ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete
Kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2019
Institutionsvård behöver inte vara den enda
lösningen
En kvalitativ intervjustudie om ungdomars perspektiv på hemmaplanslösning
Danait Naizghi Lovisa Nilsson
Institutionsvård behöver inte vara den enda lösningen
En kvalitativ intervjustudie om ungdomars perspektiv på hemmaplanslösning Danait Naizghi och Lovisa Nilsson
ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete
Kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2019
Sammanfattning
Öppenvårdsinsatsen som utvärderas i studien arbetar med att förhindra placeringar för ungdomar som befinner sig i riskzonen för en placering utanför hemmet samt att ta hem ungdomar som varit placerade. Föreliggande studie syftar till att genom intervjuer undersöka hur ungdomarna som har tagit del av verksamhetens arbete på hemmaplan har uppfattat insatsen och det stöd de har fått över tid. Studien har en kvalitativ ansats och det empiriska materialet har samlats in med hjälp av sex semistrukturerade intervjuer med ungdomar som tagit del av insatsen. Resultatet har redovisats med hjälp av fyra teman som är följande 1) Behandlarrelation eller vänskapsrelation, 2) Upplevd
betydelse av stödet på hemmaplan, 3) Upplevelser av delaktighet samt 4) Förbättringsområden och styrkor. I resultatet framkom det att relationen som ungdomarna haft med verksamhetens
personal har haft en avgörande betydelse för hur de har uppfattat insatsen. Den goda och nära relationen som ungdomarna har haft med personalen har varit en stor anledning till att samtliga ungdomar har uppfattat insatsen som positiv och hjälpsam. Vidare visar resultatet att delaktigheten ungdomarna upplevde i deras egen behandling samt att stödet tog plats i ungdomarnas hemmiljö var bidragande faktorer till att ungdomarna hade en positiv behandlingsupplevelse.
Nyckelord: Hemmaplan, hemmaplanslösningar, socialtjänst, öppenvård, ungdomar,
Institutional care does not need to be the only solution
A qualitative interview study on adolescent’s perspective on a home- ground solution Danait Naizghi and Lovisa Nilsson
ÖREBRO UNIVERSITY
School of Law, Psychology and Social Work The Social Work Program
Undergraduate Essay 15 credits Fall 2019
Abstract
The open care program that has been evaluated in the present study works to prevent adolescents from being placed in out-of- home care and to take home adolescents who have been placed. The present study aims to investigate through interviews, young people's experiences of an open care program and the support they have been receiving over time. The study was conducted through a qualitative method and to obtain the empirical material six semi-structured interviews was conducted with adolescents who have taken part in the open care program. The results have been reported with the help of four themes, which are the following: 1) Therapist relationship or
friendship, 2) Perceived significance of support at home, 3) Perceptions of participation and 4) Areas of improvement and strengths. The results of the study showed that the relationship between
the adolescents and the staff played a crucial and a considerable role in how the adolescents perceived the open care program. The good and close relationships that the adolescents have had with the staff have been a major reason to why all the adolescents have regarded the open care program as positive and helpful. Furthermore, the result emphasizes that the participation the adolescents felt in their own treatment and that the support took place in their home environment were contributing factors to a positive treatment experience for the adolescents.
Keyword: Open-care treatment, home- ground solutions, social services, outpatient care,
Förord
Inledningsvis vill vi rikta ett stort tack till er ungdomar som medverkade i studien och hjälpt oss göra uppsatsen möjlig genom att ni delade med er av era erfarenheter och upplevelser. Er medverkan och välkomnande har varit avgörande för uppsatsens innehållsrikedom och har även varit en fantastisk upplevelse för oss.
Vi vill även rikta ett speciellt och varmt tack till verksamhetsansvarig och personalen på verksamheten för all inspiration och hjälp vi fått. Tack för möjligheten att möta ungdomarna och tack för tålamodet ni hade på oss när vi tog över sofforna.
Sist men inte minst vill vi rikta ett stort tack till vår handledare Jürgen Degner som hjälpt oss hantera stressen under denna period och varit uppmuntrande under uppsatsprocessen. Tack för svar på alla våra frågor och dina konstruktiva råd och tips.
Innehållsförteckning
1. Inledning
6
1.1 Problembeskrivning och relevans för socialt arbete som forskningsfält och praktik 7
1.2 Syfte och frågeställningar 8
2.Tidigare forskning
9
2.1 Framväxten av öppenvård 9
2.2 Öppenvård kontra institutionsvård 9
2.3 Prevention och eftervård 11
2.4 Öppenvårdsinsatser 12
3. Teoretiska utgångspunkter
15
3.1 Anknytning, inre arbetsmodeller och betydelsen av en trygg bas 15
3.2 Upplevd självförmåga- Self efficacy 16
3.3 Teoriernas betydelse för studien 18
4. Metod
19
4.1 Metodval och vetenskapsteoretiska grund 19
4.2 Sökning av tidigare forskning 20
4.3 Urval och forskningsdeltagare 20
4.4 Datainsamling och intervjuguidens utformning 21
4.5 Bearbetning och analys av empiri 22
4.6 Etiska överväganden 23
5.Resultat och analys
26
5.1 Verksamheten 26
5.1.2 Bakgrund 27
5.2 Behandlarrelation eller vänskapsrelation? 27
5.3 Upplevd betydelse av stödet på hemmaplan 29
5.4 Upplevelser av delaktighet 31
5.5 Förbättringsområden och styrkor 32
6. Slutsatser och avslutande diskussion
35
6.1 Resultatdiskussion 36
6.2 Metoddiskussion 37
6.3 Förslag till vidare forskning 38
7. Referenslista
39
Bilaga 1: Intervjuguide 43
6
1. Inledning
Samhället har ett övergripande ansvar för barn och ungdomar. Av socialtjänstlagen SoL [2001:453] 5 kap. 1§ 10 st framkommer det att det är socialnämndens ansvar att tillgodose barnens behov av stöd och hjälp. Det innebär att ansvaret åligger socialtjänsten om vården eller fostran sker utanför det egna hemmet samt när vården utanför det egna hemmet avslutas. När ett barn eller en ungdom kommer hem från en placering t ex på hem för vård eller boende (HVB) eller statens institutionsstyrelse (SiS) är det av stor vikt att det finns insatser på hemmaplan som möter de behov som kan finnas efter en placering utanför hemmet för att underlätta hemkomsten (Ahlgren 2014). Ungdomar som befinner sig i utsatta situationer kan komma att utveckla destruktiva beteenden som i sin tur kan leda till svårigheter för ungdomen i framtiden (Socialstyrelsen 2019a). Ungdomar som uppvisar ett normbrytande beteende under sin uppväxt har en högre risk för arbetslöshet, missbruk och olika psykiatriska problem senare i livet (Andershed & Andershed 2005). För att förhindra en sådan utveckling är det väsentligt att stödinsatser sätts in innan problematiken hunnit utvecklats allt för mycket (Socialstyrelsen 2019a). Eftervården, efter en placering utanför hemmet, är även en viktig del utöver det preventiva arbetet. Höjer & Sjöblom (2010) menar att när en ungdom kommer hem efter en placering utanför hemmet kan stödet som erbjuds vid övergången från institutionsvård till vardag vara avgörande för ungdomars framtida vuxenliv. Vid hemkomsten efter en placering kan det finnas en brist på stöd och hjälp från anhöriga och myndigheter. Både stöd från anhöriga och från myndigheter vid en avslutad behandling kan hjälpa en ungdom med övergången från institutionsvård till ett självständigt liv. Höjer & Sjöblom (2010) menar vidare att det krävs ett mer utvecklat och systematiskt tillvägagångssätt att ta hem ungdomar från placeringar då dessa ungdomar behöver både emotionellt och praktiskt stöd för att kunna återgå till en fungerande vardag.
