Respondenterna gav en rätt nyanserad bild av möjligheter kring arbete med barn i språklig sårbarhet. Alla har uttryckt att specialpedagogiskt stöd fungerar bra på skolan, både i klassrummet och utanför liksom handledningstillfällena där man kan ventilera sina pedagogiska tankar men också få lite tips om litteratur, kurser och digitala verktygs användande. Detta trots att pedagogerna ansåg att skolan ändå hade behövt fler
speciallärare/specialpedagoger med tanke på antal elever i svårigheter. En nära samverkan med sva läraren uppskattades också även om några tyckte att det hade behövts mer tid både för samplanering, utvärdering och gemensamt arbete i klassrummet.
De andra möjligheterna var att det finns en aktiv insats från samverkande psykologer och kuratorn som gör sig synliga både i klassrummen och deltar aktivt i arbetslagens möten. SVAL var väldigt nöjd med ett nära samarbete med modersmålslärare och såg det som en stor tillgång, som dock i respondentens uppfattning inte nyttjades till fullo i verksamheten.
Pedagogen hade önskat att modersmålslärarna får en mer självklar plats i arbetslagens arbete. Lika eniga var intervjupersoner beträffande didaktiken i klassrummet. De fann det gynnsamt för eleverna att blanda olika metoder och satsa på undervisning på gruppnivå, dock i olika konstellationer.
Beträffande individualisering var pedagogerna oeniga i uppfattningar. Vissa tyckte att det är det bästa för eleverna, andra menade på att i längden är det bättre att satsa på gruppnivå för samspelets skull och för att eleverna och personalen kan lära sig att arbeta och kommunicera på samma sätt i olika konstellationer för att minska sårbarheten vid ändringar eller
övergångar. Att arbeta fram en gemensam pedagogisk syn kring eleverna såg olika
professioner som en avgörande faktor för elevernas framgång och välmående. Som en stor tillgång i arbete kring eleverna ansåg pedagogerna vara ett nära samarbete och en rak kommunikation med vårdnadshavare. Lärande är en kontinuerlig process som aldrig upphör och det är viktigt att alla involverade i barnens utveckling erhåller en genuin förståelse för deras behov samt vägar till att närma sig målen. Att hemmet stöttar skolan och litar på personalen är viktigt för elevernas helhetsutveckling, menade respondenterna.
37
Synen på utmaningar var lite mer differentierad. Det gemensamma var tidsbrist för samverkan mellan olika arbetslag och mellan andra professioner. Alltså respondenterna tyckte att
kommunikationen kring eleverna fanns men samarbete kunde inte organiseras i den utsträckningen som hade behövts. Även tid för förberedelserna inför olika tema eller mer omfattande moment sågs som otillräcklig. Pedagogerna vill också ha mer tid för att kunna läsa sig in på forskning och reflektera tillsammans kring detta. Fritidspedagogen tyckte att de flesta resurser koncentreras kring skoltiden och på fritids måste aktiviteterna reduceras pga. stora barngrupper och lite personal.
SL saknade kontakt med logopeder och talpedagoger. Önskade även mer tid för handledning med arbetskollegor och mer tid för observationer i klassrummen så att lärmiljön kan ses över och utvecklas för barnens bästa. SVAL instämde i frågan om bristande kontakt med
talpedagoger då många flerspråkiga och nyanlända elever brottas med uttalsproblem som ställer till det i deras läsning. Läraren uttryckte även sin oro över kollegernas inställning till flerspråkighet:
Förvånande många kollegor är omedvetna om att flerspråkighet tar tid. Att språk är så nära förknippat med identitet. Agerande i bemötande förvånar (SVAL).
L2 var orolig över det stora personalbytet samt att många pedagoger saknade en relevant utbildning vilket gör det svårt att tala samma språk och utveckla en gemensam pedagogisk syn samt samarbeta kring språksårbara elever. L1 hade en annan uppfattning om samarbete som hen ansåg vara tillfredställande men samtidigt betonade vikten av att ta ansvar för sin roll i arbetslaget och att se arbetet som ett lagspel.
Vi måste säga samma sak till eleverna, ha samma struktur och samma mål. Man kan köra på struktur eller rutin. Det tar man med sitt arbetslag. Alla lärare ska fungera i alla klassrum. Fritids måste följa upp det som händer i klassrummet (F1).
