Vid några tillfällen går man rakt på sak och talar om vad bibliotekens kärnverk-samhet är, eller vad man anser den vara. Här har jag av överskådlighetsskäl place-rat både artiklar eller åsikter jag funnit där man direkt uttrycker sig om kärnverk-samhet på bibliotek.
I det första numret av Biblioteksbladet 2009 skriver generalsekreteraren för Svensk Biblioteksförening, Niclas Lindberg, att orden samla, ordna och tillgäng-liggöra skulle kunna tjäna som beskrivning av folkbibliotekets kärnverksamhet och att detta i sin tur skulle stärka folkbiblioteket i förhållande till andra aktörer. Kompetens som Lindberg menar att biblioteket måste ha tillgång till är sådan som behövs för att söka och samla all sorts information. Kompetens som behövs är även sådan som krävs för att handleda besökarna i informationssökning samt för att kunna kommunicera med användarna. Kompetens och metoder behövs för att ordna informationen. När det gäller att tillgängliggöra informationen menar Lind-berg bland annat att det är viktigt att folkbiblioteket når grupper som inte själva kommer till biblioteket, att man tillgängliggör och förmedlar skönlitteratur och ser till att alla invånare har tillgång till databaserad information (Lindberg 2009, s. 5 ff.). Samme Niclas Lindberg säger då framtidens biblioteksverksamhet kommer på tal i ett senare nummer av Biblioteksbladet att han tror att själva kärnan med bib-liotek håller i framtiden. Detta för att Lindberg inte kan se vem annars som skall utföra kärnverksamheten, som består av att i någon form samla någonting och på något sätt tillhandahålla detta (Ekström 2009c, s. 4).
”Vår grej har alltid varit delande av kunskap och information, där ligger vår grundkompetens” säger professor Jan Nolin från Bibliotekshögskolan (Mattzon 2010). Vid ett annat tillfälle påstås bibliotekets grundläggande verksamhet vara att låna ut böcker (Bäckström 2011, s. 21).
Dagens Nyheter tar upp det faktum att man på biblioteket i Täby kommun börjat ta ut avgifter för utlåning av cd-skivor efter ett politiskt beslut. Detta går stick i stäv med bibliotekslagen och Unescos folkbiblioteksmanifest, menar Niclas Lindberg från Svensk Biblioteksförening. Kultur- och fritidsnämndens ordförande i Täby menar dock att det trots allt är utlåning av böcker som är bibliotekens kärn-verksamhet (Eriksson 2011).
Att samla information och tillhandahålla denna, eller ännu vagare uttryckt: att samla något och på något sätt tillhandahålla detta, är jag övertygad om inte är en
rättvis beskrivning av folkbibliotekets kärverksamhet. Av min undersökning att döma är inte heller utlån av böcker en tillräckligt bra beskrivning av folkbibliote-kets kärnverksamhet. Man är antingen för vag eller för tydlig i beskrivningen av vad som framstår som en betydligt mer komplex verksamhet. Vad som däremot tycks vara ett faktum är att många ser biblioteket och dess verksamhet bundna till samlingarna av böcker samt informationsförmedling.
Jag ställde frågan ”Vad anser du är folkbibliotekets kärnverksamhet?” till fem av de sju informanterna för att få veta vad ett antal bibliotekarier menar är syftet med det utförda arbetet.
Beatrice skriver att biblioteket i fråga har sina mål och prioriteringar, men väl på arbetsplatsen styr den praktiska verkligheten ganska mycket, vilket innebär att uppdraget och utvecklingen av verksamheten blir prioritet två och inte ägnas mycket tid. Hon tycker att det är oroväckande att många ”tappar tron på det svens-ka folkbiblioteket och den unisvens-ka institution och plats det är”. Hon menar att bibli-oteksutveckling i dag känns trendkänslig och ängslig, ”Om man som jag tror på bokens och litteraturens lyskraft blir man kallad mossig och bakåtsträvande. Jag tycker att det är synd att man inte får prata folkbildning när man pratar bibliotek.” Hon tycker också att det är ”otroligt tråkigt och oroväckande att man ska gallra bort magasinen […] Detta inte sagt att vi inte ska […] anpassa oss efter den teknik som utvecklas, tvärtom. Men jag ser ingen motsättning där.” (E-post från Beatrice, 2011-03-15).
Caroline menar att kärnverksamheten består i att ”Föra ut litteratur och läs-glädje till barn och vuxna och bistå i informationssökning på olika sätt”. Hon på-pekar att det traditionella referensarbetet minskat i och med ökad internetanvänd-ning (E-post från Caroline, 2011-03-08).
