Att undervisa i grammatik: hur?

Lärarnas oenighet inför att undervisa eller inte undervisa i grammatik reflekterar debatten inom forskningen som dock idag tenderar att råda lärarna att uppmärksamma grammatik eftersom det ska vara gynnsamt för inlärning. På samma sätt finns det en mångfald metoder för att hantera grammatik i språkundervisningen. Man kan analysera vad som påverkar valet av metoder och om metoderna som används är kompatibla med en kommunikativ undervisning.

6.2.1. Metodval och inlärningskonsekvens

Alla metoderna som lärarna använder i denna studie är i linje med forskningen som visar att alla metoder har fördelar och nackdelar.

Lärare A behandlar grammatik löpande med text eller en annan typ av kontext som utgångspunkt och övningarna handlar i stort sätt om att producera skriftligt eller muntligt. Hon undviker att använda terminologin och försöker använda antingen en implicit metod eller ett induktivt tillvägagångssätt men framför allt undviker hon att undervisa i grammatik, eller hon gör det väldigt lite. Lärare A låter eleverna arbeta med grammatiken dels som process när hon undervisar grammatik på ett implicit sätt och därmed siktar på att utveckla procedurkunskapen och dels som produkt utifrån den induktiva metoden med användning av explicita och formella termer för att sedan övergå till att arbeta med grammatiken som process genom kommunikativa övningar i skrift eller tal/interaktion. I varje fall strävar hon alltid efter att eleverna producerar själva vilket betyder att hon alltid har som mål att eleverna ska nå procedurkunskapen. Att använda den induktiva metoden, eftersom den låter eleverna komma på reglerna själva, är i linje med Tornberg som anser att även ett induktivt tillvägagångssätt gynnar inlärning. Att undervisa i grammatik i ett kommunikativt sammanhang genom meningsfulla, relevanta och engagerande uppgifter anses, enligt Ellis, öka motivationen och ger bättre resultat än med traditionella undervisningsmetoder. (Ellis, 2009: 222-226).

Tre av lärarna använder bland annat den traditionella deduktiva metoden, eller bättre uttryckt, en variant av den som struktureras på följande sätt: Presentation, Praktik, Produktion (PPP) och ser inlärning som en process. De låter eleverna arbeta med grammatik som produkt med tyngdpunkten på den deduktiva undervisningsmetoden för att i slutet övergå till att arbeta med kommunikativa övningar som skapar möjligheter för eleverna att lära sig genom processen. Vi kan dra slutsatsen att för de tre lärarna krävs grammatikkunskap för att utveckla den grammatiska kompetensen.

Trots att de använder sig av olika metoder siktar alla lärarna på att utveckla procedurkunskapen och är därmed i linje med aktuell forskning och med Tornberg som anser att eleverna behöver komma in på grammatik både som produkt eller som process för att inlärning ska ske (se 2.3). Att lärarna har så olika sätt att undervisa i grammatik, som är resultaten av brist på direktiv från Skolverket, kan dock enligt mig leda till elevernas förvirrande som måste anpassa sig till lärarnas olika metoder under hela deras utbildning.

Lärarnas förklaringar tyder på att valet mest beror på deras inställning till vald metods effektivitet: erfarenhet som elev (såsom lärare D berättar), erfarenhet som lärare (vilket syns

genom försök med olika metoder, insyn i inlärningsproblematik) eller personliga drag (”det passar mig bättre”) påverkar deras val och inte så mycket det som forskningen hävdar. Det vore vettigt att upplysa lärarna i senaste forskning eller att det skulle finnas tydligare direktiv i styrdokument.

Av de fyra intervjuade lärarna, två växlar mellan en induktiv och en deduktiv metod och två lärare använder enbart en metod. Forskningen pekar på att det gynnar inlärning att blanda metoder. Skehan poängterar att eleverna har olika inlärningsstilar och olika metoder ska därför användas för att nå så många som möjligt (1989, 1994 i Ellis 2009:226). Att använda en enda metod riskerar att utesluta några elever. Att enbart undervisa med den deduktiva metoden eftersom den går snabbare, vilket nämnda forskare är överens om, är ett sätt att satsa på det korta minnet: Tornberg ifrågasätter långvarigheten i den metoden. Tornberg (2005) påpekar dessutom att risken med den så kallade traditionella metoden är att det som ska läras in kan utesluta många elever. Att enbart använda den induktiva metoden riskerar å andra sidan att utesluta elever som behöver struktur för att förstå hur språket fungerar. Om eleverna är mogna nog för att förstå ett deduktivt resonemang och kan använda den grammatiska terminologin, vilket några lärare anser dock vara för abstrakt eller onödigt, då är de på samma sätt mogna för att resonera själva.

Enligt min uppfattning kan de då lära sig genom den induktiva metoden, även om några lärare anser att det kan vara för krävande. På gymnasiet är både metoderna tillämpningsbara enligt mig och Skolverket skulle vara mer tydlig med att ge direktiv i denna riktning. En lösning som några lärare tog upp är att alltid förklara varför de ska studera en specifik grammatisk punkt. Om det inte ökar elevernas motivation, vilket är lärarnas syfte, det har fördelen att inkludera eleverna i deras lärande: de är på så sätt medvetna om varför de måste studera, vilket är i överenskommelse med den kommunikativa synen på undervisning (se 2.1.1)

6.2.2. Koppling till en kommunikativ undervisning

Alla lärare anser, trots att de använder sig av olika metoder, att de kopplar grammatik till kommunikation. Om alla metoderna både har fördelar och nackdelar kan man dock ifrågasätta deras koppling till en kommunikativ undervisning.