Det har historiskt funnits en stark tilltro att den naturliga lösningen för barn och unga som behöver vård i första hand skall bli placerade utanför hemmet. Dessa former av vård har under lång period varit dominerande vid behandling av avvikande beteenden men har nu fått konkurrens av andra alternativ (Forkby 2005). Dessa alternativt har i Sverige kommit till att benämnas som öppenvårdsinsatser och hemmaplanslösningar. Enligt Forkby (2005) förväntas dessa alternativ ge en bättre behandling i en tryggare miljö för individen samt att insatserna ska bidra till en lägre kostnad för samhället (ibid). Under det senaste decenniet har den svenska öppenvården successivt utvecklats och antalet öppenvårdsinsatser har ökat, mellan åren 2001–2011 ökade antalet öppenvårdsinsatser med 20 %. Ökningen kan vara ett resultat av kommunernas satsning på alternativa vårdformer till placeringar då kostnaderna för en eller flera öppenvårdsinsatser är betydligt lägre än kostnaderna för heldygnsvård. Insikten om de negativa konsekvenser som institutionsvård kan resultera i för barn och ungdomar har varit en bidragande anledning till att landets kommuner har valt att utöka öppenvården. Möjligheten att bygga en arbetsallians med den unges vårdnadshavare och den unges skola ökar när vården kan ta plats i den unges närmiljö medan en placering kan försvåra denna möjlighet. Detta uteslutar inte det fortsatta behovet av institutionsvård samt placeringar, däremot kan en utökad öppenvård utgöra ett alternativ eller komplement till institutionsvård. Öppenvårdsinsatser kan innefatta flera olika former av insatser, bland annat personligt stöd, kontaktfamilj, kontaktperson samt strukturerade öppenvårdsprogram. Dessa insatser kan erbjudas när det finns ett behov av stöd men även när placering utanför hemmet inte är nödvändigt (Socialstyrelsen 2013).
7 Stödinsatser som ges på hemmaplan innebär ett mindre ingripande i den unges liv i jämförelse med heldygnsvård. Öppenvårdens stöd är utformat på ett sätt som ska ingripa i den ungas liv så lite som möjligt (Socialstyrelsen 2019a). Detta innebär att chanserna för att bygga en allians med ungdomen och dess nätverk ökar när arbetet sker i ungdomens närmiljö. I förlängningen innebär det att utvecklingen av en kvalificerad öppenvård kan fungera som ett alternativ till heldygnsvård (Socialstyrelsen 2013). En viktig del i utvecklingen av insatser är att det finns möjlighet att följa upp och utvärdera olika typer av insatser för att säkerhetsställa en god kvalitetet (Socialstyrelsen 2016). I utredningen “Framtidens socialtjänst” har man lyft fram förebyggande insatser som en viktig del i att lösa stora samhällsproblem. För att socialtjänsten ska ha möjlighet att förebygga social problematik behövs en kombination av olika åtgärder och styrmedel. Det behövs även en metodutveckling för att kommunerna runt om i landet ska kunna integrera ett förebyggande synsätt. Det finns även behov av en kunskapsspridning inom området samt utveckling av de metoder som redan existerar kring det förebyggande arbetet (Socialstyrelsen 2019b). Det blir därför väsentligt att undersöka hur olika verksamheter arbetar med stödinsatser för ungdomar för att kunna bidra till en fortsatt utveckling av öppenvårdsinsatser för barn och ungdomar.
1.1 Problembeskrivning och relevans för socialt arbete som forskningsfält
och praktik
En grundpelare för socialt arbete har varit dess fokus på barn och familjer eftersom de har de allra största behoven, att utveckla kvalificerade insatser för ungdomar och deras familjer är därför en central och väsentlig del i det sociala arbetet. Det finns mycket att vinna om svensk praktik använder sig av redan etablerad kunskap om interventioner som har empirisk vetenskapligt stöd om de också sedan kan fungera i svenskt sammanhang (Löfholm, 2011). Utifrån de få studier (se Ahlgren, 2014; Forkby, 2005 & Sallnäs, 2000) som försökt belysa öppenvården under de senare åren har vissa mer eller mindre lyft fram generella problem. Ett problem som lyfts fram har att göra med en osäkerhet kring i vilka fall öppenvård är ett bra alternativ och i vilka fall det är bättre att istället rekommendera en annan typ av insats. Det finns en viss osäkerhet i valet mellan öppenvård och slutenvård, där besluten inte alltid styrs av individens problem eller behov. Flera studier (Ahlgren, 2014; Forkby, 2006; Carlsson, 2003 & Carter, 2005) belyser hur mager forskningen är kring öppenvården samt hur välbehövlig ett ungdomsperspektiv är för att få kunskap om hur öppenvården fungerar. Ahlgren (2014) menar att det finns ytterst få studier kring arbetet på hemmaplan för barn och ungdomar. Där de studier som har gjorts inom området främst har haft fokus på de professionella faktorernas betydelse för framväxten. Carter (2003) och Kääriälä och Hiilamo (2017) menar i linje med detta att det behövs ytterligare forskning som lägger ett större fokus på barn och ungas perspektiv för att förbättra vården och synliggöra ungdomens egen syn på sina behov. Med anledning av att institutionsvård anses vara ineffektivt och ändå är en så pass vanlig vårdform i det svenska samhället är det motiverat att synliggöra preventiva insatser för ungdomar som riskerar att bli placerade. Det finns sedan tidigare en hel del forskning kring problematiken kring institutionsplaceringar av barn och ungdomar (Bullock m. fl. 1993; Sallnäs, 2000). Det finns ett flertal andra studier som undersöker institutionsvård ur ett klientperspektiv där ungdomar får komma till tals (Borgström & von Greiff, 2012 & Levin, 1998). Dock finns det en avsaknad av studier som belyser barn och ungdomars syn på förebyggande öppenvårdsinsatser och arbetet på hemmaplan.
I det befintliga kunskapsläget saknas som tidigare nämnt studier som undersöker ungdomars perspektiv på hemmalösningar samt att det finns för få exempel på utvärderingar av verksamheter som arbetar på hemmaplan. Institutionsvård är både kostsamt för samhället och innebär även ett stort ingripande i barnet eller ungdomens liv. Det finns insatser som kan hjälpa barn och ungdomar i sin hemmiljö och dessa alternativa insatser behöver uppmärksammas. Utvecklingen av flera
8 alternativa insatser än dygnsvård har varit en bidragande faktor till vårt intresse att studera en verksamhet som arbetar med ungdomar på hemmaplan. Mot bakgrund av den befintliga kunskapsramen har vi därför för avsikt att synliggöra ungdomars perspektiv på verksamhetens arbete på hemmaplan och bidra till forskningen kring hemmaplanslösningar.
Denna studie görs på uppdrag av en verksamhet som är en del av biståndsgruppen inom barn- och unga på socialförvaltningen i en kommun i Mellansverige. Verksamheten har valt att använda sig av ett öppenvårdsprogram till barn och ungdomar som är behov av individuell samt kvalificerade behandlingsinsatser på grund av att de har varit eller löper risken att bli placerade på institution. Syftet med verksamheten är att skapa konkreta förändringar på hemmaplan för att undvika risken att barnet/ungdomen blir placerad. Detta genom att ge stöd och individbaserad behandling till ungdomarna så att de sedan kan bli självständiga utan genomgripande insatser från socialtjänsten. Insatsen utgår från sju olika livsområden som är följande: kriminalitet, fritid, skola/arbete,
familj/nätverk, psykisk hälsa, fysisk hälsa och allmän daglig livsföring (ADL) och utifrån dessa
områden kartläggs ungdomens behandling. Genom att utgå från dessa livsområden skapas tydliga individuella mål samt behandlingsplan för varje ungdom. Socialstyrelsens kartläggning av öppenvård (2008) visar att kunskapen och forskningen kring öppenvård är knapp. De menar på att det finns stora svårigheter att fånga upp verksamheternas inriktning, arbetsformer och innehåll samt att det finns för få exempel på utvärderingar av öppenvårdsinsatser främst med fokus på de ungas berättelser (ibid). Det blir därför väsentligt att vi genomför en uppföljning utifrån ett ungdomsperspektiv på verksamheten. Den aktuella studien kan bidra med en ökad förståelse för hur ungdomarna upplever arbetet på hemmaplan och hur arbetet med hemmalösningar kan utvecklas. Resultatet kan förhoppningsvis ge kunskap till andra yrkesverksamma om hur arbetet på hemmaplan kan fungera utifrån ett klientperspektiv och på det sättet utveckla det fortsatta sociala arbetet med ungdomar.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur ungdomarna som har tagit del av verksamhetens arbete på hemmaplan har uppfattat den insats som varit föremål för denna studie och det stöd de har fått över tid. En annan del av studiens syfte är att genom intervjuer få en inblick över hur insatsen har påverkat ungdomarnas nuvarande livssituation och synliggöra verksamhetens utvecklingsområden utifrån vad författarna har identifierat. Detta genom att fokusera på följande tre frågeställningar.
1. Vilka delar av insatsen anser de intervjuade ungdomarna har fungerat bra respektive mindre bra?
2. På vilket sätt anser respondenterna att insatsen har påverkat dem med fokus på relationen med personalen och arbetet på hemmaplan?
