6 nyanser av vägledning- En studie om vägledarna på Kramis definition av

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

6 nyanser av vägledning

- En studie om vägledarna på Kramis definition av

vägledning

6 shades of guidance

– A study of the counselors at Kramis definition of guidance

Annica Ottosson

Malin Ozmander

Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp Datum för slutseminarium: 2016-06-02

Examinator: Jonas Olofsson Handledare: Lars Pålsson-Syll Fakulteten för

Sammanfattning

Krami är en samverkan mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och Sveriges kommuner och landsting som arbetar mellan Kriminalvården och arbetsmarknaden för personer med en kriminell bakgrund eller som ingått i ett kriminellt sammanhang. Vi är intresserade av att undersöka hur de anställda ser på sin vägledning och om deras utbildningsbakgrund spelar roll. Då studie- och yrkesvägledning enligt oss ses som en central del på Krami vill vi ta reda på hur de anställda på Krami definierar vägledning och om deras olika utbildningsbakgrund påverkar deras vägledning.

För att vi ska förstå vägledarna på Kramis syn på sitt arbete har vi valt att utgå från Frank Parsons matchningsteori och Pierre Bourdieus handlingsteori. De begrepp vi använt oss av från teorierna är självkännedom och omvärldskunskap från matchningsteorin samt habitus,

socialt kapital och symboliskt kapital från handlingsteorin. Vi har även valt att styrka

Bourdieus begrepp om symboliska kapital med Gary Beckers begrepp humankapital från humankapitateorin.

Det har framkommit i våra intervjuer att respondenterna upplever vägledning på olika sätt och att de arbetar med vägledning på olika nivåer, både individuellt och i grupp, men även i den enskilda process som deltagaren genomgår. Men också att deras utbildningsbakgrund påverkar hur de definirerar vägledning.

Vi kunde i huvudsak se att det fanns två sätt respondenterna definierade vägledning på, dels den sociala vägledningen där deras konsekvenspedagogiska förhållningssätt var central och dels den mer inriktade studie- och yrkesvägledningen. Vi upplever också att vägledarna på Krami är uppdelade i två läger där vi menar att deras utbildningsbakgrund avslöjar vilken syn de har på vägledning.

Nyckelord: Vägledare, Krami, Studie- och yrkesvägledning, utbildningsbakgrund, social

Förord

Vi har under hela vårt arbete arbetat som ett team med olika ansvarsområden. Insamlandet av information har delats upp mellan oss för att på så vis kunnat täcka upp ett större område. Genom att vi haft en öppen dialog med varandra under arbetes gång har vi kunnat vara ärliga mot varandra och stöttat varandra i ups and downs. Då vi geografiskt sett bor på olika håll i Skåne har således kontakterna med de olika Krami-kontoren fördelats efter vilket kontor som ligger närmast vår bostad samt arbete för att snabbt kunna besöka dessa om det skulle behövts. Intervjuer med de anställda har skett med oss båda närvarande i största möjliga mån. Data som insamlats har vi fördelats lika mellan oss för att underlätta arbetet med att transkribera den. I de flesta avsnitt har vi var och en för sig skrivit ett utkast för att sedan bearbeta avsnitten tillsammans. I slutskedet av vårt gemensamma arbete har vi valt att utgå från våra styrkor gällande arbetsfördelningen, därmed har en av oss fokuserat på formalia och den andra har inriktat sig på korrekturläsning.

Vi vill ta tillfälle i akt att först och främst tacka våra respondenter på Krami Malmö, Krami Helsingborg och Krami Stockholm för hjälp och stöttning i vårt examensarbete. Ni har varit fantastiska mot oss! Vi vill även tacka vår handledare Lars Pålsson-Syll. Vi vill till slut också tacka varandra för vårt tålamod, engagemang och envishet. Våra lättsamma diskussioner om huruvida vi själva kan och inte kan påverka vår framtid har förgyllt vår tid tillsammans under arbetet med vår uppsats och vi har skrattat mycket tillsammans. High five!

Innehållsförteckning

Sammanfattning

... 3

Förord

... 4

Innehållsförteckning

... 5

Bakgrund

... 7 Krami ... 7

Generell definition av vägledning ... 9

Inledning

... 11 Syfte ... 11 Hypotes ... 11 Frågeställningar ... 12

Disposition

... 13 Tidigare forskning ... 13 Teori ... 13 Metod ... 14 Resultat ... 14 Analys ... 14 Diskussion ... 15

Tidigare forskning

... 16

Imprisonment and Career Development: An Evaluation of a Guidance Programme for Job Finding ... 16

The Process of Offender Reintegration ... 17

Counseling & Human Development. Career Counseling for ... Individuals with a Criminal History ... 17

Teori

... 20

Frank Parsons matchningsteori ... 20

Pierre Bourdieus sociologiska handlingsteori ... 22

Metod

... 26 Ostrukturerade intervjuer ... 26 Urval ... 27 Datainsamling ... 28 Analysmetod ... 28 Metoddiskussion ... 29

Resultat

... 31 Vägledningen på Krami ... 31 Utbildningsbakgrundens påverkan ... 33

Analys

... 36

Självkännedom + omvärldskunskap = vägledning ... 36

Vägledningens ansikten ... 38 Slutsats ... 39

Diskussion

... 41 Analysdiskussion ... 41 Teoridiskussion ... 42 Avslutning ... 43

Litteratur

... 45

Bilaga

... 48 Intervjuguide ... 48

Bakgrund

Krami

Krami är en samverkan mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och Sveriges kommuner och landsting som arbetar mellan Kriminalvården och arbetsmarknaden för personer med en kriminell bakgrund eller som ingått i ett kriminellt sammanhang. Krami startade 1980 i Malmö som ett projekt för att bättre kunna möta personer med en social problematik som är grundad i kriminalitet och/eller missbruk. Krami arbetar mot att deltagarna ska ”finna, få och behålla ett arbete.” (Krami, 2016a). På Krami finns representanter från Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och kommunen, vilket gör verksamheten komplex då de anställda från de olika myndigheterna ska kunna samarbeta utifrån myndigheternas egna centrala regelverk. Det finns också en variation av utbildningsbakgrunder hos de anställda, däribland studie- och yrkesvägledare, socionomer och beteendevetare.

Krami riktar sig till personer som är över 18 år och har en vilja att förändra sitt liv och ta avstånd från kriminalitet och missbruk (Krami, 2016b). Krami jobbar inte med direkt behandling, utan fungerar mer som en ”anpassad arbetsförmedling” för deltagarna där dessa ges stöd i form av motivation och coaching för att komma närmre en anställning. Som deltagare på Krami tar man del av en vägledningskurs där man förbereds för arbetsmarknaden genom kompetensinventering, genomgång av sociala färdigheter och diskussioner kring strategier och hinder för att uppnå sina mål för att komma ut på arbetsmarknaden. Därefter följer oftast en praktik som kan utmynna i att arbetsgivaren anställer deltagaren (Krami, 2016b). Genom en mailkonversation har vi fått tillgång till nationell statistik som visar att det 2013 fanns 1034 deltagare inskrivna på Krami, 389 av dessa kom ut i sysselsättning samma år. År 2014 fanns det 1050 deltagare inskrivna och 403 av dessa kom ut i sysselsättning (Prestberg-Ahlström, 2016). I en utredning gjord av Kriminalvården jämfördes två grupper kriminalvårdsklienter med varandra. Den ena gruppen skrevs in på Krami under

perioden 2007-2009 och den andra gruppen skrevs ut från kriminalvården eller frivården under samma period, men utan deltagande i Krami. Studien visar att 28,4% av de som skrevs in på Krami fick en arbetsinkomst ett år efter sin inskrivning. I jämförelse med den matchande gruppen, där 18,6% fick en arbetsinkomst samma period. Studien visar således att deltagare på Krami har 42% större sannolikhet att få en arbetsinkomst. Samma studie mätte även återfall i brott hos deltagare som fullföljde Kramis program med en matchande jämförelsegrupp. Resultatet visade att Kramis deltagare som skrevs ut till arbete eller utbildning löpte 32% lägre risk att återfalla i brott i jämförelse med den matchande jämförelsegruppen (Nordén, Fors & Damsten, 2013:7).

