Utmaningar i ärenden kring hantering av hedersvåld och förtryck

framkom det av alla respondenter att dessa ärenden kan handla om allt från att inte får välja umgänge, utbildning och ha fritt klädval till att riskera eller bli bortgifta. Vidare nämner respondenterna att det i vissa extrema fall kan det övergå till hot eller dödligt våld. Vid frågor gällande de utsattas situation och hur det är att arbeta för att motverka hedersvåld framkom det liknande resonemang. Alla respondenter nämnde på något sätt att en utmaning de stöter på i ärenden om HRV är att dessa ärenden är breda, komplexa och att det är en fråga om familjeangelägenheter. En stor utmaning är att i ärenden kring hedersförtryck så har inte de flesta familjerna förtroende till myndigheter och polis och vill därmed att förtrycket ska stanna mellan familjen och släkten. Detta försvårar samarbetet mellan de och

socialtjänsten. Intervjuperson 1 beskriver hedersvåld och förtryck på detta sätt. ´ Det jag skulle säga kännetecknar det hedersrelaterade våldet. Är när det blir en fråga om familjeangelägenheter. För mig är det våld men för mig är det uppenbart om ett problem där släkten beblandar sig, man vill lösa det inom familjen, eller mellan familjer, man vill inte beblanda myndigheter eller polis. Det som kännetecknar hedersvåld är främst begränsning och kontroll av kvinnors sexualitet ” (Intervjuperson 1).

Intervjuperson 2 och intervjuperson 3 beskriver att handläggningsprocessen kan se olika ut. Just när det gäller ärenden om HRV kan handläggningsprocessen påverkas av yttre

omständigheter såsom brist på information från den våldsutsatta eller våldsutövaren. Detta kan bero på att den utsatta kan vara rädd, inte medveten om att hen är utsatt eller att

våldsutövaren inte vill erkänna. Intervjuperson 3 nämner att det blir svårare uppbrott när det är familjen som är våldsutövare. Intervjuperson 3 betonar det genom att säga detta:

Det är jättesvårt för det är ett betydligt större uppbrott då det är familjen som utsätter. Jag har haft personer som har i samband med bortgifte fått skyddat boende men valt att flytta hem igen för de har saknat mamman och syskonen (Intervjuperson 3).

Intervjuperson 1 och intervjuperson 4 anger att ärenden om HRV oftast väldigt tunga och psykiskt påfrestande med tanke på att det oftast är det familjen och släkten som är

23

närstående är att de efter en kort tid väljer att förlåta de. Detta är väldigt normalt och händer oftast efter att de blir placerade i skyddade boenden och känner saknad för sina vänner och för sin familj. Intervjuperson 4 lyfter upp att socialarbetare ska kontinuerligt motivera och uppmuntra dessa flickor till att fortsätta kämpa för sina rättigheter och att de äger rätten över sina egna liv. Intervjuperson 4 berättar att:

För de unga tjejerna kan det vara mycket psykiskt påfrestande. Trots detta är de ändå en familj och saknaden är enorm när de kommer ifrån varandra och placeras i skyddade boenden. Därför ska vi som socialarbetare motivera dessa flickor till att kämpa för att leva ett självförverkligande liv (Intervjuperson 4).

Intervjuperson 3 och intervjuperson 5 redogör att även om socialtjänsten eftersträvar skydd och trygghet för de utsatta ska de vara uppmärksamma på att inte bli de som kontrollerar dessa flickor. Detta blir som ett dilemma med tanke på att det de flesta redan utsattes för kontroll av sina närstående. Det finns risk med att socialsekreterarnas agerande efterliknar vad de försökte fly ifrån.

Då får vi passa oss för att inte bli de som kontrollerar de och talar om vad de ska göra, att skydda sig från sin familj och bli inlåst, då blir det som att socialtjänsten säger att det här är farligt och det är det vi som kontrollerar (Intervjuperson 3).

Intervjuperson 1 och intervjuperson 5 lyfter en aspekt som måste synliggöras i arbetet med hedersvåld och förtryck, det är att dessa problem inte ska kulturaliseras och förknippas med en viss kultur eller folkgrupp. Intervjuperson 5 betonar att handläggningsprocesser påverkas och bromsas för att det förknippas till en viss kultur och inte synliggör brottet eller flickans situation. Detta kan bero på att socialsekreterare inte vill uppfattas som rasistiska eller att de är styrda av underliggande fördomar eller uppfattningar om en viss kultur. Även övriga intervjupersoner lyfte vikten av att inte koppla hedersvåld till en viss kultur då kan öka stigmatisering som i sin tur orsakar att de utsatta sätts i en specifik kategori. Intervjuperson 4 beskrev att socialsekreterarna ska vara de som ser till att inte vara de som sätter klienter i dessa situationer utan väljer att arbeta utifrån det behov och stöd som behövs.