9
2.Tidigare forskning
Det finns sparsamt med forskning som studerar öppenvårdsinsatser ur ett ungdoms- eller klientperspektiv. Många studier när det kommer till vård för barn och ungdomar fokuserar på institutionsvården. Det blir därför svårt att diskutera öppenvård om man inte inleder med att beröra den starka kopplingen till den institutionella vården. Detta avsnitt kommer därför delvis beröra forskning kring institutionsvården för att förklara framväxten av öppenvården. I följande kapitel kommer forskning och litteratur att presenteras som har en koppling till det aktuella ämne som föreliggande studie avser att studera.
2.1 Framväxten av öppenvård
Det var först under de första decennierna av 1900-talet som samhället började ta ett ansvar för de barn och ungdomar som inte passade in i samhällets norm. Öppenvård i den sociala barnavården har i drygt 100 år varit en lagstadgad åtgärd men vården har förekommit i mycket blygsam omfattning fram till 1990-talet (Forkby, 2005). Öppenvårdsinsatser fick dock inte sitt första genomslag i vård och behandling av socialt utsatta barn och ungdomar förrän i slutet av förra seklet. Detta eftersom dygnsvård i form av institutionsvård sågs under en lång period som en naturlig lösning snarare än ett problem i den sociala barnavården. Även om vården sågs som en lösning kritiserades institutionsvården under många år för bristande resultat, ineffektiv behandling och höga kostnader, vilket antas vara en bidragande faktor till utvecklingen av öppenvård och hemmaplanslösningar. Forkby (2005) skriver vidare att syftet med hemmaplanslösningar bygger på att tillgodose olika individers behov genom en individbaserad behandling till en lägre kostnad. Området hemmalösningar bör alltså ses som ett alternativ till institutionsvård.
En annan övergripande förklaring till framväxten av öppenvård kan vara behovet av nya metoder och lösningar i den sociala barnavården för att möta upp nya målgrupper och ökade behov av stöd från samhället. Enligt Ahlgren (2014) har även ideologiska förklaringar haft en påverkan till framväxten. En sådan förklaring handlar om hur synsättet på familjen förändrades från 1950-talet och framåt, man började se familjen som en resurs som förtjänade samhällets stöd och hjälp. Förändringen av synsättet kan ha inneburit en förväntning på den sociala barnavården att satsa på insatser i öppenvården som fokuserar på familjer och socialt utsatta barn. En ytterligare förklaring till framväxten av öppenvård som Ahlgren (2014) belyser är kostnadsfrågan. Utvecklingen av öppenvårdsinsatser kan ses som en möjlighet till att minska samhällets kostnader för ungdomsvård. Mellan åren 1994–2008 ökade antalet insatser på hemmaplan för barn- och ungdomar, en möjlig förklaring till ökningen av insatser på hemmaplan kan vara ett försök att minska kostnaderna för dygnsvård genom att satsa på en annan typ av vårdform (ibid).
2.2 Öppenvård kontra institutionsvård
Den sociala barnavården i Sverige har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. En väsentlig del i dessa förändringar är satsningarna på öppenvård. Flertal rapporter tyder på att öppenvårdsbehandlingar kraftigt har expanderats de senaste tio åren. Socialstyrelsen (2008) beskriver att de fördelar som har framhållits av en utökad öppenvård är möjligheten att nå olika målgrupper i ett tidigt skede, ett utökat preventivt arbete och ett större utbud av insatser samt en mer kostnadseffektiv behandling. Öppenvård har sett som ett alternativ till institutionsvård och även lösningen på de brister som förknippas med institutionsvård (ibid).
Sverige har internationellt sett relativt få institutionsplaceringar och i de fall där placeringar blir nödvändig dominerar familjehemsplaceringar snarare än placering på institution. Statistik från
10 2018 visar att den vanligaste placeringsformen för barn och unga är familjehem. Av de barn och unga som någon gång fick en insats under 2018 blev 23 100 placerade i familjehem. Enligt statistik från Socialstyrelsen (2018) har även antalet barn och unga som delaktigt i öppenvårdsprogram ökat från cirka 31 400 år 2017 till 32 600 år 2018, vilket är en ökning med drygt 1 200 personer sedan 2017 (ibid). Detta ger en bild av att både behandling utanför hemmet och olika former av öppenvårdsinsatser tenderar att bli flera. I länder som England och Norge kan liknande tendenser ses, där det är en relativt låg andel barn som blir föremål för vård utanför hemmet. Medan många andra delar av Europa, inte minst Syd- och Centraleuropa har institutionsvården haft en betydligt starkare ställning (Forkby, 2006). En förklaring till detta kan ha sin grund i ideologiska traditioner och ländernas olika välfärdsmodeller som har olika uppfattningar om vad som är bäst för barnet, familjen och samhället. Carter (2005) beskriver hur institutionsvården ökar i Central- och Östeuropa och skriver att det uppskattningsvis är 1,3 miljoner barn och ungdomar som är placerade på institutionsvård. Detta enligt Carter (2005) beror på avsaknaden av andra alternativ till institutionsvården och ekonomiska förutsättningar. I sin rapport uppmanar Carter (2005) till fler och effektivare alternativ till institutionsvård för att åstadkomma en positiv förändring hos barn och ungdomar.
Enligt Ahlgren (2007) har samhället under flera hundra år använt institutioner som ett medel för att hantera utsatta grupper i samhället. Det har dock riktats mycket kritik gentemot institutioner som vårdform, kritiken ledde till att man började avveckla institutioner i början av 1960-talet för psykiskt sjuka. För ungdomar har institutionsvården minskat sedan 1940-talet men den ökade igen i början av 1990-talet (ibid). Flera forskare menar att barn- och ungdomsinstitutioner är problematiska. De har emellertid oftast uppfattas som både problemet och lösningen för vissa grupper av barn. En del forskare påpekar att institutionsmiljön kan åstadkomma en önskad påverkan på barn och ungdomar medans andra forskare har kunnat visa de negativa konsekvenserna av institutionsvård för barn och unga (Sallnäs 2000). Bullock, Little och Millham (1993) skriver i deras studie att en av institutionsvårdens skadliga effekter handlar om att vården ofta skapar sekundära problem som exempelvis stigmatisering, separationsproblem och svårigheter att skapa goda relationer inom institutionen för individen. De menar på att institutionsvård och annan form av behandling som sker utanför hemmet skapar problem som riskerar att ta över de ursprungliga problemen som ledde till en placering. Forskarna menar på att institutionsbehandlingen ofta hotar de eventuella vinsterna (ibid).
I en annan forskningsstudie beskriver Levin (1998) att nästan 70 % av ungdomarna placerade på en SiS-institution inte upplevde vården som positiv eller hjälpsam. Då ungdomarna i studien uppger att behandlingen antingen förvärrade eller inte alls förändrade deras brottsliga vanor eller missbruk (ibid). Utfallet av dygnsvård har i flera studier undersökts, resultaten från dessa studier visar att barn och ungdomar som har placerats av socialtjänsten i dygnsvård får sämre levnadsförhållanden som vuxna jämfört med individer som inte varit placerade (Ahlgren 2014). Kääriälä och Hiilamo (2017) genomförde en systematisk forskningsöversikt som syftade till att undersöka de negativa effekterna av dygnsvård för barn och ungdomar i Norden. Resultatet visade att barn och unga som blivit placerade utanför hemmet under deras uppväxt hade en högre risk för exempelvis brottslighet, självmordsförsök, ekonomiska svårigheter och alkohol- och droganvändning senare i livet jämfört med den allmänna befolkningen (ibid). I Lipseys (1992) metaanalys framkom det att program på institutionsmiljöer hade mindre effektstorlekar än program på andra miljöer (ibid). Andreassen (2003) förklarar att fel behandling fungerar negativt oavsett vilken miljö den genomförs i. Vidare skriver författaren att många studier ofta inte tar hänsyn till alla sätt institutioner kan variera på, kontroll och isolering från omvärlden, crowding, subkulturer samt egenskaper hos personalen kan skilja sig mycket åt från institution till institution. Effekterna av institutionsmiljöer är beroende av sådana faktorer och samspelet mellan dem och egenskaperna hos
11 ungdomarna (ibid). Dock framkom det i resultatet från metaanalysen att öppenvårdsbehandling visar större generell effekt än behandling på institution. Detta behöver enligt Lipsey (1992) inte nödvändigtvis innebära att institutioner i sig inte är lämpliga för behandling av ungdomar.
