Det har framkommit i våra intervjuer att respondenterna upplever vägledning på olika sätt och att man arbetar med vägledning på olika nivåer, både individuellt och i grupp, men även i den process som deltagaren genomgår. En fråga som respondenterna ställer sig är om de verkligen vägleder utifrån deltagaren eller utifrån sig själva. Ifall de kan vara så iskalla i sin vägledning att de klarar av att skilja på vad som är deras egna idéer och vad som är deltagarnas och vems i så fall besluten blir. De menar att det i Kramis konsekvenspedagogiska förhållningssätt blir en slags fostran och att det kan vara lätt att då berätta för deltagaren vilken som är den bästa vägen.
Respondenterna menar att vägledning är till för att deltagarna ska ha någon att bolla med så att de på så sätt kan komma på vad de vill. Respondenterna säger också att vägledningen är mer eller mindre konstant genom att det finns tillfällen då det inte blir så mycket vägledning, till exempel under vissa sociala aktiviteter, information kring mer formella regelverk som arbetslöshetskassa eller på frukostmöten. Men i princip all annan tid som respondenterna pratar med deltagarna sker vägledning anser de. Varje samtal kan bli vägledande på något sätt och kan till exempel handla om den sociala situationen eller kring omvärldskunskap. Respondenterna menar att vägledning också handlar om att hitta en strategi för deltagaren eller information om saker som deltagaren vill veta men också att hitta de möjliga hindren innan deltagaren kommer dit själv. Respondenterna tror att vägledning är innan man kommer till hindret, för när deltagaren väl har kommit till hindret, då kan det vara för sent. Att ge verktyg till personen att själv reda ut situationen innan det blir ett problem tycker respondenterna är viktigt och att hjälpa dem till att bli mer fria samhällsmedborgare som själva kan lösa sin situation. Respondenterna vill ge deltagarna redskap och information. De menar att desto mer deltagaren vet hur de ska bete sig, hur de ska välja, hitta information och läsa av sociala koder, desto större frihet har de att välja. Respondenterna säger att
vägledning är ganska mycket att vara ett bollplank utifrån tre parametrar. Dessa parametrar beskrivs som att deltagaren behöver ha insikt om sig själv och ha kunskap om sina egenskaper, hinder, intressen och färdigheter. Men även i vilken arbetsmiljö deltagaren trivs i och inte. Sen behöver deltagaren också ha vetskap om utsikterna, vilka alternativ som finns, vad de behöver förhålla sig till i samhället, på arbetsplatsen, när det gäller val av yrken eller studier. Den sista parametern menar respondenterna är matchningen mellan dessa, hur de kan kombineras på bästa sätt. Respondenterna menar att de som vägledare kan komma in i alla dessa parametrar och agera bollplank med den övertygelsen att deltagaren själv besitter svaren i valprocessen. Många tänker vägledare som rådgivare och att de sitter inne på alla svaren, men respondenterna menar att så är det inte. Som vägledare vet de däremot vart de kan hitta informationen eller vilka vägar som finns.
Respondenterna säger att vägledning handlar om att ge deltagaren utrymme, att få hen att utvecklas och ge hen utrymme att göra en livsstilsförändring. De ska vägleda deltagaren att göra en förändring i livet, men måste samtidigt ha empati och förståelse för att det kan vara svårare för vissa än för andra. Vägledning är också att lära känna en person och bilda sig någon form av uppfattning menar respondenterna. Om det finns en vilja hos deltagaren, men att deltagaren inte kan eller om det är så att deltagaren inte vill just nu eller vill något annat. Respondenterna upplever att vägledningen på Krami fungerar bra då den är väldigt individuellt anpassad oavsett deltagarens egna mål. Genom att ha en dialog med sina kollegor och lyssna på vad som händer med deras deltagare lär man sig mycket. Upplevelsen är också att vägledningen på Krami blir bättre och bättre men att det behövs mer omvärldskunskap och ett större nätverk mot arbetsgivare och företag. Men också att försöka hitta en vägledningsform eller metod som är mer anpassad till målgruppen. Att informera deltagarna på ett bra och tydligt sätt och att deltagarna kan se ett syfte med att befinna sig där är också något som respondenterna upplever att Krami kan bli bättre på. Upplägg och informationen till deltagarna skulle enligt respondenterna göras annorlunda så att deltagarna kan ta åt sig av den på bästa sätt och se meningen med att vara på Krami. Att bli bättre på att använda sig av sina kollegor menar respondenterna är något som kan utvecklas, att alla på Krami arbetar som ett team och inte i sina myndigheter gentemot deltagarna. Att alla på Krami blir bättre på att anamma vad Krami är och stå upp för det.
Att vägledningen på Krami påverkar individen är respondenterna överens om. Respondenterna menar att deltagarna blir påverkade på så sätt att de gör genomtänkta och självständiga val samt att de blir medvetna om att deras handlingar kan påverka deras framtid och att det är de själva som styr dessa. Respondenterna menar också att det är viktigt att deltagarna inte känner sig ensamma utan att det finns någon som lyssnar. Då kan deltagarna med hjälp av positiv feedback växa och våga satsa på att till exempel studera, vilket många deltagare är rädda för då de har dåliga erfarenheter av skolan säger respondenterna. De utvärderingar som gjorts av deltagare som blivit utskrivna talar om att de har upplevt sig sedda, känner sig accepterade och vågar ställa frågor och krav. En respondent berättade vad en deltagare som gjort många vurpor i sitt liv sa till hen: “men gud är det så här lätt att leva, det är ju bara att jobba. Gå till jobbet och sen går man hem sen har man fritid sen är man ledig på kvällen och på helgen”. Den deltagaren hade berättat för respondenten att som kriminell och missbrukare var man aldrig ledig, man var på jakt dygnet runt.