Fredrik svarar ”Folkbildning, informationstjänster och litteraturfrämjande verksamhet.” (E-post från Fredrik, 2011-03-16)
Att se till att biblioteken fortsätter att vara en trygg mötesplats för främst barn- och ungdomar där de i sin egen takt och med hjälp av utbildad personal får möjlighet att orientera sig i litte-raturen (med aktiva lästips och läsvägledning i dialog) och informationsflödet, men även… ta del av kultur för barn och unga (producerad av vuxna), kultur med barn och unga (tillhanda-hållen av vuxna) och kultur av barn och unga (uttryck som inte styrs av vuxna…). (E-post från Doris, 2011-03-07).
Erik svarar:
Värna om skönlitteraturen. Våga vara ett verkligt alternativ till bokhandelns kommersialism. Informationssökning via datorer och fortfarande inte minst via böcker. Folkbildartanken borde i mina ögon inte vara förlegad även om makthavarna säger annat. Uttrycket ’kommersialis-mens negativa verkningar’ lockar idag till hånleenden, så mycket har samhället förändrats un-der senare år. Men den är en realitet och biblioteken borde vara en demokratisk bastion. (E-post från Erik, 2011-03-08).
Det råder ingen tvekan om litteraturens ställning bland folkbibliotekets verk-samhetsområden om man ser till mina informanters svar. Samtliga menar att
skön-litteraturen hör till kärnverksamheten, andra kärnområden utgörs av informations-förmedling och flera personer nämner även folkbildning.
Slutdiskussion
Det finns flera anledningar till att det är viktigt att veta vad som är folkbibliote-kens kärnverksamhet. En är att det blir enklare att fördela resurser på ett sätt som ger det bästa resultatet. En annan är att det är svårt att lyckas om man inte vet vad man ska vara ”j-vligt bra på”, som Svensk Biblioteksförenings generalsekreterare uttryckt sig (Ekström 2009, s. 4).
Det spekuleras och debatteras i frågan om folkbibliotekets kärnverksamhet, utan att man tycks komma överens om vad denna kan vara. Efter att ha sökt svaret på frågan genom att studera kompetens på folkbiblioteken har jag kunnat konstate-ra att det inte heller finns någonting som självklart utgör folkbibliotekariers cen-trala kompetens. Detta påpekas även i Bibliotekarien och professionen: en
forsk-ningsöversikt, där författaren menar att detta leder till problem då bibliotekarien
skall hävda sin status gentemot andra yrkesgrupper (Kåring Wagman 2008a, s. 6). Det är troligt att en definierad kärnverksamhet skulle peka ut vilka kompetenser som borde vara centrala hos en folkbibliotekarie och således möjligen säkra bibli-otekariers status gentemot andra yrkesgrupper.
Studierna i biblioteks- och informationsvetenskap ger framför allt viktig kom-petens i digital dokumenthantering och i informationshantering, men tidigare forskning och även mina studier av styrdokument, debatt och frågor till biblio-teksanställda avslöjar att också andra kompetenser är efterfrågade ute i verksam-heten. Litteraturkunskaper och kompetens i litteraturförmedling återkommer stän-digt som mycket viktiga i arbetet på folkbibliotek, precis som begreppet kultur gör. Kulturförmedling, en öppenhet för olika kulturuttryck och kulturfrämjande verksamhet inser man snart är starkt förknippade med folkbibliotekariers arbete, vilket säkert inte utgör någon nyhet för de flesta. Biblioteken skall också upp-märksamma minoritetsgrupper som till exempel invandrare och handikappade, varför man förmodligen vill vara kompetent även gällande dessa gruppers eventu-ellt särskilda behov. Det är således mycket blandade kompetenser som erfordras för att kunna erbjuda tjänster inom informationsförmedling och kultur- och littera-turförmedling till samhällets olika grupper. När Moring och Hedman kommer fram till att studenter efter en examen i Biblioteks- och informationsvetenskap känner sig osäkra på vilken kompetens de besitter är det möjligen också något som skulle förändras om kärnverksamheten definierades (Hedman & Moring 2006, s.109 f).
Den diskussion som kommit till uttryck i Biblioteksbladet och DIK Forum gör klart att det tycks finnas två olika ståndpunkter kring vilka man har grupperats utan att se någon möjlig väg att mötas på. Här handlar det om folkbibliotekets framtid, den roll man tror att biblioteket kommer att spela och vilken kompetens som kommer att krävas av bibliotekarier. Då somliga menar att uppdraget till stor del kommer att handla om att guida människor i informationsflödet är det självfal-let önskvärt att som bibliotekarie besitta kunskaper om de digitala informations-källor som kan användas i syftet. Men att minska de digitala klyftorna torde inte enbart innebära att handskas med informationskällor, det finns mängder av andra aktiviteter på internet som kräver goda IT-kunskaper.
