Tyskland

4.4.1 Nationell bakgrund

• Kraftreaktorer:

19 st i drift, varav 13 st PWR och 6 st BWR. Kärnkraft svarar för mer än 30 % av elproduktionen.

Dessutom har 17 kraft- och prototyp-reaktorer avställts. 2 av dem (KKN i Niederaichbach och HDR i Grosswelzheim) har rivits till stadium 3, dvs. s.k. ”green field”, 2 är i s.k. SAFSTOR tillstånd medan de andra 13 håller på att rivas till stadium 3.

Reaktorerna ägs av privata eller kommunalägda kraftföretag eller av staten. Enligt atomenergilagen 2002 ska kärnkraft fasas ut över en period av ca. 20 år. De nu fungerande reaktorerna ska var och en köras över en nominell total driftperiod på 32 år, vilket betyder att den sista reaktorn ska avställas år 2021.

• När ska rivning ske?

Både regeringen och kraftföretagen föredrar en omedelbar riv-ning till stadium 3, dels för att utnyttja driftpersonalens erfa-renheter och kunskap. Dels för sociala och kostnadsorsaker. Å andra sidan måste det finnas ett slutförvar för låg- och medel-aktivt avfall tillgängligt, vilket inte är fallet nu. Således kan

kraftföretagen välja om de vill företa en totalrivning eller ett stadium 1 SAFSTOR

• Myndigheter/ licens för rivning:

Licens för rivning ges av delstat (”land”) där respektive kraft-verk finns. Bundesministerium für Umwelt, Naturschutz und Reaktorsicherheit (BMU) överser licensiering för att åstad-komma en harmonisering av procedurer. BMU stöds av strål-skyddsmyndigheten Bundesamt für Strahlenschutz (BFS) och andra tekniska expertorganisationer. Licensieringsmyndigheten i respektive delstat anlitar teknisk expertis för råd och dess-utom informerar/rådgör med allmänheten.

• Finansiering:

Enligt atomenergilagen ska kraftverksägarna samla medel för att täcka kostnaderna för rivning av respektive verk och om-händertagande av rivningsavfall. Kraftverken uppskattar att to-talrivning av en 1 200 MWe PWR skulle kosta i storleksordning 300 M€ medan motsvarande kostnad för en 800 MWe BWR skulle vara ca. 350 M€.

Rivning av forskningsreaktorer och upparbetningsanläggningen WAK finansieras av staten eller delstaten där anläggningen finns med allmänna medel med årliga anslag.

• Annat av intresse:

− BMU har etablerat en arbetsgrupp för att ta fram kriterier för platsval för ett slutförvar. Innan kriterierna är klara – efter framtagning och diskussion med allmänheten och andra intresserade parter – kommer inga nya platser bli valda eller ens undersökta. BFS har av bundesregeringen tillgivits ansvar för konstruktion, uppförande och drift av slutförvar.

− Som nämndes ovan finns inte något slutförvar i drift för närvarande. Dock har det funnits ett tidigare. Slutförvaret i f.d. saltgruvan i Morsleben (Endlager für radioaktive Ab-fälle Morsleben ERAM) tog emot låg- och medelaktivt av-fall mellan 1971 och 1998, totalt ungefär 36 800 m³. ERAM måste stängas på grund av ett domstolsbeslut. Det ska inte tas i drift igen. BFS har sökt tillstånd att bakfylla och slut-ligen täta till ERAM, men licensieringsprocessen har visat

sig vara lång och krånglig. Koncept till avtätning är under diskussion.

− Den f.d. järngruvan Konrad har studerats och undersökts för slutdeponering av låg- och medelaktivt avfall med för-sumbar värmeutveckling. Deponin ska vara ca. 800–1 300 m under marknivån. Efter en licensieringsprocess på 10 år, fick BFS ett tillstånd i Juni 2002. Det har dock överklagats i domstol. Det väntas ta många år tills domstolsprocessen är avklarad.

− Saknaden av slutförvar har lett till ett stort behov av mellanlagring av avfall från de pågående rivningsprojekten.

Två stora sådana mellanlager har etablerats vid Greifswald-projektet och Forschungszentrum Karlsruhe (FzK).

− Hittills har man tänkt har två olika slutförvar för kärnavfall som alstrar värme respektive icke värmegenererande avfall.

Enligt en ny lag ska Bunderregeringen leta efter en gemen-sam deponi för båda typerna. Tiden för att hitta platsen, konstruera och licensiera en sådan deponi uppskattas till 30–40 år. Således måste allt konditionerat avfall hållas i mellanlager över den perioden. Vid Forschungszentrum Karlsruhe, där det finns ett större mellanlager för låga och medelaktivt avfall, betyder det omkonditionering av 55 000–60 000 fat som ska placeras i s.k. ”Konrad”-behål-lare, inspekteras av berörda myndigheter och certifieras in-nan faten ingjuts i injekteringsbetong i Konradbehållaren.

Detta arbete beräknas ta 12–15 år.

4.4.2 KKN Niederaichbach [1]

Anläggningen vid KKN Niederaichbach var en 100 MWe gaskyld tungvattenmodererad reaktor. Den togs i drift 1972, avställdes 1974 och sattes i ”säker avställning” status (stadium 1) år 1981.

