I detta inledande kapitel kommer jag att undersöka vänskapens roll och betydelse genom livet, från barndomen till ålderdomen ur ett kronologiskt perspektiv. Detta för att belysa de temporala aspekterna av vänskap och hur de kan komma att påverka upplevelsen av vänskapen. Vänskapen löper genom hela våra liv som något konstant i förhållande till det övriga livets föränderliga natur (Coates 1996: 16). Jag vill visa på det konstanta i vänskapen och hur den kan följa oss genom hela livet, men även på att detta inte innebär att vänskapen och upplevelsen av den är något statiskt utan att den likväl är ständigt föränderlig och på den komplexitet som detta ger relationen.
En skildring av vänskaper i tonåren
Under mina intervjuer är tonåren en period som mina intervjudeltagare ständigt återkommit till i sina beskrivningar av vänskaper. Det tycks som att det var en betydelsefull period samtidigt som upplevelserna av vänskap då är minnen som alla jag har intervjuat bär med sig än idag. Därför kommer jag i det här avsnittet att göra ett nedslag i tonårsvänskaperna. Inledningsvis kommer jag att se hur vännerna kommer att utgöra en del i processen att bli vuxen, sedan kommer olika former av gemenskapspraktiker mellan tjejkompisar att diskuteras.
Ebba: När jag pratar med mina föräldrar då är jag ju ett barn, men när jag pratar med mina kompisar då är jag ju en individ liksom.
Beatrice: Förr var mina föräldrar bara mina föräldrar jag såg som, inte som personer, inte som jag såg mina vänner som personer […]
Både Ebba och Beatrice, som idag är i 20-årsåldern, beskriver hur de genom sina vänskapsrelationer dels själva kunnat bli, dels tillåtit sina vänner att bli något bortom vad de blir i förhållande till sin familj. Att vänskaper kommit att spela en så central roll i tonåren kan bero på att vi då går från att vara barn till att börja bli mer vuxna. För att vi ska kunna uppfattas som vuxna krävs det att vi frigör oss från våra föräldrar (Ambjörnsson & Bromseth 2010: 206). Det finns alltså en koppling mellan tid, förväntningar på att bli vuxen och vänskap där vännerna öppnar upp för ett blivande utanför familjen vid en viss tidpunkt i livet. Vuxenblivandet öppnar upp för att skapa nya nätverk och det är där som vännerna tar vid. Goedecke beskriver hur vänskapen kommer att uppfattas som väldigt viktig i barndom, tonår och tidiga vuxenåren. Detta för att vännerna erbjuder alternativa förebilder i processen att växa upp (Goedecke 2018: 73). Precis som både Ebba och Beatrice beskriver blir vännerna en väg ut ur deras familjeförhållanden och ett steg i att bli något annat. Jeffrey Weeks tillskriver nämligen
16 vänskapen möjligheten att utveckla och skapa nya nätverk av intimitet, åtaganden och engagemang baserat på ett eget val, ett visst mått av jämlikhet (Weeks 2007: 180). Inom vänskapsrelationerna inryms en frigörelse från föräldrarna och en möjlighet att skapa relationer som bygger mer på jämlikhet än de som inryms i familjen och dess maktförhållanden. Precis som Ebba och Beatrice uttrycker blir de och deras vänner sina egna personer och individer inom sina vänskaper, något som kommer att göra vänskapen central i den här perioden av livet. Vänskapen och vännerna handlar inte bara om att bygga nätverk, utan vännerna erbjuder även ett utrymme för utforskande av vem du är och vem du vill bli (Weeks 2007: 180). På så vis får vänskapen även en rumslig aspekt, där det inte bara handlar om vänskapen som relation och vilken tid den sker vid utan även det utrymme som vänskapen ger plats för. Vänskapen erbjuder Ebba och Beatrice att se vilka de egentligen är och vilka som de kan komma att bli, egna personer eller individer. För tonårstjejer kommer den homosociala gemenskapen att bli en central källa till trygghet, meningsskapande och spegling (Ambjörnsson 2003: 127–28). Det är alltså inom denna gemenskap som utforskandet kommer att ske. Cornelia och Elvira beskriver båda hur de var del av kompisgäng i tonåren och under högstadietiden, något som Cornelia menar är normalt för den tiden i livet. Lina Lundström beskriver vänskaper genom att tala om olika former av interaktionsutrymmen, för att dessa ska kunna existera krävs det att det finns gränser för gruppen. Gränserna kommer att skapa både inkludering och exkludering, en förutsättning för att gruppen och det här utrymmet ska kunna finnas (Lundström 2020: 17–18). Det går att förstå som att det utrymme för trygghet, meningsskapande, spegling, görandet av kvinnokroppen samt för att utforska vem du är och vem du vill bli behöver avgränsas och begränsas, något som sker i skapandet av gruppen.