2.3 Prevention och eftervård
Preventionsprogram har blivit en allt vanligare insats i socialtjänstens öppenvård (Höjer, Sallnäs & Sjöblom 2014). Lee et al. (2014) genomförde en översiktsstudie som undersökte olika insatser och program som arbetar med att förhindra placering utanför hemmet för ungdomar. Resultatet av studien pekade på att för att förhindra placeringar utanför hemmet behöver man arbeta utifrån ett helhetsperspektiv. Bland annat behöver man arbeta för att insatsen som erbjuds är lättillgänglig genom att arbeta med ett flexibelt schema, tillgänglighet dygnet runt samt att platsen där insatsen ges ska vara lätt att ta sig till för ungdomarna. Själva insatserna som erbjöds till ungdomarna innehöll bland annat anger-management, exponering samt hjälp för ungdomen att utveckla strategier för att hantera symptomen för sin psykiska ohälsa (ibid). Forskning pekar även på att individanpassat stöd är en viktig del av det preventiva arbetet med att undvika placeringar utanför det egna hemmet. En annan studie gjord av Kelley, Kenedy & Homant (2003) undersökte hur olika typer av individanpassade insatser förhindrade fortsatt snatteri bland ungdomar. Resultatet av studien visade att gruppen som hade fått en individanpassad insats i större utsträckning fullföljde insatsen samt att de tog ett större ansvar för sitt handlande jämfört med kontrollgruppen (ibid). Individanpassat stöd är även något som Socialstyrelsen (2019a) menar är en väsentlig del av arbetet med ungdomar. För att barn och ungdomar ska ha möjlighet att få sina behov tillgodosedda är det viktigt att socialtjänsten identifierar den unges unika behov och erbjuder individanpassade insatser för att den unge ska kunna växa upp under goda uppväxtvillkor. Lee et. al. (2014) menar också att det kan finnas olika behov för olika ungdomar och familjer avseende vilket typ av stöd som de är i behov av vilket bör ta i beaktning när man konstruerar en insats. Även om man kan erbjuda olika typer av preventiva insatser kan det i vissa fall ändå bli aktuellt med en placering utanför hemmet. När en ungdom kommer hem från en placering utanför det egna hemmet är det väsentligt att det finns stöd och hjälp som fångar upp den unge. I en studie som genomfördes av Höjer & Sjöblom (2010) intervjuades 16 ungdomar som var på väg att flytta hem eller redan hade kommit hem från en placering kring deras erfarenheter av stödet de hade blivit erbjudna i samband med avslutad placering. Flera av ungdomarna i den aktuella studien uttryckte oro inför att flytta hem igen då de inte visste hur de skulle ordna med boende, ekonomi eller arbete. Flera av ungdomarna uttryckte även en oro över att de skulle bli isolerade och känna sig ensamma, då det varken fanns något praktiskt eller känslomässigt stöd när de lämnade sina placeringar. Den aktuella studien kom fram till att det finns en brist på eftervård för ungdomar som varit placerade utanför det egna hemmet. En uppföljningsstudie gjordes av Höjer & Sjöblom (2011) några år senare för att följa upp hur det gått för ungdomarna. Resultatet visade att de ungdomar som haft en god och stabil relation till en signifikant vuxen klarade övergången från dygnsvård till att stå på egna ben bättre än de ungdomar som inte hade haft det. Flera ungdomar menade att de värdesätter en kontinuerlig och förtroendefull relation till personalen på socialtjänsten, samtliga av ungdomarna uppskattade även att ha en person som de kunde få stöd från i jobbiga situationer och som de kunde pröva olika idéer med. Ungdomarnas formella kontakt med socialtjänsten avslutades i flera fall efter avslutad placering, i de fall där kontakten med personal och fosterhemsföräldrar kvarstod var det en frivillig och ideell kontakt från den vuxnes sida (ibid).
Relationen är i många fall viktigare än det arbete som görs i praktiken. Många brukare som berättar att de fått god hjälp lyfter fram relationen som den viktigaste punkten i behandlingen. I brukarundersökningar lyfter respondenterna fram vikten av att man som klient känner förtroende
12 och respekt för yrkesutövaren, men även att yrkesutövaren har haft tillräckligt med tid och utrymme för klienten. Genom en god relation vågar klienten öppna upp sig mer och berätta om det som är svårt (Røkenes & Hanssen, 2016). Stein (2006) menar att ungdomar som lämnar heldygnsvård har en stor risk att bli socialt exkluderade. För att förbättra livssituationen för ungdomar som har varit placerade på institution behövs ett mer omfattande stöd på flera områden i den unges liv. En viktig del är att sätta in insatser i ett tidigt stadie men även att erbjuda ett kontinuerligt stöd för de ungdomar som behöver det, speciellt till de ungdomar som lider av psykisk ohälsa och har en komplex problematik (ibid). När en ungdom placeras på ett särskilt ungdomsboende, exempelvis SiS-institution innebär det en avskiljning från det “vanliga” livet. Det kan bli svårt för ungdomar som varit avskilda från det övriga samhället att återvända till det vardagliga livet utanför institutionen (Lundström, Sallnäs & Andersson Vogel 2012). Ahlgren (2014) lyfter även fram svårigheterna kopplade till tiden efter dygnsvård, bland annat bristen på samhällets stöd. En del svenska studier (se Höjer & Sjöblom, 2011 & Levin, 1998) belyser betydelsen av samhällets stöd efter en avslutad placering. De menar att en vanlig följd av en avslutad placering blir att de unga ofta mister kontakten med föräldrar samt deras känslomässiga skyddsnät och det normala samhället under placeringstiden och att de återvänder sämre rustade till samhället som en gång orsakade deras problem (Levin, 1998). Det är därför enligt Höjer & Sjöblom (2011) väsentligt att det finns en fungerande eftervård som kan hjälpa ungdomar som varit placerade utanför hemmet med att komma tillbaka till en fungerande vardag efter avslutad placering.
2.4 Öppenvårdsinsatser
Ahlgren (2007) menar att organiseringen och utformningen av insatser inom den sociala barnavården påverkar barn och familjer som befinner sig i utsatta situationer (ibid). Man kan göra en grov indelning av de insatser som socialtjänsten kan erbjuda barn, ungdomar och familjer. Dels finns det insatser som ges utanför hemmet så kallad dygnsvård och sen finns insatser som kan erbjudas när barnet eller ungdomen fortfarande bor kvar hemma, dessa benämns som öppenvårdsinsatser (Höjer, Sallnäs & Sjöblom 2014). Utbudet av öppenvårdsinsatser kan se mycket olika ut beroende på vilken kommun man ser till. Insatserna ska anpassas efter de lokala förhållanden som råder i kommunen vilket kan resultera i att insatserna som erbjuds skiljer sig från kommun till kommun. Det finns öppenvårdsinsatser som arbetar preventivt som avser att minska risken för framtida problem men även insatser som kan erbjudas när problematiken redan har uppstått (Forkby, 2006). Då hemmaplanslösningar består av ett stort antal insatser och metoder kan denna studie inte beskriva alla. Nedan kommer fyra korta beskrivningar av traditionella insatsformer presenteras.
Kontaktperson
Kontaktperson är idag en av de vanligaste insatserna för barn och unga i Sverige (Socialstyrelsen 2019c). Insatsen innehåller flera olika delar, bland annat förebyggande arbete, kontroll, stöd och behandling. Kontaktperson är en insats som beviljas genom ett biståndsbeslut från socialtjänsten och själva kontaktpersonen som utför arbetet är en lekman, det vill säga en person som frivilligt erbjuder sig till att bli kontaktperson för ett barn eller ungdom och får ersättning för arbetet. Motivationen till att erbjuda en kontaktperson som insats handlar oftast om att barnet eller ungdomen har en avsaknad av en närvarande förälder vilket insatsen avser att kompensera för. Forskning som har undersökt risk- och skyddsfaktorer menar att en god relation till en person utanför den egna familjen kan fungera som en stödfunktion för utsatta barn och ungdomar. Insatsen bygger på frivillighet och avser att arbeta förebyggande. Även om insatsen bygger på frivillighet kan en ungdom bli tilldelad kontaktperson utan samtycke från ungdomen själv, vilket kan göras i de fall där ungdomen begår brott eller utsätter sig själv för allvarlig fara. Många individer som tagit del av insatsen har uppfattat den som positiv dock saknas det idag forskning kring flera delar av
13 insatsen (Höjer, Sallnäs & Sjöblom 2014). När man har undersökt omfattningen av kontaktperson och kontaktfamilj i relation till dygnsplaceringar för barn och ungdomar har man funnit att insatsen inte har visat en minskning av antalet dygnsplaceringar. Man har även funnit att det finns en överrisk för barn och ungdomar som erhållit insatsen kontaktperson eller kontaktfamilj att placeras i heldygnsvård (Vinnerljung, Brännström & Hjern 2011).
