vägen från defensiv kamp för försvar till offensiv kamp för angrepp och 2) vägen från facklig kamp på lokal nivå till politisk kamp på natio

nell/internationell nivå.

Arbetarkollektivet är exempel på en defensiv sammanhållning för försvar.

Arbetskamraterna på en fabrik håller samman och skyddar varandra för att stå emot företagets krav. Man tar förhållandena på företaget för givna att göra något åt. Givet är att man tillhör de anställda arbetarna som i grunden inte har något att säga till om. Men inom ramen för det försöker man stappa företagets framfart genom att visa upp en kompakt enhet inför försämringar typ höjning av arbetstakt, »rättvis behandling av någon enskild, avskedanden osv. Motståndet är defensivt.

Det är lätt att tänka sig hur detta defensiva motstånd kan utveeklas till ett offensivt sådant. Man börjar gå till angrepp mot missförhållan­

den. Kampen kan gälla högre lön eller bättre arbetsmiljö eller ifråga­

sättande av företagets rätt att äga fabriken och håva in vinster. Den defensiva kampen för försvar av vunna positioner måste fortgå under tiden.

Frågorna kan sedan komma att gälla politiska klassfrågor mer än fackliga frågor om löner och förbättrade arbetsplatsförhållanden. Detta kan ske på lokal nivå men i allmänhet brukar man koppla samman facklig kamp med den lokala och på motsvarande sätt den politiska kampen med nationell/

internationell nivå. Den politiska kampen gäller inte längre arbetarnas försök att försvara sig och gå till angrepp mot företaget de arbetar vid utan kommer att röra sig om klasskamp, där man ser det gemensamma intres­

set med andra arbetare på andra arbetsplatser och den gemensamma fien­

den på nationell och internationell nivå. Parallellt med kampen utvecklas medvetandet. Frågorna kommer då mer och mer att gälla förändringar av maktrelationerna mellan kapitalister och arbetare.

Sedan väl motståndet har kommit upp på klasskampsnivå, finns det fort­

farande plats för facklig kamp. Fackföreningarna arbetar då för samma mål som den politiska organisationen men har andra uppgifter (främst att driva lönefrågor och liknande). Det gäller att kämpa mot kapitalet i stort oeh smått för att nå det slutliga målet.

Det är inte bara den offensiva politiska kampen utan även de andra ty­

perna av kamp som spelar positiv roll för relationen mellan klassmed­

lemmarna. En hypotes som vi har är emellertid att en facklig kamp som inte utvecklas mot och sammankopplas med en politisk kamp för föränd­

rade maktrelationer inte heller kan aktivera oeh engagera klassmedlemmar­

na på ett sät t som förstärker klassolidariteten. Om utvecklingen av kam­

pen avstannar och står kvar vid en faeklig kamp utan något som helst mål att ändra på grundläggande makt- oeh ägandeförhållanden i samhället, då blir verksamhetén alienerande, ieke-aktiverande och betyder inget märkbart positivt för solidariteten mellan klassmedlemmarna.

5.6.4 Är socialdemokratin en motståndsrörelse?

Nej, socialdemokratin är idag ingen politisk motståndsrörelse. Mycket har förändrats i det svenska samhället under den period som socialdemo­

kratin innehaft regeringsmakten. Bland annat har stora delar av arbetar­

klassen fått en höjd materiell standard absolut sett. Men kapitalismen består (har utvecklats till sin monopolkapitalistiska form) och därmed är ägande- oeh maktrelationerna sådana att kapitalet har makt över ar­

betet. Arbetarklassen är fortfarande en i grunden maktlös grupp gentemot

10«+

kapitalistklassen. Och kapitalismen fortsätter att visa sina omänskliga drag, sin irrationalitet och sina orättvisor« Men socialdemokratin är långt ifrån en motståndsrörelse som arbetar för upprustning av de poli­

tiska resurserna för förändring av detta system, förändring av grund­

läggande ägande- och maktrelationer. I stället är man med om, i egen­

skap av innehavare av statsmakten, att stoppa en aktiv motståndsrörelse som arbetar för socialismen.

En motståndsrörelse kan utvecklas så att fackliga krav först så småning­

om blir politiska krav om den avgörande frågan. Facklig kamp kan därför vara en del av en motståndsrörelse. Men socialdemokratins fackliga kamp utvecklas inte i denna riktning och inte heller den reformistiska poli­

tiska kampen. Utvecklingen av "rörelsen" går i stället åt motsatt håll.

Från att i barndomen ha varit revolutionär har socialdemokratin succesivt degenererat. Den revolutionära perioden var mycket kort och omfattade endast vissa delar (framför allt den sydsvenska delen under Axel

Danielssons ledning). Det är sedan svårt att på några rader beskriva ut­

vecklingen, eftersom man måste skilja på politiska deklarationer, ideo­

login enligt partiprogram och faktisk handling. Dessutom är det nödvän­

digt att skilja på vad som händer på basplan bland medlemmar och sympa­

tisörer och i ledningen för organisationerna. Klart står emellertid att rörelsen förändrats till både form och innehåll till att bli en centraliserad organisation (eller snarare två: LO och SAP) som båda inkapslats i statsapparaten och därmed fört en politik med statliga intensioner. Statens uppgift är främst att stabilisera och effektivi­

sera kapitalismen.

Det går inte samtidigt att vara en motståndsrörelse som kämpar för arbe­

tarklassens störtande av kapitalisterna och hela kapitalismen och att förvalta statsapparaten med kravet att stabilisera och effektivisera nu­

varande samhällsformation.

Socialdemokratin har begränsat sig till att inom rådande system arbeta för att absolut sett förbättra förhållandena för den svenska arbetarklassen.

Det intressanta är att man just genom att arbeta för detta mål lyckats väldigt bra (mycket bättre än vad borgerliga partier skulle lyckats med)

att stabilisera och bibehålla det kapitalistiska systemet. Att pumpa ut köpkraft till breda befolkningsgrupper håller de ekonomiska hjulen igång och förhindrar större kriser. Vidare har "arbetarregeringen" lyckats hål la "lugn och •rdning" på ett bättre sätt än vad en borgerlig regering skulle klarat.

Socialdemokratin bygger inte upp någon klassolidaritet. "Vad som är bra för näringslivet är bra för löntagarna", säger Gunnar Sträng. Förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram inför 1975 års kongress ger en intressant läsning, när det just gäller den socialdemokratiska ideo­

login. Det talas mycket ofta om solidaritet och gemenskap, men det är medborgarsolidaritet och inte klassolidaritet som utpekas som mål och medel för att nå bättre förhållanden. Alla skall hjälpas åt i kampen för de högt uppställda målen som frihet och jämlikhet.

Lê och SAP är idag inte någon massrörelse ideologiskt och handlingsmäs-sigt. En organisation som ser kapitalismens stabilitet som viktigaste medel att "förbättra förhållandena i landet" är inte beroende av eller har förutsättningar för att engagera alla i arbete. Socialdemokrater ses idag av många som en central förvaltningsapparat snarare än en enga­

gerande massrörelse.

Men socialdemokrater har degenererat genom årens lopp. Det har tidigare varit mer av en massrörelse och ideologin har innehållit mer av klass-tänkande .

En majoritet av den svenska arbetarklassen röstar på socialdemokraterna vid politiska val. Viktigt är emellertid att röstning på socialdemokra­

terna idag kan innebära något helt annorlunda än röstning på samma parti längre tillbaka i tiden.^ Idag är det mer än någonsin ett passivt rös­

tande som ofta endast betyder ett nej till en annan förvaltning av

det-1) Om detta och om sambandet mellan form och innehåll i politiken