I det här sista kapitlet kommer jag att gå djupare in på vänskaper som inte upplevs som positiva och härliga utan snarare som negativa, tvingande och rentav problematiska. Det första avsnittet kommer att fokusera på dessa vänskaper, hur de upplevs och vad som sker i dessa relationer. Jag kommer även att diskutera vissa taktiker som används för att hantera dessa relationer. Sedan följer att avsnitt om att avsluta vänskaper där jag kommer att undersöka den vanligaste metoden för att avsluta en vänskap, att låta den rinna ut i sanden. Dels kommer jag att se hur det ibland råkar ske, dels hur mina intervjudeltagare aktivt använder sig av detta för att avsluta vänskaper med andra kvinnor.
Komplicerade vänskaper
Tidigare kapitel har flertalet gånger lyft fram vänskaper som inte upplevs som positiva, i det här avsnittet vill jag mer ingående diskutera de vänskaper som upplevs som direkt negativa. Inom feministisk forskning brukar vänskapen mellan kvinnor framställas som något som alltid är positivt (Alenius Wallin & Goedecke 2016: 57). Även Hey menar att framställningar av vänskap har romantiserats så till den grad att de inte längre representerar den faktiska vänskapen (Hey 1997: 6). Men jag ämnar alltså fokusera på det exakt motsatta, detta för att lyfta fram andra aspekter av vänskap än bara de positiva och för att visa på den komplexitet som finns i relationen och hur den faktiskt erfars. I mitt material har det, trots den positiva bild vi har av vänskap, framkommit många exempel på negativa upplevelser av dessa relationer. Jag kommer se på hur negativa vänskaper upplevs och hur personer som är involverade i dem navigerar sig i dessa sammanhang.
Astrid beskriver vid ett tillfälle under intervjun en relativt ny vänskap med en kvinna som hon fann lite knepig och där det kontinuerligt uppstod konflikter. Men att de sedan varit duktiga på att tillsammans reda ut detta. Astrid beskriver sedan ännu en gång att vänskaper ska handla om att kunna samtala om livet och om inte det går, då vill hon helt enkelt inte vara med. Något som återkommande framkommit under intervjuerna är att det finns en tydlig bild hos alla mina intervjudeltagare om hur vänskapen ska vara. Vänskaper ska vara positiva och inget annat men den levda erfarenheten säger något annat.
Astrid: […] jag tyckte liksom att hon nagelfor mig och kritiserade mig och hade synpunkter men så småningom blev det så att det kom upp och då… det går ju inte att va kompisar om man inte, så tänker jag att det var lite som med någon jag var ihop med för länge sen att när jag försökte anpassa mig och det är ju inte
64 hållbart på sikt i alla fall även om vi säger att det håller lite längre då men om man inte kan va sig själv då tar det ju slut i alla fall.
Vänskapen beskrivs som ett kontrollerande rum som kan hindra dig från att vara dig själv. Det som Astrid beskriver visar ännu en gång på att det kan finnas inslag av kontroll och disciplinering i vänskapsrelationer. Vi vet inte vännens motiv i det här fallet till varför hon betedde sig så i den relationen men Astrid upplevde det som att hon förhindrades att vara sig själv och att hon tvingades anpassa sig på ett sätt som hon upplevde som negativt och hindrande. Vänskapen påminner om den grupp som Beatrice beskriver i tonåren där det bara fanns ett rätt sätt att vara på. En slags kontroll av medlemmarna som alltså inte nödvändigtvis bara sker i tonåren utan inslag av detta kan återkomma senare i livet. Om vi förstår vänskapen som ett utrymme för att utforska vem en är och vem en vill bli kan även det utrymme som Astrid befann sig i beskrivas som en plats för blivande men inte till det som Astrid ville bli utan hon tvingades bli någon annan. Blivandet blir fortfarande en central del av upplevelsen, men blivande kommer inte nödvändigtvis att innebära något positivt för den som genomgår det.
Genom ett ständigt kritiserande och upplevelsen av att hela tiden behöva anpassa sig framställdes den Astrid var och den hon ville vara som fel i den relationen och inte någon som det fanns utrymme för. Det fanns inte utrymme för hennes kropp att ta plats i den form som Astrid var utan för att kunna sträcka ut sin kropp i detta utrymme behövde den omformas. Den upplevelse av kontroll i relationen som Astrid beskriver visar att det finns en ojämlikhet i relationen där vännen fordrar en förändring hos Astrid och utövar en form av makt för att frambringa denna förändring. Vi har ofta en bild av vänskaper som en relation som bygger på jämlikhet mellan individerna. Vänskap har ansetts vara central för kvinnors upplevelse för att den bygger på reciprocitet (Weeks 2007: 180). Men vänskapen är inte alltid jämlik utan det kan finnas inslag av ojämlikhet i dem. Vänskapen kan ta sig destruktiva former och kan komma att utgöra en grund för dominans (Jamieson 1998: 3). Det blir alltså problematiskt om vi bara förstår vänskapen i positiva termer. Precis som Astrid beskriver är den vänskap som hon är involverad i, inte en positiv och jämlik relation som bygger på reciprocitet mellan parterna. Snarare tog relationen ifrån henne möjligheten att vara sig själv och där vännen dominerade det utrymme som vänskapen utgjorde.
