Under bearbetningen av den empiriska datan från mina respondenter går det att uttolka att samtliga respondenter lever med och mellan två kulturer. Informanternas upplevelser och hantering av identiteten mellan två kulturella världar kan tolkas som att ungdomarna omvandlar delar av den ursprungliga identiteten till värderingar från den svenska kulturen. Genom att blanda som de själva uttrycker ”det positiva” från båda kulturerna utvecklar ungdomarna en levnadsstil där de känner sig hemma i det svenska samhället. De anser det positivt att leva med två kulturer eftersom dessa mestadels bidrar med positiva egenskaper. Det framkom att ungdomarna funnit balansen med att leva i två olika kulturer och identiteter. Genom att respondenterna lyckas sammanföra och blanda de två olika kulturer på ett positivt sätt bidrar det till en komplett jagbild och identitet.
Vidare framkom det att mina respondenter upplevde obehag av att enbart umgås med svenskar, eftersom dessa förde dem bakåt i tiden. Obehaget som invandrarungdomarna känner blir till något positivt. Genom att försöka undvika obehagliga situationer som de kan befinna sig i, försöker de i stället stärka sina kontakter inom den etniska gruppen. Bland svenskar
31
kunde de inte fullständigt slappna av, eftersom de hela tiden tvingades att styrka och förklara sin bakgrund. I en omgivning med invandrarungdomarna kunde de slappna av på ett annat sätt. Inför denna grupp kunde de vara sig själva utan att ständigt bli påminda om sin etniska bakgrund. Ungdomarna kunde inte utvecklas i sin identitetsprocess för att de blev ständigt påminda om den etniska bakgrunden. Ungdomarna ville med bakgrund i detta uppfattas som individer, bortkopplade från sitt etniska, religiösa och kulturella arv. Trots att detta ovanstående gällde formellt så kände de sig kulturellt och etniskt tillhörande ursprungslandet. Mycket av respondenternas identitet är från ursprungslandet, även om de i dag försöker kombinera det med den svenska nyskapade identiteten. Att behålla ursprungslandets identitet anses lika viktig av respondenterna som att skapa sig en svensk identitet. Detta blir problematisk vissa gånger främst vid besöket i ursprungslandet eftersom de där känner sig utanför. Detta beror mycket på att de inte kunde bli accepterade av den omgivningen som befann sig i hemlandet. Även om ungdomarna kunde associera till hemlandet och upplevelser i barndomen så tilläts de inte att känna sig hemma där.
Angående tillhörighetskänslorna framkom det att ungdomarna känner sig tillhörande i hemlandets kultur, eftersom de inom denna kultur vet hur de ska uppträda. Tillhörighets känslor visar sig vara en särskild uppfattning, och är väldigt individuella samt ser olika ut hos olika individer. Invandrarungdomar som lever i två olika kulturer anpassar sig och lär sig att leva med dessa två olika tillhörigheter. Tillhörighetskänslorna kan beskrivas som trygghet i ursprungslandets kultur blandat med delaktighet i den svenska gemenskapen. Att känna en tillhörighet är att känna en allmän medverkan och harmoni i det samhälle man lever i. Respondenterna upplever en viss tillhörighet till det svenska samhället, samtidigt anser de sig vara en del av två olika kulturer. Trots att ungdomarna lever med två olika kulturer lyckas de känna sig integrerade i det svenska samhället. Integration behöver inte alltid uppfattas som exakt, utan som individens subjektiva känslor av den egna tillhörigheten.
Återkoppling till teorin
Berger och Luckman (1979) skriver att den primära socialisationen är saklig verklighet eftersom den anvisats av andra och det är i en interaktion med andra som man når en verklighet. Individen har inte själv skapat sig denna uppfattning om hur det verkligen ser ut, utan delar denna uppfattning med andra. Den sakliga verkligheten ses av författarna som den mest grundläggande för individen, men detta kan inte tolkas utifrån mina respondenters upplevelser. Den primära socialisationen är inte längre en grundläggande objektiv verklighet
32
eftersom en ny verklighet uppenbarat sig för respondenterna med skilda samheliga världar och roller. Respondenterna kände sig utanför i den delen av världen där de skapat sin primära socialisation. När ungdomarna åker till sitt hemland uppstår det konflikter grundade på värderingar och handlingar. För ungdomarna blir det mer konkret när de kommer till sitt hemland att de inte är helt svenskar eller helt från sitt ursprungsland. Hemlandets språk, värderingar och kultur är inte längre en objektiv verklighet för mina respondenter, eftersom de vid besöket i hemlandet inte tillåts att känna sig hemma. Hemlandets befolkning ser ungdomarna som utlänningar, inte bärande av de gällande normer som finns införlivat i samhället där. Exempel på denna problematik är Richs svar på frågan om hur han känner sig i hemlandet. Rich uttrycker att han inte kände sig som svensk när han var i hemlandet, men de flesta i hemlandet såg honom som svensk. Rich kände sig som den övriga befolkningen i hemlandet, men han blev inte accepterad och kände sig utanför.
Återknytning till tidigare forskning
I Deniz & Perdikaris (2000) forskning framkom det att ungdomarna levde i två olika världar där dubbelheten var en påfrestning när det gällde anpassningen i samhället. Denna del av Deniz & Perdikaris (2000) resultat stämmer inte överens med det som respondenterna i min undersökning beskriver. Deniz & Perdikaris (2000) resultat skiljer sig från detta resultat där deras undersökning visade att ungdomar utvecklar en delad jagbild. Resultatet kan istället kopplas med Kamalis (1999) forskning. Kamalis respondenter och mina respondenter upplevde obehag av att enbart umgås med svenskar, eftersom dessa förde dem bakåt i tiden. Lösningen för ungdomarna blev ett sällskap med olika etniska grupper, där ungdomarna får erkännande av sin identitet.
Resultatet i Deniz och Perdikaris (2000) material påvisar att invandrarungdomar, vars primära socialisation ägde rum i ursprungslandet, har större svårigheter att hantera olika kulturella system jämfört med de invandrarungdomar som upplevt sin primära socialisation i Sverige. Mina respondenter visade inte på stora variationer i hanteringen av sin identitet och sina kulturella normer, beroende på deras ålder vid ankomsten till Sverige. De hade funnit egna vägar för att kunna hantera olika kulturella system. Det uppstod inga större problem för de att hantera kulturella svårigheter och skillnader.
Kamalis (1999) forskning gällande invandrarungdomars attityder till det svenska samhället kan kopplas till denna uppsats. Kamalis (1999) resultat påvisade precis som min undersökning
33
att de faktorer som mest påverkar ungdomarnas inställning och integration i det svenska samhället är föräldrarnas inställning. Mina respondenter berättade att deras föräldrar haft en positiv syn till det svenska samhället och att föräldrarnas syn underlättade deras utveckling.