Den utbildning som tas upp i Biblioteksbladet och DIK Forum är tydligt inrik-tad mot det digitala. Klart är att man här anser sig vara i behov av kompetensut-veckling, och i de fall där det rör sig om utbildningar med direkt anknytning till arbetsplatser bör man ha de verkliga kraven på personalen och verksamheten klara för sig. När det handlar om ett traditionellt arbete som litteraturförmedling vill man vara ”uppdaterad och sympatisk”, som om det första gav det andra (Ekström 2009, s. 22). Man tycks ur utbildningssynpunkt sträva bort från det traditionella mot det uppdaterade och digitala. Det är dock fortfarande ofta litteraturförmedling det handlar om. I fallet med utbildningen ”Digitala tjänster” är syftet att i kultur- och informationsverksamheter kommunicera med användare via exempelvis soci-ala medier. Det är en ny möjlighet att nå användare, vad denna skall nyttjas till mer explicit framgår dock inte. Det kan vara kulturförmedling eller boktips eller kanske något längre ifrån folkbibliotekets mer traditionella verksamhet.
När det gäller informanternas önskningar om kompetensutveckling påminner också dessa om den vid det här laget bekanta uppdelningen mellan kultur och tek-nik. Någon nämner en önskan om ökade kunskaper i att förmedla litteratur och andra kunskaper i ny teknik. Även kurserna man har deltagit i spänner mellan de två områdena. Den skillnad som jag kan utläsa mellan mina informanter och dis-kussionen i media är avsaknaden av betraktelsesättet att dessa olika kunskapsom-råden vore åtskilda. Det är uppenbart att man är intresserad av litteratur eller kul-turförmedling och att sätta sig in i områden som finns företrädda i bibliotekslagen och folkbiblioteksmanifestet samt de delar som rör ny informationsteknik.
Den debatt som förts på annat plan än det interna rör sig mycket kring böcker på bibliotek och man förstår att det främst är som kunnig litteraturförmedlare man ser på bibliotekarien. Det är dock uppenbart att man i biblioteksvärlden inte enbart ser sig som litteraturförmedlare utan gärna vill vara något mer, man vill förändras.
Kompetensförsörjning är mycket angeläget och att den är effektiv är särskilt viktigt för en organisation i förändring (Anttila 1997, s.17 ff). Efter att ha studerat debatten som pågår, både internt och externt, gällande folkbiblioteken vill jag på-stå att folkbiblioteken delvis på-står inför en förändring, och vill man då klara av denna förändring måste personalen få den kompetens som krävs. Med delvis me-nar jag att jag inte anser förändringen vara total. Det är uppenbart att den digitala
världen är på frammarsch och att biblioteken självklart måste följa med i sin tid, e-böcker och avancerad informationssökning på internet är exempel på sådant som är nytt på biblioteket, men att kalla litteratur och information för nya företeelser på folkbiblioteket är dock att ta i. Det är snarare så att det i högsta grad påminner om den tidigare citerade texten från Folkbibliotekssakkunnigas betänkande från 1949.
Folkbiblioteket skall fylla sin uppgift genom att till medborgarnas förfogande kostnadsfritt ställa böcker och annat material till förmedling av tankar och idéer: tidsskrifter, tidningar, kar-tor, bilder, film, grammofonskivor. Det skall välja detta material så, att det bäst svarar mot medborgarnas behov, självfallet inom de gränser, som hänsynen till elementära konstnärliga krav uppdrager. Det skall lämna vägledning vid samlingarnas utnyttjande och aktivt verka för att största antal medborgare kommer i kontakt med de värden, som biblioteket representerar. Det skall samverka med alla andra organisationer, som har kulturell verksamhet på sitt pro-gram: skolor, universitet, museer, folkbildningsorganisationer, föreningar osv. Det skall stå i centrum för bildningsarbetet. (Nilsson 2003, s. 171 f).
Att lära ut kunskaper kring digitala media, att undervisa i sociala medier, att ut-veckla läslusten och att hjälpa till med att göra informationssökningar tycks vara vad man ägnar sig åt på folkbiblioteken idag. Man vill minska de digitala klyftor-na och bidra med hjälp i informationssökning med motivationen att alla har rätt till information i ett demokratiskt samhälle, man vill helt enkelt medverka till att utbilda folk i syftet att göra dem mer upplysta, eller bildade.
Litteratur- och kulturförmedling sker ofta mot så kallade problemgrupper där man förutsätter att läsandet är litet, man tror att en ökad litterär bildning ska verka positivt på gruppen och tycks här se sin medverkan som självklar. Även då man talar om läsutveckling för barn och ungdomar handlar det om en önskan att bilda dessa.