Krami arbetar efter en dansk pedagogik som kallas konsekvenspedagogik. Konsekvenspedagogiken härstammar ur den existentialistiska filosofin som handlar om att människan är det hon gör och inte vad hon tänker (Konsekvenspædagogik, 2016). Den danske pedagogen Jens Bay inspirerades av detta och det bidrog till att han utformade konsekvenspedagogiken under 1970-talet. Pedagogiken syftar till att människan är sina handlingar och att denne har ett ansvar för dessa och genom att arbeta med detta kan hon ändra sitt beteendemönster (Konsekvenspædagogik, 2016). Konsekvenspedagogiken fokuserar således på människans tankar och handling. Det viktigaste i konsekvenspedagogiken är att skilja på konsekvens och straff, där konsekvens är en direkt påföljd av en handling medan straffet inte är direkt kopplat till den utförda handlingen. Pedagogiken började användas i en dansk träningsskola i Amager utanför Köpenhamn där ungdomar som av personliga eller sociala skäl har svårigheter med det vanliga pedagogiska utbildningssystemet (Bay, 2006:11). Krami finns idag på mer än 20 orter runtom i Sverige (Krami, 2016a).

Generell definition av vägledning

Slår man upp vägledning i ordlistan på Nationalencyklopedins hemsida får man informationen “hjälp att handla på lämpligt sätt t.ex. vid lösande av ett problem{→bruksanvisning, information 1, rättesnöre}: studievägledning; yrkesvägledning; ge konsumenterna råd” (Nationalencyklopedin, 2016). Sveriges vägledarförening beskriver vägledning så här “Vägledning är en processinriktad verksamhet och har som mål att underlätta för individer och grupper i olika åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär samt bidra till en bättre livsplanering.” (Sveriges vägledarförening, 2016). På skolverkets hemsida kan man i de allmänna råden läsa att studie- och yrkesvägledning är den verksamhet som bidrar till att ge kunskaper och färdigheter för att en person ska kunna fatta beslut om framtida studie- och yrkesval genom vägledningssamtal individuellt och i grupp. ”Den ska genomföras på ett professionellt sätt och vila på en vetenskaplig grund.” (Skolverkets allmänna råd, 2013:11). Leif Andergren menar i sin bok Samtala (2014:44) att definitionen av vägledning är att vägleda sökande till att få en vision till en möjlig utbildning eller sysselsättning som går att försörja sig på.

Vägledning kan således ses som ett begrepp med många ansikten som används i många olika sammanhang där individer på ett eller annat sätt är i behov av handledning utifrån uppsatta mål, ta sig vidare eller få struktur över sin tillvaro. Den internationella organisationen OECD (Organisation for Economic Co-Operation and Development) som bland annat står bakom de PISA-undersökningar som gjorts i Sverige, beskriver i sin publikation Career Guidance and Public Policy - Bridging the Gap att vägledning inom skola och arbetsliv har utgångspunkt i att stötta ungdomar och vuxna i deras framtida val och väljande. Även hjälpa människor att reflektera över sina intressen, kompetenser och ambitioner vilket hjälper dem att förstå och relatera till arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Att vägledning då avser tjänster som är avsedda att hjälpa människor, oavsett ålder och när som helst under hela livet att göra utbildnings- och yrkesval och hantera sina karriärer. OECD beskriver vidare att vägledning idag inkluderar många andra områden som psykologi, sociologi, utbildning och arbetsmarknadsekonomi (2004:19).

Inom området för vägledning finns det fler olika modeller, metoder och teorier som vill redogöra för en lyckad vägledning. Men grunden är i alla densamma - vad har jag, vad vill

jag, hur tar jag mig dit. Leif Andergren menar att ett vägledningssamtal handlar om en människas resa genom livet av vägledande karaktär (2014:53). Som samtalsledare menar Andergren att man har tre vägledande mål:

- Vägleda individer att hantera sina dilemman för att kunna leva effektivare, utveckla oanvända och underanvända resurser och möjligheter i större utsträckning.

- Vägleda människor att bli bättre på att hjälpa sig själva i vardagslivet.

- Vägleda individer till att ändra sin egen inställning till att bli mer handlingsorienterade (Andergren, 2014:70).

Således har en vägledare en central roll i den vägledandes väg mot målet. OECD skriver i sin publikation att vägledningsutbildningar bygger på att utveckla samtalsfärdigheter då detta fortfarande är det mest använda verktyget i vägledning tillsammans med psykologiska tester som ett komplement (2014:19).

Inledning

Syfte

På Krami finns det flera olika yrkesgrupper som har som mål att vägleda sina deltagare mot studier eller arbete. Utifrån den specifika deltagarens förutsättningar och mål ska vägledarna på olika sätt stödja individen att själv ta ansvar och göra väl genomtänkta beslut. Genom vägledning förbereds deltagarna för arbetsmarknaden genom kompetensinventering, strategier och hinder samt i sociala färdigheter för att kunna uppnå sina mål (Krami, 2016b). Konsekvenspedagogiken är grundbulten i vägledningen på Krami, däremot kan vägledningens metoder, modeller och teorier användas och tolkas på olika sätt utifrån den enskilde vägledarens uppfattning om vägledning. Då studie- och yrkesvägledning enligt våra glasögon ses som en central del på Krami vill vi ta reda på hur de anställda på Krami definierar vägledning och om deras olika utbildningsbakgrund påverkar den.

Vi har valt att fokusera på Kramis verksamhet och deras vägledning på grund av att vi upplever att de har goda resultat att få ut deltagare i arbete och studier.

Hypotes

Vår hypotes är att vägledning är ett begrepp som kan tolkas på olika sätt beroende på vilken arbetsplats man befinner sig på och vilken utbildningsbakgrund man har. En psykologs vägledning menar vi kan hjälpa en individ att hantera till exempel traumatiska upplevelser och erfarenheter medan en studie- och yrkesvägledares vägledning mer fokuserar på att hjälpa individen utifrån ett studie- eller yrkesperspektiv. Vi menar således att vägledning kan av samma person användas på olika sätt beroende på vägledningens syfte. Vägledningen kan således till exempel inta en terapeutiskt, motiverande eller coachande karaktär. Hur vägledningen bedrivs på en arbetsplats kan på så vis variera då synen på och användningen

av vägledning kan variera från person till person menar vi. Vi ställer oss frågande till om vägledningen på Krami kan bli splittrad på grund av vägledarnas olika utbildningsbakgrund och definition av vägledning.

Frågeställningar

- Hur definieras vägledning av de anställda på Krami?

- På vilket sätt kan de anställdas utbildningsbakgrund påverka deras syn på vägledning?

Disposition

I det här kapitlet kommer vi att redogöra för hur vi lagt upp vår uppsats. Detta för att läsaren på ett enkelt sätt ska få en överblick över de olika rubrikernas innehåll.

Tidigare forskning

Under den här rubriken kommer vi att redovisa den forskning vi har hittat inom det område vår uppsats belyser. Artiklarna är internationella och är olika studier som gjorts kring vägledningsprogram, återanpassning till samhället för tidigare kriminella samt vägledning med syfte att färre personer ska återfalla i kriminalitet efter sin fängelsetid. Artiklarna är hämtade från Spanien och USA.

Teori

I teoridelen kommer vi lyfta tre teorier som vi bedömer är relevanta för vår studie. Vi kommer att beskriva dem var och en för sig och förklara de begrepp som vi använt oss av. Vi har valt Frank Parsons (1854–1908) Matchningsteori där vi kommer använda begrepp som

självkännedom och omvärldskunskap. Denna teori används för att förklara vår första

frågeställning och hur vägledning definieras av de anställda på Krami. Pierre Bourdieus (1930-2002) begrepp habitus, socialt kapital och symboliskt kapital ur hans sociologiska handlingsteori Det sociala rummet. Vi har valt den teorin för att analysera vår andra frågeställning om de anställdas utbildning påverkar deras syn på vägledning. Den sista är Gary Beckers (1930-2014) utveckling av Theodore Schultz Humankapitalteori, med fokus på begreppet humankapital för att förstärka Pierres Bourdieus begrepp symboliskt kapital.

Metod

Här kommer vi att med hjälp av olika underrubriker beskriva och förklara vårt metodval, datainsamling, urvalsprocess samt analysmetod. Vi kommer även under rubriken metoddiskussion diskutera och titta på fördelar respektive nackdelar med de olika val vi gjort med stöd från Ann-Kristin Larsens bok Metod helt enkelt (2012) samt Bo Davidsson och Runa Patels bok Forskningsmetodikens grunder (2003).

Resultat

I den här delen kommer vi att redovisa det resultat vi fått genom våra intervjuer. Respondenternas svar är tematiserade efter våra två frågeställningar, för att på så vis göra det tydligt vad respondenterna svarat på utifrån vår intervjuguide.

