Undantaget de nordiska länderna så produceras fortfarande välfärdstjänster i långt större utsträckning av familj, privata företag eller olika typer av frivilligorganisationer bland övriga länder i Europa. Här utgör Turkiet en extrem där familjen eller grannskapsrelationer ombesörjer den största delen av välfärdstjänsterna. En låg andel av kvinnorna förvärvsarbetar och tar istället ett stort ansvar för barn- och äldreomsorgen. Landet är sedan 1923 en sekulär republik och de religiösa organisationer som arbetar med sociala frågor i Turkiet är en relativt marginell företeelse som saknar formella kopplingar till staten (Sen et al 2009). I övriga Europa är också de offentliga försäkringssystemen ofta familjebaserade, något som gör att kvinnor utför ett mer omfattande obetalt arbete, både barn- och äldreomsorg, än i de nordiska länderna (Bergqvist 1999). Där finns vidare en blandning av välfärdsproducenter och en stor andel av utförarna av offentligfinansierad men också frivillig välfärdstjänsteproduktion har en religiös profil i många länder. Den katolska kyrkans ställning var stark också i det fascistiska Spanien där inga andra trosinriktningar var tillåtna innan 1968. Katolska kyrkan hade också monopol avseende utbildning och välfärdstjänste- produktion. Katolska församlingar har länge bedrivit en social verksamhet lokalt men ett omfattande arbete med nationell samordning utförs även av organisationer som Caritas och CONFER22. Även om den katolska kyrkans
historiska betydelse fortfarande gör att religionen har en särställning, så arbetar nu också protestantiska och muslimska trosbaserade organisationer i Spanien mot fattigdom och social exkludering, om än i relativt marginell omfattning (Walliser & Bartolomé 2009).
I Tyskland där just Caritas en gång startade för över hundratio år sedan överlevde organisationen både fascismen och kommunismen. Caritas är idag Tysklands största arbetsgivare och bedriver välfärdsproduktion i stor skala i form av sjukhus, förskolor och andra sociala inrättningar (Schartau 2009). En annan gigantisk välfärdsproducent i Tyskland är Diakonisches
Werk der EKD, den tyska evangeliska kyrkans diakoni, som kan beskrivas
som den protestantiska motsvarigheten till katolska Caritas. Där finns också en judisk organisation av samma institutionaliserade välgörenhets-
86
organisationstyp23, men också fackliga, socialdemokratiska samt religiöst
och politisk obundna organisationer som Röda korset har den här kopplingen till den offentligfinansierade välfärdstjänsteproduktionen. Trots att det bor flera miljoner människor med en muslimsk bakgrund i Tyskland, så finns det ingen muslimsk organisation med samma institutionella koppling till välfärdsstaten, däremot finns det 2 500 moskéer som bedriver viss social verksamhet vid sidan av den religiösa (Friedrichs & Klöckner 2009).
Lika stort utrymme har trosbaserade organisationer i Storbritannien där det också finns en lång tradition av trosbaserade organisationers roll som välfärdstjänsteproducenter. Frälsningsarmén är en gigantisk aktör på den marknad som utgör den offentligfinansierade välfärden i Storbritannien. Utöver dem finns en omfattande mängd större och mindre organisationer som bedriver sjukvårdsverksamhet, äldreomsorg och boende för hemlösa, exempelvis Church Army, Jesus Army och Jewish Care och Church Action on Poverty. En neokonservativ och neoliberal politik i Storbritannien har sedan 1970-talets slut skapat ett utrymme för marknadsdriven välgörenhet och andra alternativ till staten som utförare av välfärdstjänster, något som också har gjort att trosbaserade organisationer kunnat expandera sin offentligfinansierade verksamhet (Cloke et al 2009).
FACIT
24Mellan 2007 och 2010 bedrevs ett stort europeiskt forskningsprojekt om trosbaserade organisationers arbete mot social exkludering och fattigdoms- bekämpning i Europeiska städer, FACIT, där materialet från Sverige samlades in från storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. En av utgångspunkterna för FACIT-projektet var en tes om att de europeiska välfärdsstater som av ekonomiska eller ideologiska anledningar krymper den offentliga produktionen av välfärdstjänster, därmed öppnar fältet för trosbaserade organisationers engagemang som producenter av välfärds-
23 Denna organisationsform kallas Wohlfahrtspflege, och betecknar
välgörenhetsorganisationer som producerar offentligfinansierade (och frivilligfinansierade) välfärdstjänster på det sociala området.
24 FACIT står för Faith-based Organisations and Social Exclusion in European
Cities och forskningen finansieras av EU-kommissionens 7:e ramprogram. Professor Ingemar Elander leder den svenska delen av projektet vid Centrum för Urbana och Regionala Studier vid Örebro universitet. Övriga deltagarländer i projektet är Belgien, Nederländerna, Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Nationella jämförelser har dessutom gjorts med ytterligare sju europeiska länder.
87
tjänster (Dierckx et al 2009). Även om den här tesen till en del stämmer in på övriga länder i studien, så visar data från Sverige inte något entydigt stöd för detta antagande.
Resultaten från den svenska delen av FACIT bekräftar istället vad tidigare forskning också kommit fram till beträffande svenska sociala röselser, frivilligorganisationer och deras välgörenhetsfunktioner i Sverige, nämligen att den tredje sektorn historiskt gärna sett att kommun och stat övertagit ansvar på det sociala området som organisationerna initierat. Den in- formella fördelning som förelegat under 1900-talets senare del har gått ut på att frivilligorganisationerna, däribland de trosbaserade organisationerna, stött idén om en offentlig social välfärd men har behållit sin roll som
avantgarde, innovatörer och språkrör för utsatta grupper. Man har även
fortsatt driva en del verksamheter som riktar sig mot speciella målgrupper som exempelvis boenden för hemlösa eller arbetet för rehabilitering av drogberoende, verksamheter som oftast helt eller delvis finansieras av offentliga medel (Olsson et al 2009). Trosbaserade organisationer i Sverige visar inte heller i FACIT-studien någon uttalad önskan att överta bredare funktioner som nu garanteras medborgarna genom stat, kommuner och landsting. Tvärtom tycks många trosbaserade organisationer stödja idén om den starka välfärdsstaten, ser sin egen roll som ett komplement och man förändrar också sitt arbete i förhållande till vad välfärdsstaten inte förmår att göra.