Cornelia: När du är tonåring träffar du alltid samma människor, ni bara hänger och… och det är bra en normal del av tonårslivet. Du vet… dom blir din familj du bara är med dom hela tiden.
När Cornelia beskriver sin tillvaro med sitt kompisgäng är tiden de tillbringar tillsammans central. De umgås hela tiden och genom det kommer de att bli hennes familj. Gränserna mellan familj och vänner har för unga personer kommit att luckras upp och de tillbringar ofta mer tid med vänner än med familjen (Weeks 2007: 178). Det är den villkorslösa kärleken, den dagliga kontakten och det ekonomiska och känslomässiga stöd som vännerna erbjuder som gör att vi kan koppla samman dem med familjebegreppet (Adeniji 2008: 200–01). De gränser som finns för den grupp som Cornelia beskriver kan alltså delvis förstås som baserade på den tid som hon tillbringar tillsammans med sina vänner. Det är genom den tid de tillbringar tillsammans som
17 de bygger rummet för sin vänskap. Den tid som Cornelia ägnar åt att umgås med sina vänner är även det som ligger bakom upplevelsen av vännerna som hennes familj. Det är genom tiden de tillbringar tillsammans som vännerna kommer att inta rollen som en primär relation i hennes liv. Att vännerna kan komma att uppfattas som familjemedlemmar snarare än bara vänner antyder även att det finns en flexibilitet i relationen som leder till att vännerna kan komma att anta rollen av andra relationer vid vissa tillfällen i våra liv.
Det kan därför vara mer användbart att se familjen utifrån sociala praktiker och inte en statisk institution som vi antingen är del av eller inte. Familj är något vi gör och är en aktiv process som bättre beskrivs genom mänsklig interaktion. Genom att se familjen så här fokuserar vi mer på vardagliga aktiviteter med nära och kära och mindre på vår förståelse av familjen som något som har fixerade gränser (Weeks 2007: 181). För Cornelia tycks tiden hon tillbringar med sina vänner vara det som gör att hon kommer att se sina vänner som sin familj. Hon träffar alltid samma personer och hon är tillsammans med dem hela tiden, genom detta blir de hennes familj. Om familjegörandet handlar mycket om sociala praktiker och vem vi kommer att rikta dessa mot, kan tillbringandet av tid vara en sådan praktik som kommer att kunna förflytta människor från att vara bara vänner till att även bli din familj. Hur vi gör familj är samtidigt nära sammankopplat till hur vi gör genus och sexualitet exempelvis (Weeks 2007: 182). Där ett frigörande från familjen och skapandet av vännerna som en familj kan förstås som en del i att bli inte bara en vuxen, men en vuxen kvinna.
Cornelia: Tonåren är väldigt formativa skulle jag säga, för du har många ”firsts” och om du delar ett ”first” med någon blir det ett väldigt nära band för du är väldigt utsatt när du är tonåring du vet, du har din första kyss, blir kär för första gången, du har sex för första gången och jag tror att allt det, du ser ful ut, du vet du har massa finnar och sånt och det är en känslig tid. Jag tror att ha nära vänner vid den tiden verkligen kan… det kan verkligen skapa ett band för livet för ni känner verkligen varandra, ni har sett allt det här och jag tror verkligen att det är möjligt att skapa kontakter för livet under den tiden, definitivt.
