Pedagogen Tyson E. Lewis (2016) bidrar på ett tydligt sätt med en kri- tisk distinktion mellan olika slags uppfattningar om potentialens bety- delse för människans utveckling i ett pedagogiskt sammanhang. Även om Lewis (2016) själv inte diskuterar värdighet i större utsträckning så bidrar hans resonemang om potential och pedagogik till en förståelse av värdighet som motståndskraft och självbevarelse. Lewis (2016) föreslår att ett tänkande om människans potentialitet ger oss redskap att ifråga- sätta determinerande tendenser i föreställningar om människors ut- veckling. Han menar att vi kan tänka oss utbildning i stort, och under- visning specifikt, som verksamheter där elevers potential att lära sig och utvecklas ska kunna realiseras. Elevers potential omvandlas där till kun- skaper och förmågor de själva kan göra bruk av. Med nya kunskaper, och därmed vidgade möjligheter till autonomi, så tillägnar de sig också ny slags potential, det vill säga, nya möjligheter att göra saker på ett sätt de tidigare inte kunde. Men med en nyvunnen autonomitet kan unga människor också välja att inte göra bruk av den kunskap eller förmåga de tillägnat. På så sätt kan de slå vakt om sin inre potential. Lewis (2016) menar med stöd i denna logik att potentialuppfattningar som allt- för hårt fokuserar realiseringen av elevers potential tvärt utesluter deras impotentialitet som garanterar deras val att utnyttja potentialen eller inte.
Tre ideologiskt baserade uppfattningar om människans utveckling be- skriver Lewis (2016) som särskilt tongivande i föreställningar om män- niskans potential, och som på olika vis kringskär elever impotentialitet. Dessa ideologiskt baserade uppfattningar sammanfattar han i tre ideal- bilder som på olika sätt guidar elevers utveckling: Bli den du är, var den du är samt var det du blir (Lewis 2016, författarens översättning). Jag tänker utifrån Lewis (2016) terminologi sammanfatta dessa kort i små beskrivningar av lärare-elev-relationer för att tydliggöra deras praktiska konsekvenser för ett pedagogiskt tänkande om värdighet i Lewis perspektiv:
Att i skolan betrakta elever som naturligt lämpade för vissa verksamheter eller sysslor, blottar uppfattningen om männi- skans potential som medfödd och tydligt avgränsad. I detta av- seende blir lärarens uppgift att säga till eleven: bli den du är. Uppfattningen determinerar inte bara barns utveckling utan också den enskildas plats i samhället framöver.
I den andra uppfattningen tilltalas eleven med: var den du är. Istället för att kultivera barns medfödda talanger och förmågor ska läraren lära barnet och den unga människan att acceptera sig själv. Elevens egna intressen och egen vilja ska betraktas som en spegel av den punkt i självutvecklingen hon befinner sig. När eleven accepterar sina brister och styrkor frigörs dennes ut- vecklingspotential. Läraren ska enligt denna uppfattning i undervisningssammanhanget vara passiv.
Den tredje uppfattningen – var det du blir – har en långt mer flytande hållning till människans potential och utveckling än som återspeglas i de två förra uppfattningarna. Häri betraktas eleven befinna sig i ett ”erfarenhetsflöde utan slut” och självut- vecklingen är ”oändligt öppet, process-orienterat, och radikalt pluralistiskt” (Lewis 2016, s. 344, författarens översättning). Människans potential ligger i att kunna omforma sig och utveck- las i enlighet med snabb extern förändring.
Dragna till sin spets återspeglar samtliga tre uppfattningar om potential på olika sätt ideologiska föreställningar om barnets eller den unga män- niskans självutveckling, argumenterar Lewis (2016). Genom en ”deve- lopmentalism” definieras i dessa uppfattningar om potential männi- skans utveckling under förevändningen att endast hennes potential till utveckling kartläggs, inte hur människan kommer att utvecklas i prak- tiken. Men i själva definitionen av barns potential återspeglas också hur vi ser på deras framtid och plats i samhället. Developmentalism besk- rivs i Lewis (2016) argumentation som ett tankemässigt felslut som be- ror på ideologisk blindhet. Övertron på analysen av människans men- tala och fysiologiska utveckling gör att vetenskapliga, etiska och ideo- logiska och ställningstaganden sammanblandas i slutsatser om männi- skans plats i världen. Uppmaningen bli den du är, som yttras på basis av den första uppfattningen, talar nämligen till människan i utveckling från en position ur vilken människans utveckling och sedermera plats i samhälle och gemenskap förefaller vara ödesbestämd. En sådan ödestro
grundlägger också konservativa uppfattningar om skolan som nödvän- digtvis differentierande och kultur- och sedesbevarande. Konservativ blir också befallningen var den du är, på basis av den andra uppfatt- ningen – men på ett annat sätt än den första. Elevens potential blir iden- tiskt med hennes för stunden begränsade kunskaper och förmågor. Er- farenheter, intressen och identitet förväxlas helt enkelt med vad hon kan. Som Lewis (2016) påpekar så måste potentialen emellertid alltid omfatta en annan möjlighet till utveckling, utöver människans faktiska kunskaper och förmågor just nu möjliggör, om personlig förändring ska fortsätta vara möjlig.
Var den du blir är en uppmaning på basis av den tredje uppfattningen som återger en tillsynes mer progressiv syn på potential. Till skillnad från konservativa uppfattningar om människans individuella utveckling förutsätter en bild av människans oändliga förmåga att anpassa sig till rådande omständigheter en människa i ständig potentiell förändring. Människan utvecklar nya redskap att lösa de tidigare oförutsedda pro- blem hon ställs inför i nya situationer och sammanhang. Denna uppfatt- ning förutsätter emellertid inte nödvändigtvis en syn på samhället som i grunden föränderligt. En människa med oändlig potential till anpass- ning, bygger enligt Lewis (2016) på den ”neoliberala hybrisens logik” och tar form som ett ”entreprenöriellt självskapat, självformande samt självständigt” själv (s. 344, författarens översättning).
Med hjälp av Lewis (2016) kan vi alltså bryta ned olika typer av ideo- logiska perspektiv på elevers inneboende möjligheter i analytiska kate- gorier. Lewis (2016) föreslår ett alternativt förhållningssätt till poten- tialen genom vilket den enskilda människan själv subversivt motarbetar försök till kartläggning och låsning av livsutvecklingslinjer – bli mindre än vad du är. Den växande människan ska med stöd utifrån försvara en egen inre potential som aldrig kan betraktas som till fullo realiserad. Denna kvardröjande och ouppfyllda potential bevarar löftet om öppen och oförutsägbar självutveckling. Självbevarelse, och därigenom, män- niskans makt över den egna utvecklingen, bär således värdighetens sig- num.