De meningar som realiserar uppmaning har delats in i fem kategorier. Kategorierna kommer att redovisas en i taget, från den kongruenta realiseringen med uppmaningssats, via kongruent modalitet med modalitetsverb, för att avsluta med modalitetsmetaforerna och påståendesatser utan modalitetsverb.
De kategorier som har utskiljts i materialet redovisas i tabell 2.
Tabell 2: Kategorisering av uppmaningarnas konstruktioner
Kategori Antal meningar Avsnitt
Uppmaningssats med verb i imperativform
”Stanna hemma så länge du har symptom.”
40 7.3.1
Påståendesats med modalitetsverb
”Du bör undvika kontakt med andra människor under inkubationstiden.”
124 7.3.2
Påståendesats som objektiv modalitetsmetafor
”Det är bra att välja ett färdmedel där det
13 7.3.3
går att boka plats, t.ex. tåg”
Påståendesats som subjektiv modalitetsmetafor
”Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt arbetar
hemifrån.”
8 7.3.4
Påståendesats utan modalitetsverb
”Genom att hosta och nysa i armvecket eller i en pappersnäsduk hindrar du smitta från att spridas i din omgivning eller från att förorena dina händer.”
8 7.3.5
Generellt kan sägas att det i uppmaningarna förekommer ett stort antal omständighetsadverbial, exempelvis ”Undvik allmänna färdmedel om du kan” och
”(…) kan du istället om möjligt anpassa dina arbetstider (…)”. Dessa har inte analyserats men förekommer i såväl de kongruenta som de inkongruenta realiseringarna och bidrar ofta till att mildra kravkänslan. När en mening innehåller ett omständighetsadverbial finns en risk att läsaren uppfattar det som frivilligt att följa uppmaningen, vilket kan resultera i att färre gör det som FHM vill uppmana till. Utan omständighetsadverbialen skulle meningarna framstå som ”hårdare” och mer direkta.
7.3.1 Uppmaningssats med verb i imperativform
Uppmaningssatser kännetecknas av verb i imperativform, till exempel ”Stanna hemma så länge du har symptom.” I det undersökta materialet förekommer 40 uppmaningssatser, varav alla uttrycker uppmaning. Konstruktionen är relativt vanlig i materialet och den konstruktion som generellt förmedlar starkast kravkänsla.
Den höga kravkänslan som generellt ges av uppmaningssatser mildras dock på olika sätt i materialet. Till exempel kan sägas att ungefär hälften av uppmaningssatserna handlar om konkreta saker som läsaren ska göra, till exempel ”tvätta händerna”. Detta ger en stark kravkänsla. Övriga meningar är mer svårbedömda och ger ofta en lägre kravkänsla, exempelvis ”försök begränsa ditt kollektiva resande”, där verbet försök ger en mildare kravkänsla än om uppmaningen hade lytt ”begränsa ditt kollektiva resande”.
Dessutom kan sägas att de kongruenta uppmaningarnas kravkänsla i några fall mildras av satsadverbial, exempelvis ”Umgås helst i en mindre krets.” Detta är dock ovanligt.
7.3.2 Påståendesats med modalitetsverb
Över hälften av uppmaningarna, totalt 124 stycken, realiseras genom påståendesatser med modalitetsverb. Det är den klart vanligaste konstruktionen i materialet.
Modalitetsverben kan genomgående placeras på förpliktelseskalan. Olika verb ger olika hög grad av förpliktelse. De modalitetsverb och konstruktioner som rör förpliktelse i texterna har tolkats på följande sätt:
Hög grad av förpliktelse: ska, måste, behöver, ”förväntas följa”
Medelhög grad av förpliktelse: bör
Låg grad av förpliktelse: kan, får, ”behöver inte”
Förpliktelsegraden för modalitetsverb i kombination med inte har tolkats olika beroende på huvudverbet. Exempelvis har ska inte tolkats som hög grad av förpliktelse, likt ska.
Behöver inte tolkas däremot som låg grad av förpliktelse, till skillnad från behöver som tolkas som hög grad av förpliktelse.
I materialet är medelhög förpliktelsegrad vanligast, med 46 förekomster. Hög grad av förpliktelse förekommer 42 gånger och låg grad 36 gånger.
Låg förpliktelsegrad är vanligast i meningar som rikar sig till personer som är, eller nyligen har varit, sjuka. Det handlar framför allt om konstruktioner med modalitetsverbet kan i meningar som beskriver när det är okej att återgå till jobb/skola efter sjukdom (13).
(13) ”Du kan gå tillbaka till arbetet, skolan eller annan verksamhet när du blivit frisk och om minst sju dygn har gått sedan du blev sjuk. ”
Enligt Svenska akademiens grammatik (SAG 1999, s. 298) har hjälpverbet kan i sin deontiska betydelse (att jämföra med förpliktigande) innebörden tillåtelse alternativt indirekt befallning eller vädjan. I det undersökta materialet fungerar kan framför allt i tillåtelse-betydelsen. Vid befallning och vädjan använder Folkhälsomyndigheten modala hjälpverb med högre grad av förpliktelse.
Medelhög grad, där bör är den klart vanligaste konstruktionen, används framför allt i meningar som riktar sig till ”vanliga” medborgare och har därmed den bredaste målgruppen (14).