Cornelia beskriver tonåren som formativa i det att hon under den perioden gick igenom många saker eller upplevde många saker för första gången. Samtidigt som hon även påpekar att delandet av dessa nya upplevelser kommer att kunna skapa ett väldigt nära band. Upplevelserna formar alltså inte bara henne själv utan även hennes relation till sina vänner och det band som finns mellan dem. Om vi förstår vänskapen som ett rum för utforskande och för blivande skulle Cornelias beskrivning kunna förstås som att det rummet som vänskapen kommer att kunna bli
18 även blir till genom att det finns en plats för och ett behov av en sådan plats att existera. Vänner förser en med ett nätverk av stöd, vilket vi framför allt är i behov av i perioder av stora och snabba förändringar. De tenderar att blomstra som mest och växa sig starka i perioder där identiteter splittras eller undermineras, vid påtaglig förändring eller vid vändpunkter i livet (Weeks 2007: 179). Som Cornelia beskriver upplevde hon stora förändringar i tonåren samtidigt som hon upplevde en stor utsatthet som ett resultat av alla förändringar, kroppsliga och andra. Ahmed förklarar att vid tillfällen då vi inte vet vem vi är så kommer vi att uppleva en känsla av desorientering (Ahmed 2006: 20). Att vara i ett blivande skulle i viss mån kunna förstås som att vi inte riktigt vet vem vi är, eller ännu hellre vem vi kommer att bli. Det kan förklara behovet av att ha vänskapen som en plats för detta blivande och det stöd som vännerna kommer att kunna erbjuda under dessa perioder. Att då orientera sig mot ett sådant utrymme kan då minska upplevelsen av desorientering och utsatthet som Cornelia beskriver, eftersom det då finns en given plats för blivandet att ske på.
Samtidigt som Cornelia poängterar vännernas betydelse där och då menar hon även att det öppnar upp för att verkligen lära känna varandra och knyta kontakter för livet för att de går igenom den här upplevelsen tillsammans. Ahmed förklarar att linjerna vi följer även fungerar som ett slags inriktning eller hur vi inordnar vår kropp bland andra. Det är när vi inordnat våra kroppar som utrymmet kommer anta dess form och förlänga våra kroppar och dess omfång (Ahmed 2006: 15). Detta att vi inordnar vår kropp bland andra kroppar är centralt i hur vi förhåller oss till våra vänner och upplever denna vänskap i och med att vännerna till stor del kommer att utgöra dessa andra. Det kan främst vara relevant i övergången från tonår till vuxen i och med att den perioden kretsar mycket kring att finna sin väg i livet och den framtid som en vill ha. Även platsen där vänskapen utspelar sig har visat sig vara betydelsefull både för vilka vi kommer att bli vän med men även för hur vänskapen kommer att upplevas. Men upplevelsen av att vara del i en grupp eller ett tjejgäng behöver heller inte alltid vara en positiv sådan, Elvira beskriver hur det förekom mycket drama och hur alla inte behandlade varandra väl i den grupp som hon var del av, vilket även Beatrice lyfter när hon ser tillbaka på sina vänskaper i tonåren.
Beatrice: I högstadiet då var det ju ofta att tjejer var taskiga mot varandra och snackade skit om varandra och det kunde ganska lätt bli lite så att vi tycker såhär och vi gör det här, att det blir väldigt såhär att alla tycker och tänker likadant annars så funkar det inte. Men så är det ju inte, det är aldrig att alla tycker likadant, det bröt ihop ganska snabbt för folk känner sig, jag vet inte men folk känner sig utanför eller tycker att någon annan sticker ut. […] Jo men det känns
19 liksom lite att om man inte följer vissa regler ja då blir man exkluderad, eller då är det ingen poäng att umgås med dom. I högstadiet var det verkligen så. Det kändes inte som att det var så himla accepterat att alla var olika och så, utan det fanns liksom ett sätt att va.
