida. Jag är färdig nu, sa hon och tillade; fisken komde och ätit den. Israa satt sen och väntade på att Mohammed och Jasmine skulle bli klara, hon föll in på Antons samtalsämne om spindel-Sara och sa; visst är de på riktigt för oss, Susanne? Susanne; ja, allt kan ju hända i fantasins värld.

Berättelsen:

Jag tror att det blåste, det blåste sen fisk ville komma upp. Sen det ingen fisk, nej det var en delfin. Ja, en delfin komde upp. Mohammed frågade; var är delfinen? Israa pekade och sa; här i havet. Han ville ha mat och sen kunde han inte ha mat. Ingen gedde han mat så han tog smörgåsen från dom och äter. Olle frågade då, tog delfinen smörgåsarna? Han var jätte

hungrig, svarade Israa, förstår du det Olle? Olle nickade och Susanne sa; vad har du ritat här Israa? Israa visade med en gest och sa; det är när havet gör så här. Susanne; ja, vad heter det? Är det någon av er andra som kan hjälpa Israa att hitta detta ord? Anton sa; jag och sträcker

handen upp i luften, stora vågor! Pia undrade då hur Israa tänkte när hon kom fram till att det

var delfinen som tog smörgåsarna. Israa berättade igen; jag tror att det blåste, sen fisk ville

komma upp. Nej, det var ingen fisk det var en delfin. Ja, en delfin komde upp. Han ville ha mat. Han hoppade högt, sen han var hungrig. Han såg smörgåsarna och ätit den. Han var jättehungrig. Israa berättade att hon trodde det, jag hittade på själv, sa hon. Först ville jag

göra två vågor men sen tyckte jag inte det blev så fint. Vågorna blev fenor och sen jag gjorde en delfin. Kanske kan det hända på riktigt, jag vet inte.

Jasmine - fem år och 10 månader.

Jasmine tittade på sitt ritpapper innan hon tog någon penna. Susanne; funderar du? Jasmine satt och funderade ett bra tag innan hon kom igång, sen började hon rita en triangel men blev missnöjd och sa; inte bra. Susanne; blev det inte bra, vill du ha ett nytt ritpapper? Jasmine nickade instämmande och bytte tuschpenna samtidigt som hon repeterade vad Anton sa; stora

havet, stora havet. Sen ritade hon en ny stor triangel på sitt ritpapper och efter det stannade hon upp och funderade igen. Pia; vad har du nu ritat för fint? Jasmine; ingenting, jag har bara

ritat, ritat ett hus. Anton kommenterade återigen; hon bara ritar hus. Jasmine återgick till sin bild och ritade en rektangel med ett kryss i inuti triangeln. Hon bytte tuschpenna och ritade en halvbåge med ett streck i, högst upp i triangeln, samtidigt som hon kommenterade; tak. Jasmine småpratade med sig själv under hela tiden som hon skapade. Anton tog återigen upp samtalsämnet spindel-Sara som gjorde att Jasmine stannade upp i sitt ritande. Hon tittade upp och pekade på akvariumet som står i fönsterkarmen och sa; kommer barnen snart, är dom

riktiga? Susanne; ja, till våren kommer våra små spindelbarn ut ur sin kokong och som du vet

Jasmine kan allt hända här hos oss om vi bara använder vår fantasi och magin. Jasmine nöjde sig med svaret och återgick till sitt ritande, hon började skapa en blomma, en stjälk och till sist

blev det också två blad. Hon avslutade med att rita grönt gräs under blomman innan hon sa;

jag är färdig.

Berättelsen:

Jasmine hängde med huvudet, hon tog god tid på sig innan hon började berätta. Till en början ville hon inte delge oss sin lösning på problemet men ändrade sig till sist. Susanne; har du ritat Nisse, Sara och deras mammas hus? Israa tittade upp och sa; ja, dom bor där. Israa berättade att först dom gått hem, nej dom är hemma. Sen dom skulle ta med, bröd. Susanne; vad hände, tog dem inte med sig bröd till stranden? Israa; nej, sen dom har glömde. Susanne; vad glömde de? Smörgåsarna, svarade Israa. Då frågade Olle Jasmine hur hon kunde komma på att de hade glömt smörgåsarna hemma. Jasmine tittade upp och sa; jag tänkte själv. Dom

har glömt att hämta smörgåsar. Vi, min familj glömmer inte, vi hämtar mat och smörgåsar. Men vi hämtar inte så mycket.

Mohammed - fem år och 11 månader.

Skapar process:

Mohammed satte igång direkt att rita en kvadrat, därefter ritade han flera streck vid sidan om och sa; det blåser, det blåser. Olle; jaså, det blåser, då blir jag rädd, jag tycker inte om när det blåser! Mohammed tittade upp på Olle men fortsatte sen att rita små kvadrater och cirklar i den stora kvadraten och sa; här är osten. Det tycker jag om, sa Olle. Susanne; är det ostsmörgåsar? Mohammed nickade instämmande och återgick till sitt ritande, det blev fler smörgåsar. Mohammed var koncentrerad och det visade han genom att vara upptagen av sitt eget ritande. Efter ett tag ville han byta tuschpenna och då tittade han upp för att se vad hans kamrater hade åstadkommit, han vände och vred på sitt ritpapper innan han så småningom återgick till sitt eget skapande. Han började rita himmelen som han målade mycket noga, därefter växte havet fram och han kommenterade; här är fiskarna på havet. Susanne bekräftade hela tiden hans ritande. Mohammed ritade till många små fiskar i havet, han var mycket engagerad i sitt ritande och sa igen; här är alla fiskar och pekade på sin bild. Anton tittade upp och gav Mohammed en kommentar; var Mohammed? Mohammed pekade och sa;