Ambjörnsson förklarar hur tonårstjejer tränar sig för framtida heterosexuella förhållanden genom sina vänskaper. Coates däremot kritiserar idén om att vänskapen mellan unga tjejer skulle vara en form av träning inför framtida heterosexuella förhållanden. Hon menar snarare att vänskapen borde förstås som en träning inför alla former av intima eller nära relationer i
65 framtiden, inklusive framtida vänskaper mellan kvinnor (Coates 1996: 16). Detta styrks genom mina intervjudeltagares beskrivning av hur de använder sig av tidigare erfarenheter av vänskap, för att förstå och navigera sig genom vänskaper senare i livet. Att vänskapen mellan unga tjejer kommit att tolkas så kan förklaras med Ahmeds the ”straight line” och hur det finns en förväntan på det heterosexuella förhållandet som ett slutmål (Ahmed 2006: 70), samt vänskapens normativa temporalitet där ett heterosexuellt förhållande är ett slutmål. Detta kan innebära att vi ser det som sker innan detta mål nåtts som en träning och något som saknar ett egenvärde. Men som Astrid beskriver det här ovan kan romantiska förhållanden likväl användas som en träning och för att sedan begripliggöra vänskaper till kvinnor. Ebba lyfter också fram en form av vänskap som hon upplevt ett flertal gånger med andra kvinnor, nämligen en vänskap som utgår från en idé om att den andra personen egentligen inte gillar henne.
Ebba: Jag tänker på en specifik ehm... tjej som jag lärde känna där… där det var svårt, vi båda hade och det här har jag varit med om tidigare också att vi båda har känslan också som tjejer att den andra tjejen inte gillar en. […] Då är man på något sätt tillbaka till den här hierarkigrejen att man tror att den andra
människan är lite bättre än en själv fast båda känner precis samma sak […] och sånna relationer kan jag tycka är väldigt svåra för även om man har kanske ett konkret fakta, det stämmer inte det jag tror eller det jag tänker på så är det ändå som att det, som att båda parterna sprider den här känslan av att kanske känna sig mindre värd och det kan göra att när man väl ses så kan man nästan börja bli osams och man kanske tänker att den här människan säger något dumt utan att den gör det för att man lägger en egen tolkning bakom.
Alla vänskaper inleds inte med känslan av att det finns något gemensamt och att parterna kommer att kunna relatera till och förstå varandra. Ebba beskriver en incident som hon upplevt flertalet gånger i sin vänskap till tjejer, nämligen att en relation byggs upp kring en idé om att den andra parten i själva verket inte gillar henne. Ebba förklarar hur det leder till att de båda sprider en känsla av att känna sig mindre värda och som att det finns en hierarki mellan dem, något som kan leda till konflikter. Det är även intressant att Ebba nämner hur det blir lite hierarkiskt och att hon då börjar tro att den andra tjejen skulle vara bättre än henne själv, för att hon upplever att den tjejen inte gillar henne. Att det finns en känsla av att den vännen egentligen inte gillar en kommer alltså att kunna skapa en upplevd ojämlikhet i relationen. Precis som att Beatrice beskrev i kapitlet om det feminina görandet hur hennes upplevelse av att ha en kompis som var perfekt på alla sätt och vis tog ifrån henne sitt eget på något vis och fick henne att känna
66 sig sämre tycks upplevelsen av att vara ogillad av någon annan tjej kunna ha effekten att Ebba känner sig sämre än henne. Känslor kopplade till andra tycks ha makten att kunna förändra hur vi känner för oss själva, samtidigt som vänskapen kan fungera som ett utrymme för utforskande av vem en är och vem en vill bli tycks det likväl kunna vara ett utrymme för upplevelsen av att bli fråntagen allt det som en trodde en var och skulle vilja vara. Detta påminner även om Astrids upplevelse av den vänskap där hon inte kunde vara sig själv utan hela tiden behövde anpassa sig. Utrymmet för blivande som vänskapen utgör kan inte bara förstås i positiva termer utan kan även vara negativt och begränsande. Det uppstår en ojämlikhet i förhållandet som kommer att prägla upplevelsen av att befinna sig i relationen.