Att vänskapen skulle vara en plats att utforska vem du är och vem du vill bli framgår i citatet ovan där en process av att bli något tillsammans med sina vänner beskrivs. Att tillsammans skapa en gruppidentitet som medlemmarna sedan kan välja att anta genom att vara på ett visst sätt blir en form av kollektivt blivande som möjliggörs genom relationen de har till varandra och det utrymme som detta skapar. Vännerna ger dig även möjligheten att bygga ett nätverk kring en konstruerad homogenitet (Weeks 2007: 180). Konstruerande av homogeniteten som Beatrice beskriver som kontrollerande och exkluderade av de som inte klarade av eller vägrade vara på rätt sätt. Men det var inte bara något som skapade en tillhörighet som andra kunde se utan som även var något de kunde enas kring och ett projekt som i sig skapade en tillhörighet, konstruerandet av homogeniteten som Weeks talar om blir en gruppaktivitet. Det blir även ett slags kollektivt disciplinerande av de kroppar som befinner sig i detta utrymme, att forma och förändra kvinnokroppen blir en gemensam aktivitet som de kan samlas kring. Vänskapen kan ge emotionellt och materiellt stöd men bekräftar även en identitet och en tillhörighet (Weeks 2007: 180). I Lundströms studie kunde hon se hur barnen skapade kollektiva identiteter för att på så vis kunna inkludera och exkludera personer (Lundström 2020: 79). Konstruerandet av homogeniteten blir ett slags gränsdragande och kommer att kunna bekräfta en tillhörighet om du är del av den. Det sker mycket bokstavligt i citatet ovan där det materiella och det emotionella dessutom används för att skapa en identitet och en tillhörighet tillsammans i gruppen, både mellan varandra men som även kan uppfattas utifrån.
Lundström menar att vi behöver se vänskap som ett kulturellt iscensättande och att det ligger hårt arbete bakom detta iscensättande. Vänskap och dess iscensättande påverkas av social makt bland annat genom processer av inkludering och exkludering (Lundström 2020). Att hela tiden förhålla sig till de regleringar som finns för vänskapen som utrymme att ta plats i och den homogenitet som råder där, kommer att kräva arbete från de som är involverade i vänskapen. Men det kommer även att ligga ett arbete bakom att tillsammans inom gruppen kontrollera så att dessa regler efterföljs samt att dra gränserna för vem som kommer att inkluderas och exkluderas. Vänskapen är en form av relation som till stor del saknar formella regleringar, men det innebär inte att den skulle vara fri och oövervakad. I själva verket präglas den till stor del av sociala så väl som moraliska skyldigheter, vilka i sin tur bestäms av den kontext som
20 vänskapen tar plats i (Allan 1989). Beatrice beskrivning av att det fanns ett sätt att vara på och hur den som inte följde detta exkluderades ur gruppen kan förstås som att den vänskapen och den grupptillhörigheten präglades av vissa skyldigheten och regler. Dessa riktlinjer för hur en skulle vara fungerar som gränser för gruppens varande och avgör vem som kommer att inkluderas och vem som kommer att exkluderas.
Dessutom blir det upp till gruppens medlemmar själva att kontrollera så att dessa följs och att exkludera de som inte följer de satta reglerna, vilket i sig blir en sorts övervakning av gruppens medlemmar. Utrymmen kommer att förlänga vissa kroppar men inte lämna något utrymme över för andra (Ahmed 2006: 11). I det här fallet kan det handla om att de som följer reglerna i gruppen utifrån det ramverk som finns och använder utrymmet för att utforska vem en är och vem en vill bli, kan uppleva att utrymmet förlänger dennes kropp. Men för Beatrice tycks upplevelsen snarare vara att hennes kropp begränsades och hindrades från detta förlängande och för de som exkluderades fanns helt enkelt inget utrymme alls. Vilka kroppar som kommer att förlängas i det rum som vänskapen utgör kan sägas vara beroende av den kontext som vänskapen tar plats i och de skyldigheter som den medför. Men det kommer även att avgöras av de gränser för utrymmet som satts upp av gruppens medlemmar och kropparna behöver hålla sig inom dessa gränser, upplevelsen av begränsningar blir ett resultat av en kollision med dessa gränser.