Det något vaga försöket att definiera folkbibliotekets kärnverksamhet från Svensk Biblioteksförenings redan nämnde generalsekreterare utgår från devisen ”samla, ordna och tillgängliggöra”, om detta är en beskrivning av vad man gör skulle jag vilja tillägga att man gör det i ett bildningssyfte (Lindberg 2009, s. 5).
Jag anser att det finns likheter mellan begreppen folkbildning och informa-tionsförmedling. Detta trots att folkbildning ofta tycks stå för någonting förlegat medan informationsförmedling får symbolisera ett framtidstänkande. Den infor-mationsförmedling biblioteket hjälper till med syftar troligen till att besökaren ska bli mer bildad. Däremot finns det inte samma bild av att bibliotekarien skall välja ut det som distribueras, på det sättet är det en annorlunda folkbildning än den vi fick en bild av i tillbakablicken på bibliotekens utveckling.
Jag anser att min undersökning pekar på att uppdelningen mellan så kallade bakåtsträvare respektive teknikivrare gör att man misslyckas med att förena de båda lägren, vilket gör att kärnverksamheten blir svårdefinierad. Det är som sagt av stor vikt att veta vad kärnverksamheten är för att kunna möta framtiden. Ser vi till de kompetenser som visat sig viktiga i folkbibliotekens uppdrag, i biblioteks-arbetet och i det bibliotek som allmänheten ger uttryck för att vilja ha finner vi
plats för båda grupperna. En vilja att arbeta med att sprida kultur och litteratur grundar sig ofta i en önskan att förbättra möjligheterna för medborgarna genom att erbjuda bildning. Att vilja arbeta med informationsförmedling och för en minskad digital klyfta tyder också på en önskan om att bilda människor. Om kärnverksam-heten på folkbiblioteken trots allt fortfarande är folkbildning ser jag inte var mot-sättningen mellan de två lägren finns. Lämnar man föreställningen om att biblio-tekskåren består av olika läger kanske man kan enas i ett och samma syfte, accep-tera olika delar av verksamheten och bidra med sin mycket viktiga roll i samhället. Precis som mina informanter redan tycks ha gjort.
Under arbetet med denna uppsats har jag flera gånger önskat att utrymme skulle finnas för en mer omfattande undersökning. Ett intressant område jag hop-pas att någon undersöker närmre är hur man arbetar med kompetenshöjning på folkbibliotek. En djupgående undersökning inom området kan peka på hur folk-bibliotekets kärnverksamhet kommer att se ut i framtiden.
Sammanfattning
Folkbibliotekens kärnverksamhet har ofta diskuterats i sammanhang som fokuse-rar på oredan kring densamma utan att man för den sakens skull har enats om vad den utgörs av.
Syftet med den här uppsatsen har varit att söka efter de svenska folkbibliote-kens kärnverksamhet genom att studera bibliotekariers kompetens. Det är troligt att man genom att finna vilka kompetenser som är centrala kan peka på vad kärn-verksamheten utgörs av.
Jag har inledningsvis sökt i bibliotekslagen och Unescos folkbiblioteksmani-fest efter centrala kompetenser för folkbibliotekarier. Jag har även studerat vilka kunskaper och kompetenser man erhåller under utbildningen i biblioteks- och in-formationsvetenskap i Uppsala. Därefter har den interna debatten i de två centrala, biblioteksrelaterade tidskrifterna Biblioteksbladet och DIK Forum följts. Tre dis-kussioner som även synts i andra forum rör bibliotek på entreprenad, gallring av bokbestånd och outsourcing av bokinköp. Jag har även tagit del av denna debatt för att få en bild av vad som kan kallas allmänhetens åsikter kring folkbibliotekets kärnverksamhet. Slutligen har jag frågat sju folkbibliotekarier om deras arbete, kompetens och önskningar kring kompetensutveckling.
Det har visat sig att utbildningen i Biblioteks- och informationsvetenskap främst bidrar med informationsteknisk kompetens, medan folkbibliotekets upp-drag baserat på bibliotekslagen och folkbiblioteksmanifestet kan sägas vara mer komplext och till exempel omfattar litteraturförmedling. Gällande debatten i in-terna tidskrifter koncentrerar den sig till två läger, ett där informationsteknologisk kompetens står högst i kurs och ett där litteratur- och kulturförmedling betraktas som viktigast.
Den debatt som förts utanför de interna tidskrifterna rör främst folkbibliote-kets roll som bokförmedlare.
Mina informanter kan samtliga sägas samtidigt representera de interna diskur-serna som menar att både litteraturförmedling, informationssökning och använd-ning av nya medier är viktigt.
Min slutsats är att förespråkarna för de olika riktningarna inom folkbiblioteket kan samlas under ett begrepp; folkbildning. Vilket således skulle kunna sägas vara folkbibliotekets kärnverksamhet.