Socialpedagogiska insatser
Socialpedagogiska insatser kan enligt Forkby (2006) handla om att genom vardagsstöd i aktiviteter och upplevelser påverka barnet eller ungdomens situation. Insatsen kan innebära att exempelvis socialarbetaren tillsammans med en familj eller ungdom planerar och genomför en aktivitet tillsammans eller att socialarbetaren ger den enskilde stöd så att hen kan klara av en uppgift själv. I det stora hela syftar insatsen till att arbeta på de svårigheter som kan uppstå i den enskildes vardag och då utförs insatsen oftast i hans eller hennes hem. Boendestöd kan enligt Ahlgren (2007) också räknas som en socialpedagogisk insats. Boendestöd handlar primärt om att stödja ungdomen i hushållet och om att träna ungdomens förmåga att hantera ett vuxenansvar (ibid). Boendestödet som avser här ges till de ungdomar som bor själva i egen bostad och syftar till att hjälpa ungdomen att få en fungerande struktur genom att exempelvis hjälpa till med ekonomin eller hålla tider.
Enskilt samtalsstöd är en annan mycket vanlig insatsform i Sverige och syftar till att stödja barnet,
ungdomen eller familjen genom antingen samtalsbehandling eller rådgivning. Forkby (2006) påpekar att samtalsstöd är en insatsform som ingår i samtliga andra insatser och menar på att samtalet har en stor betydelse i alla verksamheter som arbetar med människor (ibid). Nedan kommer en metod som har beskrivits vara ett alternativ till institutionsbehandling beskrivas närmare.
Multisystemisk terapi
Multisystemisk terapi (MST) är en evidensbaserad metod som är en strukturerad familje- och närmiljöbaserad behandlingsmetod för kriminella ungdomar som utvecklades under 1970-talet i USA som ett alternativ till institutionsvård. Metoden har därefter vidareutvecklas för att passa nya målgrupper, som exempelvis till ungdomar med allvarlig beteendeproblematik som exempelvis kriminalitet, aggressivitet, allvarliga skolproblem, alkohol- och droganvändande (Socialstyrelsen, 2014). MST implementerades i Sverige i början av 2000-talet och i anslutning till att metoden började användas i Sverige genomfördes även flera effektutvärderingar där behandlingen jämfördes med andra traditionella insatser inom socialtjänsten. Den teoretiska grunden för MST är en socialekologisk modell för mänskligt beteende som utformades av Bronfenbrenner, vilket innebär att behandlingen måste rikta sig mot alla områden där den unge befinner sig, exempelvis familjen, skolan och kamratkretsen för att åstadkomma en bestående förändring (Löfholm, 2011). När man har identifierat och försökt förstå sambanden mellan den unges olika problembeteenden och de sammanhang där de uppträder kan man börja arbeta med problematiken. Man arbetar sedan tillsammans med familjen för att formulera konkreta delmål för behandlingen som att till exempel förbättra relationerna inom familjen eller att minska den unges umgänge med antisociala kamrater, därefter formas åtgärder för att nå dessa delmål. MST är en metod som tidigare nämnts utvecklades för att minska antalet placeringar utanför det egna hemmet och kan även tillämpas som en sista åtgärd för de ungdomar som är i riskzonen för en placering.
Forskning visar även att insatsen internationellt har framhållits som en av de mest effektiva i arbetet med ungdomar med ett antisocialt beteende samtidigt pekar resultaten också på att det kan ha betydelse i vilket land studien genomförs. De studier som är genomförda i USA (17 av 22) uppmätte oftare högre effekter (Socialstyrelsen, 2014). I Sverige är MST en ovanlig insatsform och detta är för att insatsen kräver stora resurser, riktar sig till en så specifik målgrupp och för att metoden är relativt ny i Sverige (Forkby, 2006). Socialstyrelsen (2014) genomförde en utvärdering
14 som undersökte hur MST har fungerat jämfört med socialtjänstens traditionella insatser. Resultatet visade att MST och de traditionella insatserna var lika effektiva för den undersökta gruppen samt att resultatet visade att det inte fanns några säkerställda skillnader mellan de ungdomar som fått MST respektive traditionella insatser. Vidare belyser även resultatet att de ungdomar som tagit del av MST-behandlingen har i genomsnitt kostat samhället 112 000 kronor mer än de ungdomar som fått traditionella insatser. Sammantaget har olika utvärderingar och metaanalyser visat att MST-behandlingen inte har motsvarat de förhoppningar som har funnits om att metoden skulle vara mer effektiv för att förhindra ungdomars nedbrytande beteenden än de traditionella insatserna (ibid). En ny meta-analys av MST bekräftar resultatet, studien pekar mot att utvärderingarna av MST i USA visar att metoden är effektivare än traditionell behandling medan det sammantagna resultatet från de utvärderingar som är genomförda i Europa inte visar någon fördel med metoden (Van der Stouwe, Asscher, Stams, Deković & Van der Laan, 2014).
15
3. Teoretiska utgångspunkter
I följande avsnitt kommer studiens teoretiska utgångspunkter beskrivas, anknytningsteorin, inre
arbetsmodellen, upplevd självförmåga samt motivation och psykosocial mognad. Teorierna och
begreppen kommer senare användas för att analysera och belysa viktiga aspekter av empirin.
3.1 Anknytning, inre arbetsmodeller och betydelsen av en trygg bas
Anknytningsteorin har sina rötter i de arbeten som John Bowlby skrev på 1960- och 70 talet. Anknytningsteorin handlar om betydelsen av nära känslomässiga relationer och omfattar dels den generella utvecklingen och dels individuella skillnader i relationella erfarenheter. På senare år har teorin kommit till att användas som en ram för att tolka barns tidiga känslomässiga beteende samtidigt som den använts för att bedöma risker och förutsäga framtida socioemotionell anpassning. Teorin förklarar även hur barns tidiga upplevda trauman kan påverka barnets utveckling på kort och lång sikt och används dessutom för att förstå hur representationer om trygghet påverkar kvaliteten på relationer till andra människor senare i livet (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009).
Bowlby använder begreppet inre arbetsmodeller för att beskriva hur barnet genom relationer till betydelsefulla anknytningspersoner skapar förutsättningar för att forma relationer till andra människor senare i livet (Bowlby, 1994). Med arbetsmodeller som grund blir anknytningsteorin således även en teori om individens fungerande senare i livet. Enligt Bowlby bör modellen ses som en del av barnets anknytningssystem som integreras i takt med att barnet får allt flera erfarenheter av samspel med föräldern i anknytningsrelevanta situationer (Broberg, Granqvist, Ivarsson & Risholm Mothander, 2006). Bowlby förklarar att den inre arbetsmodellen formas med utgångspunkten i hur relationen mellan barnet och de primära anknytningspersonerna gestaltar sig. Om relationen mellan barnet och de primära aknytningspersonerna präglas av trygghet, stöd och
omsorg, engagemang, empati, kontinuitet, förtroende och ömsesidiga upplevelser kommer den
interna arbetsmodellen att reflektera kvaliteten i relationen till andra människor. Den inre arbetsmodellen ligger alltså till grund för hur den unge kommer att integrera med andra och känna förtroende för andra vuxna som till exempel, lärare, vänner eller behandlingspersonal. Positiva barndomsupplevelser har enligt Bowlby (1994) minst två slags verkningar. För det första utvecklar barnet en positiv syn på sig själv och till andra människor om de tidiga relationerna samt upplevelserna mellan barnet och de primära anknytningspersonerna har varit positiva och präglade av tillit, närhet och positiva normer samt värderingar. För det andra blir barnet självständigare och djärvare i sitt utforskande av världen, blir samarbetsvillig och utvecklar även tillit till andra (Bowlby, 1994). Anthony Giddens (1999) instämmer med Bowlby (1994) och menar att det är genom goda relationer mellan barnet och föräldern som skapar grunden för hur individen klarar av att utveckla tillit till andra människor och omgivningen senare i livet (Askland & Ole Sataoen, 2003).