Det kommunikativa perspektivet på undervisning har ändrat fokus från lärare till elev, från förmedling till samarbete och har påpekat vikten av att interagera i samband med en sociokulturalistisk syn på undervisning som är det kommunikativa arbetssättets ursprung. Att

alla lärare gör så att eleverna arbetar i grupp är ett tecken på att eleverna står i centrum. Att eleverna får som uppgift bland annat att förklara reglerna för sina kamrater ger dem dessutom uppmaningar att formulera, strukturera och omstrukturera reglerna i egna exempel vilket hjälper eleverna att nå kunskapen. Larsen Freeman hänvisar till forskning som påpekar detta:

Indeed, Donato (1994) has shown how students' participation in collaborative dialogue, through which learners can provide support for each other, has spurred development of learners' interlanguage. Other research (Swain and Lapkin 1998) corroborates the value of an interactive dialogue as both a cognitive tool and a means of communication which can promote grammatical development. (LF: 258)

Den induktiva metoden är enligt Tornberg lättare att integrera i en kommunikativ undervisning och är ett sätt att titta på grammatik ur en kommunikativ kontext. Lärare A utgår alltid från en text eller ett slags kontext för att undervisa i grammatik, implicit eller induktivt, vilket lärare C också gör ibland. Att utgå från en text är enligt Larsen Freeman ett effektivt sätt att undervisa i grammatik på ett kommunikativt sätt (se 2.3.2).

Lärarna som använder det deduktiva arbetssättet är överens om att det är viktigt att sätta grammatik i en kontext. Man kan dock undra om metoden som inkluderar genomgångar, och därmed en paus från kommunikation, ändå gynnar kommunikationen och om det är i kongruens med styrdokumentet som hävdar att grammatikundervisning ska ha ett direkt syfte (se kapitel 3). När de ska öva på grammatik är det vanligt att eleverna får tillämpningsövningar när regeln har presenterats, i olika utsträckning beroende på lärare. Eleverna ska också lära sig att böja verb utantill. Enligt Larsen Freeman påverkar dock de mekaniska övningarna och utantillkunskap inte språkinlärningen. De utvecklar en kunskap som hon jämför med den ”inerta kunskapen” (LF:258). Lärarna som använder den typen av övningar är medvetna om att det inte är det som är målet och som utvecklar elevernas kommunikativa förmåga. Alla har konstaterat att det inte händer ofta att eleven som når en deklarativ kunskap direkt visar en procedurkunskap. Som Larsen Freeman påpekar och är överens med Tornberg: ”rules and forms learned in isolated meaningless drills may be harder to retrieve in the context of communicative interaction ” (ibid.)

Man kan därför undra varför lärarna använder de automatiserande övningar som ses som meningslösa. Det är viktigt att påpeka att skillnaden är att de automatiserande övningarna, eller ”drill”, alltid är inbäddade i en större kommunikativ kontext och inte isolerade, och är därmed i samklang med forskningen. Enligt lärare C och D ger den typen av övningar lite självtillit till eleverna: de förstår att en grammatisk företeelse inte är så svår. Dessutom tycker de att det hjälper eleverna att träna och att utveckla en kunskap, dock deklarativ. Forskning som Larsen Freeman hänvisar till har visat att mekaniska övningar kan ha de önskade resultaten: de kan hjälpa till att automatisera några aspekter av språket och att de omvandlas

till procedurkunskap (LF: 258). Att utantillkunskap inte gynnar inlärning är därmed inte alltid sant. Att kunna böja ett verb som är språkets byggsten kan inte hittas på: det måste läras in. Att undervisa explicit och deduktivt i grammatik och därmed bryta kommunikationen kan i slutändan bidra till en bättre kommunikation. En deduktiv grammatikundervisning är därmed kompatibel med en kommunikativ undervisning. Kopplingen mellan grammatikundervisning och kommunikativ undervisning ligger i att inkludera grammatik i ett kommunikativt sammanhang. I praktiken sker detta mest i form av att applicera grammatikföreteelsen i egen produktion och interaktion. Man kan dock undra om den metoden inte leder till att undervisning blir tråkigare och att eleverna därmed tappar intresse som lärare A hävdar.

Om metoden är kompatibel med en kommunikativ undervisning är dock alla lärare medvetna om att övningarna och utantillkunskapen inte kan vara centrala, att de har begränsade effekter och t.o.m. att de kan vara motverkande som lärare D säger: man riskerar att eleverna fastnar där. Det som är centralt enligt alla informanterna är de produktiva momenten. Alla lärare enas om att grammatik är ett stöd och att alla grammatiska övningar ska tillämpas i kommunikativa uppgifter, vilket oftast tar formen av egen produktion. Under de produktiva momenten ligger koncentrationen inte enbart på att en specifik grammatisk företeelse övas, utan den grammatiska företeelsen övas i ett sammanhang samtidigt som annat övas. Ur resultaten av detta arbete kan man dra slutsatsen att alla lärare lägger tonvikt på att eleverna producerar själv. Och det är också Freeman Larsens åsikt att ”students' production plays a very important role in Learning grammar. It is not enough to have awarenesses raised if students can't produce the language. Output production is, therefore, extremely important.” (LF:258) Produktion är ett effektivt sätt att koppla grammatikundervisning till kommunikation och därmed att vara i kongruens med både forskning och styrdokument.