Tvåstatslösningen  fram  till  1997

Påfrestningar av konflikterna som hade uppstått från den dag då första deklarationen skrevs hade för varje år blivit allt värre. Tusentals palestinier fick fly från ockuperade områden i Palestina samtidigt som tusentals judar invandrade till Israel och palestinsk ockuperad mark från förtryck. Väpnade situationer blev att fler och under perioden från den dag som Israel blev en erkänd stat till 1990-talets fredsförhandlingar, var mycket oroliga. Olika krig som har blivit symboliska för konflikten ägde även rum under den här perioden, bland annat självständighetskriget 1948, Oktoberkriget 1973 samt sexdagarskriget 1967. ¹¹⁰ Konflikten låg även i skuggan av kallakriget samt stormaktspolitik, därför kunde bland annat Storbritannien, som var en dåvarande kolonialmakt, verkställa och bedriva stor inflytelse kring konflikten och dess utveckling. ¹¹¹ I början på 1990-talet påbörjade fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina, dock stod dessa inför flera utmaningar trots att internationella aktörer var delaktiga i förhandlingarna.¹¹²

4.4.1 Konfliktlösning

Oroligheterna i Palestina under början på 1990-talet resulterade i situationer likt definitionen om det mogna ögonblicket, framförallt gäller det Gulfkriget som varade mellan 1990-91. Gulfkriget blev ett resultat av att Palestina i styre med PLO

108 Aggestam, Persson & Strömbom. Mellan krig och fred i Israel/Palestina, 79.

109 Aggestam, Persson & Strömbom. Mellan krig och fred i Israel/Palestina, 79.  

(Palestinska befrielseorganisationen) valde att stödja Saddam Husseins idé om att påtala vilka skillnader som fanns enligt den internationella rätten mellan den Israeliska och den Irakiska delen. Syftet var enligt palestinierna att finna ro till konflikten där medling skulle kunna vara ett alternativ. Istället uppfattade omvärlden Palestinas agerande som stöd för Saddam Husein vilket gav många negativa konsekvenser som krig och indragna biståndspengar, både från väst men också från närliggande regioner, så som Saudiarabien och Egypten. Denna händelse är ett bevis på att när en tredje part blir involverad så finns det risk för att konfliktlösningen istället har en motsatt effekt. Trots att Palestina var i ett moget tillstånd för konfliktlösningen blev ändå resultatet värre där den tredje partens inblandning spelade stor roll för misslyckandet. USA såg Gulfkriget som ett sätt att få vara en del av konfliktlösningen genom att använda sig av påtryckningar mot länderna i fråga. ¹¹³

1991 lyckas USA att anordna en fredskonferens. Fredskonferensen hölls i Madrid och innehöll fredsförhandlingar för de inblandade parterna som påverkades av konflikten, vilket framförallt var mellan Israel och Palestina, men även andra arabländer. Beroende på vilka aktörer som fredsförhandlade skiljde sig fredsförhandlingens innehåll åt. Förhandlingarna som omfattade ett internationellt samfund förhandlade kring frågan om problematiken som uppstår när vatten, ekonomisk utveckling, säkerhet och flyktingar blir beroende av den berörda regionen. 114 Fredsförhandlingarna misslyckades även denna gång. Denna gång för att det inte fanns någon egen palestinsk delegation med, utan en jordansk där palestiniernas del i konfliktlösningen skulle ta plats, problemet var att palestinierna inte representerades under de jordanska sammanträdena. ¹¹⁵ Samtidigt som den palestinska representationen PLO inte blev representerat i förhandlingarna valde Israel redan i förväg att inte gå med på förhandlingar med den palestinska delegationen, därmed blev konfliktlösningen återigen misslyckad. Fredsprocessen kollapsar i mitten på 1990-talet tack vare oenigheter mellan parterna, kring de olika avtalen som slöts, bland annat Osloavtalet som kom 1995. Israelisk opposition blev våldsamd och 1996

fick Israel en ny premiärminister som sedan tidigare var ett känt namn inom oppositionen, Benjamin Netanyahu. ¹¹⁶