I F1s uppfattning var skolans ekonomiska möjligheter en begränsande faktor. När ekonomin inte räcker till kan det vara svårt att exempelvis utveckla digitalisering, menade respondenten. Enligt SUL lärarens uppfattning kunde ekonomin begränsa tillgång till relevanta kurser som behövs för att kunna tidigt möta elevers svårigheter. F2 önskade mer arbetsmaterial som är anpassat för elever i språklig sårbarhet och fler resurspedagoger i klassrummet.
38
Hade jag haft anpassat material och hade samarbetet funkat mellan alla professioner, hade jag kunnat anpassa bättre… jag behöver en stabil, närvarande och utbildad samverkande pedagog som jag kan planera med (L2).
Delanalys av resultaten
Respondenterna gav uttryck för att det finns en stor potential i organisationen för att kunna möta språksårbara elevers behov. Samtliga var väldigt nöjda med insatser från
specialpedagoger/speciallärare både på grupp- och individnivå. Det menades att
specialpedagogisk kompetens genomsyrar verksamheten och fungerar smidigt och effektivt. Även psykologen och kuratorn upplevdes vara närvarande och synliga i verksamheten. Detta öppnar upp för ett bärande samarbete och främjar både elevers lärande liksom skolans utveckling. I Tjernbergs (2013) åsikt är det en stor framgångsfaktor när kollegialt samarbete fungerar på olika nivåer i skolan. Samtidigt påpekar författaren att till grunden för all utveckling måste ligga reflekterande samtal. I respondenternas uppfattning finns det för lite tid för gemensam pedagogisk reflektion både under handledningstillfällena liksom för gemensam planering. Den stora barngruppen utmanar skolans resurser. Mest blir det synligt på fritidshemmet. Det hade behövts fler specialpedagoger och mer tid för kollegiala aktiviteter på professionell nivå. Intervjupersoner efterfrågade mer tid för att kunna djupdyka i den aktuella forskningen kring språklig sårbarhet. Studiedagar ansågs inte kunna täcka de fortbildningsbehoven som finns. Skolans språkliga utmaningar kräver att fler professioner arbetar tillsammans. Framför allt saknas det logopeder och talpedagoger som skulle kunna komplettera specialpedagogernas arbete med barn och vuxna. Ahlberg (2013) lyfter frågan om relationer mellan nivåerna i en organisation.
En tätare förbindelse mellan ämnesdidaktik och specialpedagogik gör det möjligt att integrera olika perspektiv samt länka samman olika professioner med hjälp av forskningsfrågor. Detta i sin tur leder till en mer komplex förståelse för problemen som måste hanteras. Några av intervjupersoner påpekade att modersmållärare och studiehandledare inte riktigt integreras i verksamheten. Det kan ses som utvecklingsområde och bör prioriteras med tanke på stort antal flerspråkiga och nyanlända elever. Denna fråga väcker en fundering hos mig. Handlar det om yrkesstatus eller om skolkultur? En fråga som bör absolut diskuteras i bredare pedagogiska forum. Lindö (1998: 116) uppmärksammar problematiken med att bygga ett ”organisatoriskt frirum” där olika verksamheter på skolan närmar sig varandra och utbyter tankar och impulser. När detta händer, blir skolutveckling fruktbar.
39
Beträffande själva didaktiken var respondenterna eniga om att det blir allt svårare att individualisera och att det känns mer lönsamt i längden att satsa på gruppnivå och nära
samarbete professionen emellan i klassrummet. Samtidigt som samverkan ska utvecklas måste en gemensam pedagogisk syn ta form vilket även implicerar en välfungerande
kommunikation. Respondenterna prioriterade mångfald av metoder framför mer rutinerad och bokbaserad undervisning. Interaktionen i lärprocessen lyftes som en framgångsfaktor när språket inte riktigt räcker till. Ahlberg (2013) och Bruce, Ivarsson, Svensson och Sventelius, (2016) understrycker vikten av att lärare och övrig personal kan samarbeta och kommunicera. Detta för att kunna forma flexibla miljöer och metoder men också för att utforma en social arena tillgänglig för alla elever.
En väldigt intressant fråga lyftes av några respondenter när personalbyte och ekonomin diskuterades. Vems ansvar är det egentligen för att se till att Läroplanen följs upp? Om det förväntas att alla elever når samma mål då måste det finnas en välgenomtänkt
resursfördelning på högre nivå än skolans. Än så länge finns det en diskrepans mellan förväntningar och förutsättningar, i alla fall, på vissa skolor. Det krävs en omorganisation av skolan men även ett nytt tänk kring resursfördelning på kommunalnivå eller kanske på statsnivå (Ahlberg, 2013).