Analys

Under den här rubriken kommer vi att analysera det resultat vi fått från våra intervjuer med hjälp av de teorier vi tidigare beskrivit samt den forskning vi inför vårt arbete tittat på och som vi redovisar under rubriken tidigare forskning. Här har vi tematiserat resultatet av vårt empiriska material efter de teorier vi valt att använda i vår analys och kopplat dessa med den tidigare forskning vi hittat. I slutet på kapitlet sammanfattar vi det vi i vår analys kommit fram till.

Diskussion

Här kommer vi att kort redogöra för vad vi kommit fram till i vår studie. Vi kommer även diskutera vår studie gentemot vårt syfte, huruvida det uppfylls men också om det presenterats något oväntat från våra respondenter. Vad har kunnat vidareutvecklats och vilka synpunkter har vi gentemot vår framtida roll som studie- och yrkesvägledare utifrån vår studie? Vad kan vara intressant att forska vidare på?

Tidigare forskning

Vi kommer i detta kapitel att redovisa de efterforskningar vi gjort kring vägledning med fokus på vägledning för personer som ingår i ett kriminellt sammanhang eller som har en kriminell bakgrund. Vi har tittat på tre stycken internationella artiklar som berör detta.

Imprisonment and Career Development: An Evaluation of a

Guidance Programme for Job Finding

Den här studien beskriver ett utvärderingsresultat av PORO som är ett yrkesvägledningsprogram på tre nivåer och utformat till att förbättra förövares jobbmöjligheter samt minska risken för att återfalla i kriminalitet efter fängelsestraffet. Undersökningen är utförd på ett fängelse i nordöstra Katalonien i Spanien. Vilken nivå de intagna ska vara på är anpassat efter deras brottspåföljd. Programmet är frivilligt för de intagna. Den första nivån i programmet handlar om att lära känna olika yrken med hjälp av olika aktiviteter (Filella-Guin, Blanch-Plana, 2002:57). Den andra nivån riktar sig till de intagna som är villkorligt frigivna och aktiviteterna är mer specifika och praktiska. De intagna får möjlighet att använda de kunskaper som de lärt i verkliga situationer i samhället. Vägledningspedagogen utvärderar i två timmars sessioner tillsammans med de intagna som har haft permission. I den tredje nivån tar man hänsyn till den intagnes personliga förhållanden genom att deltagaren antingen får praktisera, söka arbete eller arbeta (Filella-Guin, Blanch-Plana, 2002:55,66).

Författarna intervjuade några individer utifrån ett frågeformulär som skulle fokusera på ett antal interner och lärande personal om deras upplevelser och åsikter utifrån programmet.

The Process of Offender Reintegration

Vi har också granskat en artikel som även den handlar om återanpassning till samhället. Syftet i artikeln är att förstå processen för återintegrering ur brottslingars perspektiv. Det fanns sex faktorer som dessa personer kände påverkat deras förmåga att återintegrera och avstå från brott, vilka var drogmissbruk, sysselsättning, stöd från familjen, typer av vänner, personlig motivation till förändring samt ålder. En stor majoritet uppgav att drogmissbruk var en viktig bidragande orsak till sin brottsliga verksamhet. De flesta sa att stöd från familj, vänner och behandlingsinsatser var viktiga faktorer för en framgångsrik återanpassning. De som var framgångsrika tenderade att ha både en personlig önskan att förändra och ett stödsystem som hjälpte dem att återintegrera sig samt avstå från narkotikamissbruk och brottslighet. Stöd hade mer effekt bland dem som önskande förändring och de som fick stöd var mer benägna att uppfatta denna förändring som möjlig. Artikeln visar på att arbete inte har någon betydelse vad gäller återintegrering, forskarna ställer sig dock frågande till om detta enbart gäller deras undersökning. Detta då tidigare forskning visar att ett heltidsjobb bidrar till dagliga rutiner och struktur och ger också laglydiga kontakter (Davis, Bahr & Ward, 2013:450, 457, 465). Kvalitativa data från 16 före detta brottslingar analyserades för att förstå processen för återintegrering till samhället ur deras perspektiv.

Counseling & Human Development. Career Counseling for

Individuals with a Criminal History

Judith Ettinger har skrivit en artikel som vill undersöka hur vägledare kan bidra till att minska ett samhällsproblem genom att använda sina kunskaper och kompetenser när man arbetar med personer som har ett kriminellt förflutet. Hon menar att individen måste hitta och förstå sina egna kompetenser, intressen och uttrycka en självkänsla på arbetsplatsen för att sysselsättningen ska bli meningsfull (Ettinger, 2007:1-2).

Because employment is critical to successful reentry, an understanding of the importance of gainful and legal employment is emphasized. (Ettinger, 2007:2)

Hon menar att en sysselsättning är avgörande för ett framgångsrikt återinträde i samhället. Genom att använda sina kunskaper och kompetenser när man arbetar med personer med ett brottsligt förflutet kan man därmed bidra till att minska detta samhällsproblem, vilket författaren till den här artikeln undersökt. Enligt The Council of State Governments från 2005 är de grundläggande faktorerna för de som tidigare varit kriminella att nå tillbaka till samhället att hitta en trygg plats att vara på, bryta sitt missbruk, fullfölja behandlingar för fysiska och psykiska sjukdomar och få ett jobb (Ettinger, 2007:2).

I artikeln skriver Ettinger att mer än 1 av 100 vuxna amerikaner sitter i fängelse och hänvisar till en studie gjord av PEW-Center i USA 2008 (sic!). I början av 2008 hade det amerikanska straffsystemet mer än 2,3 miljoner vuxna och detta väntas enligt studien att stiga. Däremot kommer 97% av dessa med största sannolikhet att återvända till samhället enligt författaren. OWDS (Offender Workforce Development Specialist) är ett program som är anpassat till individernas speciella behov och kan genom detta bidra till att dessa får behålla sin sysselsättning. Genom att genomföra en kurs ska man få individen att göra väl underbyggda yrkesval som grundar sig i deras förmåga, färdigheter, intressen och relevant information om dagens arbetsmarknad. Programmet arbetar bland annat med färdigheter, hinder vid anställning, karriärplanering och arbetssökning. På så sätt blir individen mer anställningsbar (Ettinger, 2007:1, 8-9).

Yrkesvägledarna i programmet utbildades för att möta upp de speciella behov som personer med ett brottsligt förflutet hade gällande sin arbetsförmåga och relevanta frågor runt detta för att kunna hjälpa dessa att få och behålla en sysselsättning. Dessa personer är en tuff målgrupp som Ettinger menar att en yrkesvägledare inte kan ha hand om ensam, utan vägledaren behöver ingå i ett team för att kunna genomföra sitt arbete. OWDS utvecklade en läroplan för att möta detta behov och syftet med utbildningen var att deltagarna skulle genomgå en 180-timmarskurs tillsammans med en yrkeskunnig. Detta för att deltagarna senare skulle kunna fatta mer välgrundade beslut i förhållande till sitt arbete och yrkesval som i sin tur skulle grunda sig på deras kompetenser, förmågor, intressen och information

Ettinger menar att yrkesvägledare bör arbeta med flera olika faktorer för att kriminella på ett framgångsrikt sätt ska kunna integreras till samhället. För att minimera hinderna skapades också en handlingsplan, då undersökningen tydligt identifierar hinder i sysselsättning hos deltagarna. De behöver arbeta med att ge individerna en förbättrad självkontroll, ingå i ett socialt sammanhang, få mer kontakt med prosociala ansikten och platser, ta emot vård för sitt missbruk. Ettinger menar att en person aldrig kan dölja sitt brottsliga förflutna men att genom olika insatser höja en känsla av värde vilket minskar återfall. Genom att arbeta med individens styrkor bidar vägledarna till detta (Ettinger, 2007:3, 11).

Teori

För att vi ska förstå vägledarna på Kramis syn på sitt arbete har vi valt att utgå från dels en vägledningsteori och dels en sociologisk handlingsteori där vi även valt att ta med ett begrepp ur en nationalekonomisk teori. Vägledningsteorin har sitt ursprung i Taylorismen, vilket innebar att öka arbetarnas effektivitet genom tidsstyrning och ta bort onödiga arbetsmoment (Andergren, 2014:43). En sociologisk handlingsteori handlar om samhället, den lägger även stor vikt vid att försöka förklara och förstå människors handlingar, sociala identiteter, grupprelationer och processer.