(14) ”Eventuella resor bör ske på ett säkert sätt ur smittskyddssynpunkt”
Bör-konstruktionerna kommer nästan uteslutande från texten ”Nationella allmänna råd och rekommendationer för att minska spridningen av covid-19”. Många av meningarna återfinns i listor där inledningsmeningen innehåller bör, vilket ger många förekomster.
Enligt SAG (1999, s. 293) betyder bör i den här användningen ”att satsens proposition överensstämmer med sociala normer eller allmän ändamålsenlighet. Normerna gäller vanligtvis hur någon skall förhålla sig i sitt handlande (…).” och enligt SAG används bör ofta i presens för att förmedla rekommendationer som avsändaren förväntar sig att mottagaren ska följa.
76 procent av meningarna med modalitetsverb som uttrycker hög grad av förpliktelse riktar sig antingen till personer som är, eller nyligen har varit, sjuka, eller till personer som har någon i sin närhet som uppvisar symptom. Bland modalitetsverben som uttrycker hög grad av förpliktelse är ska det klart vanligaste. Ska, eller skola som tas upp i SAG (1999, s. 316), används för att ange att avsändaren kräver en handling av mottagaren, och att mottagaren ”inte kan förväntas utföra handlingen av sig själv” (15).
(15) ”Vid konstaterad covid-19 i hushållet ska alla vara hemma.”
Generellt ger kontruktioner med modalitetsverb en lägre kravkänsla än uppmaningssatsen, men som nämndes i förra avsnittet kan uppmaningssatserna mildras och då eventuellt ha en kravnivå som är jämförbar med hög grad av förpliktelsemodalitet. Jämför exempelvis följande två meningar (16–17), där den andra, inkongruenta realiseringen, kan uppfattas som minst lika kravfylld:
(16) ”Var uppmärksam på symtom på covid-19.”
(17) ”Personen som har tagit provet måste stanna hemma i väntan på sitt provsvar.”
7.3.3 Påståendesats som objektiv modalitetsmetafor
I materialet finns 13 objektiva modalitetsmetaforer. Utmärkande för majoriteten av dem är uttrycket ”Det är viktigt att (…)” (18).
(18) ”Det är därför viktigt att såväl personer i riskgrupperna som personer i deras omgivning ser till att mötas på ett säkert sätt.”
Övriga meningar innehåller liknande formuleringar, exempelvis ”Det är bra (…)” och
”Det är olämpligt (…)”. Meningarna handlar om allt från att känna till riskerna med covid-19 till att vara uppmärksam på symptom och ta extra hänsyn till personer i riskgrupp. Gemensamt är att meningarna värderar olika beteenden som till exempel bra eller olämpliga och fungerar därmed normerande för läsaren. Genom att använda ”Det
är viktigt”-konstruktionen och liknande formuleringar gör sig avsändaren (Folkhälsomyndigheten) osynlig. Det framgår inte vem som tycker att det är viktigt, även om det är underförstått att myndigheten har gjort en värdering av vad som är viktigt/bra/olämpligt och så vidare. Konstruktionerna ger generellt en hög kravkänsla, att jämföra med modalitetsverb av hög eller medelhög grad.
7.3.4 Påståendesats som subjektiv modalitetsmetafor
Åtta meningar i materialet är formulerade som subjektiva modalitetsmetaforer, vilka kännetecknas av att avsändaren är subjekt i satsen. Avsändaren är i sju av åtta fall Folkhälsomyndigheten. Se exempel 19. I den åttonde meningen är regeringen subjekt.
I allmänhet ger meningar med subjektiva modalitetsmetaforer en hög kravkänsla. I det undersökta materialet används dock verbet rekommenderar i sju av åtta av dessa meningar. Eftersom verbet rekommenderar i sig är svårtolkat och omdiskuterat ger det en mildrad kravkänsla. Holmér (2020) skriver i ett inlägg på Språkrådsbloggen om hur blandningen av myndighetsspråk och det personliga tilltalet kan leda till förvirring när myndigheter ska kommunicera vad de uttrycker som rekommendationer och råd.
Rekommendationer från en kompis i den privata sfären är nästintill synonymt med tips, medan rekommendationer från en myndighet bör tolkas som en ”starkt grundad uppmaning från en expert”. Risken är att privatpersoner, som de undersökta texterna riktar sig till, tolkar rekommenderar på samma sätt som de tolkar det i sitt privatliv – som ett tips.
(19) Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt arbetar hemifrån.
7.3.5 Påståendesats utan modalitetsverb
I åtta påståendesatser realiseras uppmaning utan att modalitetsverb eller modalitetsmetaforer används. Istället följs subjektet, ofta du, av ett finit verb i presens.
Exempelvis ”Du är skyldig att (…)”, som hade kunnat likställas med ”Du ska”, men eftersom ”Du är skyldig” saknar modalitetsverb och istället kombinerar verbet ”är” med det uppmanande predikativen skyldig skiljer det sig från övriga verb som direkt realiserar uppmaning. Samma sak gäller uttryck i stil med ”Du har ett ansvar att (…)”.
Meningarna som har du-subjekt ger en hög kravkänsla, medan mer allmänna subjekt så som alla i samhället ger ett mer indirekt intryck och därmed lägre kravkänsla (20).
(20) De innebär att alla i samhället har en skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra smittspridning.