här, de hoppar. Han kommenterade hela tiden allt han skapade. Här är smörgåsarna, sa Mohammed och ritade många cirklar vid sidan om kvadraten. Mohammed stannade upp ett tag när Anton sa; jag är färdig, sen tittade han på Antons bild och frågade; var är

smörgåsarna? Han nöjde sig med svaret han fick av Anton och återgick sen till sin bild igen. Han ritade två tjocka streck som kom upp från havet och sa; det blåser mycket, Susanne, sen

fortsatte han att rita streck längst ner och överst på kvadraten och sa; väskan var också tjock

och tung. Nu är jag klar.

Berättelsen:

Det blåste sen alla smörgåsarna, där är osten. Olle; vad hände med smörgåsarna när det blåste? Sen de flög från väskan, sa Mohammed och pekade på bilden. Olle; var hamnade smörgåsarna då? Mohammed fortsatte att berätta; på vattnet där, samtidigt som han pekar på bilden Susanne; flög smörgåsarna ner i vattnet? Ja, svarade Mohammed. Olle; vem bor i vattnet? Mohammed pekade återigen på sin bild och sa; fisken, här är fiskarna. Susanne; vad gjorde fiskarna? Mohammed tittade upp och sa; dom har ätit. Olle; vad har de ätit för någonting? Alla smörgåsarna, sa Mohammed självklart. Pia frågade då Mohammed hur han kom fram till att det var vinden som hade tagit smörgåsarna. Mohammed berättade återigen;

det blåste, sen vinden tog smörgåsarna från väskan. Sen dom flög i vattnet. Fiskarna ätit alla smörgåsarna. Jag ville göra så att de skulle flyga. Då kom Mohammed att tänka på ballonger och sa; innan jag hade en ballong. Den blåste, den flög så (visar med gester). Israa fyllde på och sa; innan hade jag en sån ballong. Ja, det var ett hjärta, en hjärta ballong, den var röd.

Det stod I love you. Sen höll jag den så (visar med gester) men den flög ifrån mig.

Efter att barnen hade förmedlat sina olika lösningsförslag kom vi fram till att det fanns återigen olika lösningar på problemet och att inga förslag var rätt eller fel. Barnen sa; ja, vi

kan tycka vad vi vill. – vi tänker. – jag tycker så och min kompis tycker så. – visst får man det? Susanne; klart vi får tycka och tänka vad vi vill. Det är väl bra att vi kan tänka olika och att ingens lösning är rätt eller fel? Olle sa då att han tyckte det var kanonbra och att det var precis den hjälp som Nisse och Sara önskade att få utav er, ni gav honom så många olika idéer och lösningar på vad som kunde ha hänt med Nisses matsäck. Barnen instämde med att nicka jakande.

Olle undrade sen om barnen tyckte det var svårt att rita ner vad de tänkte och att sen berätta det efteråt. Anton svarade att han tyckte det var svårt, för när man ritar är det svårt och sen

när man ska säga det, man kommer att glömma det. Det är svårt att berätta till min bild. Jag förstod vad jag skulle göra men det var svårt, tyckte jag.

Israa uttryckte så här; det är inte så svårt att rita men det var lite svårt att rita delfin.

Inte svårt att rita, svarade Jasmine. Nej, och därför är det inte svårt.

Sen var det då till slut dags för Olle att åka tillbaka till sin förskola tillsammans med Pia. Barnen följde honom ut och vinkade hejdå och sa; vi ses snart på din förskola.

5.3.1 Våra reflektioner efter tredje besöket

Atmosfären var totalt annorlunda denna gång genom att vi vuxna var tillgängliga för barnen. Vi fanns där för dem, svarade, bekräftade och undrade. Det kändes så mycket naturligare än att bara tvingas tysta ner barnen hela tiden, detta arbetssätt stämmer mer överens med vår verklighet. Vi kände trots detta inte på något vis att vi tog över varken i barnens process eller i deras berättande, vi fanns istället som ett stöd och var delaktiga tillsammans med barnen. Inte heller denna gång såg vi någon större skillnad mellan pojkarna och flickorna, däremot kom alla barnen lite snabbare igång med sitt tecknande än förra gången. Vi märkte en stor glädje hos barnen att det nu var tillåtet att inte behöva vänta med att uttrycka vad man kände och tyckte, klimatet var lite gladare. Barnen pratade både med sig själv och sina kamrater och de använde lika mycket kroppsspråket som sitt verbala språk, hela tiden på svenska. Lösningarna blev trots att de denna gång fick både prata och ifrågasätta varandras tankar och idéer helt olika varandra. De refererade också till olika fenomen, precis som vid förra tillfället, både vinden och vågen såväl som djuret och människan var representerade. Ett utav barnen hade dock i stort sett samma lösningar på båda problemen.

När vi analyserade videofilmen efter detta besök såg vi en klar skillnad på barnen agerande, gentemot förra besöket, nu var det betydligt trevligare och alla verkade gladare, inte minst vi