Frank Parsons matchningsteori

I början av 1900-talet började egenskapsorienterade teorier att växa fram. Parsons teori om yrkesvalet som en matchning mellan kraven inom olika yrken mot individens egenskaper var den mest kända inriktningen. Frank Parson har i sin matchningsteori sammanställt utifrån sina erfarenheter och tankar kring hur produktion och människor bäst kunde matchas mot varandra. Det handlar om att hitta bästa möjliga kombination mellan människa och sysselsättning, enligt Parsons (Andergren, 2014:43-44). Ur denna teori tillkommer senare arbetsanpassningsförmåga och arbetstillfredsställelse. Inom arbetslivet gjordes olika försök för att förändra arbetsförhållanden så att därmed en ökad arbetstillfredsställelse infanns. Resultatet av detta blev en förhöjd produktivitet på arbetsplatsen. Alltså innebär yrkesvägledning enligt Parsons att först studera individen, sedan tillgängliga arbeten och till sist matcha individen mot dessa arbeten (Andergren, 2014:48-50).

I boken “Choosing a vocation” (1909) beskriver Parsons det så här:

A clear understanding of yourself; your attitudes, abilities, interests, ambitions, and resource, limitations and their causes

A knowledge of the requirements and conditions of sucess, advantages and disadvantages, compensations, opportunities, and prospects in different lines of work

True reasoning on the relation of these two groups of facts (Parsons, 1909:5).

Figur 1: Egenskaps- och faktorteorin (Andergren, 2014:49)

Parsons matchningsmodell om kunskapen om sig själv, kunskapen om omvärlden och ett genomtänkt resonerande dem emellan. Parson betonade vikten av vägledning, han menade även att detta var något individen inte kunde klara själv utan behövde specialistkunskap till och det var så den första vägledaren anställdes (Andergren, 2014:49). Parsons menar att man har mer fokus på att rusta maskinerna än på rusta människan som står bakom (Parsons, 1909:160). Kontentan är att det enligt hans teori bör läggas mer energi på utbildning. Det som präglar matchningsteorin var att istället för att vägleda, diagnostiserade och styrde studie och yrkesvägledaren. Människorna skulle anpassas efter arbetslivets och samhällets krav, inte tvärtom.

Individen har ett unikt mönster av egenskaper och kompetenser som är mätbara och kan matchas mot krav inom olika arbeten och yrken. Denna teorin bidrog till att ett behov av

Självkännedom Omvärldskunskap

Ett sunt resonerande om relation mellan dessa

yrkesbeskrivningar och krav på lämpliga arbetstagare skapades, det vill säga - rätt man på rätt plats (Lovén, 2000:33). Därmed utvecklades psykologiska tester som kunde användas av Parsons och hans kollegor. Testerna användes för att kunna rekrytera individer till lämpligaste uppgift och position utifrån deras kompetenser och egenskaper (Andergren, 2014:50). Testerna man från början använde sig av inom denna teori var enklare intelligenstest och anlagstest, vilka man med tiden utvecklade och förfinade. Man kom med tiden även att använda denna teknik med dess tester till yrkesplaceringar och anställningar. Lovén menar att man under matchningsteorins första tid ansåg att människan inte var utvecklingsbar och att man därför kunde fastställa människans begåvning i relativ ung ålder och relativt exakt. Av denna anledning trodde man även att ett test per person räckte då personligheten var något som var bestående (Lovén. 2000:34-35). Matchning och test är i dagsläget aktuellt, dessa har övergått från att kallas egenskap och faktorteorier till att kallas person- och miljöteorier vilket speglas i samhällets utveckling (Lovén, 2015:67-68).

Pierre Bourdieus sociologiska handlingsteori

Pierre Bourdieu var en fransk sociolog, som intresserade sig för de sociala relationerna i samhället. Han ville förklara vilka möjligheter och begränsningar en individ har i samhället eller hur samhället påverkade individen. Bourdieus teori Det sociala rummet fokuserar på tre centrala begrepp: habitus, kapital och fält. Det sociala rummet består av fält, aktörer och kapital. Där fält är det sammanhang vi befinner oss i, aktörer är vi människor som finns i det aktuella fältet och kapital är de resurser vi har – sociala-, kulturella-, ekonomiska- och symboliska kapital. ”Ett socialt fält definieras som ett system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och institutioner som strider om något för dem gemensamt” (Engdahl & Larsson, 2011:243). Ett socialt fält kan liknas vid en spelplan med ramar och regler som bestämmer det sociala spelet oavsett om det kallas ekonomi, politik, konst eller religion. Att aktörens resurser är användbara och erkända på fältet är en förutsättning för att få delta. Dessa resurser kallar Bourdieu för kapital. (Engdahl, Larsson, 2011:244). Människor

I boken Praktiskt förnuft (1999) vill Pierre Bourdieu förklara sin teori och hitta en modell om det sociala rummet som tydliggör reglerna i samspelet mellan människor och som kan göra anspråk på allmän validitet. Detta genom att härleda skillnader mellan dispositioner, strukturer och de olika habitus (Bourdieu, 1999:13). Med dispositioner menar Bourdieu klass och hierarki, med strukturer menar han mönster man kan se och med habitus menar han ryggsäcken som vi alla bär med oss, det vill säga våra erfarenheter.

Den ryggsäck vi bär med oss är individuell och innefattar alla våra erfarenheter gällande exempelvis uppfostran och värdegrund, vilket vi människor tänker, handlar och orienterar oss utefter (Engdahl, Larsson, 2011:39). Habitus består av klassificeringsscheman och klassificeringsprinciper, det vill säga olika principer för att betrakta och göra indelningar av olika smaker. Bourdieu menar att habitus ” bestämmer skillnaden mellan bra och dåligt, gott och ont, distingerat och vulgärt ” (Bourdieu 1999:19). Olika beteenden kan vara en tillgång för vissa och en belastning för andra. Således kan man dra slutsatsen att smak och intresse samspelar med varandra. Att vi väljer intresse utefter vår smak, som i sin tur hör ihop med vårt kapital och vår klasstillhörighet. Habitus är en livsstil av erfarenheter och bakgrund för hur en person lever sitt liv. I detta ingår vilka kapitalresurser en person har och hur personen lyckas med att handla på det sociala fält hen tillhör.

Vi kan med andra ord ha en mer eller mindre tyst kunskap, en praktisk känsla om hur spelet på ett fält bör utföras. Den som vistas i en miljö från barndomen får en ryggmärgskänsla för hur saker går till, jämfört med dem som är obekanta för miljön (Engdahl, Larsson, 2011:246). Människor föds in i ett sammanhang, vilken påverkar det kapital personen har. Om en människa växer upp i ett familj där föräldrarna saknar högre utbildning, då är personen mer bunden av utbildningssystemet för att höja sitt utbildningskapital.

Det mest självklara kapitalet i samspelet med andra i nutidens samhälle är det ekonomiska

kapitalet, även det sociala- och det symboliska kapitalet är av stor betydelse menar Bourdieu.

Med socialt kapital menar Engdahl och Larsson är våra personliga sociala nätverk, familjerelationer samt grupptillhörigheter som vi är inkluderade i. Den sociala kompetensen, som är attraktivt i vår samtid är en del av det symboliska kapitalet. Utbildningsbevis är ett exempel på symboliskt kapital som indikerar att resurserna inte enbart finns i yttre objekt som pengar och kontaktnät, utan också något som är personifierat. Bourdieu menar att en

människas totala kapital, består av de möjligheter och hinder, som varje person har (Engdahl, Larsson, 2011:244).

Gary Beckers begrepp humankapital

Theodore William Schultz formulerade den klassiska definitionen på humankapitalet. Kärnan i hans resonemang var att utbildning inte alltid är konsumtion, utan kan också vara en investering som ger avkastning för både individen och samhället. Vilket man kunde förklara genom social- och ekonomisk utveckling i U-länderna, inte minst i deras jordbrukssektorer. Gary Becker kom sedan till att utveckla humankapitalbegreppet till en allmän teori för hur disponeringen av inkomster bestäms. Ett perspektiv som sträcker sig över hela livet kommer in på ett naturligt sätt i humankapitalbegreppet genom fokus på investeringar i kunskap och yrkeserfarenhet och därmed sammanhängande utveckling över tiden av individens löneutvecklande kraft. Med utgångsläge från uträkningar av arbetskraftens samhällsekonomiska gynnsamhet, som inte nödvändigtvis sammanfaller med inkomsten, kan man även beräkna utbildningens samhälleliga vinst (Lindbeck, 1992:651).