Relationen mellan klient och professionell fyller flera viktiga funktioner eftersom den länkar samman och förbinder hjälpprocessens olika delar till en sammanhängande helhet. Relationen har visat sig vara av stor betydelse mellan klient och behandlare för att skapa positiva förändringar. Många författare framhåller relationens betydelse för att nå framgång i behandlingsarbetet (se exempelvis Carlsson, 2003; Flygare, 2006 & Røkenes & Hanssen, 2016). När en behandlare och klient har en kontinuerlig kontakt med varandra kan en känslomässig relation uppstå. Det kan handla om att klienten uppskattar hur behandlaren utför sitt arbete och att behandlaren uppskattar klientens försök att nå sina mål. I många fall handlar det istället om att personerna bakom rollerna får en emotionellt laddad relation utöver själva behandlingsarbetet (Svensson, Johnsson &
16 Laanemets, 2008). För att hjälp överhuvudtaget skall kunna ges är det enligt Carlsson (2003) en viktig förutsättning att hjälprelationens kvalitéer spelar en överordnad roll i hjälpprocessen (ibid). Enligt Flygare (2006) är behandlarens förmåga att förmedla hopp ett viktigt inslag i relationen. Det är genom hopp som tilltro oftast skapas hos klienten, tilltro att klientens situation kan förändras (ibid). Det finns dock många olika omständigheter som inverkar på en positiv behandlingsutveckling. En omständighet som lyfts fram som anses vara en av de viktigaste handlar om att både personalens och den enskilda ungdomens förmåga att skapa en förtroendefull behandlingsallians. Med utgångspunkt i Bowlbys (1994) teori om attachment och olika anknytningsmönster så har flertalet ungdomar en uppväxt som har präglats av föräldrarnas bristande omsorgsförmåga, svåra övergrepp samt försummelse med ett svek från vuxenvärlden. Vilket i sin tur har påverkat ungdomens vilja att överhuvudtaget forma en relation med behandlingspersonalen. Det är därför enligt Degner (2018) personalens uppgift att genom kunskap, personlig mognad och färdigheter möta den unge utifrån dennes livshistoria och problematik för att på så sätt få en givande behandlingsrelation som kan utvecklas över tid.
3.2 Upplevd självförmåga- Self efficacy
Self efficacy eller upplevd självförmåga är en teori som grundades av Albert Bandura och grundar sig i individens upplevda självförmåga, teorin syftar till individens tilltro på sin egen förmåga att slutföra uppgifter och nå mål. Individens upplevda självförmåga påverkar hur en person överkommer hinder i livet och hur motståndskraftig individen är vid motgångar. Tron på den egna förmågan har sin grund i fyra faktorer vilket är Verbal persuation, Vicarious experiences, Enactive
mastery experiences och Physiological and affective states (Bandura, 1997).
Enactive mastery experiences är den faktorn som ger mest autentisk bekräftelse och det blir tydligt
för individen om hen har lyckats med en uppgift eller inte. Om individen lyckas med sina uppgifter ökar tron på den egna förmågan men om individen istället misslyckas kan individens tro på sin självförmåga sänkas. Misslyckanden i vissa situationer kan minska tron på den egna förmågan, speciellt om misslyckandet inträffar innan individen har etablerat en känsla av framgång. Individer som redan har etablerat en känsla av att de kommer klara en uppgift är mer ihärdiga vid motgångar och klarar nederlag bättre. Om individen har erfarenheter av att misslyckas med en viss uppgift eller har andra tidigare erfarenheter av att misslyckas är risken stor att individens insats minskar och risken för ett till misslyckande ökar om hen möter en liknande situation eller uppgift igen.
Verbal persuation innebär att andra personer i individens närhet ger uppmuntran och formulerar
en tro på individens förmåga. Det kan enligt Bandura (1997) vara svårt att åstadkomma en långvarig förändring i individens tankar kring sin egen självförmåga enbart genom verbal övertygelse. Den verbala övertygelsen kan fungera som en start i förändringen i hur individen tänker kring sin egen förmåga. Vicarious experiences är en del av modellinlärning, där individen observerar när någon annan utför en uppgift och sedan försöker utföra uppgiften genom att efterlikna den andra personen. Tron på den egna förmågan kan byggas upp genom att individen utför uppgifter där resultatet är mätbart med olika typer av objektiva mätinstrument. Den egna kapaciteten kan vara svår att bedöma när man saknar en referensram för vad som bedöms som ett bra resultat vilket kan leda till att individen jämför sig med andras resultat för att bedöma den egna insatsen. Physiological and affective states innebär att individen bedömer sin egen förmåga utifrån sina egna psykiska och fysiska tillstånd. Detta görs framförallt vid fysisk aktivitet eller när individen upplever stress. Individen tolkar oftast sina kroppsliga reaktioner såsom ökad puls som svaghet. Samtidigt kan individens stressreaktion när hon eller han inte ha kontroll resultera i ännu mer stress.
17 Motivation
Larson (2006) menar att ungdomar har ett inbyggt motivationssystem som har potential att utvecklas vid en positiv utveckling. Det inbyggda motivationssystemet kan riskera att inte alls bli aktiverat eller enbart fungera till en viss grad då ungdomen kan möta situationer eller personer som har en inverkan på ungdomens motivationssystem, antingen i en positiv eller negativ riktning. För att ungdomen ska få en positiv utveckling krävs det att ungdomen känner ett ägandeskap över sitt eget liv och de beslut hen tar men det krävs samtidigt att vuxna hjälper ungdomen i rätt riktning kring sina beslut. Om den vuxna tar över kontrollen helt och ungdomen förlorar sitt ägandeskap förlorar ungdomen sin motivation. Enligt Larson (2006) behöver en relation mellan en mentor och en ungdom vila på ömsesidig tillit. Om en god relation byggs upp mellan ungdomen och mentorn kan det resultera i att mentorn har möjlighet att stötta ungdomen i de beslut som ungdomen tar men samtidigt ge råd och stöd som hjälper ungdomen in på rätt väg mot en positiv utveckling och tillåter ungdomen att äga sina egna beslut. Genom att erbjuda stöd som anpassas efter den enskilda individen där ungdomen får stöd och struktur kan ungdomen utnyttja dess inre potential och utvecklas till en välfungerande medlem i samhället.
Psykosocial mognad
Steinberg, Chung & Little (2004) menar att ungdomar behöver uppnå en viss grad av psykosocial mognad och vara psykiskt förberedda för att inta rollen som en vuxen individ och kunna hantera det ansvar som krävs för att leva ett självständigt liv. Under den sena tonårstiden förväntas ungdomar att ta ett större ansvar och den unges utveckling beror till stor del på vad som händer i ungdomens liv under den sena tonårstiden. Detta beror på att ungdomens erfarenheter under denna period lägger grunden för vad ungdomen kommer ha möjlighet att göra under nästkommande period av livet. En lyckad övergång från tonårstiden till ett självständigt vuxenliv kräver en kombination av flertalet egenskaper och kunskaper. Det kräver främst en utveckling inom tre olika områden för att uppnå psykosocial mognad vilket är relationskompetens och sociala funktioner (interpersonal relationships and social functioning), självkännedom och självständighet (self-definition and self-governance) samt skicklighet och (self-definition (mastery and competence). Den unge behöver under den här tiden stöd och hjälp från vuxna i sin närhet för att nå en positiv utveckling. Ungdomen behöver ha utvecklat färdigheter inom samtliga tre områden, dock behöver inte utvecklingen vara helt klar vid slutet av tonåren men ungdomen behöver ha gjort betydande framsteg inom samtlig tre områden för att få en lyckad övergång till vuxenlivet. Familjen, jämnåriga kompisar och skolan är några aktörer som spelar en viktig roll i ungdomars psykosociala utveckling. De olika relationerna ungdomen har i sitt nätverk kan hjälpa ungdomen att utvecklas inom de olika områdena som behöver utvecklas för att ungdomen ska nå psykosocial mognad. Skolan kan hjälpa den unge att hitta goda vuxna förebilder men skolan är även en plats för ungdomen att interagera med jämnåriga och genom det utveckla sin relationskompetens och sina sociala funktioner. Genom att den unge deltar i olika prosociala aktiviteter ökar den unges sociala kapital vilket är en viktig del i den psykosociala utvecklingen och en avgörande del för att få en lyckad övergång till vuxenlivet (Steinberg, Chung & Little, 2004).
18
3.3 Teoriernas betydelse för studien
Den teoretiska utgångspunkten för denna studie har varit Bowlbys anknytningsteori, Banduras teori om upplevd självförmåga samt begreppen motivation och psykosocial mognad. Teorierna och begreppen som har presenterats i det aktuella kapitlet har valts ut för att hjälpa till med att analysera och förstå studiens empiriska material. Det empiriska materialet har ett stort fokus på relationer, vi har därför valt att presentera Bowlbys anknytningsteori och Banduras teori om upplevd självförmåga eftersom dessa teorier ger intressanta förklaringar till varför relationerna har varit en viktig del av insatsen. Bowlbys anknytningsteori beskriver vikten av nära relationer med signifikanta andra och hur individens inre arbetsmodell påverkas av de tidiga relationerna. Banduras teori kan hjälpa till att förstå vikten av att ha stöd från vuxna individer för att den unge ska tro på sin egen förmåga. Begreppen motivation och psykosocial mognad har även presenterats för att med hjälp av begreppen få en djupare förståelse för ungdomarnas utsagor.