Beatrice: Det är svårt att förklara, för ibland har man ju jättekul med varandra och eh… jag var i en situation där två tjejer var väldigt taskiga mot mig och när dom sen sa förlåt så, då var det liksom ingen fråga om att inte förlåta dom eller sådär. Då ville jag bara, det var bara en sån lättnad att dom liksom erkände det och sa förlåt och inte skulle vara taskiga mot mig längre eh… så det var lite sådär att man bara ”jaja det är okej” liksom ”det är sånt som händer, jag förstår” och att man höll fast vid dom bra stunderna för det fanns ju bra stunder också annars så skulle det ju inte funka annars skulle man ju inte stanna typ.
För Beatrice är det svårt att beskriva hur det är att befinna sig i en vänskapsrelation som är negativ. Detta för att de aldrig bara är negativa som hon beskriver, det finns bra stunder och de kan ha kul med varandra. Även om Beatrice sedan identifierar det som en negativ relation trots dessa positiva aspekter av den. Hon nämner även att det är dessa positiva stunder där allting är bra som är anledningen till att det trots allt finns en vänskap där och anledningen till att hon stannade i den relationen. Det är även intressant att Beatrice nämner hur hon aldrig ens funderade på om hon skulle förlåta vännerna eller inte. Hon var bara så lättad över att de bad om förlåtelse och att de på så vis erkände hennes upplevelse av hur vänskapen varit och påverkat henne samt att detta nu skulle förändras. Olika exkluderingspraktiker och former av mobbning är del i vänskapandet mellan unga menar Lundström, det finns ett behov av att föra in det i förståelsen av vänskap (Lundström 2020: 212). Vänskapen kan alltså inte bara förstås som något positivt eftersom det faktiskt inte är en korrekt representation av den faktiska vänskapen. Mobbning mellan jämnåriga räknas även in som en av formerna av psykiskt våld som förekommer bland barn och unga (NCK 2014: 51). Detta innebär att det i vår förståelse av vänskap faktiskt bör inrymmas en förståelse om hur det kan förekomma psykiskt våld i dessa relationer. Det scenario som Beatrice beskriver där hon upplevde att hon blev illa behandlad av
67 de andra i gruppen är en situation som kan förstås som en form av mobbning och skulle därför även kunna förstås som att vännerna i viss mån utförde en form av psykiskt våld. Vänskapen som Beatrice beskriver är inte bara negativ utan det förekommer ett pendlande mellan de positiva och de negativa stunderna vilket får henne att stanna i relationen. Även Ebba har upplevelser från situationer där det förekommit att personer behandlats på ett sätt som kan förstås som mobbning. Upplevelsen av en negativ vänskap behöver inte alltid grunda sig i att du behandlades illa av vänner, utan kan likaväl handla om att du befinner dig i motsatt position.
Ebba: I högstadiet var det jag och mitt tjejkompisgäng och en annan tjej i vår klass som alltid ville va med oss… och den tjejen var rätt… jag skulle säga toxic, hon var giftig […] nej men hon gav ingen bra känsla, hon var inte så snäll, hon var rätt självupptagen och alltså rätt irriterande för att vara helt… helt grov nästan… och där vet jag att, vi var ju fortfarande i princip unga, väldigt unga 13 nåt sånt där och behövde liksom säga till henne att vi vill inte va kompis med dig längre eh… och de var ju en värsta grej kommer jag ihåg, jag kommer ihåg att skolan tog in oss i nåt sånt här rum för att vi skulle prata om det här för hon hade ju såklart blivit jätteledsen, som man förstår. Eh… och att dom nästan tyckte att det var på gränsen till mobbning.
Det som Ebba beskriver är en ganska komplex situation av att själv vara del i ett tjejgäng och där det sedan finns ytterligare en tjej som vill vara med men som hon upplever som giftig och inte så snäll. Samtidigt befinner de sig i en sluten miljö där det finns en förväntan från lärare och eleverna själva att alla ska inkluderas i gemenskapen och där exkluderandet ses som en form av mobbning. Vänskapen kan vara exkluderande (Jamieson 1998: 3), precis som Lundström menade och som Ebba visar på här. Men exkluderingen blir även en form av gemenskapspraktik i tjejgruppen och något som de tillsammans gör mot en annan part som de inte vill ha i sin grupp. När jag ställde frågan till Cornelia om hon någon gång upplevt negativa vänskaper fick jag ett tämligen annorlunda svar tillskillnad mot de andra.
Cornelia: Eh… inte riktigt för att vara helt ärlig, jag menar… negativa
vänskaper… Om jag ser att en person vill mig illa eller inte är bra för mig skulle jag inte kalla dom för vänner, jag skulle inte kalla det för en vänskap. Så ja såklart jag haft relationer i mitt liv som var lite giftiga och dom gick inte bra och dom var mer skadande än helande eller hjälpande eller nåt sånt men då skulle jag snabbt inse det och jag skulle inte kalla dom för mina vänner eller så skulle jag ta upp det och så skulle vi prata om det och se vart det här är på väg. I en
68 vänskap i sig annat än den där tonårsavundsjukan eller nåt, nej jag skulle inte säga att jag haft dåliga upplevelser av vänskap. […] men om folk sårar dig hela tiden då skulle jag kapa banden, varför skulle du vara i den relationen? Det blir väldigt ensidigt om dom bara tar från dig hela tiden.