Utforskningen av påverkan av humankapitalets investeringar för den ekonomiska tillväxten och relaterade ekonomiska frågor påbörjades av Gary Becker som utvecklade teorin. Analyser av humankapital börjar med antagandet att individer själva bestämmer över deras utbildning, träning, sjukvård och andra villkor för kunskap och hälsa genom att väga fördelar mot kostnader. Beteendenas olikheter inkluderas i humankapital, vilket förklarar varför begreppet är så kraftfullt och användbart (Becker, 1993:392).

Majoriteten av studier visar på att det finns en positiv relation mellan att investera i utbildning och att återvända till arbetsmarknaden, enligt Yuzhuo Cai. Förklaringen beror på hur utbildningsmekanismen påverkar anställningen. Teorin argumenterar för att efterhand som utbildningsnivån stiger ökar individens produktiviteten. Följdaktligen förbättras arbetsprestandan och ju högre utbildningsnivå människor har desto större chans har de att lyckas på arbetsmarknaden gällande inkomst och jobbmöjligheter (Cai, 2013:458-459).

I boken Anställdbarhet skriver kapitelförfattarna att enligt en traditionell HRD-skolbildning (Human Resource Development) har organisationerna som mål att få anställda att arbeta snabbare och smartare. Individerna ses som ett humankapital som ska förbättras och de tituleras som företagets viktigaste resurs. De ska väljas ut, tränas och belönas för att effektivt uppnå verksamhetens mål enligt en teknisk förnuftig plan (Haake, Löfgren Martinsson, 2009:56).

Metod

Vi valde att komplettera vår frågeställning med en hypotes, då vi redan hade vissa antaganden om faktiska förhållanden och vi ville ta reda på om dessa antaganden är riktiga (Larsen, 2012:20).

För att uppnå syfte och besvara sina frågeställningar använder man sig i forskning, examensarbeten, uppsatser ect. av olika vetenskapliga metoder. Dessa innebär att man samlar in, bearbetar och analyserar det empiriska material man har för avsikt att använda sig av i sin uppsats eller avhandling. Det finns två metoder att använda sig av - kvantitativ metod och

kvalitativ metod. Den kvantitativa metoden innebär att man samlar in data genom olika

mätningar som exempelvis enkäter och redovisar dem i form av siffror för att sedan analysera dessa statistiskt. Den kvalitativa metoden används för att samla in data i form av intervjuer, observationer med mera och analyserar och tolkar dessa för att skaffa sig en djupare förståelse kring en viss företeelse.

Vi valde att använda oss av intervjuer och således en kvalitativ metod för att uppnå syftet med vårt examensarbete och kunna besvara våra frågeställningar. Detta för att få ett djup och mycket information från få enheter, men även för att få med de anställdas upplevelser kring vägledning. I vårt arbete har vi benämnt personerna vi intervjuat som vägledare eller respondenter för att göra det tydligt vilka tankar som är deras.

Ostrukturerade intervjuer

En ostrukturerad intervju kännetecknas av att man använder sig av en intervjuguide samt att man låter respondenterna tala fritt (Larsen, 2012:84). Vi valde att göra ostrukturerade

intervjuguide används som en checklista för att säkerhetsställa att alla frågor besvaras och matchas med frågeställningarna (2012:84). En intervjuguide gav oss också friheten att kunna ställa följdfrågor där det sågs relevant.

Urval

Ett urval är den del av en population man genom olika avgränsningar valt att samla data ifrån (Larsen, 2012:37-38). För att kunna besvara vår frågeställning valde vi att avgränsa oss till respondenter inom en specifik verksamhet. Vårt krav var att respondenterna skulle vara yrkesverksamma arbetsförmedlare, frivårdsinspektörer eller arbetsmarknadssekreterare och arbeta nära personer med en kriminell bakgrund. Vi gjorde denna avgränsning då vi i detta arbete inte var intresserade av deltagarnas upplevelser, eller yrkesverksamma som arbetar inom andra områden än det vårt forskningsområde berör. Däremot valde vi att inte avgränsa vårt urval vad gäller kön, ålder, anställningslängd eller etnicitet då vi inte såg sådana avgränsningar som relevanta till vår uppsats.

Vårt urval har skett genom självselektion vilket innebär att respondenterna själva bestämt om de velat delta i undersökningen eller ej (Larsen, 2012:77). Vi intervjuade sex vägledare på Krami i tre olika städer på fyra olika kontor för att ta reda på hur dessa såg på sin egen och på Kramis vägledning. Då vi ansåg att geografisk belägenhet var av betydelse för oss med tanke på tidsomfattning och våra nuvarande bostadsorter fann vi godtyckligt urval lämpligast till vårt examensarbete. Det innebar att vi själva valde ut respondenternas arbetsplatser efter hur de låg geografiskt samt för att detta skapade en variation i urvalet (Larsen, 2012:77). När vi kontaktat berörda verksamheter använde vi oss av

snöbollsmetoden. Den innebär att man som forskare själv tar kontakt med berörda personer

som man tror har bra kunskaper i det ämne studien ska belysa och i sin tur tipsa om fler personer som kan vara aktuella för studien (Larsen, 2012:78).

Datainsamling

I första skedet frågade vi vägledarna på Krami via mail kring deras intresse att medverka i vår uppsats, informerade dem om syftet med vårt examensarbete och vilken funktion respondenterna skulle komma att fylla. Genom att vi gjorde det uppfyllde vi vetenskapsrådets kriterier om informationskravet. Vetenskapsrådets andra kriterie, samtyckeskravet, uppfylldes genom att vi informerade respondenterna om att det var frivilligt att delta, att deltagandet skulle bli på deras villkor, men också att de hade rätt att när som helst avbryta sin medverkan utan att det skulle få negativa följder för dem. För att uppfylla

konfidentialitetskravet frågade vi respondenterna inför alla intervjuer om de godkände att vi

spelade in samtalet och informerade dessa om att vi omfattades av samma sekretess som den verksamhet respondenterna befann sig i. I samband med intervjuerna informerade vi även respondenterna att det inspelade materialet skulle avidentifieras samt endast användas till vårt examensarbete. Genom detta har vi uppfyllt nyttjandekravet. (Vetenskapsrådet, 2012:7-14).

Analysmetod

Efter att ha utfört våra sex intervjuer påbörjade vi efter varje avslutad intervju en form av bearbetning av texten, där det inspelade materialet skrevs om till text material, en så kallad

transkribering utfördes. Detta arbete är enligt författarna till Forskningsmetodikens grunder

väldigt tids- och arbetskrävande. I bearbetningen är det vanligt förekommande att man lyfter fram citat från intervjuerna som varvas med egna kommentarer och tolkningar och en balans dem emellan är enligt författarna att föredra. Författarna menar även att en tematisering utifrån tolkningen är att föredra, med väl valda rubriker som knyter an till detta samt lagom långa avsnitt (Davidson, Patel, 2008:120).

För att kunna analysera vårt insamlade material valde vi att använda oss av en

teman som datamaterialet sedan sorteras in efter. Därefter granskar forskaren materialet och utvärderar datan mot tidigare forskning och teorier (Larsen 2012:101-102).

Metoddiskussion

Vi har tittat på validiteten, vad som var relevant för vår frågeställning utifrån problemformuleringen när vi samlade in vår data för att kunna ställa de rätta intervjufrågorna. Vi tittade även på vad som var viktigt och giltigheten när vi valde ut och samlade in vårt material. Genom att ställa en hypotes utefter frågeställningen förtydligades vårt antagande (Larsen, 2012:20, 41).

Då vårt arbete är av en mindre karaktär kan vi inte generalisera hur vägledarna på alla Krami-kontor i Sverige definierar vägledning utifrån sex respondenter. Vi hade kunnat använda oss av en kvantitativ metod för att kunna göra dessa generaliseringar, Då man når en större population (Larsen, 2012:38). Men vi intresserade oss för respondenternas upplevelser samt att vi ville ge utrymme till respondenterna att få svara med egna ord (Davidson, Patel, 2008:78). En kvalitativ metod ger också högre validitet än vid ett

kvantitativt metodval, då vi under arbetets gång kunde göra ändringar om vi upptäckte att det

fanns ett behov för det i studien. Genom att respondenterna kunde tala om de saker de själva tyckte var viktiga kunde vi finna flera förklaringssätt. Under intervjuernas gång har vi till viss del även omformulerat våra intervjufrågor då vi upptäckt att det behövdes för att kunna besvara vår frågeställning, det vill säga vi har fått en högre validitet. En högre validitet får man genom att det är en flexibel process där man kan ändra på frågorna efter hand (Larsen 2012:80-81).

