Ungdomarnas delaktighet i den dagliga planeringen är en central del i verksamhetens arbete. Barn och ungdomar har rätt till att komma till tals vid alla beslut och frågor som rör dem och dessa ska ha betydelse för hur behandlingen ska utformas. Dessa bestämmelser finns med i 3 kap. 5§ och 11 kap. 10§ SoL som utgår från artikel 12 i barnkonventionen. Planeringen och uppföljning av ungdomarnas behandling är konstruerade på ett sätt som ger ungdomarna möjlighet att vara med och påverka sin egen behandling samt känna sig delaktiga och hörda. En ungdom uttrycker att:
Jag tyckte att det var bra att få vara delaktig i min behandling, sen tyckte jag var kul att se statistiken på mig själv för då var det mer svart på vitt och man får sig en tankeställare. Typ ‘men vad hände här’ och så pratade man om det. Om det var en dålig kategori och det hade gått upp någon vecka kunde min kontaktperson ta upp det med mig och visa det så pratade vi kring det och så. Jag fick vara med i min egen behandling. (Anna)
Vid planering av behandling på verksamheten formuleras mål inom varje livsområde utifrån barns behov i centrum (BBIC), detta för att beröra ungdomens alla behov samt för att se till att det finns ett syfte med behandlingen. Genom att skapa mål tillsammans med ungdomen, mål som utmanar ungdomen driver det enligt Levin (1998) till en känsla av att vilja arbeta för eller emot en förändring. Vidare beskriver han vikten med att skapa mål för sin egen behandling, detta är för att den enskilde ska känna att det finns en mening med sin behandling (ibid). Motivation är kärnan för en positiv utveckling, för att en förändring ska ske behöver det finnas en vilja till förändring hos ungdomen själv. Utöver ungdomens egna vilja till förändring är närvaron av en stabil och trygg vuxen en väsentlig del för att ungdomen ska nå sina mål. En ungdom berättar:
Jag tyckte verkligen det var positivt att få vara delaktig i min egen behandling. Att jag fick se att jag gjorde framsteg gjorde så jag uppfattade mig själv på ett annat sätt. Jag tyckte det var skönt att jag tillsammans med min kontaktperson kunde kolla på målen som jag hade satt upp. Men också för att se vad min kontaktperson tyckte och tänkte och se ifall vi var på samma plan. För om det är något som jag tycker är jättebra men som han tycker är mindre bra så kanske det är någonting där som jag har missat och då är det skönt att få kunna höra vad han tyckte så att vi kan mötas i mitten så att jag kan få en lite bättre hjälp. (Albin)
32 En viktig del i verksamhetens arbete är att genom en öppen kommunikation med ungdomen diskutera kring den unges liv, behov och besluten som har lett till ungdomens nuvarande situation. Detta är för att ungdomen ska känna ett ägandeskap samt ett självbestämmande över sitt eget liv och sina beslut. Känslan av ägandeskap är avgörande för att den unge ska känna sig motiverad till att vilja utvecklas och förändra ett beteende (Larson, 2006). Behandlingen och personalen fungerar i detta fall som stöttande och bekräftande faktorer som motiverar ungdomarna till förändring och ökar ungdomarnas självförmåga. Bandura (1997) menar i linje med detta att den unges tro på sin egen förmåga delvis har sin grund i att det finns vuxna individer i ungdomens närhet som förmedlar en tro på ungdomens förmåga, något som inom Banduras teori kallas för Verbal persuation. Tron på den egna förmågan har även sin grund i tidigare erfarenheter av att lyckas eller inte lyckas med en uppgift. Flertalet av ungdomarna har erfarenheter av misslyckade insatser sedan tidigare vilket kan ha en påverkan på ungdomarnas tro på den aktuella insatsen men även på sin tro på den egna förmågan. Tillsammans med uppmuntran från personalen och genom att ungdomen fick möjlighet att vara med och utforma sin egen behandling kan det ha bidragit till en känsla av att äga sina egna beslut, vilket är en viktig del för att känna sig motiverad. Resultatet visar att delaktighet kan betyda olika saker beroende på situation, syfte och person. Delaktighet i planering av insatser handlar om att vara med i beslut om viktiga händelser i sitt liv och känna att man har inflytande över sin egen behandling. Inflytande över sin egen behandling behöver inte alltid innebära att man aktivt deltar vid utformningen av sin behandling. Inflytandet över behandlingen kan istället handla om att ungdomen ges möjlighet att vid olika tillfällen uttrycka sina behov och önskemål. En av ungdomarna berättar att han inte upplevde ett behov av att vara delaktig i sin behandling och uttrycker sig på följande sätt:
Jag ville inte vara så delaktig i min planering för jag tyckte det var jobbigt när jag och min kontaktperson skulle ta fram papper och planer. Jag minns en gång när vi använde oss av en skattningsskala för att prata om vad jag hade mer behov samt stöd av och nej jag tyckte inte det var så kul [...] men jag kände mig ändå delaktig. (Kim)
Utifrån ungdomarnas uttalanden kan ett antagande tas om att flertalet av ungdomarna upplevde delaktigheten av sin egen planering som positiv. Ungdomarna har byggt upp en trygg och stabil relation med personalen som kan förstås vara en av de främsta anledningarna till att de upplevde en ökad motivation. Ungdomarna ges utrymme till att vara delaktiga i sin egen behandling för att på så sätt se till att behandlingen är utformad utifrån ungdomens egna behov och önskningar. Delaktigheten kom till uttryck på flera olika sätt för ungdomarna, flertalet ungdomar uttryckte att delaktigheten för dem innebar att de fick var med och bestämma över sin egen behandling genom att vara delaktig i planeringen. En annan ungdom uttryckte att han inte behövde vara med och bestämma över sin behandling för att känna sig delaktig. Han uttryckte att han kände sig delaktig när han fick bestämma vad han och hans kontaktperson skulle göra när de träffades. Delaktighet är en väsentlig faktor i behandlingsprocessen som behöver uppfyllas för att social rättvisa ska uppnås. Uppföljningarna och utvärderingarna av ungdomarnas behandling kan följaktligen ses som ett sätt att inkludera, uppmärksamma samt legitimera ungdomarnas åsikter som betydelsefulla.
33