19
4. Metod
I detta avsnitt kommer vi presentera studiens metod och tillvägagångssättet för att besvara studiens syfte och frågeställningar. De olika delarna i avsnittet kommer läggas upp i kronologisk ordning. Till en början kommer studiens metodval och vetenskapliga grund att presenteras, därefter presenteras litteratursökningen samt urvalsprocessen och utformningen av intervjuguiden. Härnäst kommer bearbetning av studiens empiri och analys att presenteras. Vidare behandlas de etiska överväganden som har gjorts i föreliggande studie. Avslutningsvis förs en metoddiskussion kring metodvalet som sedan följs av frågor som rör kriterier för kvalitativa studier.
4.1 Metodval och vetenskapsteoretiska grund
I den aktuella studien har vi valt att undersöka ungdomars erfarenheter av hur de har uppfattat insatsen på hemmaplan. Eftersom vi avser att undersöka ungdomars subjektiva åsikter och tankar kring insatsen har vi valt att genomföra kvalitativa intervjuer med respondenterna för att få fördjupad kunskap om deras uppfattningar och erfarenheter. Kvalitativa intervjuer är enligt Kvale och Brinkmann (2014) en lämplig metod när man vill förstå och studera andra människors erfarenheter och upplevelser utifrån den världen de lever i. Den kvalitativa forskningsansatsen har använts i den aktuella studien eftersom metoden är bäst lämpad för att få ett resultat av relevans utifrån studiens syfte och frågeställningar. Studien har inslag av retrospektiva intervjuer, vilket innebär att de intervjuade ungdomarna som är avslutade ser tillbaka på tiden på verksamheten och berättar kring sina erfarenheter (Repstad, 2007).
Mot bakgrund av vårt syfte och studiens frågeställningar har vi använt oss av den hermeneutistiska
metoden. Enligt Gilje & Grimen (2007) måste samhällsforskare ofta tolka och förstå saker som
redan är tolkat av någon annan, något som författarna benämner som dubbel hermeneutik (ibid). Eftersom vårt intresse i denna studie har varit att undersöka ungdomar erfarenheter av en insats har vi genom den hermeneutistiska metoden använt oss av tolkning som verktyg för att förstå respondenternas beskrivningar och utsagor. Det empiriska materialet i föreliggande studie grundar sig i respondenternas uppfattningar och erfarenheter av insatsen de erhållit, vilket är en tolkning som de har gjort av verkligheten. I studiens analysavsnitt har respondenternas tolkningar av verklighet tolkats ännu en gång av studiens författare. Gilje & Grimen (2007) menar att tolkningar av handlingar och utsagor aldrig kan vara helt säkra, tolkningar kan vara mer eller mindre trovärdiga eller sannolika (ibid). Det är därför av stor vikt att vi är uppmärksamma på att innebörden av respondenternas tolkningar kan komma att förändras när vi gör en egen tolkning av deras utsagor, det är även viktigt att vi är tydliga och transparenta med våra resonemang.
En grundtanke inom hermeneutiken är det faktum att vi aldrig möter omvärlden helt förutsättningslöst. Vi förstår världen mot bakgrund av vår egen förförståelse vilket innebär att vi tar med oss de vi redan vet in i förståelseprocessen. När vi ska tolka ett fenomen måste vi först ha idéer king vad det är vi letar efter och vilken riktning vi ska gå (Gilje & Grimen, 2007). Som författare har vi haft en viss förförståelse och bakgrundskunskaper kring det ämne vi avsett att studera, vår förförståelse har påverkats av våra tidigare erfarenheter och den kunskap vi erhållit genom att läsa litteratur inom ämnet. Vår egen förförståelse har påverkat vilka frågor vi ställt under intervjuerna men det har även påverkat tolkningarna vi gjort av det empiriska materialet. Mot bakgrund av detta har det varit viktigt att vi har haft ett reflekterande förhållningssätt till vår egen förförståelse när vi tolkat det empiriska materialet, det hade annars funnits en risk att våra tidigare erfarenheter och förförståelse kunnat bidra till felaktiga tolkningar.
20 Något som ligger i linje med det hermeneutiska perspektivet och som vi också tillämpat är det abduktiva tillvägagångssättet. Det abduktiva tillvägagångssättet möjliggör för forskaren att växelvis röra sig mellan empiri och teori, i syfte att få en ökad förståelse om det som studien syftar till att undersöka (Ahrne & Svensson, 2015). I föreliggande studie var inte teorierna eller begreppen som vi slutligen bestämde oss för att använda bestämda på förhand. Med den abduktiva ansatsen kan forskaren först söka efter mönster och teman i empirin för att sedan applicera teorier och begrepp i efterhand beroende på om de anses vara relevanta (Danermark, Ekström & Karlsson, 2018). I föreliggande studie anses ett sådant tillvägagångssätt vara lämpligt utifrån att det på förhand inte går att förutspå vad som kommer framträda under intervjuerna med ungdomarna och därmed är det inte heller möjligt att innan intervjuerna avgöra vilka teorier eller begrepp som kommer vara användbara för att skapa en ökad samt djupare förståelse av empirin.
4.2 Sökning av tidigare forskning
Litteraturen och artiklarna i studien har tagits fram genom databaserna Google Scholar, Social
Service Abstract, Primo samt Digitala vetenskapliga arkivet (DiVA). Artiklarna är dels funna
genom att vi i huvudsak har kombinerat följande sökord Open-based care, home solutions,
adolescent, social services, outpatient care, youth perspective i flera olika kombinationer. De valda
sökorden har tillämpats på både svenska och engelska. När vi funnit en artikel eller annan litteratur som kunde vara relevant för vår studie har vi valt att i första hand läsa de funna studiernas abstract för att sedan läsa resultatavsnittet för att avgöra relevansen. Vid sökningen har flertal artiklar inkluderats utifrån att de berörde ämnet ungdomar och behandling i form av öppenvård och institutionsvård. De artiklar som har inkluderats har varit peer-reviewed vilket innebär att de har varit vetenskapligt granskade. Vid de första litteratursökningarna som gjordes användes sökorden hemmaplanslösningar och hemmaplan där tre intressanta och relevanta avhandlingar hittades Forkby (2005) och Ahlgrens (2007, 2014). Avhandlingarna redogjorde för begreppet hemmaplanslösning och framväxten av öppenvård. Utifrån dessa tre avhandlingar kunde vi hitta ytterligare relevanta artiklar och sökord. Efter genomgång av artiklarnas samt avhandlingarnas referenslistor har ytterligare källmaterial som bedömts vara relevant till studien inhämtats.
4.3 Urval och forskningsdeltagare
För att genomföra och komma i kontakt med studiens respondenter gjordes ett målstyrt urval, vilket innebär forskaren väljer ut sina respondenter strategiskt. Ett målstyrt urval innebär att man med utgångspunkt i studiens syfte ska finna respondenter som har kunskap om det studien syftar till att undersöka. Bryman (2011) beskriver att tillvägagångssättet vid målstyrt urval handlar om att forskaren kontaktar de individer som är direkt relevanta för studien. För att säkerställa att respondenterna är relevanta för undersökningen kan man enligt Bryman (2011) färdigställa problemformuleringen och forskningsfrågorna innan man genomför urvalsprocessen för att underlätta urvalet för forskaren. I vårt fall kontaktade verksamheten som studien avser att undersöka Örebros universitet, då de var intresserade av att ha studenter som kunde genomföra en utvärdering av verksamhetens arbete. Innan vi tog kontakt med verksamheten fanns det en tanke om att vi ville intervjua minst fem stycken respondenter för att kunna urskilja eventuella mönster i det empiriska materialet. Kvale och Brinkmann (2014) skriver att antalet intervjupersoner bör vara så många som behövs för att kunna svara på studiens syfte och frågeställningar. De skriver att om målet hade varit att förstå en enskild persons värld räcker det med denna enda person (ibid). Valet av att inkludera sex respondenter i studien har att göra med att vi i vår studie vill kunna urskilja mönster och skillnader i ungdomarnas utsagor. Om antalet respondenter hade varit för stort hade det varit svårt att göra några mer ingående tolkningar av intervjuerna och vid ett för litet antal intervjuer hade det varit svårt att urskilja mönster och skillnader i deltagarnas utsagor.