Tillstånd för rivning till stadium 3 beviljades 1987, efter utdragna

”hearings” och domstolsprocesser.

Ett huvuddrag i projektet var användande av en specialkonstru-erad, fjärrmanövrerad rivningsmaskin för borttagande av de akti-verade komponenterna i reaktorkärlet. Denna högprecisions, rote-rande masttyp maskin med manipulator utnyttjade många tekniker för demontering av de vertikalt orienterade invändiga detaljerna i trycktubsreaktorn. Bland annat användes

− Slipning,

− Plasmaskärning,

− Rörkniv,

− Skruvborttagning,

− Dammsugning.

Fjärrmanövrerad nedmontering och segmentering av KKNs härd-komponenter ägde rum under 1990–93. 522 t material togs ut med ett totalt radioaktivitetsinnehåll på 8.6 x 10¹² Bq. Material har pack-ats i 139 st avfallsbehållare, som ska transporteras till Konrad slut-förvar, när det tas ur drift. Under tiden förvaras behållarna i mel-lanlager i Forschungszentrum, Karlsruhe. Omkring 20 % av det uttagna materialet var under 200 Bq/g. Denna fraktion har skickats till smältanläggningen Siempelkamp i Krefeld för återanvändning, efter smältning, inom kärnkraftindustrin (t.ex. för att tillverka av-fallsbehållare).

Nästa åtgärd var borttagning av all aktiverad betong under april-november 1993. Därefter dekontaminerades alla ytor i byggnaden och ca. 200 000 ”friklassnings”-mätningar gjordes, med efterföl-jande kontrollmätningar införda av kärnkrafts- samt miljömyndig-heter. Anläggningen befriades från lydelse under ”atomenergila-gen”, byggnaden demolerades och ”green field” status åstadkoms i juli 1995.

Ett intressant särdrag av KKN- rivningsprojektet var att det ut-fördes under ett fastpriskontrakt med en huvudentreprenör.

4.4.3 Greifswald [1]

Det finns åtta 440 MWe ryska tryckvattenreaktorer typ VVER vid Greifswaldverket i nord-östra Tyskland. Fyra (Block 1–4) hade varit i drift mellan 1973 och 1990, en (Block 5) hade just tagits i drift 1989, en var färdig att startas och två höll på att byggas år 1990, när det fattades ett beslut att ställa av och riva hela anlägg-ningen. Greifswaldverket hade levererat ca. 17 000 MWår elkraft till nätet över åren. Rivningsprojektet är förmodligen det största re-aktorrivningsprojektet i världen.

Omedelbar totalrivning till stadium 3 valdes för anläggningen istället för SAFSTOR över en period innan totalrivning av följande orsaker:

− Det skulle leda till lägre kostnader, lägre total dos till personalen, lägre mängd radioaktivt avfall,

− Fortsatt arbete för verkets personal. Greifswald var en av de största arbetsgivarna i området.

Att notera vid Greifswaldprojektet:

− Efter godkännandet av rivningskonceptet utförs projektet under ett antal dellicenser, som ges ut successivt. Det har krävts stor flexibilitet i planeringsarbetet för att anpassa projektarbetet till vissa förseningar i tillståndsgivning.

− En central aspekt av projektet är dess mellanlager (Interim Storage North ISN). ISN har 8 salar var och en med ett förvaringsutrymme på 25 000 m³. Allt utbränt bränsle från Greifswald (och Rheinsberg kraftverk) ska torrförvaras här i väntan på ett slutförvar. ISN gör det också möjligt att kapa ut stora helkomponenter från systemet för senare segmentering/konditionering i en av ISNs salar, vilket för-kortar projekttiden.

− Alla bränsleelement (totalt ca. 5 000) ska packas i CASTOR-typ behållare för torrförvar i ISN. Enligt nuva-rande planer ska detta ske före Juni 2004.

− Stora insatser läggs ner på dekontaminering för att minska doser till personal samt mängd radioaktivt avfall. Både ke-miska och elektro-keke-miska metoder används. Alla primär-kretsar dekontamineras innan rivning.

− Fjärrstyrd utrustning ska användas vid nedmontering av reaktorkärlens (Block 1–4) inre komponenter. Utrust-ningen ifråga har testats först på de mindre aktiva kompo-nenterna i Block 5.

− Det har blivit en drastisk minskning i arbetsstyrka vid Greifswaldverket. Från 5 000 anställda vid avställningen så har den minskat till 1 200 idag. Detta har åstadkommits bl.a. genom tidig pensionering, privatisering av tekniska tjänster och några oundvikliga uppsägningar.

Efter en jobbig start (verkets avställning var inte planerad) har projektet fungerat bra. De viktigare dellicenserna har avskaffats.

Avfallshantering, speciellt friklassning av mycket lågaktivt material, löper trubbelfritt. ISN togs i drift 1998. Idag lagras 26 CASTOR behållare innehållande 2 016 bränsleelement samt 15 700 t

radio-aktivt avfall där. Dessutom flyter arbetet med avfallskonditionering utan komplikationer. Ca. 2 200 t avfall ar behandlats hittills.