Däremot har vårt urval varit generöst då vi inte avgränsat oss mer än till en specifik verksamhet och geografisk placering. Vi har tagit ställning och gjort avgränsningar utifrån storleken på vårt examensarbete. Därför har vi intervjuat fyra stycken Krami-kontor i tre städer, Stockholm, Malmö och Helsingborg. I största möjliga mån genomförde vi intervjuerna tillsammans och på så vis har vi nått en högre validitet i jämförelse med de intervjuer vi genomfört på var sitt håll. Ju fler som arbetar med samma sak, desto högre

denna verksamhet för att få en ingång till att intervjua fler. Flera av respondenterna har intervjuats av oss vid tidigare tillfälle och också funnits i närheten under VFU-period. Att ha en tidigare relation till respondenterna skulle vi kunna se som en nackdel då vi vid analyseringen av transkriberingen kunnat lägga in egna antaganden utifrån det respondenten svarat. Detta är vi medvetna om men vi har även sett det som en tillgång, då det tack vare dessa tidigare relationer vi kunnat genomföra våra intervjuer. I boken Metod helt enkelt kallas detta för en reliabilitet, vilket är tillförlitligheten av undersökningen. För att hålla en hög

reliabilitet ska en annan forskare kunna göra exakt samma undersökning och få precis samma

resultat (Larsen, 2012:41-42). Vi anser utifrån vår relation till respondenterna att detta inte är möjligt då en annan forskare skulle kunna lägga märke till andra saker och uppfatta saker på andra sätt. Vi har försökt hålla en hög reliabilitet genom att ha en noggrann hantering på intervjumaterialet genom att respondenternas data färgkodats i ett dataprogram för att på så vis inte blanda ihop vem som sagt vad (Larsen, 2012:81).

Resultat

Vägledningen på Krami

Det har framkommit i våra intervjuer att respondenterna upplever vägledning på olika sätt och att man arbetar med vägledning på olika nivåer, både individuellt och i grupp, men även i den process som deltagaren genomgår. En fråga som respondenterna ställer sig är om de verkligen vägleder utifrån deltagaren eller utifrån sig själva. Ifall de kan vara så iskalla i sin vägledning att de klarar av att skilja på vad som är deras egna idéer och vad som är deltagarnas och vems i så fall besluten blir. De menar att det i Kramis konsekvenspedagogiska förhållningssätt blir en slags fostran och att det kan vara lätt att då berätta för deltagaren vilken som är den bästa vägen.

Respondenterna menar att vägledning är till för att deltagarna ska ha någon att bolla med så att de på så sätt kan komma på vad de vill. Respondenterna säger också att vägledningen är mer eller mindre konstant genom att det finns tillfällen då det inte blir så mycket vägledning, till exempel under vissa sociala aktiviteter, information kring mer formella regelverk som arbetslöshetskassa eller på frukostmöten. Men i princip all annan tid som respondenterna pratar med deltagarna sker vägledning anser de. Varje samtal kan bli vägledande på något sätt och kan till exempel handla om den sociala situationen eller kring omvärldskunskap. Respondenterna menar att vägledning också handlar om att hitta en strategi för deltagaren eller information om saker som deltagaren vill veta men också att hitta de möjliga hindren innan deltagaren kommer dit själv. Respondenterna tror att vägledning är innan man kommer till hindret, för när deltagaren väl har kommit till hindret, då kan det vara för sent. Att ge verktyg till personen att själv reda ut situationen innan det blir ett problem tycker respondenterna är viktigt och att hjälpa dem till att bli mer fria samhällsmedborgare som själva kan lösa sin situation. Respondenterna vill ge deltagarna redskap och information. De menar att desto mer deltagaren vet hur de ska bete sig, hur de ska välja, hitta information och läsa av sociala koder, desto större frihet har de att välja. Respondenterna säger att

vägledning är ganska mycket att vara ett bollplank utifrån tre parametrar. Dessa parametrar beskrivs som att deltagaren behöver ha insikt om sig själv och ha kunskap om sina egenskaper, hinder, intressen och färdigheter. Men även i vilken arbetsmiljö deltagaren trivs i och inte. Sen behöver deltagaren också ha vetskap om utsikterna, vilka alternativ som finns, vad de behöver förhålla sig till i samhället, på arbetsplatsen, när det gäller val av yrken eller studier. Den sista parametern menar respondenterna är matchningen mellan dessa, hur de kan kombineras på bästa sätt. Respondenterna menar att de som vägledare kan komma in i alla dessa parametrar och agera bollplank med den övertygelsen att deltagaren själv besitter svaren i valprocessen. Många tänker vägledare som rådgivare och att de sitter inne på alla svaren, men respondenterna menar att så är det inte. Som vägledare vet de däremot vart de kan hitta informationen eller vilka vägar som finns.

Respondenterna säger att vägledning handlar om att ge deltagaren utrymme, att få hen att utvecklas och ge hen utrymme att göra en livsstilsförändring. De ska vägleda deltagaren att göra en förändring i livet, men måste samtidigt ha empati och förståelse för att det kan vara svårare för vissa än för andra. Vägledning är också att lära känna en person och bilda sig någon form av uppfattning menar respondenterna. Om det finns en vilja hos deltagaren, men att deltagaren inte kan eller om det är så att deltagaren inte vill just nu eller vill något annat. Respondenterna upplever att vägledningen på Krami fungerar bra då den är väldigt individuellt anpassad oavsett deltagarens egna mål. Genom att ha en dialog med sina kollegor och lyssna på vad som händer med deras deltagare lär man sig mycket. Upplevelsen är också att vägledningen på Krami blir bättre och bättre men att det behövs mer omvärldskunskap och ett större nätverk mot arbetsgivare och företag. Men också att försöka hitta en vägledningsform eller metod som är mer anpassad till målgruppen. Att informera deltagarna på ett bra och tydligt sätt och att deltagarna kan se ett syfte med att befinna sig där är också något som respondenterna upplever att Krami kan bli bättre på. Upplägg och informationen till deltagarna skulle enligt respondenterna göras annorlunda så att deltagarna kan ta åt sig av den på bästa sätt och se meningen med att vara på Krami. Att bli bättre på att använda sig av sina kollegor menar respondenterna är något som kan utvecklas, att alla på Krami arbetar som ett team och inte i sina myndigheter gentemot deltagarna. Att alla på Krami blir bättre på att anamma vad Krami är och stå upp för det.

Att vägledningen på Krami påverkar individen är respondenterna överens om. Respondenterna menar att deltagarna blir påverkade på så sätt att de gör genomtänkta och självständiga val samt att de blir medvetna om att deras handlingar kan påverka deras framtid och att det är de själva som styr dessa. Respondenterna menar också att det är viktigt att deltagarna inte känner sig ensamma utan att det finns någon som lyssnar. Då kan deltagarna med hjälp av positiv feedback växa och våga satsa på att till exempel studera, vilket många deltagare är rädda för då de har dåliga erfarenheter av skolan säger respondenterna. De utvärderingar som gjorts av deltagare som blivit utskrivna talar om att de har upplevt sig sedda, känner sig accepterade och vågar ställa frågor och krav. En respondent berättade vad en deltagare som gjort många vurpor i sitt liv sa till hen: “men gud är det så här lätt att leva, det är ju bara att jobba. Gå till jobbet och sen går man hem sen har man fritid sen är man ledig på kvällen och på helgen”. Den deltagaren hade berättat för respondenten att som kriminell och missbrukare var man aldrig ledig, man var på jakt dygnet runt.

Utbildningsbakgrundens påverkan

Det har framkommit i våra intervjuer att respondenterna har olika sätt att se på vägledning utifrån deras utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenhet. Alla respondenter som arbetar på Krami kallar sig vägledare. De refererar till det konsekvenspedagogiska förhållningssättet och att de i den vägleder deltagarna i det sociala lärandet. Personerna vi har intervjuat är i botten utbildade studie- och yrkesvägledare, socionomer och sjuksköterskor som arbetar under olika myndigheter på Krami. Respondenterna har även andra utbildningar och kurser med sig från tidigare, allt från arbetsrätt, myndighetskommunikation och ekonomi till MI, social omsorg, ledarskap och filosofi. Vissa av respondenterna har även gått utbildning i konsekvenspedagogik medan andra ännu inte gått den. Respondenterna har dels gjort utbildningen i Ostfold, Norge, men även i Danmark, och berätta att den innehåller båda didaktik och filosofi. Respondenterna har också erfarenheter från bland annat vård och omsorg, hotell- och restaurang, socialt arbete och med barn och unga.