21 Eftersom verksamheten hade önskat att en utvärdering skulle genomföras på deras verksamhet hade verksamhetsansvarig redan tillfrågat ett antal respondenter varav sex valdes ut för studien. Personen som är verksamhetsansvarig blev vår huvudsakliga kontaktperson och den som hjälpte oss komma i kontakt med ungdomarna. Verksamhetsansvarige stod även för kontakten mellan ungdomarna och oss. Efter överläggning med verksamhetsansvarig bestämdes det att respondenterna som skulle delta i vår studie behövde vara 18 år eller äldre samt att det skulle finnas en jämn könsfördelning bland respondenterna. Majoriteten av respondenter som valdes ut för studien var inte längre aktuella på verksamheten och samtliga respondenter var vid intervjutillfället drogfria. Anledningen till att vi valde att enbart inkludera respondenter som hade fyllt 18 år är på grund av att Örebro universitet har som etisk utgångspunkt att inga barn eller ungdomar under 18 år får deltaga vid denna typ av studie. En jämn könsfördelning bland respondenterna kan bidra till en bredd i resultatet och möjligheten att hitta mönster bland respondenternas svar.
Eftersom det är verksamheten som har valt ut respondenterna som intervjuades skulle det kunna resultera i ensidiga åsikter från respondenterna. Verksamheten kan ha valt ut respondenter som kommer representera verksamheten på bästa sätt, vilket skulle kunna ge en mindre representativ bild av hur övriga ungdomar som tagit del av insatsen har upplevt insatsen. Eftersom det är verksamheten som fått ansvara för urvalet av respondenter finns det risk för en viss skevhet i urvalet, något som vi som författare inte har möjlighet att påverka vid denna typ av urval.
4.4 Datainsamling och intervjuguidens utformning
Föreliggande studie har använt sig av retrospektiva och halvstrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod för att inhämta empirin. Vilket innebär att de ungdomar som är avslutade behöver minnas samt se tillbaka och återberätta om sin tid på verksamheten. De ungdomar som fortfarande är aktuella på verksamheten berättar istället om vad de tänker och känner. Intervjuformen har i denna studie inneburit att en intervjuguide har utformats med teman och frågor relaterade till studiens syfte och frågeställningar (Bilaga 1). Valet av insamlingsmetod baserades även på att kunna ge respondenterna möjligheten att utforma svaren till frågorna på sitt eget sätt. Förberedelserna inför intervjuerna kan se olika ut beroende på vilken intervjuform man väljer och kan därmed påverka intervjuguidens omfattning. Enligt Nilsson (2014) kan en del erfarna forskare ställa högre krav på intervjudeltagarna genom att förlita sig på sin egen improvisationsförmåga och anpassningsförmåga för att få fram data av bra kvalitet under intervjuer med respondenter. Mer oerfarna forskare väljer istället att konstruera en mer strukturerad intervjuguide inför intervjutillfället. Det är en fördel för oss som oerfarna intervjuare att skapa högre validitet när frågorna och intervjuns struktur bestäms i förhand med huvudfrågor och mer specifika frågor som följd. Nilsson (2014) skriver att bakgrundsfrågor är ett bra sätt att inleda en intervju eftersom det kan värma upp intervjudeltagarana och intervjuaren så att de känner sig bekväma med situationen och med att samtala. Av den anledningen kommer vi att inleda med bakgrundsfrågor i form av personliga frågor om respondentens namn, ålder och sysselsättning i vår intervjuguide.
Valet av att ha en mer strukturerad form på intervjuguiden beror delvis på att vår erfarenhet av att genomföra intervjuer är begränsad, men även för att minska riskerna för att ställa oklara och ledande frågor under intervjuerna som kan försämra studiens validitet (Nilsson 2014). Intervjuguiden utgår från fem centrala kategorier som är: ungdomarna, relationer, verksamheten,
delaktighet/tillgänglighet och framtiden. Innan utformningen av intervjuguiden påbörjades
resonerade vi kring vilka kategorier vi ville beröra under intervjuerna. Vi fick en idé om vilka kategorier vi ville beröra under intervjuerna när vi hade varit på studiebesök hos verksamheten. Under studiebesöket fick vi information om hur verksamheten arbetar med ungdomarna och
22 behandlingsarbetets centrala delar. Utifrån detta fördes en diskussion kring vilka frågor som behövde ställas för att besvara studiens frågeställningar och efter en tid konstruerades en intervjuguide med relevanta frågor. Utgångspunkten för intervjuerna har varit att ställa öppna frågor vilket innebär att frågorna har konstruerats på så sätt att respondenterna får beskriva samt berätta om deras erfarenheter och upplevelser. Till utformningen av intervjuguiden har inspiration även hämtats från intervjuguider i avhandlingar där liknande tillvägagångssätt har använts som datainsamlingsmetod (se t.ex. Degner & Henriksen, 2007). Syftet har varit att säkerställa att vår egen intervjuguide inte saknade väsentliga frågor eller bestod av slutna eller ledande frågor för att på så vis öka studiens validitet (Nilsson 2014).
Intervjuerna genomfördes i verksamhetens lokaler, vi intervjuade totalt sex respondenter som tagit del av insatsen. Som tidigare nämnts kom vi i kontakt med respondenterna genom verksamhetsansvarige. Kontakten med respondenterna skedde inte personligen utan via vår kontaktperson på verksamheten, vilket slutligen utmynnat i att en intervjutid kunde bokas. Innan intervjuerna genomfördes mailade vi ut sex stycken informations- och samtyckesbrev (Bilaga 2) till vår kontaktperson på verksamheten som sedan överlämnades till respondenterna. I brevet beskrevs studiens undersökningssyfte, hur respondenternas identitet och hur det inspelade materialet skulle hanteras av oss författare. Intervjuerna spelades in med ljudutrustning som tillhandahållits av Örebros universitet. Ljudinspelningarna transkriberades inom en vecka efter intervjutillfället och raderades efter genomförd transkribering. Det transkriberade materialet sparades på en extern hårddisk som förvarades med största möjliga försiktighet. Det transkriberade materialet bevaras till dess att det självständiga studentarbetet har bedömts som godkänt av examinator, därefter raderas det transkriberade materialet.
4.5 Bearbetning och analys av empiri
För att bearbeta vår insamlade data och genomföra analysen valdes tematisk analys som analysmetod. Analysmetoden innebär enligt Bryman (2011) att forskaren delar in det insamlade materialet i kategorierna utifrån vad som anses vara det centrala. Utifrån de centrala teman skapar forskaren sedan kategorier. Dessa teman kan antingen uppstå under tiden materialet bearbetas eller bestämmas i förhand utav forskaren. Därefter ska forskaren försöka hitta kopplingar och mönster som ger uttryck för att tillhöra någon av kategorierna samt är betydelsefulla (ibid). När processen av kodning och tematisering är klar gör forskaren bedömningen om materialet har nått en teoretisk mättnad. En teoretisk mättnad uppnås när bedömningen görs att det inte finns någonting kvar i datamaterialet som kan kategoriseras in i någon kategori och när forskaren bedömer att det inte behöver inhämtas mer data. När forskaren bedömer att materialet har nått en teoretisk mättnad analyseras materialet och de olika teman utifrån den tolkningsram som ligger till grund för analysen (Kvale & Brinkmann 2014). Målet med analysmetoden är enligt Lindgren (2014) att kunna presentera teman och påståenden om materialet som kan förklara samt fördjupa förståelsen av det som studien syftar till att undersöka (ibid). Vidare har vi även använt oss av meningskoncentrering för att analysera det transkriberade materialet. Analysmetodens har sitt tydliga fokus i att korta ner långa uttalanden så att formuleringarna blir mer koncisa. Enkelt uttryckt innebär det att metoden drar ut kärnan av respondenternas utsagor för att minska på materialmängden utan förändra innebörden av det som har sagts från början (Kvale & Brinkmann, 2014).
Under bearbetningen av det insamlade materialet formulerades det fyra centrala teman:1)
Behandlarrelation eller vänskapsrelation, 2) Upplevd betydelse av stödet på hemmaplan, 3) Upplevelser av delaktighet samt 4) Förbättringsområden och styrkor. Dessa teman formulerades
utifrån de fynd vi gjorde i det empiriska materialet och har influerats av intervjuguidens frågekategorier. Mot bakgrund av att studien har en abduktiv ansats har vi under bearbetningen av