Det är inte bara kvinnoblivandet som är en viktig del av tjejgemenskapen, för att kunna definiera dig som heterosexuell krävs det att dina relationer till personer av samma kön organiseras och regleras inom ett tydligt avgränsat och urskiljbart vänskapskollektiv (Ambjörnsson 2003: 137). Det krävs alltså att det finns urskiljbara gränser för gemenskapen, inte bara för att kunna avgöra vem som ska inkluderas och vem som ska exkluderas. Gränserna behövs även för att kunna definiera dig som heterosexuell. Projektet att skapa en homogenitet i gruppen och tvingandet av gruppens medlemmar att vara på samma sätt kan förstås som en del i den avgränsning och urskiljbarhet som Ambjörnsson beskriver som nödvändig för att du sedan ska kunna definieras som heterosexuell. Som Beatrice beskriver det upplevdes det som problematiskt om en upplevde en känsla av utanförskap eller att någon stack ut, vilket visar på behovet av homogenitet i gruppen och att genom det hålla gruppens gränser intakta.
Skeggs förklarar att kvinnor rör sig genom heterosexualiseringsprocesser (Skeggs 1997: 190). Fanny Ambjörnsson drar slutsatsen även att vänskapen mellan unga tjejer inte bara är en betydelsefull social relation utan att den även är en viktig del i skapandet av det normativa heterosexuella subjektet/objektet (Ambjörnsson 2003: 126). Dessutom är det inom
21 tjejgemenskapen som det praktiseras fram ett görande av kvinnokroppen (Ambjörnsson 2003: 167). Att ha vänner i tonåren skulle alltså kunna förstås som ett medel för att navigera sig genom dessa heterosexualiseringsprocesser och en process av att bli både ett objekt och ett subjekt. Young beskriver att kvinnor både ser sina kroppar som objekt och en kapacitet på samma gång (Young 2005: 35). Kvinnokroppen är alltså dubbelfacetterad i det att den både förväntas bli ett objekt, ett subjekt och en resurs som kan användas. Samtidigt som vännerna blir ett stöd för Cornelia i tonåren och när hon navigerar sig fram i livet kommer vännerna även att vara en viktig del för henne i skapandet av det normativa objektet/subjektet. Att både subjekt och objekt inkluderas här är intressant för att det då innefattar både ens eget orienterande i världen men även andras orienterande mot en. Vårt medvetande är hela tiden riktat mot olika objekt (Ahmed 2006: 2), något som här innebär att bli ett normativt heterosexuellt subjekt/objekt är att du både ska rikta ditt eget medvetande mot olika objekt samtidigt som andra gör detsamma mot dig. Det kan sägas utgöra grundförhållandet till hur du kommer att uppleva världen både som subjekt och objekt. Det objekt du förväntas bli är inte heller vad som helst utan ett tillgängligt objekt för ett heterosexuellt begär. En viktig del i processen att bli kvinna skulle då kunna vara att även bli ett objekt som ska finnas inom räckhåll för män. För att du ska kunna finnas inom räckhåll krävs det att du befinner dig på rätt plats vid rätt tidpunkt annars kommer ingen att kunna nå dig eller rikta sitt medvetande mot dig. Utrymmet för att komma på vem en är och då ännu viktigare vem en ska komma att bli, kan förstås som att ha som slutmål att alla medlemmar ska bli dessa normativa heterosexuella subjekt/objekt.
En skildring av vuxna kvinnors vänskaper
I det här avsnittet kommer jag att lämna tonårsvänskaperna och förflytta mig in i vuxenlivet. Från vad jag kunnat urskilja i mitt material är övergången från tonåring till vuxen en brytpunkt i hur vi erfar och prioriterar relationer med våra vänner. Inledningsvis kommer jag att diskutera