De upplever att de från sina utbildningar tar med sig olika saker. Det finns respondenter som menar att samtalsmetodiken från sina utbildningar är viktig då de använder den när de

arbetar utifrån ett lösningsfokuserat arbetssätt, det vill säga ett förhållningssätt där man har fokus framåt. Att använda sig själv som ett verktyg i samtalet är något som lyfts fram från våra intervjuer. I våra intervjuer uppkom det också att responsen av varandra var av betydelse då de lär av varandra, där feedback och speglingar ses som utvecklande. Detta sker i form av handledning internt och i samtal med varandra. Att inte heller göra saker åt deltagaren eller lägga orden i munnen på hen är något som respondenterna upplever att de tagit med sig från sina utbildningar. Att låta deltagarna vara de som är aktiva i sin vägledningsprocess och som vägledare agera bollplank.

Respondenterna upplever att de vägleder deltagarna till att göra en livsstilsförändring och i det sociala lärandet men att de i den vägledningen går till väga på olika sätt. De vägleder utifrån den rådande normen om vad som är accepterat i samhället eller ej genom det konsekvenspedagogiska förhållningssättet. De menar att förhållningssättet är den sociala vägledningen. Respondenterna menar att de vägleder deltagaren till att hitta sina egna strategier så att hens egna handlingar leder dem framåt. Försöka hålla sig borta från att vara en expert eller myndighetsperson i deltagarnas ögon och istället ge deltagaren feedback. En styrka som de ser ligger i samtalet, i dialogen gentemot deltagaren och genom att orientera sig i dennes sfär. Att ställa nyfikna frågor till deltagarna så att deltagarna själva kan reflektera över vad de vill i de val de står inför. Sättet att bemöta människor och vara runt deltagarna är något respondenterna tycker är viktigt. Att förhålla sig rak och tydlig mot deltagarna menar respondenterna är a och o. De menar att man inte gör deltagaren en tjänst genom att vara snäll. Respondenterna ser också människosynen som viktig i vägledningen på Krami, att deltagarna ses som jämlika med personalen. Respondenterna ser också vägledningsarbetet som ett team-work där de har ett gemensamt arbetssätt i arbetslaget.

De hinder som respondenterna upplever att de stöter på i sin vägledning är när deltagarna inte vill. Om deltagaren inte är redo för Krami eller har blivit hänvisade dit går det inte att genomföra en vägledning med den deltagaren menar respondenterna. Ett annat hinder kan vara att de går för fort fram med en deltagare på grund av att man är övertygad om att just detta är det rätta sättet, menar respondenterna. De ser det som en utmaning att inte skynda på processen, utan låta deltagaren själva tänka. Det kan också vara svårt när deltagaren inte själv ser att det finns ett hinder eller om det dyker upp något långt fram i vägledningsprocessen

deltagarna inte kan se sina tidigare erfarenheter som något att använda sig av och dra nytta av framåt. Genom att uppmuntra och förstärka deltagarnas positiva sidor och tankar försöker respondenterna få deltagarna att se sig själva som en tillgång. Gamla mönster är svåra att bryta menar respondenterna, det kvittar ibland hur många gånger man pratar med en deltagare om det, det händer ändå ingenting. Respondenterna menar också att det ibland kan vara svårt att ha en grupp som inte vet så mycket om saker och ting och att då deltagarna inte vågar säga något inför de andra i gruppen. Respondenterna menar att det är deltagaren som ska vara nyfiken och säga vad det är de behöver hjälp med, men det kan vara svårt för dem.

Respondenterna känner att de skulle vilja bli säkrare på konsekvenspedagogiken då vissa inte gått den ännu. Andra upplever att de skulle vilja bli mer strukturerade i sina vägledningssamtal och att bli bättre på att använda papper och penna samt att skriva på tavlan. Att använda illustration, mindmapping och andra praktiska verktyg i vägledning är något som respondenterna skulle vilja bli bättre på. De tror att det blir tydligare och mer äkta för deltagarna om olika alternativa vägar och möjligheter synliggörs på ett pedagogisk sätt. Att också kunna ha ett material att dela med sig av skulle vara bättre för deltagaren då hen kan fortsätta arbeta med materialet även efter samtalet. Det blir mer konkret då istället för att personen ska behöva komma på sakerna i samtalet menar respondenterna.

För att bli bättre i sin vägledning behövs övning menar respondenterna. Att sitta med i kollegors samtal och lyssna, men också bli lyssnad på när de själva har samtal, för att på så sätt få dela med sig och få inputs från de andra. Respondenterna skulle också vilja bli bättre på att vara observanta, sätta gränser och ta upp saker på en gång när det gäller deltagarna, för att på så vis inte släppa saker genom fingrarna.

Analys

Vi har valt att tematisera vår analys utifrån att vägledarna på Krami arbetar både utifrån social vägledning och studie- och yrkesvägledning då vi upptäckt i våra intervjuer att dessa skiljer sig från varandra. I det första avsnittet har vi utgått från Frank Parsons matchningsteori och tidigare forskning för att analysera vägledarnas definition av vägledning. Under det andra avsnittet har vi fokuserat på Pierre Bourdieus handlingsteori och Gary Beckers begrepp humankapital när vi analyserat vårt resultat av hur utbildningsbakgrunden kan ha påverkat vägledarnas definition av vägledning.

Självkännedom + omvärldskunskap = vägledning

På Krami arbetar man efter ett konsekvenspedagogiskt förhållningssätt som vägleder deltagarna utifrån social handlingskompetens. Genom att deltagarna får lära sig att ta ansvar för sina handlingar får de också verktyg till att bli självbestämmande över sitt liv och sina val. Utifrån intervjuerna kan vi se att denna typ av vägledning ökar deltagarnas kunskaper om sig själva, självkännedom, som också är en del av Parsons matchningsmodell (Parsons, 1909:5). Judith Ettinger skriver i sin artikel som undersöker hur vägledare kan bidra med att minska återfall i kriminalitet att individen själv måste förstå sina egna kompetenser, intressen och uttrycka en självkänsla på arbetsplatsen för att utförandet av arbetet ska bli meningsfullt (2007:2). Vi kan tydligt se att sättet att lära dessa individer detta skiljer sig beroende på hur vägledarna definierar vägledning. I grund och botten menar vägledarna att de vägleder utifrån det konsekvenspedagogiska förhållningssättet, men i detta finns det skillnader på hur de olika vägledarna arbetar med detta. Vissa vägledare menar att det är svårt att vägleda på det sättet på grund av att de inte tagit del av den konsekvenspedagogiska utbildningen som genomsyrar

menar vidare att man vill ge deltagarna verktyg och information för att skapa en medvetenhet hos deltagarna om hur de ska bete sig, läsa av sociala koder och hitta information. När deltagarna kan detta menar vägledarna att deltagarna får en större frihet att välja.

Det andra perspektivet vägledarna på Krami har är den omvärldskunskapen som arbetsmarknaden är inkluderad i. Detta upplever vägledarna på Krami att de vill ha bättre kunskap om. Utifrån intervjuerna kan vi ändå se att det i förhållande till deltagarnas kännedom om arbetsmarknaden frekvent arbetas med detta, genom att vägledarna tillsammans med deltagarna utforskar vilka alternativ som finns när det gäller kunskap om studier eller arbete i förhållande till dennes intressen, kompetenser och attityder.

Deltagaren behöver ha insikt om sig själv och ha kunskap om sina egenskaper, hinder, intressen och färdigheter. Men även i vilken arbetsmiljö deltagaren trivs i och inte. Sen behöver deltagaren också ha vetskap om utsikterna, vilka alternativ som finns, vad de behöver förhålla sig till i samhället, på arbetsplatsen, när det gäller val av yrken eller studier. Den sista parametern menar respondenterna är matchningen mellan dessa, hur de kan kombineras på bästa sätt (vägledare).