Hur du definierar vänskap kommer att vara avgörande för om du ens kommer att kunna ha negativa upplevelser av vänskap. Cornelia har en lite annorlunda uppfattning kring negativa vänskaper än de andra, hon menar att hon inte i vuxen ålder haft negativa upplevelser eller dåliga vänskaper för att hon inte definierar dessa relationer som vänskap. Hon menar att hon haft relationer i sitt liv som hon upplevt gjort mer skada än något annat och som varit giftiga, men för henne har dessa inte varit vänskap. Cornelias uppfattning om vad vänskap är medför att relationer som hon inte upplever som positiva utesluts ur denna förståelse, det finns helt enkelt inte rum för negativa relationer i hennes förståelse av vänskap. Vänskapen framställs ofta som en enbart positiv relation som är frivillig, gränsöverskridande och självständig när den i självaverket kan vara en mycket tvingande relation (Lundgren 1995). Att vänskapen tenderar att framställas som positiv skulle även kunna sägas påverka vår bild av den. Cornelia har en uppfattning om vänskapen som en relation som ska upplevas som positiv. Det resulterar i att hon har en förståelse av att negativa vänskaper överhuvudtaget inte kan vara vänskaper. Hon använder sig helt enkelt av en idealbild av vänskapen och hur den ska vara för att kunna dra upp gränser för sina vänskaper.
Hon tar sedan upp att det trots allt kan förekomma situationer med vänner som kan upplevas som negativa om hur hon och hennes vänner ofta hanterar dessa. Cornelia hanterar potentiellt negativa vänskaper genom att använda sig av gränsdragningar, för henne finns det en tydlig gräns för vad som kan vara en vänskap och inte. En gräns som då kommer att göra det omöjligt för henne att uppleva negativa vänskaper, inte för att det inte finns negativa relationer i hennes liv ibland men bara för att hon då aldrig kommer att uppfatta dessa som vänskap. Precis som att vår klasstillhörighet kommer att påverka vilka vi kommer att definiera som våra vänner kan vi utifrån Cornelias beskrivning även skapa våra egna definitioner av vänskap som inte är baserade på en klasstillhörighet. Dessa kommer sedan att möjlig- eller omöjliggöra olika former av vänskap. Vi kan helt enkelt själva i viss mån välja vilka former av vänskaper som vi vill kunna uppleva.
Även om det finns en idé både inom olika framställningar, inom forskningen och hos mina intervjudeltagare att vänskapen skulle vara en enbart positiv relation motsvarar detta alltså inte
69 den upplevda erfarenheten. För vissa kommer dock den idén att fungera som en gränsdragning vilket faktiskt kommer att utesluta alla potentiellt negativa vänskaper.
När vänskapen rinner ut i sanden
I det här avsnittet kommer jag att diskutera hur vänskaper tar slut och den vanligaste metoden för att avsluta en vänskapsrelation, nämligen att låta den rinna ut i sanden. Jag kommer ta upp hur detta ibland bara råkar ske, men även hur det blir en taktik för att aktivt avsluta vänskaper som en inte längre vill vara en del av. Dessutom kommer anledningar till att vänskapen ofta tar slut på det viset, så som otydligheter i innebörden och vänskapens förhållande till tid, att diskuteras. Jag kommer även gå in på vad som sker med en vänskap som en gång runnit ut i sanden.
Julia: Nej men det blir ju lätt så bara ibland… att det bara rinner ut i sanden. Ibland rinner vänskapen ut i sanden bara av en händelse, Julia menar att det är något som lätt kan hända med en vänskap. Något som är intressant är att samtliga personer som deltagit i intervjuerna har använt sig av begreppet ”rinna ut i sanden” eller motsvarade när de pratar om vänskaper som tar slut. Cornelia utvecklar detta när hon pratar om sina upplevelser av att avsluta vänskaper.
Cornelia: Jag har aldrig varit med om att det varit att ”jag vill inte vara din vän längre”, du vet det har aldrig uttryckts så utan vanligtvis rinner det bara ut i sanden. […] ni pratar bara inte längre eller ni pratar mindre och sen pratar ni bara inte alls längre.
Det är ovanligt med faktiskt uttalade uppbrott mellan vänner utan det vanligaste är att bara prata allt mindre till dess att ni inte pratar alls. Cornelia har aldrig varit med om att någon yttrat orden