Intervjuperson 5 beskriver det på detta förfarande:

Vi ska fokusera på våldet och inte på deras ursprungliga kultur. Det är viktigt att tänka att det är våld, fast i en annan form och inte hänga upp sig på att det bara är deras kultur. Vi ska inte vara de som sitter och särskiljer på dessa ärenden enbart för att det är kopplat till heder (Intervjuperson 5).

Socialtjänstens utvecklingsområden var ett centralt ämne som intervjuperson 1 presenterar och resonerar kring. Intervjuperson 1 berättar att hedersvåld har varit ett ämne som väcker oro hos socialsekreterarna i utredningsenheten i jämförelse med specialistfunktionen där hen jobbar. Hen diskuterar vidare att den oron kring HRV kan bero på att dessa ärenden är tunga eller att bli associerad till rasism. Hen betonar att det finns en tendens att HRV direkt

viktigt att denna rädsla och fördom försvinner för att HRV kan komma i uttryck genom att kvinnan eller flickan inte får studera där hon vill eller inte ha frihet att ta på sig vad hon vill.

Jag tror inte många tänker på andra bitarna som kan vara inom hederskulturen. Det behöver inte vara könsstympning, tvångsäktenskap. Det kan vara så enkelt som att inte ta på sig vad man vill, eller gå den utbildningen man vill (Intervjuperson 1).

Vidare berättar intervjuperson 1 och 5 att ärenden om hedersvåld kan uppfattas som stort och brett där det kommer kräva mycket informationshämtning och att det är många människor involverade. Detta kan skapa en typ av panik och det är viktigt att detta bryts i hopp om att hjälpa de utsatta på bästa möjliga sätt.

För många blir det “oj panik, hedersvåld, larm larm larm!” Jag tror att vi behöver bryta ner det och säga ok, så kan det vara. Det behöver inte betyda döden, det är allvarligt, men behöver brytas ner och se det som våld men en annan typ av våld (Intervjuperson 1).

Intervjuperson 2 belyser att socialtjänstens kompetens, kunskap samt resurser bör utvecklas kontinuerligt och reflekteras över i hopp om att garantera så bra kvalité i hanteringen som möjligt. Intervjuperson 3 ger en skildring av hur arbetet med dessa ärenden påverkas av rättsväsendet. Hen upplever att inom rättsväsendet kan det finnas en rädsla vid upptäckt av ärenden som rör hedersförtryck. Intervjuperson 5 och 3 belyser svårigheten i när dessa flickor blir skyddsplacerade, huvudsaken är att flickorna blir skyddade men intervjuperson berättar att de inte alltid lyckas träffa rätt när de placerar dessa flickor. Intervjuperson 3 berättar detta:

Det är väldigt varierande, eftersom vi placerar efter geografi så kan inte varje plats kan vara bra, det är inte alltid man lyckas träffa rätt, blir det inte rätt är risken större att man avslutar skyddet och åker tillbaka till våldet... (Intervjuperson 3).

5.3.1 Analys

Av föregående presenterade empiri framgår det att ärenden om HRV är breda och komplexa. Det framgår även att det som försvårar arbetet med familjer eller närstående som utsätter är att det finns en tendens till minskad tillit till myndigheter. Baianstovu (2019) lyfter liknande resonemang och betonar att minskad tillit till myndigheter och polis kan påverka

socialtjänstens hantering. Resultatet kan kopplas till det Schlytter och Linell (2008) nämner kring hur utsatt en flicka kan vara. Det hot och manipulation flickorna i dessa ärenden utsätts för kan vara allt ifrån dödshot mot de eller att familjemedlemmarna hotar med att ta sitt eget liv och detta blir ett sätt att manipulera flickan till att ta tillbaka allt hon har sagt. Detta är ett försvårande moment för socialtjänsten. I resultatet framgår det att när dessa flickor

skyddsplaceras så är chansen att de flyttar hem igen stor då de känner saknad till sina föräldrar och sina gamla liv. Schlytter och Linell diskuterar detta vidare genom att lyfta upp föräldrarnas agerande blir en riskfaktor i utredningsprocessen. Schlytter och Linell försöker betona vikten i att detta kan leda flickan till att undvika kontakten med sina föräldrar för att avstå att de ska utsättas för denna typ av manipulation och våld. Socialtjänsten behöver

25

därmed beblanda sig och begränsa flickans kontakter. Socialtjänsten behöver vara uppmärksam på att inte utsätta flickan för mer isolering och kontroll vilket är vad som framgår av en intervjuperson. Detta kan analyseras vidare genom att koppla det till intersektionalitet. Då flickan i dessa ärenden redan har valt att fly från en kontrollerande miljö och varit underordnade så är risken stor att de i samband med skyddsplacering utsätts för ytterligare kontroll och ännu en gång bli underordnade då deras frihet begränsas