Parsons teori förstärker detta då den ser till individens kompetenser, individens kunskaper om omvärlden och matchningen mellan dessa (Parsons, 1909:5). Således agerar vägledarna som ett bollplank utifrån dessa parametrar. Men att på ett tydligt sätt arbeta utifrån detta och förankra det hos deltagarna på ett enkelt och begripligt sätt för dessa är svårt. Vägledarna på Krami vill bli bättre på att få deltagarna att ta till sig informationen så att dessa ser en mening med att befinna sig på Krami. En studie gjord av PORO som handlar om ett utvärderingsresultat av ett vägledningsprogram i Spanien arbetas det med att de intagna får grundläggande kunskaper inom olika yrken för att på så sätt vidga deras omvärldskunskap vad gäller yrken, men också lära sig dessa för att kunna bli mer attraktiva på arbetsmarknaden efter frigivning (Filella-Guin, Blanch-Plana, 2002:57).

Genom den sociala vägledningen på Krami vill vägledarna även skapa en trygghet hos deltagarna. Vilket Ettingers artikel bekräftar då hon valt att titta på The council of state goverments från 2005 som menar att de grundläggande faktorerna för att tidigare kriminella ska kunna återintegreras i samhället är att hitta en trygg plats att vara på (2007:2). Enligt intervju med vägledare på Krami får deltagarna gör en utvärdering efter utskrivning. Från dessa utvärderingar har deltagare beskrivit sig ha upplevt sig, sedda och accepterade.

Vägledningens ansikten

Då det på Krami finns yrkesverksamma med olika utbildningsbakgrund finner vi det lämpligt att knyta an till Bourdieus handlingsteori med hjälp av begreppen habitus och kapital. Vi har sett att det finns skillnader på de yrkesverksammas syn på vägledning utifrån vilken utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenhet de har.

Intervjupersonerna har arbetslivserfarenheter från bland annat vård och omsorg, hotell- och restaurang, socialt arbete och med barn och unga. Utifrån Bourdieus handlingsteori handlar alltså våra respondenter utifrån deras habitus, det vill säga deras tidigare erfarenheter när de vägleder. Den ryggsäck vi bär med oss är individuell och innefattar alla våra erfarenheter gällande exempelvis uppfostran och värdegrund, vilket vi människor tänker, handlar och orienterar oss ut efter (Engdahl, Larsson, 2011:39).

Respondenterna vägleder utifrån den rådande normen om vad som är accepterat i samhället eller ej genom deras konsekvenspedagogiska förhållningssätt. Enligt Bourdieu är det normativa beroende av vad vi har med oss och kan förklaras utifrån nedanstående citat.

Vi kan med andra ord ha en mer eller mindre tyst kunskap, en praktisk känsla om hur spelet på ett fält bör utföras. Den som vistas i en miljö från barndomen får en ryggmärgskänsla för hur saker går till, jämfört med dem som är obekanta för miljön (Engdahl, Larsson, 2011:246). De respondenter som är utbildade studie-och yrkesvägledare menar att samtalsmetodiken från sina utbildningar är viktig då de arbetar utifrån ett lösningsfokuserat arbetssätt, där man har fokus framåt. Att använda sig själv som ett verktyg i samtalet är något som lyfts fram från våra intervjuer. Detta att ställa nyfikna frågor till deltagarna så att deltagarna själva kan reflektera över vad de vill och de val de står inför. De respondenter med annan beteendevetenskaplig utbildning tryckte mer på att de fick med sig förhållningssättet, den sociala vägledningen samt människosynen från sin utbildning. Utifrån våra intervjuer finns det en skillnad mellan de respondenter som är utbildade studie-och yrkesvägledare i hur de uppfattar vad de fått fått med sig i sin utbildning gentemot de som har gått andra beteendeinriktade utbildningar. Vilket kan ses som deras symboliska kapital.

(Engdahl, Larsson, 2011:244). Inom humankapitalteorin argumenterars det för att efterhand som utbildningsnivån stiger ökar individens produktivitet. Att de anställda ses som ett humankapital som ska förbättras och de tituleras som företagets viktigaste resurs. Organisationerna får då anställda som arbetar snabbare och smartare (Berglund, Fejas. 2009:56).

Gemensamt för respondenterna är att låta deltagarna vara de som är aktiva i sin vägledningsprocess och som vägledare agera bollplank. Ett sätt att bemöta människor är något respondenterna tycker är viktigt samt förhålla sig rak och tydlig mot deltagaren. “Jag jobbar inte här för att smyga med nånting utan det är raka rör.”. De menar att man inte gör deltagaren en tjänst genom att vara snäll. Detta är gemensamt i deras sociala kapital, då de använder sin sociala kompetens gentemot deltagarna. Med socialt kapital menas enligt författarna i boken sociologiskt perspektiv de kontakter och är de resurser våra personliga sociala nätverk, familjerelationer samt grupptillhörigheter ger oss. Även den sociala kompetensen, som är så attraktivt i vår samtid är en del av det symboliska kapitalet (Engdahl, Larsson, 2011:244). Analyser av humankapital börjar med antagandet att individer själva bestämmer över sina resurser. Så som deras utbildning, träning, sjukvård och andra villkor för kunskap och hälsa genom att väga fördelar mot kostnader. Beteendenas olikheter inkluderas i humankapital, vilket förklarar varför begreppet är så kraftfullt och användbart (Becker, 1993:392).

Slutsats

“Vägledning är en processinriktad verksamhet och har som mål att underlätta för individer och grupper i olika åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär samt bidra till en bättre livsplanering.” (Sveriges vägledarförening, 2016).

Utifrån Sveriges vägledarföreningens sätt att se på vägledning matchas detta med vägledarna på Kramis definition av vägledning. Kontentan är också att vägledarna arbetar med deltagarna utifrån Parsons matchningsteori vad gäller att öka deltagarnas självkännedom, öka deras omvärldskunskap och tillsammans matcha dessa.

När vi däremot tittar på Skolverkets allmänna råd och Bourdieus begrepp habitus och kapital finner vi att definitionen av vägledning skiljer sig åt dem emellan. På skolverkets hemsida kan man i de allmänna råden läsa att studie- och yrkesvägledning är den verksamhet som bidrar till att ge kunskaper och färdigheter för att en person ska kunna fatta beslut om framtida studie- och yrkesval genom vägledningssamtal individuellt och i grupp. Den ska genomföras på ett professionellt sätt och vila på en vetenskaplig grund (Skolverkets allmänna råd, 2013:11).

Diskussion

Analysdiskussion

Syftet med vårt examensarbete var att ta reda på hur vägledarna på Krami definierar vägledning och om deras utbildningsbakgrund påverkar deras syn på vägledning. Vi kunde se att det i huvudsak fanns två sätt de definierade vägledning på, dels den sociala vägledningen där deras konsekvenspedagogiska förhållningssätt låg i fokus och dels den mer fokuserade studie- och yrkesvägledningen som enligt vårt resultat visade på att se till individens förutsättningar, omvärldens krav och hur dessa matchar varandra. Båda sätten att se på vägledning upplever vi som viktiga för de deltagare som är inskrivna på Krami. Vi upplever däremot att trots det konsekvenspedagogiska förhållningsättet som vägledarna på Krami har är de uppdelade i två läger, där vi menar att deras utbildningsbakgrund avslöjar vilken syn de har på vägledning. Där de som har en annan utbildning än studie- och yrkesvägledarutbildningen upplevs se till deltagarnas sociala delar och förutsättningar. Medan de med en studie- och yrkesvägledarutbildning i botten mer ser till individens kompetenser, intressen och mål. Dessa båda sätt att se på vägledning bidrar till att deltagarna får ett smörgåsbord av vägledning. Men vi undrar hur dessa båda grupper av yrkesverksamma vägledare kan få en ännu mer enhetlig definition av vägledning? Räcker konsekvenspedagogikens förhållningssätt för att göra Krami till en enhetlig kärna?

Artikeln om internerna i Katalonien och anstaltens vägledningsprogram PORO valdes utifrån att den påminner väldigt mycket om Kramis arbete med att deltagarna ska få omvärldskunskap, praktik, söka arbete och arbeta (Filella-Guin, Blanch-Plana, 2002:57). Vi har kunnat se likheter även i Judith Ettingers artikel gällande att OWDS’s vägledningsprogram är snarlik Kramis vägledningsprogram. Däremot ligger skillnaden i vilket skede i återintegreringsprocessen programmen för deltagarna utförs. Vägledningsprogrammen i de båda artiklarna utförs på anstalten och inte efter frigivningen som på Krami (Ettinger, 2007:8-9, Filella-Guin, Blanch-Plana, 2002:57). Det vore intressant