4.4.2 Rättvisa

Under fredsförhandlingarna i Madrid 1991 delades förhandlingarna upp i två olika kategorier, den första var bilaterala och utnyttjades mycket av Israel då förhandlingarna gick ut på att enbart två parter förhandlade. Israel såg de bilaterala förhandlingarna som ett sätt för motparten att indirekt legitimera staten Israels existens. Eftersom Israel valde att förhandla med ett land i taget lyckades man se till så att de andra länderna som förhandlade med araberna försvagades och splittrades. Samtidigt fick inte Palestina erhålla en egen förhandlingsdelegation utan ingick istället i den jordanska delegationen där Palestina inte representerades i samma utsträckning som Israel representerades under förhandlingarna. Israel drog därför nytta av förhandlingarna i Madrid då land efter land erkände statens existens. 117

Det var ett historiskt scenario när Israel och PLO lyckades finna konsensus kring frågor som rörde konflikten och som med förhoppningar äntligen skulle återfinna rättvisa och medling. Hursomhelst varade hoppet inte länge då vardera part inte uppfattade förhandlingarna som rättvisa. Hebronprotokollet som kom 1997 uppskattades av Palestinierna medan den Israeliska befolkningen såg det som en mycket orättvis insats. ¹¹⁸ Hebronprotokollet skulle innebära att palestinierna skulle få tillbaka 80 % utav staden Hebron som Israel ockuperat och att 20 % skulle kvarstå Israelerna. Åter igen gjorde vardera part allt för att dess befolkning skulle få ta del av förmåner och mänskliga rättigheter, motgången var dock att vardera part hade olika uppfattningar om vad förmånerna var. ¹¹⁹

4.4.3 Försoning

1993 blev året där Israel och Palestina fann konsensus. Man hade aldrig varit så nära medling och försoning som man var 1993 i Washington. Det var en historisk dag då

116 Karin Aggestam, Reframing and resolving conflict, 1999. 103.

PLO och Israel hade erkänt varandras existens, dock hade Israel aldrig erkänt Palestina som en stat, utan PLO som en representerande organisation för palestinier som Israel kan förhandla med. ¹²⁰ Detta var något som oppositionen i Israel var strängt emot, därför påbörjade man från israeliskt håll massvis med demonstrationer och strejker emot avtalen som slöts tillsammans med PLO. 1995 skrevs Osloavtalet på mellan parterna. Avtalets syfte var att främst åstadkomma försoning mellan parterna genom att dela upp område i tre olika zoner, där zon A till fullo styrdes av palestinier, där zon B till viss del tillhörde palestinierna och där zon C helt tillhörde israelerna. Den israeliska oppositionen var även vid detta avtal mycket skeptisk och reaktionen blev därför mycket våldsam. Samma år mördades den israeliska premiärministern som tillsammans med PLO och Norge drev på avtalet. Hans död blev en vändpunkt för medlingen mellan araberna och israelerna då det var israeliska extremister som låg bakom mordet. Fredssabotörer var därför förekommande fenomen under 1990-talet och därmed fanns varken moralen eller insikten om ens egen handling med i bilden om att nå försoning. ¹²¹

Ett misstroende odlades bland civilbefolkningen hos de båda parterna, detta misstroende lockade återigen internationella aktörer. Därför valde USA att återigen försöka agera som medlare mellan Israel och Palestina. Landet ville ”bygga broar” och åstadkomma pragmatiska relationer. Att USA återigen uppfattade sig som viktiga för försoningen i konflikten resulterade i Hebronprotokollet 1997. ¹²² Överrensstämmelsen delade upp staden Hebron i två delar där H1 (den större delen) tilldelades Palestinierna och där H2 tilldelades judarna.¹²³

4.4.4 Identitetspolitik

Al-naksa, eller sexdagarskriget som det också heter blev ett stort nedslag för Palestinierna. Den israeliska militären hade lyckats ockupera många Palestinska viktiga områden, bland annat västbanken, Gaza, Jerusalem, Sinaihalvön och Golanhöjderna. Ännu en miljon människor drevs därför på flykt. Kriget har kommit att bli symboliskt för panarabismen och dess identifiering som Palestinier, liksom

bosättningarna blev symboliskt för sionismen. ¹²⁴ Den geografiska identifieringen var konstant, lika konstant var den religiösa tillhörigheten. Identitetspolitiken resulterade i att människor från vardera parten fortsatte att föra konflikt, framförallt för att primordialismen hade fått en avgörande roll i frågan om konfliktens utveckling. ¹²⁵ Konflikten hade vid den här perioden utvecklats där händelser allt mer tydde på att konflikten var av etnisk karaktär då media uppmärksammade fall där religionen hade avgörande riktlinjer för konfliktens öde. Hur som helst grundade sig människornas identifiering fortfarande via geografi och religiös tillhörighet. ¹²⁶