(Mattsson, 2015). Underordning kan upprätthållas även i mötet med professionella om våldet sammankopplas till en viss kultur. Intervjuperson 5 lyfter upp en motsvarande aspekt där våldet och brottet kan komma att öka risken för ett vi och de tankesätt, när brottet

kulturaliseras. Författarna De Los Reyes och Mulinari (2005) lyfter fram att om flickorna och deras vårdnadshavare betraktas som kulturellt, etniskt och religiöst avvikande kan det leda skapande av kulturella stereotyper och hantering av dessa ärenden inte sker på rätt sätt. Wikström (2012) nämner liknande resonemang genom att belysa ett inkluderande

perspektiv. Människor med ett annat etniskt ursprung anses som avvikande från ”vithetens” normer, när dessa människor återigen kulturaliseras leder det till att deras självförtroende minskar. I detta sammanhang är det väsentligt att koppla det professionella mötet med Empowerment teorin och därmed motivera de till att sträva efter ett självförverkligande liv, som är en central aspekt i empowerment enligt Askheim och Starrin (2007). Detta kan kopplas till vad intervjuperson 4 uppgav genom att belysa socialarbetarnas roll där motivation och uppmuntran ska vara en central del i arbetet med HRV.

Intervjuperson 2 och intervjuperson 3 lyfter upp aspekter som kan påverka arbetet där kunskap bland annat nämns som en bidragande faktor till ett utvecklande arbete. Olsson och Bergman (2021) lyfter att hennes undersökning resulterade i att socialarbetarnas sätt att hantera hedersförtryck påverkas okunnighet. Studien påvisar att det saknas utbildningar samt riktlinjer på var resurserna ska vara samt en gemensam syn kring hantering av hedersrelaterade ärenden. Intervjuperson 1 nämner att hedersförtryck har en tendens att skapa larm hos socialsekreterare för att det kan handla om att det berör många personer och mycket informationshämtning. Intervjuperson 1 menar att synen på att HRV och förtryck är något som tystas ner bör problemet måste brytas ner till att se det som en annan typ av våld och inte lägga fokusen på att bara för att det rör heder då är arbetet automatiskt försvårat. Det är viktigt att betona utifrån ett intersektionellt perspektiv att mötet mellan

socialsekreterare och klient utgörs av en maktrelation som framgår av Wikström (2012). Detta kan kopplas till det postkoloniala perspektivet som ska syfta till att bli ett inkluderande perspektiv istället för att lägga hedersbrottet eller klienterna i en viss kategori. Det är

ytterligare viktigt att behandla mötet med klient utifrån empowerment, att inkludera klienten i dess liv speciellt när klienten är utsatt och förtryckt. Teater (2014) menade att utsatthet oftast är bäddat i samhällets befintliga normer, därmed behöver normer om hedersbrott brytas ner och fokusen ska ligga på ett mer uppmuntrande perspektiv.

En viktig aspekt som lyftes upp av intervjupersonerna är samverkan mellan de andra berörda aktörerna. Bland annat uppkom ett exempel om skyddade boenden där intervjupersonerna 3 och 5 ansåg att samarbetet och samverkan kunde utvecklas. Intervjuperson 3 nämner att ett träffsäkert skydd kan öka chansen att flickan stannar och inte överväger att flytta tillbaka hem. Samverkan och samarbetet mellan socialtjänst är väsentligt för att upprätthålla

flickornas och kvinnornas inkludering i ärendet. Skyddade boenden enligt Baianstovu (2019) har som krav att inte få fler skyddsplaceringar genom att se till att de våldsutsatta trivs och inte behöva skydd placera flickorna ännu en gång. Baianstovu diskuterar att detta är en anledning till konflikter mellan socialtjänsten och dessa boenden då dessa boenden anser sig ha bäst kunskap då de lever tillsammans med dem. Vidare lyfts att det kan skapa en tendens att enbart vilja samverka med skyddade boenden och verksamheter som är eniga om

socialtjänstens arbetssätt. Vidare beskriver Darvishpour (2021) att brist på skyddade boenden kan begränsa möjligheten för de utsatta att vilja ändra sitt liv. Konsekvensen på denna brist på samverkan kan resultera med att flickan återvänder till utsattheten såsom intervjuperson 3. Ytterligare en faktor som tas upp av intervjuperson 2 är vikten att fokusera och belysa reflektion, långsiktigt stöd och även uppföljning. Detta är en liknande tankegång som Darvishpour lyfter att långsiktigt stöd är en central aspekt.